Splinter (2008)

Det görs alldeles för lite parasitfilmer, det är ett faktum. Vi behöver helt enkelt fler filmer med konstiga livsformer som tar över och förändrar männsikor, gärna på smärtfulla sätt. Med tanke på hur många sådana underliga livsformer som finns ute i naturen (och i våra egna blodomlopp) så borde det finnas en uppsjö av roliga koncept för alla filmmakare därute. Men nädå, det är uppenbarligen betydligt roligare att spotta ur sig nyinspelningar av diverse skitfilmer.

Splinter är i alla fall ett bra exempel på en bra parasitrulle. Handlingen är enkel, egentligen nästan pinsamt tunn. Dess enda funktion är att föra ihop några karaktärer till en liten bensionstation mitt ute i ingenstans och låta dem försöka överleva en elak parasit vars mål är att döda. För att göra det lite intressantare så låter man den assimilera sina offer vilket gör att vi får en härligt slemmig skapelse som består av ett antal olika kroppsdelar som den använder på det sätt den själv vill, vilket framkallar en och annan sympatismärta hos publiken, speciellt i scenerna när en av huvudpersonerna inser att hans arm är infekterad. Jag vill inte gå in på några djupare detaljer utan rekommenderar er istället att se filmen. Konceptet är simpelt, men mycket väl utfört och de praktiska specialeffekterna är riktigt fina i vad som närmast kan ses som en hyllning till John Carpenters mästerverk The Thing. Jag gillar också att man inte kommer med någon långsökt förklaring, utan accepterar elakingen för vad den är: en hungrig parasit. Skådespelarna gör ett bra jobb med det material de har och beter sig hyfsat intelligent, förutom i en rätt lång och mestadels pinsam sekvens mot slutet när de försöker överlista våran favoritparasit med hjälp av kyla. Den fungerar rent spänningsmässigt, men är lite för långsökt för min egen smak. Annars är det enda negativa med filmens dess utbredda val att använda shakycam i lite väl många sekvenser. Jag vill se det fina monstret, inte störa mig på att kameramannen flöjtar runt med kameran för att försöka skapa stressmoment. Men Splinters negativa sidor uppvägs med råge av det i överlag fina och spännande hantverket som man skapat och ser fram emot en uppföljare eller två.

Scared (2005)

En thailändsk blandning av Friday the 13th och Final Destination, låter det intressant?

En busslast med thailändska ungdomar ska iväg på en bussresa någonstans och tar en genväg genom skogen, efter att vägen blivit avstängd. När de försöker passera en gammal, rutten bro så går den givetvis sönder och nu befinner de sig mitt ute i ingenstans med bussen i en flod. Minus busschauffören såklart som fick en träpåle genom huvudet. Man försöker ta sig till civilizationen, men någon/något börjar döda dem en efter en i konstiga olyckor. De kommer fram till en övergiven, igenväxt liten by (med en ny och fräsch nattöppen butik utan någon som jobbar där men full med Nestlereklam) samtidigt som dödsfallen fortsätter. Vad är det som händer? Vem är det som dödar ungdomarna? Bryr vi oss överhuvudtaget eftersom alla har exakt likadana uniformer och noll i såväl karisma som karaktärer? Den riktigt usla twisten i slutet hjälper inte direkt till.

Handlingen är nog något av det tunnaste jag varit med om på väldigt länge, men till sitt försvar så har man aldrig tråkigt under filmens gång. Tack vare att bussen är så fullständigt fullknökad med ungdomar så kommer dödsfallen regelbundet och de är för de mesta både snygga och riktigt blodiga. Det finns alltså så pass mycket knivmat att det är stört omöjligt att hålla reda på några av karaktärerna, speciellt som de alla är likadant klädda. Den enda personen som överhuvudtaget sticker ut från mängden gör det på grund av att hon har astma (och en morsa som får vara lite orolig i början av filmen). Alla andra finns där av en orsak - att bli lik. Som splatterfilm är det godkänt, det splattras som sagt på riktigt bra bitvis och det är nog den enda orsaken (förutom det relativt snygga fotot och rätt roliga miljöer) till att se den här filmen. Kanske tillsammans med några goda vänner och en kasse öl?

Dags att skaffa Blurayspelare

Jag har varit lite återhållsam på den fronten, just för att det inte riktigt dykt upp så mycket roliga rullar än, men nu är det kört. I juni släpps alla Gamerafilmer på japanska Blurayutgåvor, i tre stycken boxar till det billiga priset av ca 4200, för samtliga 12 filmer. Som hittat alltså. Ingen av boxarna verkar ha engelsk text, men att se de gamla Gamerafilmerna är lite som att titta på porr. Man skiter fullständigt i dialogen och ser dem bara för all kladdig action.

Underbart.

Mer info här (på japanska)





Det är så vackert att man nästan vill gråta en skvätt.

