lördag 28 juli 2007

Ubåtar och jättealligatorer

Irwin Allen är skyldig till mycket. Inte nog med att han gav oss Lost in space, en tv-serie som jag har mycket svårt för, men han serverade även upp ett smorgasbord med diverse katastroffilmer på 70talet. Vissa av dessa är dock lite bättre än den film jag ska recensera nu (som t ex Poseidon adventure och Towering inferno - härligt högbudgetschlock) och allt är hur som helst bättre än Lost in space!

Voyage to the bottom of the sea (1961)
Jag har ingen aning om varför jag inte sett den här filmern tidigare då den har många element som tilltalar mig. Jättemonster, undervattensstrider, jorden på väg mot sin undergång... Tyvärr så gjorde även detta att jag hade ganska höga förväntningar och det hlea slutade i en rätt stor besvikelse.
Walter Pidgeon spelar en av världens mest brillianta män som byggt en superubåt (vad som egentligen är så super med den fick jag aldrig riktigt klart för mig förutom att den har en genomskinlig nos) vid namn Seaview. Med ombord har han bla Peter Lorre, Barbara Eden, Michael Ansara och Frankie Avalon. Peter Lorre är för övrigt filmens enda behållning. I varenda scen man ser honom så röker han (det gör för övrigt de flesta ombord på den här _ubåten_!) och spottar ut någon snabb, rapakalja på det sättet som bara Peter Lorre kan. I alla fall så börjar ett strålningsfält kring Jorden brinna med resultatet att jordens temperatur börjar stiga kraftigt (som illustreras rätt roligt i den scen där Seaview bombarderas av sjunkande isblock. Just det. Sjunkande isblock.). Vår brillianta ubåtsdesigner kommer fram till att det enda sättet att få stopp på det här är att skjuta en missil in i strålningsbältet (The Van Allen radiation belt för övrigt) och spränga bort det från jorden. Ingen annan tror honom såklart och FN:s största vetenskapsmän är säkra på att bältet kommer att brinna ut av sig självt. Det hela resulterar i att Seaview finner sig på flykt mot tiden då missilen måste avfyras från en speciell plats vid en speciell tidpunkt. På sin färd stöter de på jättebläckfiskar, minfält, sabotörer och en massa annat krafs.
Det här låter ju rätt roligt, men det hela är riktigt tråkigt. Det enda som sker är att huvudrollsinnehavarna sitter runt något bord och röker och skäller på varandra. Specialeffekterna kostade visst en och annan krona men de är för det mesta rätt dåliga. Seaview verkar bara existera i en modell och man ser flera gånger hur man återanvänder scener. Sabotören får dock ett ganska roligt straff - en dödlig dos radioaktivitet varpå denne blir uppäten av en haj. hihi.
Nä, det här är inte speciellt bra. Det är ingen kalkonfilm direkt då den är väldigt snyggt fotograferad och det finns väl inga direkta fel förutom de uppenbara upprepningarna av vissa scener. Snygg poster dock. Sen så är jag lite osäker på om det smöriga titeltemat av Frankie Avalon är positivt eller negativt. Nåväl. Barbara Eden är väldigt söt att titta på.

Nu över till Sergio Martino.
Il fiume del grande caimano aka Big alligator river (1979).
Sergio Martino är en av de italienska exploitationregissörerna som spottade ur sig sköna rullar på 70- och 80talet och han är väl mest känd för filmer som t ex Torso, Mountain of the cannibal god och 2019 After the fall of new york. De flesta filmerna som bär hans namn är kompentent utförda hantverk, alltid snyggt producerade. Big alligator river är väl kanske inte hans bästa film dock, men den är klart sevärd.
Mel Ferrer spelar en rik amerikan som byggt ett lyxhotell på en tropisk ö i Sri Lanka dit han planerar locka massor med rika turister. Vad han inte vet är infödingarna på ön tillber en stor gud i form av en enorm alligator. Jag tror inte jag behöver skriva mer om handlingen än att den är lite lagom kalkerad av Hajenmanuset. Hjältarna i form av en fotograf coolt spelad av Claudio Cassinelli och en antropolog spelad av Barbara Bach försöker varna men blir tystade för att inte skrämma bort turisterna. Det hela slutar givetvis i ett stort blodbad. Richard Johnson dyker även upp i en två minuter lång cameo som en galen präst vars församling alla blev uppätna av den elaka alligatorn.
Uppenbarligen så hade Martino lite mer pengar än vanligt när han spelade in denna film och det syns. Fotot är vackert, speciellt i djungelscenerna och det hela är filmat professionellt. Specialeffekterna är dock rätt blandade. De flesta scenerna när alligatorn fyller sin mage med turistkött utspelar sig på natten vilket gör att fullsizealligatorn de byggt ser helt ok ut. Tyvärr så innehåller filmen även en hel del riktigt usla scener med en miniatyralligator där de inte ens brytt sig om att försöka få det att se ut som de är filmade på natten..
Man kan nog säkert prata sig varm om rasism (de primitiva infödingarna och de exploaterande amerikanerna etc) men eftersom jag endast är ute efter monster och blod så tänker jag inte diskutera det mer än att nämna att scenen där infödingarna får lön i form av jeans känns rätt... konstig.
Nåväl, jag gillade den här filmen. Det är rak och skön underhållning och Barbara Bach ser utomordentligt trevlig ut i blöta, genomskinliga kläder. Nuff said. I mean, Its not exactly rocket science.

