tisdag 30 oktober 2007

Smältande satanister - Klart underskattat

Det har varit ganska lugnt på filmfronten på sistone, men till slut lyckades jag skrapa ihop några recensioner, så vi börjar väl med dagens första recension:

The Devils rain (1975)

John Travoltas filmdebut om smältande satanister. Det låter väl underhållande och det måste jag säga att det verkligen är. William Shatner spelar sonen i en familj som av någon anledning gömmer en gammal bok. Den rättmätige ägaren till denna vill ha den tillbaka och låter hälsa detta genom att skicka Shatners far för att meddela detta, varpå han smälter till en stor hög ganska färgrikt slem. Allas våran favorit-träskådis ger sig nu ut för att stoppa den elake Jonathan Corbis som vill ha tillbaka boken för att den innehåller namnen på alla själar han har lovat djävulen. Saker händer, Shatner försvinner varpå Tom Skerrit dyker upp som lillebror för att ta reda vad som hänt, och finner en sekt med ögonlösa satanister ute i öknen.

Det här är en typisk 70talsskräckis, av just den typen som hade en ok budget, hyfsat kända skådisar och väldigt mycket specialeffekter för att lyckas med att klämma sig igenom med en PGrating (Parental Guidance suggested. Vem som helst får gå på den, men en förälder rekommenderas). Skådespelarna inkluderar Ida Lupino som Shatner och Skerrits mamma och den då helt okände John Travolta i en roll så liten att jag faktiskt inte kunde hitta igen honom. Tydligen så spelar han en av satanisterna och jag tror att jag vet vem han är, men då han har ansiktet fullt med makeup så är jag osäker. Hur som helst, den stora stjärnan i filmen är Ernest Borgnine som den elake satanisten Jonathan Corbis. Borgnine har uppenbarligen mycket kul med sin roll och balanserar rätt fint där på gränsen mellan överspel och coolt kalkylerande. Vad är The Devils rain då? Jo, det tänkte jag meddela nu (Det är dock tämligen allmänt känt vad som händer i slutet av filmen). Om den som läser detta så tänker jag börja med en stor SPOILER:



Alla smälter. I ca 10 minuter. Det är ganska bra gjort också. Speciellt det gröna slemmet som rinner ur deras ögonhålor. I 10 minuter. Hela sekvensen är så härligt bizarr och gör filmen värd att se, enkom för den.


SLUT SPOILER

Jag älskar välgjorda 70talsskräckisar. Det var något speciellt med det årtiondet, när filmvåldet började bli allt grövre och mer grafiskt. Devils rain är ett alldeles ypperligt exempel på en sådan.

The Night flier (1997)

Stephen King filmatiseringar har tre olika lägen: Kass, helt ok och i ytterst få fall Riktigt bra. Det vanligaste är helt klart just Kass, och det var ungefär de förväntningarna jag hade på denna filmatisering av en av skräckmästarens noveller om en ambulerande vampyr som flyger omkring i ett litet flygplan och tar ett skrovmål lite då och då på lämplig flygplats. Vad jag vill minnas så är novellen inget speciellt, vilket kanske inte bådar så gott för en filmatisering, men efter att ha sett den så måste jag säga att jag blev positivt överraskad!

Filmen handlar om en reporter på Inside view, en tidskrift som lever på sina artiklar om död, elände och allt bizarrt som den kan skrapa fram, inte helt olikt Aftonbladet, mindre skvaller bara. Tidningens stjärnreporter får i uppdrag att skriva om en seriemördare som landar på mindre flygplatser och mördar personalen. Han tackar dock nej, men snor det sedan av en ny, ambitiös reporter. Han ger sig ut på jakt efter det mystiska flygplanet och upptäcker att det inte är någon vanlig mördare han har att göra med, samtidigt som kollegan följer ett annat spår.