Bay of blood (1971)

Carlo Rambaldi är känd för flera saker, främst för sina mekaniska effekter till filmer som E.T, Alien, King Kong och Dune, men en sak som han också borde uppmärksammas för är de goreeffekter som han skapade i början av 70talet. Först och främst Mario Bavas Bay of blood, men även Riccardo Fredas Tragic ceremony där effekterna är oerhört grafiska och välgjorda och måste ses som föregångare till Tom Savini och de andra splatterkungarna som blev stora på 80talet. Nu är det ju inte så att Rambaldis effekter direkt fallit i glömska, och de vann faktiskt en hel del priser, men jag tycker personligen att han borde få lite mer erkännande för sin inspiration, speciellt då för Bay of blood som helt klart influerat slasherfilmsvågen. Så, tack Carlo.

Bay of blood är alltså en av de filmer som räknas som upphovet till splatterfilmen. Storymässigt är detta dock mer en skruvad thriller, där ett antal karaktärer mördar varandra för att komma över ett arv. Det sköna är att här finns inga hjältar, inga good guys. Alla är av samma skrot och korn så det är egentligen ett litet pussel över vem som mördade vem. Det här hade säkert kunnat bli en intressant liten sak i händerna på någon dussinregissör, men nu är det Mario Bava som har tyglarna och då blir det något mer. Bavas enorma talang visar sig tydligt i det sköna flytet och på det sätt som hans visuella expertis kommer fram i form av de underbara kameravinklar och sköna blåa färgtoner som utomhusscenerna är dränkta med. Vi får allt vi vill ha av en riktigt fin exploitationrulle och lite mer! Gorescenerna är många och ganska grafiska, och som grädde på moset får vi en fin scen där en ung tjej nakenbadar och mördas strax därefter. Man ser klart och tydligt att hon håller på att frysa arschlet av sig då filmen spelades in i Januari, men vad gör man inte för konsten. Har du inte sett något av Mario Bava tidigare så är detta den perfekta inkörsporten. Rekommenderas varmt!

The Burrowers (2008)

Westernskräckisar har vi inte sett alltför många av, vilket är lite tråkigt. Man tycker ju att de enorma, outforskade vidderna borde ha kunnat lura fram ett och annat konstigt monster eller väsen, men än så länge har det inte dykt upp alltför mycket. The Burrowers, som vid en första anblick verkar vara något tagit från en Tremorsuppföljare, är en sådan och till råga på allt en riktigt jävla bra film också!

Burrowers börjar med att en familj ute i ingenstans får en varning av en granne och gömmer sig i jordkällaren, vilket inte hjälper speciellt mycket. Dagen därpå kommer en ung irländare dit för att fria till sin älskade och hittar stugan dränkt i blod och man misstänker att det är indianer som fört bort alla. Tillsammans med några revolvermän och en trupp soldater börjar man leta efter de försvunna, förhoppningsvis innan de blir dödade, men medan soldaterna är säkra på att det är indianer som är skyldiga så börjar de andra så smått misstänka att något annat ligger bakom. Man delar helt enkelt upp sig och det står inte på förrän våra hjältar hittar en ung kvinna begravd i jorden med ett konstigt sår i nacken och fortfarande vid liv, i någon sorts koma. De upptäcker dock ganska snart att hon är vid liv, men oförmögen att röra sig och de skickar iväg en av de sina för att föra henne till läkare medan de andra fortsätter att följa de konstiga spår man upptäckt överallt. Men det visar sig snart vara något annat än indianer som ligger bakom, något som indianerna själva är rädda för.

Först och främst så vill jag "varna" för att detta är en film som är metodiskt långsam, vilket innebär att alla som är Hollywoodskadade kommer att rata den här filmen. Själv så fann jag att den långsamma takten passade filmen alldeles utmärkt och manuset är skrivet med intelligens, vilket resulterar i att handlingen utvecklas i alldeles lagom takt, med en skön domedagsstämning som verkligen inte utlovar ett lyckligt slut. Det är också inte direkt klart vem som är hjälte eller inte, då huvudpersonerna pendlar mellan att bete sig som svin, idioter och hjältar, precis som vanliga människor - vilket jag själv tycker känns ganska skönt. Det är alltid skönt att slippa klyschor och The Burrowers filmskapare gör ett mycket bra jobb med den biten. Ett ytterligare plus är det riktigt snygga fotot som fångar de stora vidderna på ett utmärkt sätt, samtidigt som man verkligen får den känsla av osäkerhet som man vill ha i en riktigt bra skräckfilm. J.T. Petty, som tidigare regisserat bla Mimic 3, verkar veta precis hur han vill ha det och hans regi är säker finns det absolut ingenting att klaga på. Petty har också valt en ensemble med riktigt bra karaktärsskådespelare, personer som Clancy Brown, Doug Hutchinson och William Mapother, vilket bara förstärker den sköna stämningen. Sen så har vi ju The Burrowers själva. Petty visar smart nog inte alltför mycket av dem, men det betyder dock inte att de skulle vara dåligt gjorda. Vad de egentligen är får vi faktiskt aldrig riktigt veta, annat än det vi behöver, och det är precis så jag vill ha det. Vad vi får lära oss är precis lagom mycket för att bli rädda för dem och fler skräckfilmsmakare borde ta lärdom av detta.

