tisdag 22 september 2009

Time for some change

Jag tänker lägga den här bloggen på is ett tag, antagligen ganska länge. Jag tänker dock inte lägga ner recenserandet, utan har istället dragit igång en systerblogg:

http://rubbermonsterfetishism.blogspot.com/

Varför? Därför att det är lättare att nå ut till lite mer folk om jag bloggar på engelska, i förhoppningen om att lära känna lite mer människor med samma intressen. Jag har även lite vänner därute som inte förstår ett ord svenska så jag vill ju dela med mig av mina "fyndiga" kommentarer till dem. Jag räknar med att de tappra själar som följer Gummimonsterfetischism kan lite engelska så häng med nu. Om inte annat så kan ni ju klaga på min inte helt perfekta engelska.

måndag 21 september 2009

The Hitcher (1986)



Ibland så vill man ju mysa till det lite hemmavid. Härom veckan så förklarade min flickvän att hon ville se om Liftaren aka The Hitcher, den klassiska 80talsthrillern. Givetvis så gjorde vi en liten grej av det, genom att kolla upp vad det var som C Thomas Howell åt i den klassiska fingerscenen och äta samma sak till filmen. Ostburgare och Pommes, gott det.

Men, hur var filmen då? Jag räknar med att de flesta som läser den här bloggen redan har sett filmen, men om det nu skulle vara någon som missat den så handlar den om en ung kille som kör en bil tvärs över Usa och gör det fatala misstaget att plocka upp en liftare. Nu vet inte jag, alla liftare kanske inte är så men när personen ifråga berättar att han skar av ben, armar och huvud på den förra kille som plockade upp honom och sedan frågar om han vet vad som händer med ett öga när man sticker en kniv i det, då är nog inte allt som det ska. Howell lyckas bli av med honom, men mannen förföljer honom och dödar allt i sin väg vilket resulterar i att våran unge hjälte får skulden för allt. Brilliant.

Det är verkligen skönt när man ser en film efter kanske 15 år och inser att den verkligen är precis så bra som man minns den. Rutger Hauer är helt klockren i rollen som John Ryder, mannen från Disneyland som jagar våran hjälte med en underbar kyla. Robert Harmons regi är klockren tillsammans med det underbart vackra ökenfotot av John Seale och Mark Ishams underbara musik cementerar allt till en av filmhistoriens största kultfilmer. Eric Reds manus ger mer frågor än svar angående den enigmatiske Ryder och det är precis så man vill ha det. Du får reda på precis mycket vad och varför som du behöver och mer behöver vi inte. Har du inte sett The Hitcher så ska du ta mig fan göra det och snabbt, annars är det bäst att kolla dina Pommes Frites en lång tid framöver!

Hydra (2009)



Härom månaden så var jag inne på http://www.dddhouse.com, en mycket bra site om man vill beställa billiga Hong Kong dvdutgåvor. Där hittade jag en film vid namn Hydra som enligt castlisten skulle vara Amando De Ossorios ypperligt gräsliga 70talsfilm där en sjöorm krossar båtar och fyrtorn med härligt usla specialeffekter. Jag var givetvis tvungen att beställa filmen omedelbums, men fick efter någon dag ett mail om att texten på hemsidan var fel och det istället var Hydra från 2009 som jag beställt, en made for scifichannelfilm som inte direkt fått någon bra kritik. Nåja, jag är inte den som är den. Monsterfilmer sitter alltid fint så jag beställde den ändå. Jag fick vad jag förtjänade.

Handlingen i sig är lite smårolig. Några rika miljonärer har betalat stora pengar för att få jaga. Jaga människor såklart. Man åker ut till en ö någonstans mitt ute i ingenstans och släpper lös sina offer. Vad man inte tagit med i räkningen är att en av de jagade är en före detta special forces snubbe och inte nog med det, ön är hemmavisten för den legendariska Hydran, den sjuhövdade ormen som är hyfsat hungrig efter människokött, vare sig det är beväpnat eller inte.

Först och främst så måste jag säga att dvdutgåvan har ett av de snyggaste omslagen jag sett på länge. Det är oerhört snyggt designat och utlovar en stämning som filmen i sig inte ens kommer i närheten av att leverera. Vi har att göra med en riktigt standard Scifi channelfilm, inspelad i samma skog i Kalifornien som alla andra filmer i sitt slag. Regin går på rutin och manuset, som börjar lite lovande, degenererar till samma gamla vanliga springande i skogen. Hydran är en riktigt rolig skapelse med massor med elaka tänder i fullblown CG, men som vanligt så är den inte speciellt integrerad med resten av filmen. Den är dock rolig att titta på, när den är med i bild. Annars är skådespeleriet helt ok, och det puttrar liksom på i en och en halv timme utan att man egentligen har speciellt tråkigt. Lite blod får vi också, men förvänta er ingen splatterfest. Intet nytt på västfronten alltså, men med ett coolare monster än vanligt. Gillar du den här typen av made for tv junk så kommer du att gilla den är.

Förresten, påminner Hydran inte lite om den elaka köttätande växten som hotar smurferna i albumet smurferna och Kroxelikrax?

Abominable (2006)


Världen behöver mer Bigfootfilmer. De skall dock helst innehålla omotiverat naket och stora mängder grafiskt våld, vilket raskt leder in oss på Abominable. Detta är antagligen den bästa filmen i filmhistorien som haft premiär på scifichannel, vilket inte behöver betyda mycket men det finns alltid ett undantag som bekräftar regeln.

Abominable är i grund och botten en remake av Alfred hitchcock Rear Window - med en Bigfoot. Matt McCoy spelar Preston Rogers, en man som hamnat i rullstol efter en bergsklättringsolycka där hans fru omkommit. Som en del av terapin så reser Preston tillbaka till sin stuga i skogen i närheten av där det hände tillsammans med en sur vårdare och samtidigt så anländer ett tjejgäng till stugan mittemot för att festa. Utöver detta så har vi Lance Henriksen och Jeffrey Combs i roller som Bigfootjägare i sådana där typiska cameos som kan spelas in på en dag, men de fungerar bra i storyn. Annars är det Preston Rogers det fokuseras på, som upptäcker ganska snabbt att det springer omkring en stor, hårig sak i skogen vars huvuddiet för tillfället verkar vara unga tjejer, gärna nyduschade. Problemet är bara att ingen tror på honom, speciellt när han mest verkar vara en snuskgubbe med en kikare...

Ok, jag erkänner - detta är en koncept som inte borde fungera. "Problemet" är bara att det faktiskt gör det. Ryan Schifrin är en väldigt stabil förstagångsregissör som använder sitt simpla koncept på ett mycket bra sätt ända fram till det riktigt coola slutet. Om ni känner igen efternamnet Schifrin så beror det på att Ryan är son till Lalo Schifrin, mannen bakom ett och annat fint soundtrack - där Mission impossible är det mest kända. Detta innebär att Ryan har ett kompetent soundtrack till förfogande vilket hjälper till i några riktigt sköna shocksekvenser. Som grädde på moset så får vi både omotiverat naket och några riktigt fina goresekvenser vilket bara är en bonus. En solid, blodig monsterfilm alltså som är alldeles för bra för att vara associerad med Scifichannel. Ryan Schifrin har förhoppningsvis en fin karriär framför sig inom skräckfilmen och jag ser fram emot hans nästa eskapader.

torsdag 17 september 2009

Xie ying wu aka Bloody Parrot (1981)


Ok, jag erkänner att jag inte riktigt följde med i alla vändningar i handlingen i Shan Huas Xie ying wu aka Bloody Parrot. Det är inte speciellt klart från början vad som pågår och nya karaktärer introduceras hela tiden. Filmen är visst baserad på en gammal legend om den blodiga papegojan, någon sorts variant av anden i flaskan - om du ser den så får du tre önskningar, önskningar som givetvis går käpprätt åt helvete. En rådgivare till Kejsaren får se den, önskar att få tillbaka en enorm skatt varpå han, hans fru och hans son dör. Nu börjar en vild jakt på skatten och försöken att ta reda på vem den blodiga papegojan egentligen är. En hård svärdsman råkar varar ute på vandring i närheten och hamnar mitt i alltihopa, samtidigt som han får ihop det med en prostituerad kvinna som spenderar ungefär två tredjedelar av filmen naken. Typ. Det är oerhört mycket mer än så, men skulle ta mig timmar att på ner på pränt så jag lämnar det vid det här vaga lilla försöket. Se hellre filmen och skaffa er en egen uppfattning.