tisdag 24 juli 2007

Dogora

Mera underbart från japan:

Spacemonster Dogora (1964)

Kolätande rymdmonster? Låter inte så upphetsande, men jag kan lova att det är det. Eiji Tsuburayas underbara tentakelförsedda kreationer lyfter upp broar och kastar tillbaka dem i sin jakt på på kol att suga upp. Samtidigt så springer ett gäng internationella juveltjuvar omkring och blir snuvade på konfekten av japanska polisen och en internationell agent. Det är just den sista biten som är den svaga delen av filmen. Den är kompetent utförd och i en av rollerna som juveltjuv ser vi Akiko Wakabayashi som spelade den Serginska prinsessan i Ghidorah the threeheaded monster och även Aki i bondrullen You only live twice. (Ni förstår ju vilken roll av de två som är den viktigaste för mig...). Problemet med juveltjuvarna är att det är lite Åsa-nissevarning över det.. de framställs som "bumbling fools" vilket antagligen var helt korrekt i japansk film anno 1964, men själv tycker jag att de segar ner filmen lite. De fungerar dock utmärkt inom manusets struktur. Det är väl bara jag som önskade mig mer monsteraction... hur som helst, en mycket bra monsterfilm med suveräna specialeffekter som håller nästan genom hela filmen förutom några få scener mot slutet som är svaga.Men scenen när Dogora gör processen kort med bron uppväger allt. Filmen finns på en alldeles utmärkt R1 dvd på med mycket bra bild. Inte lika bra som Varan the unbelievable, men nästan.

Veckans skörd

Vad har det då blivit på sistone? Jo, 2 rullar från helt olika delar av genrespektrat.

1. Night at the museum. (2006)
Nu tillhör väl inte jag direkt den målgrupp som den här filmen främst är riktad till - Tonåringar och neråt - men annars var den väl helt ok. Väldigt bra gjord och väldigt tillrättalagd. Med tanke på alla sköna skådisar de lyckats skrapa fram så hade jag väl väntat mig mer - t ex Ben Stiller, Owen Wilson, Steve Coogan, Robin Williams och Ricky Gervais. Helt ok underhållning där Ben Stiller finner att alla utställningar kommer till liv på natten på det museum där han börjat jobba som nattvakt. Går att se om man inte har något annat för mig.

2. Varan the unbelievable (1958)
Underbar Kaijurulle från mästaren Ishiro Honda där monstret Varan (som ser ut som en muterad flygekorre) trashar allt i sin väg på väg mot (ta da!) Tokyo. Det här är en perfekt monsterrulle för oss som älskar de asiatiska monster som regelbundet kommer från fjärran östern. Mmmmm... det är rent godis för själen... Första gången jag läste om den här filmen så fick jag intrycket om att detta skulle vara en rejäl kalkonfilm, men detta verkar hänröra till den amerikanska versionen där de klippt om filmen och lagt till massor med nya scener med usla amerikanska skådisar så att det blivit en helt annan handling. Som tur var så släpptes originalversionen på dvd för något år sedan och det är en perfekt kaiju eiga. Lagom mycket handling och stora portioner med massförstörelse som utförts med hjärta och själ av legenden Eiji Tsuburaya, samt underbar musik av Akira Ifukube. Ett flertal av skådespelarna känns igen från andra filmer, men ingen av dem gör något direkt lysande på duken, vilket inte gör så mycket då det är Varan som är stjärnan. Wunderbar.