Jag rekommenderar verkligen den här filmen till alla älskare av film som tar sin skräck på allvar. Vi får inga coola repliker, inga häftiga mtvklippningar utan istället en lugn, metodisk och blodig rysare som tar din hand och leder iväg dig på en långsam promenad rakt in i en fin mardröm. Mycket bra.

Jeepers creepers 2 (2003)

Första Jeepers Creepers var en liten positiv överraskning för mig, då jag inte förväntade mig speciellt mycket och fick en väldigt trevlig, välspelad och stämningsfull liten skräckis. Problemet med detta är att det gav mig vissa förväntningar inför del två. Dumt. Mycket dumt.

Filmen börjar väldigt bra med en riktigt skön scen i ett majsfält där en ung pojke håller på att sätta upp fågelskrämmor och blir tagen av den elaka, bevingade varelsen från första filmen. Grabbens farsa (Leland Palmer) blir rätt upprörd och bygger något sorts vapen för att döda elakingen. Efter det går det rakt utför. Nu får vi följa ett High schoolfotbollslag på väg hem från en match som blir strandade efter att monstret ninjat sönder bussdäcken. Nu dödar han de vuxna först och börjar jaga ungdomarna. Problemet är bara att ungdomarna är den mest patetiska samlingen av klyschade karaktärer jag sett på år och dag, och jag fann mig själv önska att de dog, betydligt långsammare och plågsammare än vad filmen utlovade. Det tar sig en aning när arga pappan dyker upp igenmot slutet med sin pickuptruckmountade superharpun, men det är en lååååååång väg dit...

Orsaken till att jag blir så upprörd över de klyschade karaktärerna är att resten av filmen är riktigt välgjord. Fotot är snyggt, regisserandet mer än kompetent och specialeffekterna är i det närmaste perfekta. Men de klyschade karaktärerna och de rätt träiga unga skådespelarna gör att man överhuvudtaget inte bryr sig om deras öde. Justin Long gör en cool liten cameo i en av karaktärernas drömmar men annars är det bara Ray Wise som kommer undan med hedern i behåll. Nä, det här var verkligen en stor besvikelse och den suveräna inledningen gjorde ju inte mycket för att sänka mina förväntningar. Inte helt dåligt, men långt ifrån bra. Hamnar i kategorin Går att se.

Sightseeing i Italien

Såhär är det:

I slutet av Maj åker jag och flickvännen till Italien för 5 dagars vistelse i Rom. Givetvis så börjar skräckfilmsfreaket inom mig bubbla och jag känner att jag givetvis måste besöka lite kända platser etc. Profondo Rosso är gjutet, jag vill ha min Contaminationdvd signerad av Luigi Cozzi...

Men, jag är ute efter tips. Vilka platser skulle ni som läser den här bloggen rekommendera? Jag skiter alltså fullständigt i fontänen i La Dolce Vita. Det jag är ute efter är platser som är riktigt coola som huset i Burial ground eller grotta i Alien terror. Ge mig lite sköna tips tack, inte alltför långt från Rom.

Bourne Ultimatum (2007)

Egentligen så hade jag inte tänkt skriva något alls om den här filmen, men en liten blänkare kan man väl kosta på sig.

Jag är en stor fan av konspirationsfilmer, speciellt de från 1970talet. Nu har genren nästan dött ut och ersatts av flashiga actionfilmer, som den här tex, och det är väl lika bra att jag inser att jag aldrig kommer att få någon mer film i samma klass som Three days for the condor. Bourne Ultimatum fungerar dock relativt bra som substitut då det är en spännande film som är välgjord och rapp i sitt berättande. Manuset har dock aldrig några direkta frågetecken utan det är mer rakt på. Det börjar bra, i en riktigt spännande sekvens där Bourne försöker guida en journalist till en rendesvouz. Därefter koncentrerar man sig tyvärr på actionbiten och även om den är bra, så får man aldrig den där bra obehagskänslan som man ska få av en sjysst konspiration. Jason Bourne är en sådan där karaktär som känns odödlig. Han kan ta emot en jävla massa stryk, men ruskar på sig och åker vidare till nästa stad, vilket gör att det går på räls. En väldigt trevlig actionthriller dock, och Matt Damon och de övriga skådespelarna är bra, men det är lite synd att man koncentrerar sig på action. Var är Max Von Sydow när man behöver honom?

Handling? jo, den har en sådan. Jason Bourne är jagad av Cia. Igen.

Förresten, 12årsgräns? Vad är det för trams? Det var bättre förr.

