söndag 31 maj 2009

Zodiac (2007)


Hela den här biten med musikvideoregissörer som får börja regissera film är ett gissel. Jag tror nog att det är fler än mig som tröttnat på att se film efter film där regissören uppenbarligen har en stark visuell känsla men ingen som helst kompetens när det gäller dramaturgi. Med det lilla gnället så hoppar vi raskt över till undantaget som bekräftar regeln - David Fincher. Denne man är givetvis inte felfri, vilket han visat genom den halvmediokra Panic Room, men å andra sidan så är det denne gosse som står bakom såväl Seven som Fight club, och en film som jag börjat gilla mer och mer genom åren - Alien 3. Sen har vi ju Zodiac, Finchers senaste, som kanske inte riktigt fick den uppmärksamhet den förtjänade.

Zodiac är baserad på Robert Graysmiths bok om den mördare som gäckade polisen i Kalifornien under 60 och 70talet, som än i denna dag är okänd. Misstankar fanns givetvis och filmen tar upp dessa men ingenting är skrivet i sten och vi kommer antagligen aldrig att få reda på vem mördaren egentligen var. Trots detta faktum så är Zodiac oerhört spännande, där vi får följa några journalister på San Fransisco Chronicle och de poliser som hade hand om fallet. Ledtrådar som inte leder någonstans, knäppskallar till höger och vänster som förklarar att de är mördaren och de trassliga liv som sökandet efter Zodiac orsakar. Det intressanta är att ingen tråd får mer uppmärksamhet än någon annan, annat än möjligtvis Robert Graysmith men filmen är å andra sidan baserad på hans bok. Men förutom detta så får vi följa sökandet i vad som är en oerhört detaljerad och välgjord rendering av San Fransisco under den tid när allt detta skedde. David Fincher har ett enormt öga för detaljer och det är verkligen en fröjd att se tiden sakta flyta framåt till 80talet och det öppna slut som inte kommer speciellt oväntat om man läst något om ämnet. Sen så har han den goda smaken att fylla filmen med riktigt bra karaktärsskådespelare i varenda roll, stor som liten. Zodiac är ett måste för alla fans av David Fincher, seriemördarfilmer och välgjorda thrillers. Rekommenderas varmt.

lördag 30 maj 2009

The Haunting of Hell House (1999)


Egentligen så skulle den här filmen ha hetat A Ghostly rental, efter den Henry James novell som filmen är baserad på, men eftersom den kom ungefär samtidigt som Jan De Bonts onödiga remake på Robert Wise The Haunting så valde man att döpa om den till något aningen mer exploativt. Jag hade helt klart föredragit om man behållit originaltiteln då detta egentligen inte är någon ren spökhusfilm, där huset ifråga endast har en mindre roll i det hela, fast å andra sidan så känns det helt ok att ha en titel som The Haunting of Hell house i sin dvdsamling.

En ung man som studerar på ett amerikanskt universitet någon gång runt sekelskiftet har ett förhållande med en kvinna som hans föräldrar inte accepterar. När hon blir gravid så tvingar han henne att göra en illegal abort, som givetvis resulterar i att hon dör. Nu börjar han se henne överallt och tror till en början att han är galen, tills en universitetslärare berättar sin egna historia om besök från andra sidan.

Nu har jag inte läst originalnovellen men jag får intrycket att det är två relativt separata historier här, som tyvärr inte vävs ihop speciellt bra. Huvudhistorien, om den plågade unge mannen, fungerar dock väldigt bra som en mysig liten rysare, även om jag hellre hade sett att detta varit en tvfilm inspelad för engelsk tv. Nu är detta något helt annat, en Roger Corman produktion som spelats in på Irland av budgetskäl, på både gott och ont. Det goda är att även om filmens regi och foto är aningen klaustrofobiskt så lyckas man ändå ta väl vara på det gråa och fuktiga landskapet. Det onda består mest av irländska skådespelare som skall låta som amerikaner vilket inte fungerar speciellt bra överhuvudtaget. Annars är detta en film med väldigt hög betoning på trevlig. Den är inte speciellt läskig eller direkt spännande, men å andra sidan är den aldrig tråkig och rullar på bra med några små twister och halvkrypande scener längs med sina 90 minuter. Antagligen så hade det fungerat bättre om den spelats in för tv, och man dragit ner lite på de halvblodiga drömmarna som huvudpersonen får genomlida. Men det fungerar ändå. Trevligt alltså.

torsdag 28 maj 2009

Äntligen!