För se den, det tycker jag helt klart att ni ska göra. Detta är en väldigt snyggt filmad liten sak som är knökfylld med välkoreograferade och blodiga fightscener, österländsk magi och vackert naket. Slåss man inte med svärd eller diverse andra vassa redskap så håller man på med konstig magi eller lönnmördar varandra. Vi får även lite ganska snaskigt gorem mestadels i form av några riktigt slibbiga obduktioner när man försöker ta reda på dödsorsaken på några mordoffer. En riktigt härlig Wuxia alltså och en fröjd för ögat och sinnet. Nu ser jag verkligen fram emot att utforska genren lite djupare.

söndag 13 september 2009

H-man (1958)



Jag har sagt det förut och det tål att sägas igen: Det finns alldeles för lite blobfilmer! Stora, härliga, slemmiga blobbar som äter upp människor, det är underhållning det! Inoshiro Hondas H-Man är en finfin sådan film. Efter att ha utsatts av radioaktivitet från ett atombombstest så har ett antal hoodlums blivit fövandlade till gröna blobbar som kan lösa upp alla människor de kommer i kontakt med. Det hela är dock upplagt med som en kriminalfilm än en typisk Inoshiro Honda film vilket faktiskt fungerar mycket bra. Enkelt och klockrent!

Inoshiro Honda, som de flesta förknippar med Godzillafilmer, var ju faktiskt en större regissör än vad hans rykte förtjänar. Han var sedan länge en mycket god vän med Akira Kurosawa och jobbade på flera av dennes filmer, t ex Ran och Kagemusha. Båda hade ett mycket gott öga för det visuella, vilket är något som man tydligt märker i Hondas filmer. H-Man är ett mycket bra exempel på detta där varje scen är en egen lite komposition i sig och man kommer på sig själv med att tänka på hur en simpel blobfilm kan se så bra ut. Men så är den gjord av Inoshiro Honda och H-man är ingen vanlig blobfilm. Den är ytterligare en av den serie med fantasyfilmer som kom från Japan efter 2:a världskriget, som gjordes för att hantera den stora fasa som landet fortfarande led av efter Hiroshima och Nagasaki. Låt mig inte försöka lura i er att det är en "viktig" film, det är det inte. Men som underhållning sett så är det väldigt välgjort, stämningsfullt och i många fall mycket bättre än allt som Usa spottade ur sig när de var rädda för ryssen. Sedan så har vi ju specialeffekterna som kanske är aningen ojämna för att komma från Eiji Tsuburaya, men som för det mesta är mer än godkända, speciellt i scenerna med smältande människor. Som grädde på moset får vi ett riktigt skönt jazzigt sountrack som jag gärna skulle vilja ha på skiva. Rekommenderas varmt till fans av genren.

lördag 12 september 2009

Iron man (2008)

Nu var vi här igen, inte riktigt den typen av film som den här bloggen ska handla om så det blir en kortis.

Vapenfabrikör och geni Tony Stark blir svårt skadad i Afghanistan eller något och blir Iron Man. Massor med toksnygga specialeffekter, skönt fria från Michael Bay kameraskakningar och en knippe bra skådespelare gör det hela till en av de bättre superhjältefilmerna jag sett.

Cut Throats nine (1972)


Jag ser filmmakarna sätta sig och planera inför inspelningen. De vill göra en western, så mycket är klart, men manusförfattaren är bitter. Han har antagligen precis skilt sig eller blivit dumpad av sin flickvän och han är arg. De bestämmer sig för att göra filmen helt utan hjältar. Alla som dör ska givetvis dö på så brutala sätt som möjligt och stämning skall rakt igenom vara obehaglig. Jag måste säga att det lyckades de verkligen med. Några soldater är på väg till ett fort med ett antal ihopkedjade fångar som är dömda till livstids straffarbete. På väg dit blir man överfallna av några hoodlums som är övertygade om att de ska ha guld med sig men man lyckas fly, eller rättare sagt, våran "hjälte", Sgt Brown, hans dotter och straffångarna är de enda som överlever hela händelsen. Nu måste man färdas till fots genom ett kargt snölandskap och när man upptäcker att kedjorna som binder ihop allesammans är gjorda av guld så börjar planerna på att fly. Här ute är ett människoliv inte värt mycket.

Jotack, det här är brutalt så det räcker och blir över. När Sgt Brown tvingas se sin dotter bli våldtagen ungefär halvvägs in i filmen så får man lite ont i magen samtidigt som man konstaterar att det inte direkt kom som en chock och undrar varför det tog så lång tid innan det hände. Alla huvudpersoner är svin, det är kallt och smutsigt och allt våld är grovt och detaljerat. Skådespeleriet är dock överlag bra, trots dubbning, och miljöerna passar verkligen till den här smutsiga historien. Regissören Joaquín Luis Romero Marchent gör ett bra jobb på en uppenbart låg budget (nästan hela filmen utspelar sig utomhus) och det är nästan så att man fryser lite själv när man ser på eländet. Musiken känns som om den tagits från någon samtida skräckfilm men passar ganska bra här med sina obehagliga körer och mörka toner. En riktigt blodig och brutal spansk western alltså där det bränns, skjuts och sprättas upp på snaskigast sätt möjliga. Inget som man kanske ser på med sin flickvän när man vill mysa lite men annars rått och härligt för en seg eftermiddag. Sen så är ju Emma Cohen med. Då går det ju inte att misslyckas.

Undead or alive (2007)



Jag förstår faktiskt verkligen inte varför det inte finns mera skräckfilmer i westernmiljöer. Det finns så mycket potential till bra skräck där. Enorma outforskade områden, där vad som helst skulle kunna hända/upptäckas på vägen. The Burrowers var ett fint exempel som kom härom året och gamla Empirefilmen Ghost town var ju helt ok, men annars är det tunnsått. Undead or alive är ett försök att göra en film i genren och helt åt helvete är det faktiskt inte.

Chris Kattan från SNL och James Denton från Desperate housewives spelar två stycken cowboys som är på flykt från en elak sheriff vars pengar de stulit. Samtidigt så har den store Geronimo blivit dödad, men inte innan han hunnit släppa lös The White mans curse. En zombiesmitta alltså. På vägen plockar man upp en kvinnlig släkting till Geronimo som är där för att se snygg ut och lägligt förklara lite saker då och då.

Mer än så behöver jag väl inte säga om filmens handling. Våra hjältar barrikaderar in sig i ett fort med en massa zombier utanför och det pendlar mellan komedi och skräck, med betoning på komedi. Det är väl där det fallerar lite då skämten pendlar mellan urbota tråkiga och helt ok. Lite roligt har man väl, men det hade varit betydligt intressantare med en ren skräckfilm. Filmen är dock riktigt snyggt fotad på en uppenbarligt ganska låg budget och det hela är över innan man ens hinner tänka ordet tråkigt. Det är inte heller överdrivet blodigt, men vi får lite squibs, lite hjärnätande och allt som behövs i en zombiefilm så det får väl anses som godkänt. Inget mästerverk men en trevlig liten film som puttrar på och anländer till ett ganska roligt slut som inte var direkt förväntat. Sevärt, speciellt om genrerna tilltalar dig men lite av en besvikelse från en manusförfattare till South park.