Jag hittade den här filmen i en realåda i en filmbutik i Los Angeles för 5 dollar och mina förväntningar var väl därefter. Det här är ytterligare en i raden av filmer som baserats på korta noveller av King och i nio fall av tio så brukar resultatet bli ganska mediokert (Se Children of the corn 1-10 eller hur många de är uppe i nu) men den här filmen reser sig lite ovanför det vanliga träcket. Orsaken till det är främst en: Miguel Ferrer. Det är få som kan spela skitstövlar som han. Rollen kräver att han skall vara bitter, otrevlig och cynisk och det gör han klockrent. Det är en ren fröjd att se honom gå omkring och fota bilolyckor och barnlik (rent skådespelarmässigt alltså). Resten av skådespelarna i filmen är ganska träiga men de gör väl ett ok jobb. Storyn i sig är lite mer formad som en thriller än en vanlig skräckfilm då den fokuserar mer på sökandet efter flygplanet än splatter. Vampyren i sig håller sig i skuggorna ända tills i slutet av filmen vilket fungerar bra (Dock så vill jag ge ett stort tack till killen som designade omslaget till dvdn som smällde upp en bild på vampyrens fula ansikte i full detalj). och specialeffekterna är helt igenom utmärkta, vilket är standard för KNB efx som alla splatterfreaks känner igen sedan tidigare. Filmen håller faktiskt nästan rakt igenom, ända till de sista 5-10 minuterna då manuset introducerar en riktigt töntig sekvens som skall introducera slutet. Slutet funkar alldeles utmärkt, men händelserna fram till den är rent ut sagt fjantiga. Synd på en så trevlig lite potboiler. Gillar du Stephen King och Miguel Ferrer så går filmen helt klart att se en seg höstkväll.


Invasion of the bodysnatchers (1956)

Kommunistskräck har aldrig varit bättre. Visst, Don Siegel må säga att det inte är frågan om det, men historien om frökapslarna från rymden som förvandlar goa, glada amerikaner till känslokalla kopior passar fint in i 50talets Usa och dess häxjakter på oliktänkande. Mer än så tänker jag inte gå in på politik utan går raskt över till att konstatera att detta är en klassisk scififilm, suveränt gjord på uppenbart små medel. Storyn är klassik. Kevin McCarthy (passande efternamn) spelar en läkare som kommer tillbaka till sin lilla småstad i Kalifornien från en konferens och upptäcker att flera av hans patienter påstår att deras släktingar inte är som de brukar. Helt plötsligt så ändrar de sig en efter en och när han börjar rota i det finner han de onda frökapslarna som förvandlar en ...

Gjord med enkla medel, det här är verkligen en klassiker. Mysteriet nystas långsamt upp och spänningen stegras konstant, till det intensiva slutet. Bra skådespel överlag och specialeffekterna (reserverad för en scen) funkar alldeles utmärkt. Tyvärr så ändrade filmbolaget slutet då de tyckte att originalslutet inte var som de ville ha det (vill inte säga mer för att inte spoila...) så de filmade en ny prolog och epilog som förändrar en hel del. Tråkigt, men inte så mycket vi kan göra åt det nu. Det finns inte så mycket mer att säga än att om man gillar gamla, sköna scififilmer så är detta ett måste. En sak som kan vara värd att nämna förresten är att den är en av de få filmer som blivit nyinspelad där den nya versionen är i samma klass som originalet. Nu tänker jag dock på Philip Kaufmans version från 1978 med Donald Sutherland och inte Abel Ferraras version från 1993 (den sistnämnda är faktiskt helt ok, men inte på långa vägar i samma klass). Slutklämmen är hur som helst att denna film bör finnas i varje scifinörds dvdsamling.


Alien - Directors Cut (1979)