Hardware på en rejäl dvdutgåva.

UK exclusive commentary with the director and producer
Voices of the Moon - documentary by Richard Stanley
Two of Richard Stanley's super 8 shorts
Never before seen deleted, extended and behind the scenes clips
Promotional featurette - Original market promo
Trailer
Set of original concept art cards
Booklet containing liner notes written by Kim Newman and Shok! Reprinted with permission of 2000AD

Man kan förboka här

Rom 2009

Orsaken till att det varit ganska lugnt på den här bloggen på sistone är att jag varit i Rom på en liten semester. Här kommer då alltså en liten rapport.

Jag tror faktiskt att jag aldrig varit så kluven till en stad som Rom. Arkitekturen är väldigt vacker, de trånga gatorna är väldigt mysiga. När de inte är fulla med fascistiskt klotter vill säga. Nåja, maten är ju fantastiskt god och glassen likaså. Men nu kommer vi till resans höjdpunkt:


Några av er undrar säkert vad det är för skum gubbe och varför jag ser så nöjd ut... Då kan jag meddela att jag alltså besökt den mysiga lilla butiken Profondo Rosso som drivs av ingen annan än Luigi Cozzi, mannen bakom klassiker som Star Crash, och min favorit: Contamination. Vilket för mig raskt till detta:


Min signerade Contaminationdvd. Och min Luigi Cozzimugg.

(De andra rullarna där är sånt som jag köpte i på marknader i Rom, plus några till som inhandlades på Profondo Rosso. Alla marknadsfilmer kostade mellan två och åtta euro, vilket är heeelt ok, speciellt när man hittade lite sköna rullar som Torso och några gamla maffiarullar från 70talet. Jag hittade tyvärr massor med riktigt rolig och billig film som inte hade någon engelsk text eller tal alls... Zero boys har bara italienskt tal. men den kostade bara två euro så jag köpte den ändå)

Så, snart kommer det några nya roliga recensioner. :)

torsdag 14 maj 2009

The Devil's chair (2006)



Ett ungt engelskt par, Nick och Sammy, åker ut till ett gammalt nerlagt mentalsjukhus för att göra precis det som unga par tycker om att göra tillsammans: Knulla och ta lsd. De hittar en skum gammal stol på övervåningen och börjar helt sonika utföra sexuella aktiviteter på den. Helt plötsligt blir det som att stolen kommer till liv, Sammy bli fastnaglad i den i en scen som involverar en hel del blod och sedan minns inte Nick mycket mer än att Sammy dör och han befinner sig på ett mentalsjukhus, dömd till vård. Fem år senare blir han utskriven på prov, med förutsättningarna att han skall gå med på ett experiment: att åka tillbaka till platsen där Sammy dog för att se om han kan minnas vad som egentligen hände samtidigt som de studerar honom. Det visar sig att mentalsjukhuset en gång användes av en något skruvad läkare som använde den namngivna stolen till konstiga experiment för att öppna en portal till en annan dimension, och det står inte på förrän de är jagade av något stort, ruttet och animatroniskt som bara vill ont.

Det här var ganska trevligt. Uppenbarligen lågbudget och skådespeleriet är bitvis rätt ojämnt (och vad i H-E gör Matt Berry i filmen? Det går ju inte att se honom som något annat än Todd Rivers/Dr Lucien Sanchez från Garth Marengis Darkplace. Han gör helt ok ifrån sig, men är för mig typecastad för all evighet), men man kompenseras fint med skön stämning och ett fint, härligt monster som dyker upp halvvägs. Mot slutet får vi även en rätt rejäl twist, som jag faktiskt känner att fungerar och jag hade antagligen gett filmen sämre betyg om det inte varit för den. En trevlig och rapp liten rulle med lite blod och roliga effekter alltså. Inget exceptionellt, men relativt välgjort och duger fint en seg eftermiddag.