Battle in outer space (1959)



Battle in outer space aka Uchu Daisenso är en sån där film som jag har velat se i åratal men som endast funnits tillgänglig i dåliga, dubbade fullscreenkopior från vhs. Nu har den äntligen kommit ut på restaurerad dvd och det var med enorma förväntningar som jag satte mig ner för att avnjuta en av Ishiro Hondas sköna 50talsscifirullar, vad som även är någon sorts halvt om halvt uppföljare till den underbara The Mysterians. Som vanligt var det dock det där med att ha alltför stora förväntningar...

Det är någon gång inom en nära framtid och Jorden finner sig attackerade av flygande tefat! Man finner snart att det är rymdvarelser från planeten Natal som ligger bakom detta, från en bas på månen och man skickar helt sonika upp två raketer för att slå ut denna bas innan Natal hinner skicka iväg fler ufos. Med ombord finns dock en astronaut som kontrolleras av rymdvarelserna och som gör allt i sin makt för att sabotera uppdraget...

På papperet så låter det verkligen underbart och det är det också - bitvis. Specialeffekterna är dock inte riktigt i den klass som man förväntar sig av Eiji Tsuburaya, främst vissa tvivelaktiga bluescreenscener. Däremot så är alla scener med massic förödelse precis så underhållande som de brukar vara, och det är väl tanken som räknas. Ett annat problem är att filmen tar lite för lång tid på sig att komma till skott. Det tar ungefär halva filmen innan man når till månen och även om vi får en och annan rolig scen full med specialeffekter så tar det lite för lång tid, speciellt med hur mycket godis man hinner klämma in på den andra halvan. Manuset gör även ett ganska halvdant jobb med att skapa några vettiga karaktärer att heja på, och det blir mest en gröt av snälla människor som måste stoppa alla elaka aliens, vilket iofs fungerar i rent underhållningsssyfte. Det är absolut ingen dålig film, den är knökfull med massförstörelse och roliga specialeffekter och man har absolut inte tråkigt en sekund men jag hade nog alldeles för höga förväntningar på detta, och jämför nog den alldeles för mycket med The Mysterians, en film som är riktigt riktigt bra. Det är kanske det som är felet? Battle in outer space har inga gigantiska monster som förstör allt i sin väg? Nåja, en trevlig japansk scififilm som kommer att gillas av alla fans av genren. Mer än så behövs väl inte?

Plaguers (2008)



Finns det något skönare än Alienkopior? Härliga plastvarianter av Ridley Scotts finaste med underbara gummimonster "löst" inspirerade av Gigers skapelse och diverse överblivna skådespelare som någon gång i sin karriär varit något av ett namn. Just science fiction och skräck i en billig blandning får mig att må allmänt bra. Nu var det dock länge sedan det kom några saftiga sådana, men som tur är så är Brad Sykes här med Plaguers.

Med hjälp av riktigt usla digitala effekter befinner vi oss på ett rymdskepp på väg mot jorden. Ombord har vi en besättning som verkar bestå av skådespelare från sådana där direct to dvd softcore sexthrillers som tydligen är rätt populära i Usa. Utöver våra förhållandevis hyfsade skådespelare som finns det även en mystisk grön glob som man planerar smuggla igenom tullen på jorden, men innan man kommer fram så blir man lurade av ett gäng psykopatiska piratsjuksköterskor som spelar skeppsbrutna, mördar piloten och kapar skeppet. Nu står det inte på förrän en av piratsjuksköterskorna stoppar huvudet i den gröna sfären och förvandlas till en Demons/Evil dead liknande zombie. Sen rullar det på, zombierna blir fler besättningen blir mindre, samtidigt som man kommer allt närmare Jorden.

Storyn i Plaguers är väl inte filmens starkaste kort, den är helt enkelt en samling rejäla klyschor som vi sett så många gånger förut, även om just konceptet alienzombier är nytt. Men manuset är helt klart skrivet med kärlek till genren så man har roligt hela resan. Skådespelarna är bättre än vad man skulle kunna tro då alla ser ut som de är två-tre mjukporrfilmer borta från att börja med hårdporr men konstigt nog så innehåller filmern inget naket. Steve Railsback är filmens enda namnskådis och han pendlar mellan att se ut att ha roligt och vara riktigt uttråkad. Specialeffekterna är också ett av filmens svaga kort, de digital åtminstone, som ser ut som om någon försökt kopiera Blakes 7 på en amiga 500. Däremot så är makeupeffekterna riktigt bra och kulisserna är betydligt bättre än förväntat. Brad Sykes gillar uppenbarligen vad han gör och det är en fartfylld liten skräprulle vi har att göra med. Den kanske kunde ha varit lite blodigare, men är heller inte helt gorelös. En typisk Alienkopia alltså. Rekommenderas av fans till sådana.

Jävligt snygg filmaffisch för övrigt.

onsdag 9 september 2009

Gamera tai daiakuju Giron (1969)


Gamerafilmerna var ett rivaliserande filmbolags variant av Godzilla och började relativt seriöst, innan man mot slutet av sextiotalet totalt degenererade till någon sorts bizarr variant av barnfilmer. Gamera tai daiakuju Giron aka Gamera vs Guillon har just de värsta egenskaperna som en usel barnfilm ska ha, som en äckligt lillgammal snorunge i huvudrollen som bara pratar strunt hela tiden och aldrig håller käften. Men trots detta så är det en mycket underhållande film, tack vare en handling som verkar vara författad av en bindgalen psykopat och Gameras glada humör när han som alltid först får lite spö och sedan reser sig upp som fågel fenix och sopar mattan med sina fiender.

Handlingen är som sagt aningen skruvad. Vi får alltså följa en äcklig liten japansk snorunge och hans amerikanska kompis (som är katastrofalt usel som skådespelare) när de blir kidnappade av en flygande tefat och tagna till en planet på andra sidan solsystemet. Där bor Barbella och Flobella, två alienkvinnor, som påstår sig vara snälla, men som egentligen bara vill äta barnens hjärnor. Förutom det så kontrollerar de monstret Guillon, en bulldog liknande sak med en stor kniv istället för näsa och som även kan skjuta ninjastjärnor ur sina näsborrar. Nu måste alltså Gamera rädda ungjävlarna innan de blir alienmat och även om vi alla önskar att det ska hända så vet vi att Gamera kommer att hinna rädda dem. Ibland får man helt enkelt inte som man vill. För att inte tala om den groteska Gamerasången som dyker upp ibland (som jag givetvis haft som ringsignal).

Skruvat är det men somm tur är så är monsterscenerna underhållande. Guillon skivar bland annat upp Space Gyaos (Space Gyaos, antagligen världens coolaste monsternamn) i små bitar och när Gamera äntligen anländer så får vi flera roliga fightscener. Visst, man får stå ut med en massa trams med småungarna, men den som väntar på något gott.. Inte någon av Gameras bästa kanske, men en fin monsterfilm för alla som gillar Kaiju. Alla andra bör hålla sig borta.

tisdag 8 september 2009

Kärlek.


Det här är vackert det... och den är MIN!!!

måndag 7 september 2009

For Y'ur Height Only (1981)



Oj. Alltså... Oj.

Vi börjar om. *harkel*

Alltså. Oj.