onsdag 18 juli 2007

Dvd på gott och ont (och varför Blueray är ett hot mot min filmsamling)

Jag började samla på filmer i slutet på 80talet, då VHS var det enda alternativet som fanns. Man tillbringade all sin fritid (när man inte satt utanför fritidsgården och tjuvrökte såklart) letandes efter alla de filmer man läst om i Fangoria eller diverse andra skumma A4publikationer som tryckts med hjälp av kopieringsapparaten på farsans jobb. Själv lyckades jag faktiskt få mina föräldrar att köpa mig ett exemplar av Aurums Encyclopedia of horrormovies, ett stort skräckfilmslexikon som består av några tusen riktigt snobbiga filmrecensioner i samma klass som i DN:s kulturbilaga. Jag studerade den luntan noggrant i många timmar, samtidigt som jag lyssnade på ELO:s underbart synthiga platta Time och än i denna dag så associerar jag till Another heart breaks när jag läser eller ser om Nightmare city eller någon annan italiensk/spansk "klassiker". Hur som helst, efter att ha läst den så visste jag ju vad jag skulle leta efter och den jakten bestod i att leta reda på andra individer som vilje sälja eller byta (det gällde ju givetvis att man hade något vettigt att byta med. Det skulle ju vara oklippt) någon tredje eller fjärdehandskopia av Zombie flesheaters eller Robocop. Det är ju inte som idag när någon kopierar en dvd och behåller kvaliteten - på den tiden så degenererade varje kopia rejält...

Det är det som är det mest fascinerande när jag tittar tillbaka: Just kvaliten på det man tittade på. Till exempel så hade jag en oklippt kopia på George Romeros Day of the dead som det knappt var färg på. När jag tänker efter så såg det mest ut som en Kalle anka-tidning som legat i blöt. Dessutom så försvann färgen helt i några sekunder då och då. Ett annat exempel är den kopia på Alien 3 som jag lyckades komma över innan den hade premiär på svenska biografer. Den var filmad mot bioduk med en vanlig videokamera och sedan kopierad vidare i flera generationer tills den hamnade hos mig. Det jag fick se var en svart, suddig gröt som jag kunde tyda hyfsat tack vare att jag läst boken baserad på filmmanuset.
Det roliga med detta var ju att samlaren inom mig var jättenöjd med de versionerna (som jag antagligen betalade pengar för. Exakt hur mycket minns jag dock inte) jag hade.

Det är nu jag kommer till det goda och onda med Dvd. Idag så är det inga problem att få tag på de flesta av de gamla härliga klassikerna på Dvd, i god kvalite. Till exempel så går det att få tag på de flesta av Paul Naschys spanska varulsvsfilmer i perfekt kvalite, samtliga med roligt extramaterial i form av intervjuer och dokumentärer. Ett annat exempel, som är min stora våta dröm, är den box med Amando de Ossorios Blind deadfilmer (en kvartett synnerligen stämningsfulla spanska zombiefilmer från 1971-1975) som Blue underground släppte i form av en likkista. När den levererade från Usa (med DHL!) så var mitt liv nästan komplett. De flesta bolag som släpper sådana här filmer på dvd idag ser till att få tag på originalnegativ när de gör sina överföringar och även om vissa slarvar så är de fortfarande bättre än mina gamla VHSband. (Dock så finns det faktiskt en liten klick riktiga samlare som inte accepterar DVDutgåvorna som de ultimata utan hänvisar istället till sina japanska eller grekiska videokassetter. Jag tänker inte gå in på den debatten annat än att säga att jag kan förstå lite av nostalgin med det hela...)
Hur som helst, min poäng med det hela är detta: Det är underbart med remastrade dvdutgåvor, men vissa av dessa filmer borde ha fått stanna kvar på vhsstadiet. Det bästa exemplet är Shriek Shows underbara dubbeldiskare till Lucio Fulcis Zombi 2, aka Zombie flesheaters. Bilden är remastrad,ljudet är upphottat och vi får en hel skiva med extramaterial. Problemet är bara att bilden är_för_ bra... Du ser klart och tydligt var makeupen börjar och den riktiga huden slutar i alldeles för många scener. Visst, det är ju inte direkt några enorma budgetar vi pratar om här men på den tiden när man satt och myste med sin andrahandskopia på en oklippt Zombi2 (I widescreen till och med) så såg man inte det här. Effekterna är absolut inte dåliga men man får se för mycket. Sen ska vi inte prata om alla de italienska och spanska rullar som verkligen har dåliga effekter - att se dem på en widescreentv med perfekt bild är en både underbar och obehaglig upplevelse.