Martyrs (2008)


Ytterligare en i vågen av franska "Torture porn" filmer som ploppar upp som svampar ur marken, trodde jag. Ack så jag bedrog mig. Fast nu tänker jag först ägna en liten del av recensionen till att gnälla lite.

Torture porn? Skitsnack. Sådana filmer har alltid funnits men tack vare att Sawfilmerna (som för övrigt är bra jävla tama jämfört med mycket annat) blivit populära så behöver de icke insatta kritikerna ett nedlåtande uttryck för att beskriva dem. Trams.

Hur som helst, för att återgå till Martyrs:

En till synes vanlig familj sitter vid frukostbordet och gnabbar trevligt med varandra, precis så där som trevliga små familjer gör på morgnarna. Det ringer på dörren och pappan går och öppnar, varpå Lucie, en smått störd ung tjej kliver in, skjuter honom i magen med ett hagelgevär och fortsätter med att avrätta resten av familjen. När allt är över ringer hon ett telefonsamtal till sin vän Anna och förklarar att hon hittat dem, de som gjorde illa henne. Anna kommer till platsen och blir smått chockad när hon får se massakern. Orsaken till detta är att Lucie i sin barndom blivit kidnappad av några människor som torterade henne konstant. Hon lyckades fly men har inte riktigt fungerat sedan dess och har letat efter sina plågoandar, vilka hon nu påstår är föräldrarna i den familj hon precis mördat. Anna är osäker, men hjälper till att få undan kropparna. Sen blir det bara värre. Och värre. Och ännu värre.

Jag vill inte berätta mer av handlingen, det känns redan som att jag berättat alldeles för mycket men jag måste säga att jag blev smått imponerad över hur de lyckades höja allt ett hack, gång på gång. Det är mycket i filmen som verkligen gör ont att se på, men utan att det känns sådär direkt snaskigt exploativt som i t ex Hostel och allt det där tramset. De två unga kvinnliga skådespelarna i huvudrollerna är helt suveräna vilket gör att allt känns mer äkta och smärtan blir ännu mer intensiv. Vissa recensenter har klagat på att det blir klyschigt i slutet, men det kan jag inte riktigt hålla med då jag tycker det passar in alldeles utmärkt i storyn. Jag har faktiskt inte så mycket mer att säga än att Martyrs är en riktigt bra, hård och obehaglig thriller med några riktigt sköna twister.

onsdag 13 maj 2009

Alltså, jag vet inte vad jag ska säga.

Antagligen världens bästa film. Eller något.

Med Lorenzo Lamas och Debbie Gibson!

Jag är mållös.

Tack till En slät kopp för tipset

tisdag 12 maj 2009

The Uninvited (2009)


Det här är verkligen en pinsam film. Inte helt utan kompetens givetvis, men man har gjort flera val som helt enkelt förstört filmen. först och främst så är det fråga om en remake av den koreanska Tale of two sisters, en av de mest hyllade skräckfilmerna från Korea överhuvudtaget. När man då bestämt att filmen ska vara PG-13 och sedan gör allt för att tona ner skräckscenerna så bådar det ju inte gott. Att man sedan telegraferar alla "jumpscares" så att man tar bort hela poängen med dem, då blir man bara ledsen. Sen så är det ju historien med twisten. Jodå, givetvis så har filmen en twist och den är så pinsamt förutsägbar att det tog mig ungefär 5 minuter att se rakt igenom den, vilket resulterade i att The Uninvited blev en enda lång pina där varje scen förlorade sin mening. Vad är det här egentligen, skräckfilm för 10åringar? Jag satt och slet mitt hår i förtvivlan över att det uppenbarligen finns människor därute som gick på det här. Det är inte så att twisten i sig är speciellt dålig, det är bara det att den är så uselt utförd och så pinsamt uppenbar att jag verkligen inte kan tänka mig att någon gick på den.

Handlingen? Ung tjej kommer ut från psyket efter att hennes mamma dött och får för sig att hennes nya styvmamma är ute efter att döda henne, vilt påhejad av sin storasyster. Se A Tale of two sisters istället.