Resident Evil : Degeneration (2008)

Jag måste börja med att erkänna att jag är en stor fan av Resident Evil spelen, och har kört igenom de flesta till Gamecube och Playstation 2. Speciellt del 4 är tokbra och då RE:D halvt om halvt kan ses som lite av en uppföljare till denna (egentligen inte, men den har samma huvudperson och samma röst som i spelet) och samma stil på animationerna så är detta helt klart intressant.

RE:D utspelar sig 7 år efter att Racoon city blev nukad och ett nytt megacorporation har börjat nosa i viruset. Clare Redfield från RE 2 och Code Veronica anländer till en flygplats för att möta upp några vänner och innan man hinner säga t-virus så kraschar en jumbojet in i flygplatsen och passagerarna börjar stappla ut (lite Nightmare city känsla) och anfalla allt levande i närheten. Leon Kennedy dyker snart upp och räddar Clare och en fet, elak senator som uppenbart har något lurt för sig. Det hela degenererar (fniss) till en 30 minuter lång strid mot en muterad snubbe. Precis som i spelen. Seriöst, man sitter hela tiden och väntar på att kameran ska zooma in sådär snyggt bakom Leon så att man kan börja spela. Att den muterade snubben är plockad direkt från ett av spelen gör ju inte den saken bättre. Animerningarna är sanslöst snygga, ansiktena har lite skyltdockevarning över sig men så är det ju i spelen också. Storyn i sig är simpel, precis som spelen och det känns verkligen som att jag sitter och tittar på ihopklippta cutscenes från Resident Evil 4.9. Detta betyder dock inte att det är dåligt. Slem, monster och zombies är alltid bra, och även om det tyvärr blir zombiefritt mot slutet så är det fortfarande underhållande. Filmens första del, den som påminner lite om Nightmare city, är den bästa. Sedan lugnar det ner sig en stund, ganska mycket faktist och mittenpartiet ligger på gränsen till tråkigt innan mutationerna kommer igång på slutet och det tar fart igen.

Jag kan ju säga direkt att om jag inte varit en fan av spelen så hade den här rullen varit betydligt sämre. Den har samma klumpiga storylogik och dumma dialog som spelen och om jag inte hade varit van vid det så hade jag nog sågat det här. Nu tycker jag att det är ganska charmigt men jag kan tänka mig att de som inte spelat spelen tycker helt annorlunda. För fans av spelen alltså. Alternativt, slå av efter scenerna på flygplatsen under filmens första del.

Tron (1982)

Här har vi en film som verkligen är en produkt av sin tid. Vi som växte upp när datorer och tv-spel var något nytt och häftigt kan verkligen relatera till filmen, men jag kan tänka mig att om man är uppväxt med PS2 och Xboxar så känns nog det hela ganska mossigt. Själv har jag ljuva minnen av tidningen Joystick som gavs ut i början av 80talet som recenserade massor av spel från Atari, Colecovision, Intellivison och alla de andra härliga konsolerna som fanns på den tiden. Någon konsol hade jag inte själv, men brukade hyra en och annan i de videobutiker som fanns på den tiden. Nostalgin slår i taket när jag tänker på alla nätter jag spenderade med klassiker som H.E.R.O, Pitfall 2, Scramble och Treasure of Tarmin. Den sistnämnda tillbringade jag en hel vecka med när jag åkte på ett rejält vattkoppeangrepp vid 11-12 år ålder. Vilka minnen man har från de djupa katakomberna under Minotaurens slott… På den tiden var det inga problem att sitta uppe en hel natt för man ville ju maximera sina hyrda timmar. Sen kom ju C64:an med sin Turbo 250 och då tog spelandet verkligen fart. Allt detta skruvande med tonhuvudet på kassettbandspelaren och flippandet med de där mysigt mjuka 5.25tumsdisketterna, oj vilken nostalgi. Än idag så brukar jag ibland dra igång en c64emulator och spela något gammalt spel i ca fem minuter (det är ungefär den tiden det tar innan tålamodet tar slut). Den glädje som fanns då är aningen svår att lyckas få idag, även om spelen har utvecklats enormt, men då kan man se om Tron istället. Hela filmen är genomsyrad av den.

Det är frågan om en riktigt simpel story här, den klassiska sagan om det goda mot det onda, demokrati mot diktatur, där allt verkligen är svart eller vitt. En programmerare som försöker ta reda på information om ett spel som ett företag stulit från honom blir digitaliserad och hamnar inne i en dator där han måste spela spel för att överleva. Det är enkelt, men bra och den digitala världen är en riktigt skön skapelse där man filmat allt i svartvitt och färglagt för hand vilket ger en skönt skum känsla. Lightcyclesekvenserna är oerhört snygga och överlag så håller mycket av specialeffekterna än idag. Tack vare entusiatiskt skådespeleri av Jeff Bridges, Bruce Boxleitner och David Warner (alla i flera roller) så lever man sig in i alltihopa, på en sån där skönt lagom nivå. Man känner sig som ett barn igen när man flyger igenom datorvärlden till tonerna av Wendy Carlos härliga musik och det är precis så det ska vara. Egentligen så är jag nog inte kapabel att ge den här filmen en vettig recension då jag är så färgad av all nostalgi. Men det är helt ok för min del.