Kort sagt - Många av de gamla klassikerna är för taffligt gjorda för att tåla en sådan detaljerad insyn. Hur i helvete ska det då bli på BlueRay?

tisdag 10 juli 2007

Filmklubben

Ett inslag i vardagen som är riktigt trevligt är den "filmklubb" som jag och två fd kollegor lyckats hålla igång i några år. Vi träffas ca 1-2 ggr varje månad och ser 2 utvalda filmer, mestadels skräckfilmer av nyare årgång - men ibland även något japanskt drama eller kanske någon klassisk kultfilm som t ex Scarface eller Den Sista färden. Betoningen är dock på skräck, även om vi diskuterat att köra mer seriösa filmer regelbundet. Problemet är väl kanske att det finns betydligt mer kass b-skräck att tillgå.

För att få en bild över hur dessa kvällar brukar gå till (och förklara hur stort det egentligen är att vi lyckats hålla det igång så pass länge) så vill jag då presentera the main players:

J: Föredrar japanska monsterfilmer och italienska zombiefilmer. Brukar kommentera varje dålig film vi ser med orden: "Jag äger sämre." Brukar ofta gilla de filmer som de andra hatar. Är löjligt stolt över sin stora samling med gummimonsterfilmer.

A: Surgubben som kan vara lite svår att få igång då han ibland "Har för lite fritid för att slösa bort den på sån där jävla dynga". Föredrar japanska samuraidraman, gärna i längden 250 minuter varav 245 utspelas sittande på en bambumatta i stilla meditation. Använder sin sambo som ursäkt för att se på mainstreamfilm.

P: Killen som äger varenda jävla koreansk komedi som existerar. Är lite mer öppen för skräp än A, men har fortfarande inte förlåtit J för Frankenfish. Lagar mycket god mat.

Man ser ju direkt att det skulle kunna finnas en hel del friktion bland filmvalen, men vi brukar klara oss ganska bra. Däremot så händer det regelbundet att någon får skäll för ett synnerligt uselt filmval. Som t ex Frankenfish. Någon gång ska jag skriva ett försvarsinlägg för den filmen. Hur som helst, mycket av den interna kritiken är befogad då det händer rätt ofta att vi ser på rejäl dynga. Den sista kvällen som tillägnades Hills have eyes 2 (Remaken) och Calvaire - the ordeal var synnerligen usel.

Två korta recensioner:

HHE2: Alltså, remaken av originalet var riktigt bra för att vara remake, tack vare rejäla portioner snaskigt våld och en hel del riktigt bra skådisar. Tvåan har ungefär noll av det. Riktigt usla skådisar, urbota tråkig handling och total avsaknad av spänning. Sista halvtimmen räddar den från total katastrof då vi äntligen får lite splatter, men det var ta mig faen inte värt det. skippa.

Calvaire - Ordeal. Den hade potential. En arthousevariant av Den sista färden eller Straw dogs där en manlig sångare åker helt åt h-e fel på den franska landsbygden och hamnar i något hellhole som totalt saknar kvinnor och där befolkningen istället använder grisar för sina förlustelser. En gammal gubbe får totalt frispel och får för sig/vill tro att han är hans bortsprungna fru och därav faller allt ner i en mycket konstig spiral av förnedring och våld. Det kanske låter lite intressant och det är det - till en början. Sedan faller allt ihop då filmmakarna uppenbarligen velat vara löjligt mycket arthouse - eller så kanske de helt enkelt inte visste var de ville komma med eländet. Den sista halvtimmen urartar totalt och slutet känns totalt ihoprafsat. Se om du absolut måste se alla filmer som existerar.

Ovanstående är alltså 3 timmar av vårat liv som vi aldrig någonsin kommer att få tillbaka och då vill jag påpeka att mina recensioner är positiva i jämförelse med de andra grabbarnas... Ärligen så tror jag nog att just den kvällen var den sämsta på länge. Gode gud vilket skräp.
Nästa gång måste vi välja något som vi vet är bra - något som vi redan sett 5 ggr.

måndag 9 juli 2007

På lillasysters begäran...