Det här blir ju extra tråkigt eftersom filmen i sig egentligen inte är speciellt dålig. Man har hittat en sagolikt läcker location där filmen utspelar sig och överlag (förutom de telegraferade shockerna) så är regi och foto kompetent. Det ser bra ut och flyter på relativt bra, om vi glömmer hela den här manusbiten givetvis. Skådespeleriet är väl godkänt överlag och det känns trist att trevliga ansikten som David Strathairn och Elisabeth Banks får stå ut med sådant material. Kanske är det så att jag är lite extra bitter efter att precis ha sett Alexandre Ajas Mirrors, även den en remake på en Koreansk förlaga, som var riktigt bra och välgjord. Det här är skräckfilm för människor som inte gillar skräckfilm, inga andra.

måndag 11 maj 2009

Empty acre (2007)


På papperet så ser The Empty acre ut som ett säkert kort. Den har en intressant handling och ett omslag fullt med hyllningar. Just handlingen var det som lockade mig, en aningen Stephen King doftande historia där någonting ont vilar under marken i ett stycke död mark utanför en gård i ett litet samhälle någonstans i Usa. Ett ungt par bråkar lite lätt, då det är rätt uppenbart att deras förhållande endast består tack vare deras sex månader gamla son. När sonen sedan försvinner spårlöst så blir situationen bara värre. Frun hör barnet gråta från den döda biten land och det hjälper ju inte att hennes granne börjar sprida rykten om att hon är sinnessjuk. Men vad är det som finns där under och vem är mannen i granngården som verkar hjälpa den att leta efter offer?

Jo, nog har man tagit lite influenser av Stephen King här och själva storyn i sig är intressant. Skräckeffekterna är enkla men oerhört effektiva och filmen innehåller även några enkla men fina drömsekvenser som även de fyller sin funktion. Jag vill faktiskt påstå att här har filmmakarna verkligen lyckats med att skapa en ond kraft utan att behöva visa något. Jag skulle även vilja påstå att fotot är snyggt, men tyvärr så har man inte tagit tillvara på den naturliga miljön utan för det mesta filmat allt i närbilder som upprepas om och om igen vilket förtar en hel del av stämningen. Sen blir det bara värre. Filmens största svaghet är skådespeleriet där nästan samtliga skådespelare verkar ha fått order om att underspela så mycket de bara kan, vilket gör det väldigt svårt att kunna engagera sig för någon karaktär. Kanske började projektet som en ren skräckfilm, men man kom på att man ville göra något mer arthouse av det? Jag vet inte men speciellt underhållande blir det inte. Lite som om någon filmskolespoling fått lära sig att man ska gilla Bergman och Noren, och gör en skräckfilm hur han tror att en sådan skulle vara. Det trista med det hela är att det är inte ens speciellt udda eller sådär filmfestivalspretto, bara lågmält och långsamt utan substans. Allt går i moll, till och med soundtracket. Det hade potential, men puttrar tyvärr bara rakt ner i mediokerheten. (Får man skriva så? Är det överhuvudtaget ett riktigt ord? Nåja, det är min blogg så i min värld fungerar det.)

lördag 9 maj 2009

Mirrors (2008)


Alexandre Aja är en av de regissörer jag verkligen kommer att hålla ett öga på i framtiden. Efter den fina lilla splatterfilmen Haute Tension (som inte bara var fint blodig, utan även hade den goda smaken att plocka in kultfiguren Gianetto De Rossi på makeupeffekter) så fick han jobbet att göra remaken på Wes Cravens The Hills have eyes. Jag är inte speciellt förtjust i nyinspelningar, det är alltför sällan som de är bra, eller till och med ens sevärda, men Ajas version visade sig vara snygg, tät och väldigt blodig. När han efter det fick erbjudandet att regissera ytterligare en nyinspelning så höll jag mig fortfarande skeptisk, men Aja visar även här att han är en filmmakare av hög klass.