Ridley Scott är enligt mig en av de största regissörerna vi har i världen just nu. Han kan få vilket manus som helst att se intressant ut, helt genom sin talang. Han får för det mesta även den beröm han förtjänar även om han i vissa fall kanske inte väljer de manus han borde. Alien är tillsammans med Blade Runner två av de absolut bästa science fiction filmer jag någonsin sett. Alien som film är helt perfekt. Specialeffekterna håller än i denna dag till 100 procent, skådespeleriet är perfekt där all dialog (mycket var tydligen adlibbat) känns naturlig och all scenografi är trovärdig utan undantag, där fotot gör en mycket stor del i dess framgång. Jag ska inte ösa mer superlativ över filmen utan tänkte mest prata lite om skillnaderna mellan originalversionen och Directors cut. De består mestadels av att Scott kortat eller tagit bort ett femtontal scener för att snabba upp tempot, mestadels det tidigare. Jag märkte inte några enorma skillnader, men det märks att tempot är lite snabbare vilket i min mening inte är till det bättre. Filmen blir egentligen inte sämre, men den vann på att ha ett lite långsammare tempo. Det finns några extra scener till men den som sticker ut mest är den där Ripley finner resterna av Brett och Dallas, där Dallas fortfarande lever, men håller sakta på att förvandlas till ett ägg av något slag och ber Ripley att döda honom. Scenen i sig är väldigt stämningsfull, men fuckar upp kontinuiteten med James Cameron underbara uppföljare där äggen läggs av en drottning. Jag gillar faktiskt Scotts version bättre, där en aliendrottning faktiskt inte känns lika skrämmande. Antingen så bryr man sig inte så mycket, eller så går man ut på nätet och läser de FAQ:s som försöker komma runt det problemet. (en teori är att rymdvarelserna anpassar sig efter miljön den finns i, vilket jag faktiskt kan acceptera). Egentligen så är det dock en helt onödig scen då originalet funkar alldeles lika bra utan den, och den drar till och med ner tempot lite. Slutklämmen på det hela är att den nya versionen är existensberättigad, men originalet är bättre.


Seeding of a ghost (1983)

Detta var en mycket intressant upplevelse. En nygift taxichaufförs fru är otrogen med en playboy och det hela slutar (i en serie händelser som känns lagom krystade) så blir hon våldtagen och dödad i ett gammalt hus ute i buschen. Våran hjälte blir väldigt arg och kontaktar en svartmagiker för att hämnas, vilka sker genom att de gräver upp hennes lik och använder spöket för att skipa någon sorts "rättvisa".

Vad jag bör nämna är att filmen är kinesisk, vilket innebär att vi får några korta fightscener med de gamla vanliga överdrivna ljudeffekter. Det som det fokuseras mest på är dock tuttar och blod. Mycket tuttar alltså. Långa duschscener, topless på badstranden i slowmotion och samlagsscener med sliskig musik, inklusive vindmaskin för att rufsa till tjejens hår mitt i akten. Utöver detta så blir det en hel del våld och äckel. En scen som utmärker sig där är den där en kille spyr maskar. Eller varför inte nämna den där hans polare tror han äter kokosnöt men egentligen så är det hjärna? Sen måste jag ju bara säga att detta är antagligen den enda filmen i världshistorien som innehåller en 69:a mellan ett lik och ett spöke! Intressant. Vad som är mindre bra är dock att det inte finns en enda sympatisk karaktär i hela filmen vilket gör det svårt att bry sig om någons överlevnad. Hjälten är en träig skådis som påminner alldeles för mycket om Chalres Bronson när han var som tråkigast och de övriga är mest korkade eller förtjänar sitt öde. Mot slutet så dyker det helt plötsligt upp några nya karaktärer som bara finns där för en lång scen där de anfalls och blir dödade/lemlästade av ett spöke som verkar vara rippat direkt från John Carpenters The Thing som kom året innan. Massor med tänder och tentakler alltså. Nu är den här lilla biten med skådisar ingenting man bryr sig om speciellt mycket då filmen är ganska kort (1.25) och flyter på i raskt tempo. Det finns något udda eller naket att titta på i varje scen och sånt är väl inte fel?

onsdag 10 oktober 2007

Det finns hopp för Sylvester Stallone...

Jepp, det låter ju helsjukt men baserat på den här trailern så är det en film jag MÅSTE se! :)

http://www.break.com/index/rambo-is-back-and-still-pissed-off.html

torsdag 4 oktober 2007

De coolaste filmtitlarna

Ibland är det ju faktiskt så att filmer har såpass coola namn att man vill ha dem bara därför. Det kanske är så att det bara är jag som kan tänka mig att köpa en film på sådana meriter men alla har vi olika fetischer. Här kommer några av mina favorittitlar:

The Killing of Satan. Filipinsk actionskräck. Nuff said.