Feast inhandlades från http://www.cd-wow.se/ och de andra två från http://www.dvduniverse.com/. cd-wow har rätt mycket roliga rullar till sjyssta priser och dvduniverse har många härliga gamla 60, 70 och 80talsskräckisar och scifirullar för priser 50-80:- styck.

Feast finns faktiskt att hyra i Sverige.

Ok? :)

söndag 8 juli 2007

Senast sedda då.

På senaste tiden har jag skamligt nog legat efter rätt rejält med filmtittandet så det var därför jag drog igång den här bloggen, i hopp om att den kanske skulle sporra mig till stordåd. Just nu så ligger högen med osedda dvder på runt 100 och eftersom min största hobby är just filmsamlande så lär den ju växa rätt rejält om jag inte skärper mig! Dock så ligger samlandet rätt lågt nu inför en Usaresa i september så nu har jag chansen att komma ikapp.

Jag lyckades med konststycket att se tre filmer den här helgen - samtliga bra till och med!

1. Feast (2006)
Inspelningen av den här filmen visades tydligen i tv, i Matt Damon och Ben Afflecks dokusåpa Project Greenlight vilket jag kan minnas att jag läst någon liten notis om, men inte sett. Allas favoritskräckgubbe Wes Craven var visst även han inblandad. (Dock inte min favoritskräckgubbe bör tilläggas. Fastnade aldrig för vare sig Scream eller Elm street rullar.)
Filmen då? Jo, en härligt old school gorefilm med lite respekt för vanliga hollywoodklicher såsom t ex att barnet måste överleva (ingen enorm spoiler direkt - har för mig att det till och med står på omslaget). Att filmen är helt fri från CGIblod (vad jag kunde se) gör ju inte saken sämre. Handlingen i sig var inte speciellt originell, men såpass fräckt berättad att det inte gjorde något. En omaka grupp människor på en pub mitt ute i öknen finner sig belägrade av några synnerligen blodtörstiga varelser som betar sig igenom dem en efter en. Fräck monsterdesign, högar med gore och sjysst spänning gör den till en vinnare. Vill man klaga på något så skulle det vara kameraarbetet som är lite väl hysteriskt emellanåt - istället för att öka frenesin och spänningen så är det ibland rätt lätt att missa vad som händer. Men det är ett rätt litet klagomål och jag rekommenderar den varmt till alla som gillar en skön skräckis

2. Black scorpion (1957)
Jätteskorpioner i Mexico, skulle det smaka månne? Det här är en riktigt klassisk monsterfilm som är kompetent filmad och med specialeffekter av mästaren Willis O'brien, i form av en flock med jätteskorpioner storlek SLbuss. En kul grej är några andra monster som tydligen är kvarlevor från den legendariska spindelscenen som klipptes bort från King kong då den tydligen var för otäck, i form av en jättespindel och en orm med tentakler. Gillar du sköna gamla monsterfilmer så är det här verkligen något för dig då den har ett flertal riktigt sköna scener, t ex den klassiska scen där skorpionerna överfaller och massakrerar ett tåg. Tyvärr så tog uppenbarligen pengarna slut någonstans då effekterna bitvis är väldigt ojämna - speciellt mot slutet. Sen så är skådespeleriet väldigt ojämnt, främst i formen av de mexikanska skådisar som knappt kan engelska men som även har långa dialogscener. Prisa gud för engelska subtitles. Hur som helst, en klassisk monsterfilm för en och en halv timmes skön underhållning.

3. The Crawling eye aka The Trollenberg terror (1958)
Det här är verkligen min typ av film! Det här är en hyfsat intelligent scifirulle med manus av Jimmy Sangster (som skrivit en och annan klassisk Hammerfilm) som endast kommer till skam lite med de tämligen usla (men synnerligen underhållande) specialeffekterna mot slutet av filmen.
På berget Trollenberg i Schweiz händer det mystiska saker - bergsklättrare hittas utan huvuden och bergets topp täcks av ett stort radioaktivt moln som rör på sig. Givetvis så är det elaka, tentakelförsedda cyklopmonster som ligger bakom!
Även fastän specialeffekterna är ganska kassa så håller den här filmen rakt igenom då man istället för att fläska på med monster väljer att inte visa något förrän i slutet. Lite som Quatermass - fast ändå inte. Mycket bra hur som helst. Mums.