Mirrors är alltså en nyinspelning av Into the mirror, eller Geoul sokeuro, från 2003. Jag har sett den filmen men minns allvarligt ingenting av den, vilket brukar betyda att det var en rätt trist rulle. I nyinspelningen spelar Kiefer Sutherland sin paradroll, den nersunkade polismannen, som i väntan på utredning tar ett jobb som nattvakt på ett gammalt varuhus varit stängt i många år efter en stor brand efter att hans föregångare försvunnit mystiskt (vi som sett början av filmen vet dock att han blivit dödad av sin egen spegelbild i en fint blodig scen i filmens början). Snart så börjar han se mystiska saker, dörrar som är öppna i sin spegelbild, konstiga skepnader och han börjar frukta för sitt liv. När hans syster dör i en bizarr (och väldigt blodig) scen så inser Bauer, jag menar vadhannuheterifilmen att alla omkring honom är i fara och han måste ta reda på varför detta händer innan hela hans familj dör i konstiga olyckor.

Jag hade ganska låga förväntningar av Mirrors men från det ögonblicket Kiefers karaktär kliver in i varuhuset så höjdes de en hel del. Det utbrända huset fullt med konstiga trappor och bizarra skyltdockor är en av de snyggaste studiohantverken jag varit med om på länge och Alexandre Aja gör verkligen allt vad han kan för att maximera den stämning han kan få ut, vilket inte är lite. Det är gott om fina scener på vidriga figurer som skymtas i ögonvråer och speglar. Allt är snyggt och häftigt filmat och de klyschor som då och då dyker upp hanteras väl. Skådespeleriet är väl filmens svagare sida, men det är ändå ingen som är dålig vilket också hjälper till. Detta hade nog kunnat bli en riktig skräprulle om det inte varit för Aja och nu ser jag fram emot hans nästa film. Ytterligare en remake faktiskt. Piranha 3d. Mja, det kan nog bli riktigt roligt, speciellt om vi får precis så mycket blod och gore som han utlovat. Hur som helst, Mirrors är en mer än kapabel skräckfilm, en riktigt bra remake och i slutändan en film som jag rekommenderar för en trevlig kväll i filmsoffan.

torsdag 7 maj 2009

Nu är det VERKLIGEN dags att skaffa Blurayspelare!

In short - Classic media (som för något år sedan släppte samma film på riktigt fin dvd) kommer att släppa originalfilmen på Bluray den 22 september.

Nu har jag verkligen ingenting som kan hålla mig från att köpa en blurayspelare, eller en PS3.

Nu väntar jag bara på beskedet att de ska släppa de andra filmerna också. Ghidrah the threeheaded monster på Bluray. Gode gud.

Mer info hos Fangoria

måndag 4 maj 2009

The Appointment (1981)

En del av mig blev inte klok på Lindsay C Vickers The Appointment. Jag kunde inte riktigt förstå vad filmmakarna vill säga med den här filmen, man öser in massor med udda händelser i en film som ändå känns som den är 5 timmar lång. Man sitter hela tiden och undrar varför si och så händer och när det förutsägbara slutet kommer så har man fått svar på kanske en av dessa frågor. Men jag tror att det är precis så man vill ha det.

The Appointment kretsar kring någon sorts ond kraft som i filmens början (en mycket coolt filmad sekvens) tar en ung flicka som tar en genväg genom en park. Tre år senare får vi följa en familj som bor i närheten av denna park dagen innan den 14åriga dotterns stora konsert. Fadern (Edward Woodward) ska precis berätta för henne att han inte kan komma på konserten då han han ska på en jobbresa och det är inte något den fadersfixerade dottern kommer att gilla. Just det, tänk er för fäder därute. Se detta som en varning. Gå på din dotters konsert. Den natten drömmer fadern om att han kommer att dö i en bilolycka, samtidigt som diverse mysko saker börjar hända, en flock med hundar samlas utanför huset, personer i fotografier rör på sig, men farsan tar det inte på allvar. Dagen därpå påbörjar han sin resa och sakat men säkert så börjar pusselbitarna falla på plats, när den onda kraften metodiskt börjar sammanställa alla faktorer som behövs för att drömmen skall bli sann.