Weng Weng, en filipinsk herre med den enorma längden av 84 centimeter spelar här Agent 00, en riktig superagent som kämpar mot den elake Mr Giant som har kidnappat Dr Van Kohler för att få denne att bygga den fruktansvärda N-bomben. Weng weng är precis som vilken James Bond som helst, fullknökad med olika gadgets och hård på alla brudar, samt en jävel på karate. Han springer omkring och sparkar bad guys i skrevet, skjuter dem med sin superkulspruta och använder sina xrayglasögon på både bra och snuskiga sätt.

Ja just det. For Y'ur Height Only är alltså en James Bond ripoff med totalt sanslös handling, katastrofalt usel dubbning (antagligen gjord så med flit)och en huvudrollsinnehavare som tittar in i kameran lite då och då. Men det går inte att tycka illa om eländet då jag vill tro att detta är gjort med glimten i ögat. Weng Weng tycker uppenbarligen att det är hur roligt som helst att flyga jetpack och hoppa från höghus med ett paraply och det smittar liksom av sig. Man sitter med ett leende på läpparna hela tiden och skakar på huvudet ibland på det där sättet som får en att bli alldeles varm i magen. Rekommenderas varmt.

Den fina trailern

fredag 4 september 2009

Hellraiser

Jag gav alltså upp de filmerna efter del 4, men jag gillar ju konceptet. Så, min fråga till er som läser den här bloggen: Är det överhuvudtaget någon ide att ge sig på del 5-7 eller 5-8 eller hur många de nu är uppe i? :)

torsdag 3 september 2009

Hellraiser III : Hell on earth (1992)


Fram till härom dagen så var jag säker på att det var vid del 4 som Hellraiserfilmerna gick åt helvete. Jag mindes del 3 som en ok film med både blod och spänning. Det kan vara så att filmen inte har åldrats speciellt väl men antagligen var den redan kass 1992 när jag såg den på en kass vhskopia. Hur som helst, detta är skräp. Välfilmat skräp, ja. Men fortfarande skräp. Jag har en teori om varför.

Den där träliga pelaren är tillbaka och den här gången köps den av en klubbägare med en frisyr som borde ha fått ett nackskott redan på 80talet. Efter detta så får en journalist med det underbart fantasifulla namnet Joey Summerskill se ett mystiskt dödsfall på ett sjukhus involverande kedjor, krokar och ett exploderande huvud vilket får henne lite misstänksam. Spåren leder till en sällan skådat töntig hårdrocksklubb där den gode Pinhead försöker bli fri i världen för att skapa Hell on earth, samtidigt som spöket av den människa som Pinhead en gång var försöker stoppa ondskan.

Nä, det här är verkligen trams, så totalt befriat från skräck och mystik som det bara kan bli. Pinhead skapar ett antal nya cenobiter och det är verkligen där det faller. En cenobit som kastar cdskivor? En cenobit som spottar bensin och sprutar eld? Det hela blir som en dålig Marvalserietidning och man sitter och skakar på huvudet hela tiden. Skådespeleriet är mestadels rätt träigt, med Doug Bradley gör åtminstone sitt bästa som Pinhead. Som tur är så är filmen regisserad av Anthony Hickox, en mycket kompetent man vars stil passar fint för en serietidningsfilm vilket gör att rullen ser väldigt bra ut. Det blir aldrig tråkigt, bara lite fjantigt. Jag skyller istället på Peter Atkins, filmens manusförfattare som verkar skita fullständigt i att placera filmen i något sorts Hellraiseruniversum, utan vill bara få fram Pinhead och en massa blod. De två första filmerna skildrade Cenobiterna som mystiska demoner, men här är de bara fjantiga varianter av vilka slashermonster som helst. Fy på dig, Peter.

En medioker uppföljare alltså. Urtypen av en sådan. Duger i brist på annat, men inte mycket mer. Se hellre som de suveräna två första delarna istället.

tisdag 1 september 2009

The Black windmill (1974)


En perfekt bakfyllefilm trodde jag. En 70talsthriller i regi av Don Siegel med sköna skådisar som Michael Caine, Joss Ackland, John Vernon, Donald Pleasance och Clive Revill. Då kan man väl inte misslyckas? Eller?

Michael Caine spelar en Brittisk hemlig agent som är mitt uppe i ett uppdrag när hans son och dennes vän blir kidnappad. Vännen hittas senare nerdrogad med LSD och när kidnapparna ringer och kräver att få prata med Caines chef (en person som gemene man inte ens borde känna till) så börjar mystiken tätna. Kidnapparna kräver en lösensumma bestående av 512 tusen pund i oslipade diamanter, en summa som precis inköpts för ett annat uppdrag och något som kidnapparna inte ska kunna känna till. En spion inom spionerna alltså. Caine inser att säkerhetstjänsten inte kommer att betala ut någon lösensumma, vilket är precis vad kidnapparna redan vet. De drar igång en serie händelser för att få Caine att stjäla diamanterna, samtidigt som de börjar en kampanj för att få Caine att se ut som en dubbelagent. Inte världens lättaste situation för den gode Michael och den riktiga dubbelagenten gör ju inte saken lättare...

Det ser så bra ut på papperet, men filmens största problem manuset. Manusförfattarna har helt enkelt misslyckats med att skapa några vettiga karaktärer. The Black windmill är baserad på en roman av Clive Egleton och jag får intrycket att man strippat ner rätt mycket på vägen från bok till film. Speciellt kidnapparna får lida här vilket känns riktigt tråkigt då man får ett svagt intryck av att de var mycket intressantare i boken. Don Siegel är en kapabel yrkesman som får till ett fåtal relativt fartfyllda sekvenser men till ingen egentlig nytta. Det blir helt enkelt aldrig speciellt spännande överlag. Skådespelarna gör så gott de kan men materialet är alldeles för blaskigt för att engagera. Inte helt värdelöst egentligen, en halvdan film bara. Den duger, men inte mycket mer.

måndag 31 augusti 2009

Edge of darkness (1985)



Jag älskar konspirationsthrillers. Den engelska tv-serien Edge of darkness är nog det bästa exemplet på en riktigt, riktigt bra sådan, med ett helt eget lunk och lagom långsam och rörig stil. Från manusförfattaren till The Singing detective, Edge of darkness är verkligen något jag rekommenderar.

När hela kalaset börjar så är våran hjälte, Yorkshirepolisen Ronald Craven (Suveränt spelad av den tragiskt bortgångne Bob Peck), mitt uppe i ett misstänkt brott där det skall ha fuskats i ett val till en facklig ledare. När han kommer hem med sin dotter (Joanne Whalley) efter att ha hämtat henne från ett aktivistmöte så skjuter en okänd man henne till döds och man misstänker att det egentligen var Ronald man var ute efter. Men när Craven börjar gå igenom hennes saker så hittar han bland annat en pistol och en folder med namnet Gaia på och börjar misstänka att det var något annat som låg bakom mordet. Dottern och hennes saker visar sig vara radioaktiva och mysteriet djupnar när han blir kontaktad av en herre inom brittiska säkerhetstjänsten som berättar att dottern var stämplad som terrorist efter att hon och hennes kumpaner brutit sig in i Northmoor, en anläggning för långtidsförvaring av kärnavfall, varpå flera av kollegorna dött. Snart finner han sig djupt inne i en konspiration inom konspirationer som involverar regeringen, CIA och diverse säkerhetstjänster och allt pekar mot Northmoor. Guidad av sin döda dotter (det är lite mystik inblandat men det är ganska öppet om det bara är i Cravens hjärna eller inte...) så rotar Craven allt djupare och börjar snart inse att det enda sättet att få reda på någon sanning är att bege sig in i Northmoor själv, tillsammans med en CIAagent som har en helt egen agenda.