Nude for Satan. Titeln säger allt. Några av internet movie database plot keywords är Female nudity, Lesbian sex, Black magic, Lesbian, monster, Satan och Sex.

Goke, Body Snatcher from Hell. Den japanska rymdvampyren.

Spindlarna! Detta är den svenska titeln på Them som handlar om jättemyror i Arizonaöknen.

The Orgy of the Dead . Spanska zombier i vad som ska föreställa England.

Cannibal apocalypse. En sådan titel lovar mycket som den inte kan erbjuda.

Bloodsucking Nazi Zombies. Den amerikanska titeln på Jess Francos "mästerverk" Oasis of the zombies. Världen behöver helt klart fler nazistzombiefilmer.

Porno holocaust och Erotic nights of the living dead. Två av Joe d'amatos legendariska porrzombierullar. Bör finnas i varje filmsamling. De finns åtminstone i min.

Det får räcka för den här gången. Jag återkommer med fler

måndag 1 oktober 2007

Somewhere around Barstow

Jag vill börja med att tillägna det här inlägget till min chef Stephan och min Vd Ulf speciellt för kommentaren: "Du är en i grunden genuint weird människa" Sånt värmer.

Det har ju blivit ett par rullar sen sist, helt klart. Dock så är det några som kanske inte riktigt passar in här så jag river av dem lite snabbt:



Pirates of the caribbean - At worlds end (2007)

Ganska ungefär precis vad man väntat sig. Däremot så borde snubben som föreslog att Chow-yun Fat skulle passa som pirat få en löneförhöjning.



Next (2007)

Nicholas Cage i en väldigt lös filmatisering av en Philip K Dick novell där huvudpersonen kan se två minuter in i framtiden. Inte så vidare bra och SF-elementen används rätt trist.


Surfs up.( 2007)

Animerad film i dokumentärstil om surfande pingviner. Inte alls dumt faktiskt. Mycket underhållande med suveräna röstskådisar som t ex Jeff Bridges och James Woods.


Shrek 3 (2007)

En till Shrekfilm. ungefär så ja, varken mer eller mindre.


Nu drar vi igång de riktiga recensionerna och börjar med en film som jag velat se länge.


War of the worlds (2005)

Jag drog mig rätt länge för att se Steven Spielbergs version av H G Wells underbara bok för att filmen verkade fokusera alldeles för mycket på Tom Cruise och hans uppkäftiga ungar. Nu i efterhand så ångrar jag att jag väntade så länge då detta var en värdig filmatisering. Handlingen i kort är att Tom Cruise spelar en frånskild average joe (som han faktiskt gör bra även om det är svårt att sluta tänka scientolog så fort man ser honom) vars barn kommer på besök samtidigt som jorden invaderas av elaka aliens. Under filmens gång så får vi se Cruise fly, gömma sig, fly igen, gömma sig, etc och det är faktiskt spännande hela tiden. Specialeffekterna är helt underbara och det är en fröjd att få se Wells tripoder utplåna tusentals människor med sina dödsstrålar (Den första filmatiseringen från 1953 är även den mycket bra men av skäl som antagligen kan spåras till budgeten så valde de att låta sina farkoster sväva omkring). Det fanns ju ett och annat ögonblick då jag hoppades att Dakota Fannings aningen hysteriska skitunge skulle stryka med, men jag antar att det innebär en eloge till hennes skådespeleritalang.

Man stör sig överhuvudtaget inte speciellt mycket på den dysfunktionella familjen som tar upp rätt mycket tid i början av filmen och när invasionen börjar så är det bara att njuta! Mera tripoder åt folket!