Problemet med The Appointment är att den är så utstuderat långsam. Jag vill påstå att det händer saker hela tiden, men i en takt som är noggrant kalkylerad. Allt leder fram till slutet men jag kan tänka mig att det finns många som har gett upp innan dess, vilket är lite tråkigt. Filmens styrka är just det som även är svagheten då det känns som om man får titta på någon sorts skum mardröm som det inte finns någon chans att komma ur innan den är klar. Det börjar riktigt härlig och obehagligt med den unga flickan som är ute och går i parken och plötsligt hör hon en flickröst som kallar på henne från inne bland det täta buskaget, samtidigt som något annat följer henne i periferin, ända tills hon fullkomligen slits in bland träden av något osynligt. Efter det så börjar det lunka på i sin takt, där vi blir introducerade till familjen. Vad som käns lite skumt och otydligt relationen mellan pappan och dottern, där man nästan får intrycket att det är något mörkare inblandat. Kanske det bara är jag som läser in det, men det finns en lång scen där Edward Woodward står utanför dotterns rum, osäker på om han ska gå in, samtidigt som dottern sitter upp i sängen och väntar. Om detta nu skulle vara så, så innebär det att dynamiken blir lite annorlunda och svartare, vilket ökar obehaglighetsgraden en aning. Men, det kan ju bara vara jag som läser in något där.

Rent tekniskt så finns det absolut inget att klaga på, tvärtom. Det finns några riktigt bra scener som jag dock inte vill gå in på närmare utan att spoila något och regi såväl som foto är väldigt kompetent. Skådespeleriet är även det bra, förutom just den unga dottern vars repliker känns ganska stela.

The Appointment är en klurig liten film som jämförts med Dont look now, vilken jag tills viss del kan hålla med. Den har en liknande obehaglig stämning och även om den är långsam så kommer man ur det hela med en rätt skön obehagskänsla i maggropen. Det är långt ifrån en perfekt film, men dess fördelar uppväger dess nackdelar och kan med visst förbehåll rekommenderas.

Här är den sköna introsekvensen

The Hunted (2003)


The Hunted är en fin liten film, med en enkel och fungerande handling där Benicio Del Toro spelar en armetränad lönnmördare som fått nog och börjat mörda jägare ute i skogen. Han jagas nu av den man som tränade upp honom (Tommy Lee Jones) och större delen av FBI. William Friedkin regisserar på sitt vanliga professionella sätt och filmen är full av snygga biljakter och coola, blodiga knivslagsmål. Det är full rulle från start ett och man har aldrig tråkigt. Varför sågades då filmen totalt när den kom? Tommy Lee Jones gör sitt vanliga hantverk, och det är inte speciellt svårt att köpa honom som en mästare i diverse kampsporter. Friedkin gör vad Friedkin gör bäst, och man får vad man förväntar sig. Var ligger då problemet? Jo, Benicio del Toro. Del Toro är en bra skådespelare vars fysiska skådespeleri fungerar utmärkt, men så fort han öppnar munnen så blir det fel. Detta är speciellt påtagligt i en scen där han pratar med sin styvdotter om hur djur jagar. Så länge han smyger omkring i skogen och sätter fällor så är han klockren, men annars… nä…

The Hunted är verkligen inte en dålig film. Den är kompetent, välgjord, full med riktigt blodiga knivslagsmål och det enda som drar ner betyget är Del Toros usla hanterande av sin dialog. Han ska nog hålla sig till mer skruvade karaktärer (Jag kan se om Fear and Loathing in Las Vegas hundra gånger till). Han förstör inte filmen, men jag kan faktiskt förstå vissa delar av sågandet.

söndag 3 maj 2009

De dødes tjern (1958)


De dødes tjern är tydligen en riktig kultrulle för våra norska grannar, en film som hela tiden önskas på dvd då de som var med på den tiden har väldigt goda och mysiga minnen av den. När jag nu fick chansen att se den här filmen efter att någon god menske spelat in den från en visning på norsk tv så tog jag givetvis den chansen, med aningen höga förväntningar. Hur gick det med förväntningarna då? Är det här verkligen en kultrulle är är norrmännen förblindade av nostalgi? Vi återkommer till det lite senare.