Apparitions (2008)

Martin Shaw från gamla kultserien The Professionals spelar Father Jacob, en superpräst. Man skulle kunna kalla honom för kyrkans McGyver, en van exorcist som man kan tänka sig skulle kunna sitta och jämföra ärr med Father Merrin över en flaska whiskey. Ok, det kanske var att ta i, men Jacob är en hårding med med en stark tro på såväl Gud som Satan och som vet vad man säger till en demon.

Apparitions är en tvserie med övernaturliga inslag i sex avsnitt som producerades av BBC och visades under hösten/vintern 2008. Father Jacob jobbar på den avdelning inom den katolska kyrkan som undersöker mirakel. Sedan tidigare så har han stor erfarenhet av exorcism och förväntas ta över tjänsten som huvudexorcist, något han inte är speciellt intresserad av. Problemet är att den andra sidan vet vilken bra exorcist han skulle bli och eftersom tiden är nära för vissa "förändringar" så gör de allt de kan för att han skall byta sida, och de kan vara rätt övertygande när flera av hans nära vänner börjar dö. Förutom de nära vänner som visar sig vara satanister såklart. Det här är dock bara fragment av ramhandlingen i de sex timmeslånga avsnitten. Det pågår en hel del annat också, Antikrist måste ju födas och mirakel ska fejkas med mera. Allt detta leder fram till en speciell händelse som skall släppa lös... något.

Min första tanke efter att ha sett de första avsnitten var att detta var en väldigt religiös tv-serie, att det nästan kändes som en lång reklamfilm för den engelska kyrkan. Men efter att ha bearbetat den tanken lite så insåg jag att om jag kan köpa acceptera den bakomliggande grundtanken i filmer som Exorcisten och Omen, då kan jag acceptera det här. Skillnaden är egentligen inte så stor, det är bara det att Apparitions är mycket mer detaljerad. I slutändan så är det samma baktanke, den klassiska kampen mellan Gud och Satan som genomsyrar hälften av alla skräckfilmer som någonsin gjorts. När man kommit till insikt med detta så blir det helt plötsligt mycket lättare att avnjuta Apparitions som ren underhållning. För underhållande, det är det. Först och främst så bjuds vi på riktigt bra skådespeleri rakt igenom, speciellt av Martin Shaw som Father Jacob, men även av Rick Warden som den besatte Michael. Ett annart stort plus är att serien är väldigt fri från flashiga specialeffekter. Här blir det inga morphande ansikten eller cgidemoner, allt framställs med enkla, praktiska och välgjorda effekter och röster vilket känns väldigt fräscht. Det blir helt enkelt betydligt lättare att acceptera hela konceptet med besatthet och syner som gör grundpelarna i Apparitions. Detta är en välproducerad tv-serie för oss som gillar lite lagom skruvade övernaturligheter. Rekommenderas.

The House that would not die (1970)

Här har vi ytterligare en sån här skön liten tv-rysare som verkligen har de ingredienser som en bra spökhusfilm ska ha. Seanser, plötsliga inomhusvindar och dörrar som öppnas av sig själva, för att nämna några. Manuset är förutsägbart, men vägen dit är väldigt stämningsfull och bitvis ganska mysig. Barbara Stanwyck spelar en äldre dam (som beter sig som om hon var 30. Barbara var 63 när filmen spelades in) som, tillsammans med sin bror/systerdotter, flyttar in i ett gammalt hus hon fått ärva. Det står inte på förrän de båda hittat varsin man/ung pojke som kan uppvakta dem och när man i deras sällskap, tillsammans med en granne låter ha en seans i huset så börjar skumme saker hända. Någonting hände i huset några hundra år tidigare och nu börjar händelserna upprepas. Det gäller alltså att ta reda på exakt vad, innan det är försent.

John Llewellyn Moxey mjölkar varenda scen efter all stämning han kan få fram och det sköna huset passar perfekt till en sån här film, även om det bitvis är väldigt uppenbart att det är studiobaserat. Manuset har verkligen alla klyschor som befolkar spökhusgenren men man använder dem på bra sätt. Värt att nämna är även den fina musiken av Laurence Rosenthal som passar perfekt till scenariot. Som spökhusfilm är detta en alldeles utmärkt sådan, som bör uppskattas av alla fans av genren. Om man nu kan slita sig från faktumet att Barbara Stanwyck har en egen skräddare och byter till en ny, gräslig skapelse i varenda scen. Min favorit är nog den knallröda byxdressen. För att inte tala om Richard Egans överdoserande av pomada i håret, som ibland har en tendens att reflektera studioljuset. Hur som helst, detta är en väldigt mysig liten rysare som har alla de ingredienser som behövs. Inget nytt under julgranen, och ett slut som kanske hade behövt lite mer schwing, men väldigt välgjort.