Food of the gods (1976)

Bert I Gordon är skyldig till ett flertal så oerhörda styggelser att de inte passar någon annanstans än i liknande bloggar. Vad sägs om klassiska rullar som t ex The amazing colossal man, Attack of the puppet people och den riktigt riktigt usla Empire of the ants. Bert tycker om att göra skräckfilmer med stora monster, men använder sig alltid att så billiga och enkla effekter som möjligt. Food of the gods är ett utmärkt exempel på detta då den är knökfull med både usla och tvivelaktiga effekter. Marjoe Gortner spelar den stenhårde quarterbacken som känner att han behöver lite vila, varpå han och några kollegor åker ut till en avlägsen ö för lite rekreation. När de kommer i land så blir en kollega dödad av enorma getingar (mycket taskigt inklippta - de påminner mer om myggor med ADHD) och våran hjälte blir attackerad av en enorm tupp storlek elefant. Efter många äventyr så finner de att ett äldre par blandat hönsmaten med någon konstig sörja som plötsligt börjat sippra ur marken. Snart befinner de sig belägrade av en stor flock enorma råttor som mumsat i sig av gudarnas föda.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här. Filmen påstår sig vara baserad på H G Wells novell med samma namn med jag har väldigt svårt att tro att den gode Wells skrev någon sådan här smörja. Karaktärerna susar omkring på ön till höger och vänster utan någon egentlig dramaturgisk relevans och vi bjuds på många, långa härliga scener där man åker jeep."Special"-effekterna består av ett antal stora råtthuvuden som någon håller i utanför kamera, eller väldigt dåligt inklippta vanliga råttor som kravlar omkring på ett modellhus. Det hela är oerhört skrattretande och mycket underhållande - tills den sista halvtimmen. I ett försök att spara pengar så verkar filmmakarna ha bestämt sig för att det billigaste sättet att döda jätteråttor är att skjuta vanliga råttor med salongsgevär... hjältarna skjuter med hagelgevär och man klipper till en råtta som verkar bli skjuten på riktigt. Antingen det eller så är det väldigt bra specialeffekter. Jag tvivlar dock på det sista. Det här förstörde filmen för mig hur som helst och det är ingenting jag skulle rekommendera till någon. Synd på så fina gummidräkter.


The Flesh Eaters (1964)

"Behind this Membrane...You Will Be Driven To a Point...Midway Between Life and Death!"

Den stenhårde piloten Grant Murdoch (Ni hör ju bara på namnet vilken hårding det är) får i uppdrag att frakta en alkoholiserad skådespelerska och hennes assistent till en filmstudio, men tvingas nödlanda på en obebodd ö pga en storm. Väl där stöter de på en mysko herre som påstår sig vara marinbiolog som erbjuder sig att hjälpa dem. Vad de inte vet är att Professor Peter Bartell egentligen är en gammal nazist som experimenterar med köttätande bakterier!

Flesheaters brukar räknas som en av de första gorefilmerna och även om den är ganska tam jämfört med dagens blodorgier så har den ett par scener som jag själv räknar som klassiska. Ett exempel är när våran tuffa hjälte råkar trampa i en pöl med bakterier och måste karva loss dem ur sitt ben med kniv. Vissa av specialeffekterna är väl rätt enkla (bakterierna visas genom att de skrapat in dem på filmrullen och det avslutande jättemonstret är inte speciellt mobilt) men som fan av gamla skräck/scifirullar så kan jag köpa sånt. Det är ingenting som är så uselt att det sticker ut. Ett annat plus är skådespeleriet. Vi får en hel del härligt överspeladende, speciellt från Martin Kosleck som spelar den elake nazisten, komplett med inzoomning på hans ansikte vid extra dramatiska uttalanden. Byron Sanders som Grant Murdoch är lite som en karikatyr över machokillar, utan att bli löjlig och påminner en hel del om Bruce Campbell i sina mest sarkastiska stunder. The Damsels in distress sköter sitt jobb som de ska och plockar givetvis gärna av sig blusen för att förbinda hjältens sår.

Det är ju en B-film, inte snack om saken. De flesta scenerna utspelar sig på stranden, vilket gör att man kunde spara in en hel del på budgeten. Men ändå så funkar det bra. Sjävla konceptet och utförandet när det gäller de elaka Kött Ätarna gör detta till en mycket trevlig liten rulle som fungerar finfint en sen, tråkig söndagkväll tillsammans med en påse popcorn.


The Fog (2006)

En av mina favoritfilmer (så till den milda grad att jag faktiskt besökt en av inspelningsplatserna under ett Usa-besök) i skräckgenren är John Carpenters The Fog (Dimman)från 1980, en klassisk spökhistoria med drag av Stephen King där vålnader från havets botten kommer tillbaka för att hämnas oförätter. Originalet har tät stämning, bra skådespelare och många sköna scener innehållande hämnd från andra sidan graven.