När filmen börjar så sitter sex goda vänner på ett tåg på väg till en stuga någonstans mitt ute i skogen. En av dem, Liljan, är tvillingsyster till Björn som bor i stugan och hon har fått en förnimmelse att något har hänt honom. Väl på plats så är Björn försvunnen men man antar att han är ute och jagar. En av dem berättar nu historien om Tore Gråvik, en galning som bodde i huset 100 år tidigare som hade en lite väl stor fixering till sin syster. När systern träffade en älskare så fick Tore Gråvik frispel, dödade dem båda två och dränkte sig i den närliggande tjärnen. Nu skall man kunna höra hans dödsskri på årsdagen av hans död, och tydligen så har flera personer drunknat i det bottenlösa vattnet sedan dess. Alla tror givetvis att det är just en spökhistoria men när man hittar Björns hund skjuten och spår pekar på att Björn kastat sig i tjärnen så börjar spekulationerna. Man hittar en omärkt dagbok där någon pratar om att Tore Gråvik kallar från tjärnen och nu börjar mystiska saker hända, man hittar konstiga fotspår i skogen och Liljan försöker dränka sig en natt. Vad är det som ligger bakom allt? Något övernaturligt eller har allt en naturlig förklaring?

Till att börja med så önskar jag att jag var lite bättre på norska. Att läsa språket är inga problem, men vissa dialekter är svårare än andra för oss svenskar och även om man hänger med hyfsat så missar man en och annan mening här och var i filmen. Detta var dock inget stort problem, men jag ser fram emot en dvdutgåva som åtminstone har norsk text. För den här filmen vill jag äga på dvd.

De dødes tjerns största styrka är det riktigt fina fotot, vilket fångar den mörka skogen och den aningen Evil Dead liknande stugan. Den krypande stämningen är ganska konstant genom hela filmen vilket är ytterligare ett plus, och det finns ett flertal riktigt härliga skräcksekvenser som jag kan tänka mig skrämde skiten ur norrmännen på bio 1958. Att man sedan håller båda möjligheterna med det paranormala och ett vanligt brott öppet hela tiden fungerar riktigt bra, med tydliga ståndstaganden av de relativt välspelade karaktärerna utan att man sitter och förbannar sig över att någon håller alltför hårt på en åsikt. I grund och botten är detta en deckare (detta är ingen spoiler, mer en förklaring över hur filmen är upplagd), trots sina fantastiska inslag och som sådan fungerar filmen bra. En mycket bra rysare alltså och jag sällar mig till de i grannlandet som skriker efter en dvdutgåva.

Jodå, mina förväntningar höll alltså.

Omslagsbilden verkar komma från en dvdutgåva, men när jag söker runt så hittar jag ingen info om att den skulle vara släppt, så jag gissar mig till att det är någon egengjort eller ett piratomslag. Eller har jag fel?

lördag 2 maj 2009

Red Planet (2000)


Bra Science fictionfilm är verkligen något av en bristvara. Det spottas ut filmer regelbundet men det är väldigt sällan man fokuserar på det det SF egentligen är - Ideér och spekulationer om såväl radikala som trovärdiga utvecklingar inom vetenskapen. Problemet med de flesta filmerna inom genren är att de använder teknologin och utvecklingen som en miljö där de låter diverse banala historier utspela sig, utan att ta till vara eller expandera de intressanta tankar som finns. Detta behöver inte betyda att det är dåligt, tvärtom. Det kan mycket väl vara underhållning av hög kvalitet, men en del av mig önskar att det fanns lite mer "hård" SF, film som tog Science fiction på allvar. Det som då fått in mig på de här tankarna är Anthony Hoffmans Red Planet, en film som börjar relativt seriöst, men som halvvägs in i filmen degenererar till en vanlig äventyrsfilm. Den är i alla fall hästlängder bättre än Mission to Mars, Brian De Palmas film som kom samma år och som bara är usel.