Zombie diaries (2007)

När den här filmen dök upp så var mitt första intryck att detta var något som skyndades ut lagom till att George Romero fick ut sin Diary of the Dead då grundkoncepten var likadana, en zombieapocalypse filmad i stil med Blair Witch Project. Nu är Zombie Diaries inte direkt någon kopia, utan en helt ok liten zombierulle som kanske inte är direkt originell, men som åtminstone försöker ha en egen story. Resultatet kanske inte är något banbrytande men som underhållning helt ok. Vi får följa några grupper som försöker överleva efter att en zombieepeidemi tagit över England. Några försöker hitta en säker plats, andra försöker försvara den plats de hittat och alla vägar korsas till slut, kanske ändå inte på det sättet man förväntat sig. Att säga mer vore att spoila men jag måste säga att filmen tog inte en riktning som jag varken förväntat mig eller egentligen riktigt uppskattade.

Till sitt försvar så har filmen faktiskt riktigt bra zombiemakeup, ruttnade saker med stora hål i sina ansikten där ben och tänder sticker ut, och det lilla gore vi får är välgjort. Den lilla musik som finns maximerar den stämning som filmen har och man får en relativt bra känsla av en övergiven landsbygd. Problemet är annars att filmen hoppar fram och tillbaka i tiden, och mellan de olika grupperna, utan att riktigt sy ihop handlingen såpass bra som det behövs för att man verkligen ska vilja följa karaktärerna genom deras helvete. Att allt är filmat av karaktärerna med handkameror gör inte den saken bättre, där man hoppar hejvilt mellan kameramän utan att man lär känna dem. Skådespeleriet är väldigt ojämnt, tyvärr med betoningen på det rätt platta. Som jag nämnde ovan så är filmen inte heller speciellt blodig, vilket är något som en rejäl zombiefilm inte får sakna. Lite squibs och lite tarmar, det är allt. Det är nog det som är felet med filmen, man hade antagligen inte någon klar plan över hur det hela skulle sluta och därför har filmen en allmänt tunn känsla som gör att filmen tyvärr inte blir något annat än en ambitiöst misslyckande. Man har aldrig tråkigt, men man känner sig nästan lurad när det hela är över.

Don't be afraid of the dark (1973)

Här har verkligen en skön liten mysrysare från förr, som passar perfekt till en mörk kväll med god mat och några stearinljus. Jag förstår att det finns många amerikaner som minns den här från när den visades för första gången och jag kan tänka mig att den skrämde slag på en hel del.

Vad är det då som är så speciellt med filmen? Grundhandlingen är enkel. Ett par flyttar in i ett gammalt hus och hittar ett låst källarrum med en igenmurad öppen spis. De tar hjälp av den förre ägarens vaktmästare för att öppna upp den, men han vägrar med skälet att det finns saker som man helt enkelt ska låta bli. Givetvis så måste frun i huset öppna upp det igenbultade spjället men blir väldigt besviken då det bara finns ett djupt shakt under. Men i och med detta så har hon släppt lös något, tre stycken demoner som vill åt hennes själ och börjar sakta men säkert driva henne till vansinne, samtidigt som hennes man tror hon är skvatt galen och endast är ute efter att sabotera hans kommande befodran.

Filmen är gjord med enkla medel och det behövs verkligen inte mer. De små demonerna är väl egentligen vad som skulle stjälpa det hela men de fungerar klockrent med sina små dödskalleansikten och viskande röster. Även om jag stör mig en hel del på den aningen konstiga kvinnosynen som känns hämtad direkt från femtiotalet och makens hysteriska vägran att tro på sin fru så fungerar det alldeles utmärkt inom historien. Att filmen sedan har ett slut som inte kan kallas för annat än perfekt gör inte direkt saken sämre. Tyvärr så finns inte filmen på dvd, men i och med att det ryktas om en Guillermo Del Toro producerad remake så kanske vi får en fin dvd inom en nära framtid.

Strip nude for your killer (1975)

Andrea Bianchi är ett riktig kultfigur i min bok. Det är alltså mannen som gjort den underbara zombiefilmen Le notti del terrore aka Burial Ground och det är en film som jag sett säkert 7-8 gånger, tack vare det sleaziga manuset och de groteska zombierna. 1975 regisserade han Nude per l'assassino, eller Strip nude for your killer som är en sleazig och småblodig Giallo som verkligen fokuserar på nudebiten. Manuset är inte det bästa men Bianchi är en kompetent regissör som kanske visar lite väl mycket naket jämfört med blodiga mord, men den ser åtminstone väldigt bra ut och faktiskt har en och annan rätt spännande scen mot slutet.

När filmen börjar så hamnar vi mitt inne i en misslyckad abort där den unga kvinnan dött av indre blödningar. Läkaren försöker dock få det hela att se ut som självmord vilket fungerar i ungefär 10 sekunder innan en person iklädd en svart motorcykeldress börjar hacka i honom med en stilett. Resten av filmen fokuseras omkring den fotostudio som kvinnan jobbade på som nu finner sin personal bli decimerad en efter en. När de inte går omkring nakna vill säga.