Jag har med flit skrivit så lite som möjligt om alla turer som handlingen tar, allt för att ni som läser detta ska veta så lite som möjligt om handlingen. Det är mycket som händer, men aldrig speciellt rörigt vilket gör att man sugs in i alla sköna konspirationer och vändningar fram till ett slut som känns helt rätt. En sak som dock bör sägas är att det nog är aningen lättare att fastna för detta om man är född på 70talet eller tidigare då allt är djupt rotat i det politiska klimat som rådde 1986, Reagan och Thatchers politik, och den kärnvapenskräck som var en del av vardagen på den tiden. Med det sagt så vill jag påstå att detta är bland det finaste i thrillerväg jag sett på länge. Inte nog med att manuset är väldigt välskrivet, allt framförs av en ensemble med riktigt fina skådespelare. Först och främst Bob Peck som är helt suverän som polismannen som använder sökandet som ett sätt att trycka ner sin sorg, men även Joe Don Baker som CIA-agenten Darius Jedburgh, Joanne Whalley som dottern och Charles Kay och Ian McNeice som personer inom regeringen med oklara mål. Även värt att nämna är den aningen daterade men mycket sköna musiken av Eric Clapton och Michael Kamen som passar fint som stämningshöjare. Ett synnerligen kompetent hantverk alltså, som är spännande från början till slut, har något vettigt att säga och verkligen förtjänar all bra kritik den har fått. Jag är dock inte så riktigt klar över den planerade remake som tydligen ska komma 2010, med Mel Gibson i huvudrollen... Den som lever får se. Men se gärna originalet. Rekommenderas varmt.

måndag 24 augusti 2009

Gudfadernmaraton

Häromdagen, under min sjukdom, så vaknade jag tidigt, runt sju på morgonen. Relativt pigg var jag så jag tänkte helt sonika att jag slår på en film och lägger mig i soffan vilket brukar vara dödsdömt vid normala tillfällen - Jag sover inom 10 minuter. Jag valde alltså Gudfadern.

Sju timmar senare, med paus för frukost, så är jag klar med del ett och två och tiden har gått så snabbt att det är löjligt. Tack Francis Ford Coppola.

Men den här gången valde jag bort del tre. Pacino och de skådespelare som klarat sig från de tidigare filmerna är lika bra som vanligt, men Sofia Coppola är verkligen raka motsatsen och jag har även svårt för Andy Garcia överlag. Fast jag måste väl ge den en chans till.

Nightmare city (1980)





Jag har alltså legat hemma med något influensaliknande de senaste 8 dagarna, med hög feber, ont i huvudet och alla leder och då varit sängliggande konsant. Därför så har underhållningen varit av det mer lättsammare slaget och det har blivit en hel del gamla Fulcifilmer och sådant där mys som man har sett förut ett antal ggr och då kan se samtidigt som hjärnan är upptagen med annat, som att koka. Umberto Lenzis fina Nightmare city är ett underbart exempel på en sådan film - rapp och fartfylld, blodig och underhållande: En perfekt serietidningsvåldsfilm alltså.

Först och främst så har Nightmare city den absolut coolaste spanska filmtiteln någonsin: La invasión de los zombies atómicos. Bara en sån sak. Sen så är den tyska titeln inte alls dum den heller: Großangriff der Zombies! Ett vanligt angriff hade antagligen räckt, men ett Großangriff! Nu är det ute för oss alla! Utöver detta så har filmen en föredömligt enkel och funtionabel handling. Zombier har skapats av radioaktivitet, fast egentligen så är de inte zombier utan smittade personer som behöver blod. De är snabba som tusan, deras hy liknar mer köttbullar och de dödar helst med redskap. Det enda hoppet för mänskligheten är Hugo Stiglitz och han är så utråkad att det syns i varenda scen han är med i.

28 days later Italian Style alltså. Lenzi är dock rätt regissör för detta spektakel och hur absurt manuset är och hur usel dialogen än må vara så är det fartfyllt och underhållande. Det är svårt att lyckas bli uttråkad till allt billigt, välfilmat underhållningsvåld som pågår. En klassisk schockexploitationrulle som är perfekt för en febersjuk hjärna!

lördag 22 augusti 2009

Manhattan Baby (1982)



Här är en Fulcifilm som de flesta verkar hata, men som jag faktiskt tyckte var riktigt trevlig. Kanske inte sådär direkt bra, men fortfarande betydligt mer underhållande än det flesta Fulci spelade in på slutet av 80talet.

Storyn blev jag inte riktigt klok på, men om det berodde på att jag hade 40 graders feber när jag såg den eller att det var Dardano Sachetti som skrivit manuset, det har jag ingen aning om. Det är något hopkop mellan The Awakening och Poltergeist där Christopher Connelly spelar en arkeolog som hittar en tidigare oupptäckt gravkammare i Egypten. Samtidigt som han tar sig in i den med en guide så får hans dotter ett konstigt smycke av en blind kvinna, varpå guiden dör och Connelly blir förblindad av ett konstigt ljussken. Nu hoppar vi rakst fram i tiden några månader och nu är vi i New York. Den lilla dottern är nu alltså besatt av ett ont väsen och vad som gör saken ännu värre är att hennes bror spelas av Giovanni Frezza, ungdjävulen från House by the cemetary. Dock inte lika hemskt dubbad, men ändå.

Först och främst så ser Manhattan baby riktigt bra ut, med ett mycket kompetent foto av Guglielmo Mancori, och en väldigt metodisk och ögonfokuserad regi av Lucio Fulci. Musiken är bra, klassisk Fabio Frizzi, även om han återanvänder motiv från tidigare Fulcifilmer, främst Beyond. So far, so good för oss Italienfetischister, men det blir väl egentligen inte bättre än så. Storyn i sig är typisk Sachetti och hoppar hejvilt mellan ett antal välfilmade scenarion som är löst sammanknutna. Gorehounds kommer att bli väldigt besvikna då filmen endast innehåller två sådana scener, en snabb i filmens början och en mer utdragen i slutet som dock kompenserar fint då den är fint slabbig. Tänk er spindelscenen från Beyond, fast med fåglar. Jomantackar! En väldigt typisk italiensk skräckfilm alltså. Ha inte för höga förväntningar, då kan Manhattan baby duga alldeles ypperligt i ett feberrus.

onsdag 19 augusti 2009

The Triangle (2005)


Kanske egentligen inte något som passar in i den här bloggen, men eftersom den var helt ok så skriver jag några ord om denna scifichannelproducerade miniserie.

Sam Neill spelar en excentrisk miljonär som hyr in huvudpersonerna för att de ska ta reda på hemligheten bakom Bermudatriangeln efter att han förlorat ett stort antal båtar därute. Nu börjar en fyra timmar lång sak med ganska hyfsade scifiidéer om alternativa tidslinjer och andra dimensioner. Allt sånt där som brukar dyka upp i skräplitteraturen men på ett sätt som behandlar sitt ämne med lite respekt. Spänningen hålls uppe under hela vägen och specialeffekterna är faktiskt bitvis riktigt bra, något vi inte är bortskämda med när det gäller Scifichannels egna produktioner. Sevärt alltså.

Zombi 3 (1988)



Jag tror att Zombi 3 var dömd redan från början. Detta skulle ju bli Lucio Fulcis efterlängtade uppföljare till Zombi 2 efter en serie halvdana filmer och det var inte bara jag som verkligen såg fram emot den. Att Fulci blev sjuk eller hur det nu var och lämnade inspelningen efter 50 inspelade minuter gör ingen skillnad - problemet med filmen heter Claudio Fragasso. Istället för den kalla, obehagliga stämning som fanns i Fulcis original så har vi en actionfilmssörja full med uselt koreograferade fighter. Visst, det är underhållande, men på fel sätt.