Givetvis kan inte Hollywood hålla sig borta så de kommer på den brillianta planen att göra en nyinspelning.

Vad kan jag säga om remaken annat att den är ett perfekt exempel på varför nyinspelningar är så hatade. Det gör nästan ont att se något som påminner så starkt om något man älskar, men inte gör något rätt. Med en sådan story så borde det vara svårt att misslyckas! Istället så gör man en urvattnad version av orginalet där man sänker medelåldern på skådisarna till strax över 20. Det som originalet gjorde effektivt genom att inte visa alla detaljer får vi se fullt ut med taskig CGI. Själva dimman, det som John Carpenter lyckades framställa så bra med vanliga praktiska specialeffekter, framställer de med riktigt usla datoreffekter.

Helt värdelöst är det väl egentligen inte. Jag kanske hade gillat filmen bättre om jag inte sett originalet, då den förutom de rätt dåliga specialeffekterna åtminstone är kapabelt filmad och spelad. Det finns några stämningsfulla scener när dimman sveper in och man ser sakta att den innehåller skepnader som vill ont. Men det hela känns så onödigt att det gör lite ont i mig, i den delen som faktiskt gillar bra film.


Altered (2006)

1999 kom Blair Witch project, en av världshistoriens mest inkomstbringande independentfilmer någonsin. Vad hände med filmmakarna efteråt? Det har varit tyst om Daniel Sanchez, en av regissörerna sen dess tills Altered kom förra året. Filmen distribuerades av Universal och var tänkt att gå på bio, men släpptes istället i all tysthet på en relativt enkel dvd. Detta är lite synd då det är en riktigt bra liten rulle som de flesta nu kommer att missa.

Filmen börjar med några riktiga rednecks som jagar något i en mörk skog. De får sitt byte och man märker nu att det är något utöver det vanliga. Det visar sig att de 15 år tidigare blivit bortförda av aliens som torterade och probade dem rätt hårt. Våra dialektförsedda hjältar virar in kroppen i en matta och ett knippe kedjor och för den till ett hus ute i skogen där deras vän Wyatt bor. Wyatt är väldigt tveksam att hjälpa till då han vet lite mer om rymdvarelserna än de andra, eftersom han blev kvar längst innan han fann sig liggande naken på ett fält miltals från hembyn. Han har helt rätt då det visar sig att det inte är helt lätt att ha en alien som gisslan, speciellt som den har kompanjoner som letar efter den...

Jag blev mycket positivt överraskad av Altered. Filmen utspelar sig till största delen i ett garage där huvudpersonerna fört varelsen och filmen skildrar konflikten mellan de olika karaktärerna där en av dem vill hämnas sin döde bror och de andra som inte riktigt vågar göra något av rädslan för att rymdvarelserna skall hämnas. Vi har även striden mot varelsen som har en del krafter som inte direkt är till någon annans fördel. En av männen blir t ex biten i handen och finner sig sakta förvandlas till vad som mest kan liknas ett levande lik. Det är ingen vanlig splatterfilm det här utan en väldigt spännande gammaldags sciencefictionthriller av det stuket som inte görs längre. Specialeffekterna består till 99% av den gamla skolans makeup, vilket är väldigt skönt då en cgivarelse antagligen inte skulle fungera lika bra. Vi får en hel del blodiga scener där en speciellt står ut: Tug of war med tarmar. Jag tror inte jag ska gå in på mer detaljer där.
Skådespelet är riktigt bra helt igenom och allt är mycket kompetent filmat - ett mycket gott hantverk helt enkelt. Om det är något jag skulle vilja klaga på så är det det något konventionella slutet. Även om det inte känns dåligt på något sätt så skulle jag gärna ha velat att de gick ett steg längre. Man får kanske inte riktigt den där rejäla, finurliga slutklämmen som man önskat sig då filmen fram tills dess varit så pass bra. Men det är väl kanske bara jag. Jag tycker hur som helst att det är synd att den inte fick den uppmärksamhet den förtjänade. Rekommenderas varmt.