Nä, någon speciellt bra Giallo är det inte, men Bianchi slänger in så mycket välfilmat sleaze, naket och blod att man aldrig har tråkigt. Jag önskar att det hade varit lite mer grafiskt våld, men man kan inte få allt. Som kompensation så får vi Edwige Fenech och ett antal andra vackra kvinnor som gärna går omkring utan kläder. Under den sista halvtimmen så blir det helt plötsligt ganska spännande i en lång scen där Edwige letar efter en gömd filmrulle och mördaren är henne i hälarna. I slutändan en mer än godkänd sleazig liten rulle som jag varmt kan rekommendera till alla fans av italiensk exploitation.

Blood, Boobs and Beast (2007)

Don Dohlers liv hade antagligen sett aningen annorlunda ut om det inte varit för en speciell händelse 1976 när kontoret han jobbade på blev rånat av några individer beväpnade med avsågade hagelgevär. Medan en av dem tryckte pipan mot hans tinning så började han inse att man kanske skulle ha tagit tag i vissa saker i sitt liv och gjort något med det. Han överlevde händelsen och detta resulterade i att han tog sig i kragen och lyckades finansiera The Alien Factor, en ultralågbudget science fiction film om ett rymdskepp som kraschat i Baltimore och släppt lös flera elaka monster som börjat sätta i sig den lokala befolkningen. Filmen var verkligen en familjeaffär då den bitvis var inspelad i Dohlers trädgård och hade halva hans släkt i mindre roller. Från 1978 fram till 2001 så spelade Dohler in sammanlagt sex filmer som mer eller mindre gått till skräpfilmshistorien och Blood, Boobs and Beast är en mycket rolig och intressant dokumentär som handlar om hur det är att producera lågbudgetfilm och hur det är att vara en mindre kultfigur. Hans första filmer var ganska snälla saker, som lyckades få till bra distributionsavtal på tv eftersom science fiction film var på ropet efter Star Wars framgångar, men snart tvingades han även inkludera de tre B:n som dokumentärens titel hänvisar till, allt för att lättare få distribution. BBB visar ett porträtt av en väldigt vanlig man som gjorde film för att han tyckte om det, och även om han inte var någon stor regissör, delvis på grund av de väldigt låga budgetar han hade att röra sig med, så märker man att kärleken till effekterna och monstren lyser igenom. Vi får följa Dohler under inspelningen av hans sista film, Dead Hunt, och de problem som gärna uppstår med skådespelare som inte dyker upp och de diskussioner om hur mycket tuttar man verkligen ska trycka in i filmen för att göra den mer explotiativ. Samtidigt så får vi träffa Dohlers familj och den inverkan filmskapandet haft på dem och de in hans omedelbara närhet, i motgångar och dödsfall. Speciellt sorgligt blir det mot slutet när Dohler får reda på att han har hjärn- och lungcancer och börjar reda ut sina affärer.

Det här är en mycket intressant och välproducerad dokumentär som borde tilltala alla som är intresserad av skräck och sciencefictionfilm, eller helt enkelt filmskapande i allmänhet. Dohler framstår nästan som tråkig i sin Svenssonhet men å andra sidan så är det just det som gör honom fascinerande. Han tog sin dröm och sprang med dem och även om han aldrig blev ett stort namn så finns det fortfarande massor med personer där ute, inklusive mig, som minns honom och hans filmer med värme. Rekommenderas varmt till alla filmfans.

Med på dvdn följer även Dohlers Nightbeast, hans första riktiga BBBfilm om en rymdvarelse som kraschlandar på Jorden och springer omkring i skogen och sliter tarmar ur ett antal riktigt träiga skådespelare. Underbart. Den innehåller även vad som antagligen är filmhistoriens mest osexiga sexscen. Extramaterial blir inte bättre än så.

Filmens officiella hemsida

Tokyo Gore Police (2008)

Ta en titt på bilderna ovan. Kom igen, titta en gång till. Behöver jag egentligen säga åt er att ni ska se den här?

Det räckte inte? Ok.
Toky Gore Police handlar om Tokyo i en nära framtid, när poliskåren har blivit privatiserad och dess största uppgift är att jaga så kallade engineers, personer som har en sorts parasit i sig i form av en nyckel, som påminner lite om en baby Aylmer faktiskt. De personer som har denna parasit i sig kan återskapa avhuggna kroppsdelar, genom att mutera fram ett vapen av något slag. Herren på bilden överst har alltså fått övre delen av sitt huvud avhugget. Ni får själva gissa vad som hänt killen på bilden längst ner. Den kvinnliga hjältinnan är en av poliserna som blir uppfostrad av polischefen sedan hennes riktiga pappa blivit mördad och det hela är en lång, halvkomplicerad ursäkt för en rejäl jävla orgie i gore.