Det börjar dock bra. Till tonerna av Stefano Mainettis sköna synthdisco så landar en helikopter någonstans vid en militär anläggning i Filippinerna. En van kör fram till platsen och beväpnade män börjar skjuta på soldaterna i helikopterna. En av männen stjäl en behållare från helikoptern och flyr till fots, jagad av helikoptern. Behållaren brister efter att den blivit träffad av en kula från helikoptern och en blåaktig vätska sipprar ut och infekterar mannen. Jajamensan, han är smittad av DEATHONE, ett militärt projekt som går ut på att väcka de döda till liv. Detta resulterar i att vi får följa några soldater och några unga tjejer när helvetet bryter löst och man får barrikadera in sig på ett hotell och det är nu det börjar gå utför.

Detta är alltså en rejäl besvikelse, mest av den anledningen att det som en uppföljare till sjuttiotalsrullen är riktigt tamt och tråkigt. Fragassos manus hoppar hejvilt från händelse till händelse (som för det mesta består av kassa fightscener där det hela känns som någon sorts fribrottning istället för en zombiefilm), utan att egentligen sammanfoga det till någon helhet. Det är relativt ok filmat, men det är inte fråga om något klassiskt technicolorfoto, utan istället en allmän känsla av slarvighet. Skådespelarna behöver vi inte ens prata om, de är för det mesta rejält usla eller ser bara tafatta ut. Som en tvillingfilm till Fragassos After death så fungerar det här alldeles utmärkt, men all stämning från originalet är borta. Det finns dock lite gore och makeupeffekterna är billiga men godkända så den passar in i samlingen, men jag känner fortfarande av besvikelsen från första gången jag såg den. Jag är alltså väldigt kluven som ni märker. En del av mig vill såga filmen totalt för att det är en så usel uppföljare, men den andra delen av mig vill gilla filmen för att det är en billig och fartfylld actionzombierökare. Det är helt enkelt Fragassos fel.

tisdag 18 augusti 2009

Tower of evil (1972)



Ibland händer det att jag skaffar mig en film och så får den ligga flera år innan jag äntligen ser på den och sen förbannar jag mig för att jag väntat så jävla länge. Det händer inte alltför ofta men tillräckligt. Tower of evil är en just en sådan film som legat på hyllan alldeles för länge, dumt nog.

Tower of evil är vad jag vill kalla en väldigt klassisk engelsk exploitationhorror, helt inspelad i studio, på ett sådant där skönt uppenbart sätt som i alla gamla Hammerfilmer. Det onda tornet är en fyr som står på Snape Island och när filmen börjar så anländer två män till ön i dimma. När de kommer iland så hittar de tre sycken nakna, stympade lik varpå en av männen blir mördad av en ung kvinna. Ett av mordvapnen var Feniciskt och nu åker en trave arkeologer ut till ön då de misstänker att det finns ett gammalt tempel till Baal i grottor under fyren. Men, och det har vi ju redan förstått, det var ju inte den unga kvinnan som mördade ungdomarna på ön, utan något helt annat.... tatam!

Klassisk engelsk sjuttiotalshorror alltså, med en rolig storystruktur och gott om naket och våld. Snape Island är verkligen uppenbart studiobaserad (en väldigt snygg men också en helt makalöst härlig skapelse med sitt sunkiga fyrtorn, risiga träbyggnader och grottor fulla med konstiga, lagom obehagliga statyer) men på det där knastriga, mysiga sättet. Arkeologerna spelas av diverse kända engelska namn som Derek Fowlds och Dennis Price, och även Robin Askwith som var känd för ett gäng sexkomedier som var populära på det sena 70talet. Vissa av dessa ska föreställa amerikaner, och deras amerikanska accenter är lite tveksamma, men annars är det en samling kompetenta damer och herrar vi har att göra med. Ren och skär underhållning på finfin nivå alltså. Rekommenderas varmt till alla som gilla 70talshorror

The Island (1980)


Det finns helt klart alldeles för lite högbudgetpiratfilmer, så är det bara Nu menar jag inte den där typen av filmer som är baserade på en attraktion på någon nöjespark utan riktigt brutala filmer där piraterna verkligen inte har någon som helst respekt för människoliv. Michael Ritchies film The Island, baserad på en bok av Peter Benchley, är en film där piraterna är precis så brutala som jag vill ha dem och även om storyn i sig är lite, ska vi säga otrolig, så fungerar det alldeles utmärkt som blodig underhållning.

Michael Caine spelar en journalist som åker ner till Miami för att rota i en story om försvunna segelbåtar. Med sig har han sin 12-årige son som hans exfru dumpat på honom vilket fungerar bra till en början. Tills de blir kidnappade av pirater. Jajamensan, fast inga sådana där Somaliska idioter utan en äkta koloni med inavlade pirater som överlevt mitt ute i Bahamas i trehundra år. Piraterna låter dem leva, sonen för att han skall bli en hjärntvättad son till en av piratledarna och Caine som avelshingst. Det här är givetvis inte den mest perfekta situationen och Caine gör vad han kan för att fly, och få sin son med sig vilket inte är det lättaste...

The Island floppade tydligen rätt stort när den släpptes och jag förstår faktiskt inte riktigt varför. Det är en fartfylld, välfilmad äventyrshistoria knökfull med sköna engelska skådisar som du sett i diverse filmer och tv-serier, fast den här gången pratar de någon sorts degenererad variant av 1700talsengelska som ibland kan vara lite svår att följa med utan subtitles, men aldrig så att man tappar kontroll över handlingen. Som grädde på moset får vi ett sjysst soundtrack av Ennio Morricone och stora mängder riktigt grafiskt våld. Piraterna är precis sådär hänsynslösa pch kallblodiga som man vill att de ska vara vilket gör The Island till något av en glömd pärla som jag rekommenderar er att leta reda på.

Cars (2006)


Jo, den var väl trevlig.

måndag 17 augusti 2009

Dawn of the dead (1978)

George A Romeros klassiska zombiefilm har det skrivits hyllmeter om tidigare, och jag har inte direkt någon lust att skriva något om den själv. Däremot så har jag sett den Europeiska versionen som klipptes ihop av Dario Argento, och tänkte skriva några rader om skillnaderna mellan denna och Romeros version.

Nu kan ju min åsikt bero på att jag sett Romeros version säkert 5 ggr och är såpass van vid den att alla förändringar för mig blir till det negativa, men det som märks först och främst (och som jag inte är så förtjust i) är att Argentos version är knökfull med Goblinmusik. Man har alltså plockat bort all musik som Romero lagt in, klippt ner den ca 10-20 minuter för att få ett rappare tempo och på så sätt förstört den lite. Man får inte alls den apokalyptiska känsla som genomsyrar originalet och man glossar förbi mycket av det som Romero ville säga. Nä, se Romeros cut istället. Argento har ju för böfvelen klippt bort helikopterscenen!

Rosso Sangue (1981)




Rosso Sangue aka Absurd är en klassiker inom splatterfilmskretsar. Många av oss har tillbringat flera timmar vid tv:n med en suddig fjärdekopia och avnjutit Arristide Massacessis orgie i gore där den reslige George Eastman aka Luigi Montefiore spelar den längsta massmördaren i filmhistorien. Än så länge så har det inte funnits någon vettig dvdutgåva men nu har Mya communication gjort slag i saken och släppt den på dvd under namnet Horrible. Är filmen verkligen så "klassisk" som man minns den?

Eastman spelar Mikos Stenopolis, en genmanipulerad grek som inte kan dö så lätt. I samband med detta så har han uppenbarligen blivit en psykopatisk mördare som dödar alla han stöter på. Edmund Purdom spelar en präst som var inblandad i experimentet som nu är på jakt efter den 206 centimeter långa psykopaten. Det hela urartar till en en ganska blodig Alla Helgons blodiga natt situation och ett rätt roligt slut.