Red Planet utspelar sig 2025 och mänskligheten har äntligen lyckats med konststycket att förstöra Jordens miljö. Exakt hur långt och hur allvarligt det är får man inga detaljer av (vi får faktiskt inte se en enda scen från Jorden, förutom en rymdscen som är tagen från Contact) men det är tydligen ganska illa och man har börjat försöka göra Mars till en beboelig planet genom att skicka iväg sonder fulla med syrealstrande alger, ett experiment som till en början verkade lyckas men som förvandlades till ett mysterium då algerna började försvinna. En expedition är på väg för att utröna varför och resan går fläckfritt. Tills man når atmosfären vill säga. Under tiden som man börjar förbereda sig på att landa på Mars yta så hamnar skeppet i ett kraftigt strålningsbälte och det hela resulterar i att samtliga ombord förutom kaptenen förbereder sig på en riktigt tuff landning, samtidigt som kaptenen (Carrie Ann-Moss) försöker rädda skeppet (och sitt eget liv). Landningen är rejält hård, och man hamnar dessutom långt ifrån den beboeliga bas som skickats dit tidigare. Nu gäller det alltså att försöka ta sig dit innan syret tar slut, vilket givetvis inte alla gör. Men problemen fortsätter när man till slut når fram och finner hela platsen i småsmulor. Nu finns det inte mycket man kan göra än att vänta på en långsam död, speciellt som man inte vet om moderskeppet fortfarande är kvar. Men det det blir ännu konstigare när man inser att det faktiskt finns syre på Mars (något man upptäcker när en av karaktärerna försöker ta livet av sig när hans syre tar slut) vilket verkligen är ett mysterium i och med att algerna är borta. Saken blir inte bättre av att AMEE, en armedesignad robot, får tokspel och återgår till till sitt vanliga jobb, att döda människor. Inga Asimovlagar där inte. Nu gäller det att försöka överleva, och det är även nu som filmens Scifielement börjar falla samman då det helt plötsligt blir en lite mer typisk Amerikansk hjältefilm som förvisso är mycket underhållande men som hade varit betydligt mer intressant om man tagit någon lite mer vetenskaplig väg. Förklaringen till varför det finns syre är i alla fall intressant och väldigt snyggt filmat, men när den kommer i en lång sekvens där man måste nå en gammal farkost innan tiden tar slut så känns det lite som att den skummas över.

Nåja, dåligt är det definitivt inte. Specialeffekterna är riktigt bra och Anthony Hoffman (detta är än så länge hans enda film) regisserar lugnt och metodiskt, utan att man märker att hans bakgrund är inom musikvideon. Skådespelarna gör det bästa av vad materialet erbjuder dem och är överlag bra. Val Kilmer, Tom Sizemore, Simon Baker och Carrie Ann-Moss lyckas göra relativt sympatiska karaktärer av väldigt lite och det fungerar bra. Manuset är inte heller speciellt förutsägbart, och även om jag kanske hade velat ha mer Science fiction över det hela så flyter det på bra, trots det aningen förutsägbara slutet. Som SciFi inte speciellt bra alltså, men som underhållning väl godkänt.

fredag 1 maj 2009

Coffy (1973)


En film som börjar med att Pam Grier visar brösten, blåser skallen av en hallick med ett avsågat hagelgevär och tvingar en annan kille att ta en överdos, allt inom de första 5 minuterna, kan inte vara dålig.

Det går inte att tycka illa om det här, det går bara inte. Klassisk ex(blax)ploitation som mer eller mindre skapade en hel genre och gav Tarantino en hel del inspiration. Pam Grier är hård och sexig som Coffy, den hämndsugna sjuksköterskan som börjar döda hallickar, korrupta poliser och knarklangare. Jack Hill regisserar rappt och underhållande och fyller filmen med våld, nakna kvinnor och coola repliker, för att inte tala om alla roliga catfights som alltid slutar med att kvinnorna blir mer eller mindre avklädda. Allt är så härligt 70tal med hallickar i gräsliga kläder med eget soundtrack, gigantiska hårsvall och allt som hör till. Sid Haig dyker upp i en härlig roll som en sliskig henchman och det gör ju inte direkt saken sämre. Visst, en del av skådespeleriet är lite svajigt och ibland lyser den låga budgeten igenom, men Jack Hill lyckas för det mesta göra det mesta av de pengar han hade till förfogande. Sån här film görs inte längre. Mums.