Nöjda?
Jag kan säga så mycket att detta är producerat av skaparna av Machine girl, en gorefilm som jag uppskattade väldigt mycket i sin enkelhet. Tokyo Gore Police är lite lurigare och flummigare i sin storystruktur, men det rullar på i en bra fart och det finns alltid något snaskigt gore att titta på. Ingen CG här inte, bara fontäner av blod. Fontäner av blod som får halspulsådrorna i Lone Wolf filmerna att verka strypta. Det finns alltså inte en chans att inte bli underhållen av detta spektakel och om du fortfarande inte är övertygad så avslutar jag recensionen med en extra speciall bild. Nu så. Ut med er och se den. Håll utkik efter Tak "Versus" Sakaguchi i en cameo.

Idle hands (1999)

Idle hands är en sån där film som alltid dyker upp i "Söker namnet på en film" trådar på diverse filmforum. Den där rullen där en gräsrökande kille får sin hand besatt och dödar sina polare som sedan kommer tillbaka som lata zombier. Sen går Jessica Alba omkring och ser porrig ut. Ja, just den.

Filmen handlar alltså om en missanpassad lat jävla snorunge som tycker om att sitta hemma, titta på tv och röka gräs. Samtidigt så är han heltänd på granntjejen (Jessica Alba) men lyckas knappt yttra ett ord i närheten av henne. Det hela har något att göra med någon ondska som sprider sig, blabla. Man har alltså snott konceptet med den besatta handen från Evil dead 2 och stoppat in den i en tonårskomedi. Jag skulle vilja påstå att det fungerar ganska bra. Humorn är låg, men trevlig. Skådespelarna verkar ha roligt och specialeffekterna är klart funktionella. Det puttrar liksom på i 90 minuter utan att någonsin bli vare sig tråkigt, eller hysteriskt roligt för den delen. Det finns betydligt sämre val att göra om man vill ha en skräckkomedi, speciellt som den bjuder på lite roligt gore. Sevärd

Silk (2006)

Jag var en stor fan av Hideo Nakatas Ring och Dark Water när de kom, och lapade i mig ganska mycket av filmerna som exploderade i den genren efter framgångarna. Tyvärr så gick luften ur den relativt snabbt då de flesta filmer som kom var dåliga kopior som inte ens försökte vara originella, de fläskade på med de klassiska långhåriga asiatiaska spökkvinnor som ploppade upp överallt för att ta kål på huvudrollsinnehavarna. Framåt 2007 så tröttnade jag faktiskt helt och gav upp, efter att ha blivit less på alla trista Grudgeuppföljare och usla amerikanska nyinspelningar. Men så helt plötsligt dyker Silk upp, och helt plötsligt så finner jag lite hopp. Det känns skönt när filmmakarna tar ett gammalt koncept, vrider och vänder på det lite och hanterar det med intelligens istället för att bara köra på det gamla vanliga.

Silk handlar om ett Japanskt/taiwanesiskt forskarteam som lyckats fånga ett spöke med The Menger sponge, en mystisk kub gjord av protein vars egentliga funktion är att skapa antigravitation. För att kunna lära sig mer om hur man bemästrar den kraftiga energi som spöket avger (som behövs för att skapa antigravitationsfältet) så behöver man studera spöket, en liten pojke, och lära sig hur han dog - och varför. Teamet håller honom instängd i en glaskammare och man studerar honom hela dagarna när han går igenom samma rutiner om och om igen. Man ser även att han pratar med sig själv, utan att ord kommer ut så lite specialkompetens kopplas in i form av Wang, en ung man med ett och annat dystert skelett i garderoben som är en jävel på att läsa på läppar. Nu gäller det alltså att ta reda på vem den lille pojken är, varför han dog och varför han dödar dem som råkar möta hans blick.

Filmens första halvtimme är den bästa, när filmen handlar mer om vetenskapen bakom, och själva mysteriet omkring spöket. Det hela hanteras på ett lågmält och intelligent sätt, utan att frossa i chocker - även om den har sådana också. Chao Bin-Su, filmens regissör och manusförfattare, ligger även bakom Double vision, en annan välgjord taiwanesisk skräckfilm med övernaturliga undertoner och man känner igen stämningen här. Det känns fräscht och intressant att fokusera lite mer på det rätt sorgsna detektivarbetet när man försöker ta fram den lilla pojkens historia. tillsammans med den säkra regin och ett ypperligt kameraarbete, så blir det hela en riktigt kompetent liten rysare med brains istället för brawn som man tittar på med stor fascination. Tillsammans med rakt igenom bra skådespeleri så är detta en rysare av god kvalite som endast bleknar lite mot slutet när man inte kan hålla sig och brakar iväg rakt in på det vanliga skräckspåret men som ändå fungerar bättre än vanligt tack vare storyn som ju är betydligt intressantare än på länge. En mycket skön asiatiask rysare alltså och förhoppningsvis ett tecken på att genren verkligen kan förnya sig.