Ok, först och främst så är jag lite besviken på Mya. Utgåvan ska visst vara komplett med ca fem minuter är av riktigt dålig kvalite, då de verkar komma från ett dåligt vhsband. Det är dock inte det jag stör mig mest på, där Myas största fel är att inkludera ett italienskt ljudspår och ingen engelsk text. Ren lathet eller? Nåja, i överlag är det en ok utgåva, och den passar in fint i min samling. Vad som däremot inte är så bra är själva filmen. Eastman fungerar bra som psykopat, men resten är en billig klyschfest med några av de absolut billigaste specialeffekter jag någonsin sett. Man har helt enkelt använt grishud för att den påminner om människohud och i den klassiska scenen där en gubbe får sin skalle itusågad i en bandsåg ser man klart och tydligt att det är en spädgris eller liknande som man sågar i. De flesta av specialeffekterna ligger dock snäppet ovanför den klassen men skadan är redan skedd. Filmen har inte direkt något av det här flytet som en bra slasher ska ha, utan känns mest bara som att man spelat in lite scener på måfå och klippt ihop i efterhand. Massacessi var dock en kompetent yrkesman så förutom de billiga effekterna så ser filmen bra ut och man får faktiskt till lite spänning mot slutet. Men annars ser jag nog hellre om Anthropophagous, vilken denna är en inofficiell uppföljare till, en betydligt sleazigare, smutsigare och underhållande film

Escape from LA (1996)


Jag vill minnas att Snake Plisskens återkomst floppade rätt rejält när den kom, och det var antagligen just därför jag lät bli att se den. Det pratades en hel del om att den skulle innehålla riktigt usla specialeffekter, vilket inte direkt ökade mitt intresse. Såhär 13 år senare så måste jag erkänna att det var rätt korkat. Escape from LA är ingen perfekt film men den är fortfarande mer underhållande än valfri Michael Bay film.

Första halvan av filmen är precis så som en uppföljare till Escape from NY skall vara. Los Angeles är nu för tiden en ö efter en stor jordbävning och det är dit man skickar allt riffraff från det aningen totalitära amerikanska samhälle som uppstått. Nu har presidentens dotter snott ett domedagsvapen och begett sig in i La, och Plissken får 8 timmar på sig att ta sig in, hämta vapnet och ta sig ut igen. Typ, ganska precis som i första filmen. Kanske lite väl mycket som i första filmen.

Jotack, här finns inget nytt att hämta. Escape from LA känns ibland mer som remake då det i grund och botten är samma story som i Escape from NY. Detta betyder dock inte att det inte är underhållande och första halvan av filmen är riktigt underhållande. Carpenter är ju Carpenter, så är det bara och Kurt Russel har uppenbarligen kul, speciellt som han fortfarande passade i originalkläderna från första filmen. Tyvärr så innebär detta också att det blir aningen förutsägbart och andra halvan av filmen är lite småträlig. Fortfarande underhållande men lite klyschigt. Specieleffekterna är dock inte sådär usla som man ville ha det till och som en uppföljare så är detta en klart godkänd film som inte förtjänar sågningarna den fått.

fredag 14 augusti 2009

Nej nej nej nej nej nej, nej nej NEJ!

Länk

NEJ säger jag!

Världen behöver inte ytterligare en amerikansk Godzilla remake. WHAT THE FUCK IS WRONG WITH YOU PEOPLE?!?!?! IHATEYOUIHATEYOUIHATEYOUIHATEYOUIHATEYOUIHATEYOU!!!!!

King of the hill (2007)


En filmhandling behöver inte vara mer komplicerad än så här.

En man är på väg någonstans på den spanska landsbygden och stannar till vid en liten mack för att tanka. Han möter en ung kvinna på (herr)toaletten, tycke uppstår och de idkar könsumgänge varpå hon stjäl hans plånbok (men är snäll nog att betala hans bensin). Därefter fortsätter han sin resa men efter att ha åkt genom vildmarken en stund så ser han något som blänker på en bergstopp och sekunden senare hör han ett skott, som träffar bilen. Innan vi hinner säga ordet sniper så är han utan bil, skottskadad i benet och på flykt tillsammans med den unga kvinnan från en eller flera gärningsmän som inte drar sig för att skjuta en polis i pannan...

Det är så här en riktigt tät thriller ska vara. Konceptet är enkelt, och såpass välgjort att man sitter på helspänn hela tiden, lyssnandes efter det där visslande ljudet från en kula milisekunden innan den smattrar in i ett träd, en bröstkorg eller en panna. Den feta spänningen cementeras tack vare riktigt bra skådespeleri, även om manuset tyvärr ger våran hjälte en karaktärsegenskap vilket gör att det blir väldigt svårt att gilla honom efter en viss händelse. Detta orsakar lite frustration men filmen mår nog i slutändan bara bra av det. Givetvis så kommer det en twist mot slutet men denna kommer för en gångs skulle ungefär 20-25 minuter innan filmen är över och helt plötsligt får vi följa gärningsmännen istället, vilket tyvärr tar bort lite av den utlämnande spänningen men som fortfarande fungerar mycket bra. Detta är alltså en film jag rekommenderar, om ni inte fattat det än. Se den, för helvete. Spanskt is the shit. Man önskar bara att de fixat en cameo åt den gode Paul Naschy.

tisdag 11 augusti 2009

Några riktigt coola trailers.

Burial ground. En ful, smutsig och alldeles... alldeles underbar italiensk zombiefilm

Nightmare city. Full rulle, toksnabba zombier och en klassisk scen där hjältarna tar en paus från en vild flykt för att dricka en kopp kaffe.

Zombie flesheaters. Fulcis klassiska zombierulle som fortfarande än i denna dag håller bra.

ah, det underbara 80talet. :)

Marebito (2004)


Men, det här som började så bra....

Takashi Shimizu, mannen bakom Ju-on och de amerikanska nyinspelningarna hade några veckor över mellan Ju-on 2 och den första remaken, så varför inte ägna den tiden till att spela in en film. Han ropade in Shinya Tsukamoto, galningen bakom Tetsuofilmerna och lät denne spela huvudrollen i Marebito baserad på en roman av Chiaki Konaka. På ytan är detta ett brilliant koncept, men utförande tyvärr inte riktigt så häftigt som jag önskar att det skulle vara.

Shinya Tsukamoto spelar Masuoka, en kameraman som råkar filma ett självmord i tunnelbanan. När han tittar på filmen så inser han att offret ser något som gör att han blir så rädd att han sticker en kniv i sitt eget ögan. Masuoka blir helt besatt av att känna samma skräck som mannen kände och försöker spåra det som mannen såg, vilket leder honom ner i underjorden tillsammans med sin trogna kamera, ner under tunnelbanorna och allt djupare och djupare ända till han hittar en enorm grotta med ruinerna av någon civilisation som inte var mänsklig. Där nere hittar han en naken ung kvinna som han givetvis tar med sig upp igen och installerar i sin lägenhet. Hon kan inte prata, eller ta hand om sig själv och det står inte på förrän han inser att det enda hon kan livnära sig på är blod. Men vem är den skumma snubben som dyker upp då och då och säger att Masuoka måste lära sig att ta hand om henne?

Filmens första halvtimme bådar riktigt gott måste jag säga när Masuoka beger sig allt djupare och djupare ner i underjorden. Man får en hel del härliga Lovecraftvibbar och stämingen är på topp. Men sen degenererar det hela till en konstigt, blodigt drama när vår hjälte gör allt för att den unga kvinnan ska överleva och även om det är välspelat och välgjort så är det lite av en besvikelse efter den underbara början. Det är dock aldrig helt ointressant och man finner sig hela tiden aninen fascinerad och undrande över hur detta ska sluta. Shinya Tsukamoto är faktiskt en lika bra skådespelare som filmregissör och han lyckas med att bära filmen på sina axlar. Det är nog antagligen så att jag ville att det skulle vara en helt annan film, så därför fick jag bita i det sura äpplet, men det är en spännande och småmakaber liten film som Takashi Shimizu gjort och som rekommenderas till fans av J-horror som kanske tröttnat lite på de vanliga långhåriga spöken som blivit ett så utmärkande tecken för asiatisk film.

måndag 10 augusti 2009

Brides of blood (1968)



Bilderna ovan säger egentligen allt du behöver veta om filmen, man får verkligen allt man behöver i Brides of blood. Blod, tuttar, gummimonsterdräkter utan tidigare skådad like och en härligt fartfyllt tempo vilket gör Brides of blood till en riktigt höjdare. En sådan där film som man får en varm och go känsla i magen av.

En skön samling amerikaner anländer till en Filipinsk ö för att visa invånarna lite civilisation och undersöka om det finns några spår efter atombombstester. Vi har den äldre professorn, hans kåta fru som knullar allt som rör sig (utom sin man)och den unge killen som gärna vill knulla allt som rör sig men som vi vet kommer att få ihop det med hövdingens fru. Det visar sig i alla fall att infödingarna har något sorts lotteri för sig (endast för byns unga kvinnor) där vinnarna får den stora äran att bli bundna vid en påle, varpå ett intressant gummimonster kommer och sliter dem i småbitar. Kvinnorna är givetvis topless under processen, jag antar för att det skall gå snabbare. Våra amerikanska hjältar tycker givetvis inte detta är ok, men saker blir ännu värre när det visar sig att ön är knökfull med muterade växter som gärna fångar människor med sina tentakler. Sen har vi ju den där spanjoren som bor i en lyxvilla på ön. Han är trevlig, men hans dvärgpersonal stjäl gärna saker och han har en rätt skum sjukdom som gör att han springer ut på nätterna och har fuffens för sig. Tänk vad lite radioaktivitet kan göra. All hail the holy white light!

Brides of blood är en av alla de filipinska filmer som kom i slutet av 60talet och som blev ganska populära på biograferna i Usa. Den har som jag tidigare nämnde allt man behöver för en underhållande kväll: Bröst, blod och monster, och är regisserad med ett lagom högt tempo som gör att man aldrig hinner ha tråkigt. Bra skådespeleri och det roliga manuset gör att man har mer överseende än vanligt för vissa aningen tveksamma specialeffekter. Själv ska jag ge mig ut på jakt efter fler rullar av samma filmteam och jag rekommenderar er att se detta, om ni helt enkelt vill ha lite kul! Det hör ni ju själva: A brutal orgy of ghastly terror! Den allra värsta formen av terror!

lördag 8 augusti 2009

Zombiewestern: It came from the west (2007)



En Dansk dockzombiewestern, skulle det smaka?

Det är alltså precis som det låter. En ung man som är lite av en mes bor någonstans mitt ute i den vilda västern tillsammans med sin far, en smått indianhatande herre som till och med har en hemlig identitet när han slaktar indianer med sin motorsåg. Indianerna tröttnar på allt detta och utför en gammal ritual som väcker de döda till liv och Zombiewesterns sköna 17 minuter utspelar sig mestadels på en bar där en fin liten massaker sker. Dockorna är fint groteska, de danska rösterna härligt överdrivna och allt är filmat med finesse och kärlek. Se den.

Officiella hemsidan här

torsdag 6 augusti 2009

Three days of the Condor (1975)



Vid sidan om Japanska monsterfilmer och spanska 70talsfilmer så avgudar jag även konspirationsthrillers från 70talet. Det finns ingenting som kan piska upp lite rejäl spänning som en djupgående, kall och brutal sammansvärjning. Three days of the Condor är nog antagligen min favorit, med en rolig och inte helt out of there konspiration, en cool Robert Redford, en sexig Faye Dunaway och Max Von Sydow som en av världens trevligaste lönnmördare.

Robban jobbar på en avdelning inom CIA som läser böcker, allt de kommer över, för att hitta möjliga koder och kör in allt i en dator som analyserar ledtrådarna. När vår hjälte går iväg för att handla lunch så slår lönnmördare till på kontoret och avrättar samtliga. Robban blir givetvis rädd och upprörd och ber om assistans från CIA. För att han skall känna sig trygg vid hämtningen så föreslår man att en god vän skall vara närvarande. Givetvis så är det en fälla, hans vän blir mördad men CIA verkar ha fått för sig att det är Robban som är den skyldige. För att få lite tid att andas så kidnappar han en kvinna (Faye Dunaway)och tvingar henne att gömma honom. Snart utvecklas ett småskumt, stockholmssyndromsbetingat förhållande samtidigt som vår hjälte försöker ta reda varför alla är ute efter honom.

Förutom det aningen konstiga sättet som Robert Redford raggar kvinnor på (Hota dem med pistol och bind dem på toaletten)så är detta en helt underbar film. Det är skönt när en film klarar av att avslöja detaljer ungefär samtidigt som huvudpersonen får reda på dem, utan att det är övertydligt. Allt framförs med bra skådespeleri av Robban, Faye Dunaway och speciellt Max Von Sydow som spelar en av de absolut skönaste yrkesmördare jag någonsin stött på i filmvärlden. Hans lilla tal i slutet av filmen är så underbart trevligt att man får rysningar i hela kroppen. Spänning från början till slut alltså, och med Sydney Pollack bakom ratten så är det inte direkt oväntat. En riktigt bra film som alla som gillar thrillers bör ha sett för länge sedan.

tisdag 4 augusti 2009

En sak som stör mig

Detta är ett återkommande fenomen, främst från User comments på Imdb.com, men dyker gärna upp på andra sidor. Kommentarer som:

Worst movie ever, I turned it off after 10 minutes.
Eller:
This is the worst movie i have ever turned off after ten minutes, varpå snubben fortsätter med en lång harang om hur dålig filmen är och sätter en etta i betyg.

Men om man inte ser klar en film så har man fan inte rätt att ge ett omdöme om den heller. Man får möjligtvis säga att den verkade riktigt dålig, men din rätt att såga filmen är noll. Nada. Du ska helt enkelt hålla käften för ingen vill lyssna på en gnällkärring som försöker vara lustig.

Så. Färdiggnällt.

Ghosts of Mars (2001)



Jag måste faktiskt sticka ut och säga att jag gillar Ghosts of Mars och jag tycker att det är ett gott tecken på att John Carpenter fortfarande är (åtminstone för 8 år sedan)en regissör att räkna med, som levererar det han är bäst på - spänning och våld. Jag erkänner att vissa av skådespelarvalen inte är riktigt klockrena (Ice cube är det bästa exemplet på det), dialogen är bitvis pinsam och jag fattar inte varför Amerika tycker att Marilyn Manson kopior är skräckinjagande. Sen är inte hårdrocksmusik lämplig till skräckfilm, så är det bara. Blä.

Men annars är det en riktigt bra film med ett sjysst tempo och lagom mycket våld. Jag gillar storyn speciellt mycket, fast det kanske beror lite på att jag älskar Doomspelen, vilket herr Carpenter verkar ha lånat lite inspiration ifrån. Spöken från Mars tidigare levande innevånare tar över människor och börjar slakta. Vad fan mer behöver man? Ok, kanske lite mer gore än vad vi får här men det är ju inte så att vi är helt utan. Annars är detta egentligen en Westernfilm i lätt scifitappning. Cowboys mot indianer, det är väldigt uppenbart var inspirationen kommer ifrån. Vad vi får i slutändan är en rapp, lite småblodig actionskräckis som funkar alldeles utmärkt som underhållning. Fast slå av filmen när Natasha Henstridge vaknar upp i sin cell i slutet, för dialogen som kommer efter där är fan pinsam.