tisdag 31 mars 2009

Död Snö (2008)


Att det ska vara så jävla svårt. Ja, att göra nazizombiefilmer alltså. Shock Waves är en klassiker och Outpost från 2007 är ett mycket bra försök, men sen då? Vem som helst inser ju att det antagligen är världens coolaste filmgenre. Nu så visar Norrmännen, som på senare år bevisat att det går att göra bra genrefilm i Skandinavien, var skåpet ska stå.

Fast först av allt så vill jag skämmas lite. Sån här film ska man, som jag gjort, inte tanka hem. Den ska köpas på dvd, helst i någon special edition i form av en nazihjälm. Men, jag kunde inte hålla mig. Förlåt. Jag ska köpa den norska dvdn så fort den släpps. För sånt här ska stödjas.

Död snö är alltså en riktigt underhållande film som börjar relativt spännande och övergår i en fin orgie i tarmar och krossade skallar. Perfekt är den väl kanske inte och den svaga punkten är väl egentligen storyn. Inte för att den är dålig, men vi har sett upplägget många gånger förut. Sex stycken läkarstudenter åker upp till en stuga i fjällen för att festa lite. Väl där stöter de på en skum snubbe som berättar historien om vad som hände i regionen undet kriget då de ockuperande naziststyrkorna stal massor med guld och flydde upp i fjällen mot krigets slut för att aldrig ses igen. Givetvis står det inte på förrän nazizombierna står som spön i backen och nu börjar gorefesten.

Nä, någon unik story är det verkligen inte men den fyller absolut sin funktion och den levererar också relativt roliga karaktärer, klyschiga men roliga. Skådespelarna själva verkar ha ganska roligt och det gör att man aldrig har tråkigt, även i den aningen långsamma första halvtimmen. Nazizombierna själva är fina skapelser och jag förstår inte varför det är så sällan som man stöter på dem i film. När blodet väl börjar flyta så är det en blandning av ok cgi och gamla skolans makeup och det i en alldeles lagom takt. Det enda som jag egentligen störde mig på var att regissören inte utnyttjar det underbara snölandskapet bättre, det är alldeles för många närbilder. Ett fett widescreenfoto hade alltså gjort susen, men fotot är absolut inte dåligt. Vi blev nog bortskämda efter Fritt vilt. Nåja, småsaker. Filmen är ju knökfull med sådana här små godingar:



Nu får vi verkligen hoppas att nazizombiegenren får en nytändning. Ett pluspoäng för att den vanliga småtjocka skräckfilmsnörden faktiskt får knulla lite också.

måndag 30 mars 2009

Så fin, så fin.....


.. och den är min! Nu gäller bara att övertyga flickvännen om att den ska få hedersplatsen i vardagsrummet.

Jeepers Creepers (2001)


Det är alltid kul att bli överraskad av en film som man inte hade några direkta förväntningar på. Jeepers Creepers har jag blivit tipsad om av några vänner men tyckt att storyn inte tilltalat mig speciellt, ytterligare en rulle om ungdomar som råkar ut för något elakt mitt ute i ingenstans alltså. Jag borde alltså lära mig att lyssna lite bättre.

Justin Long och Gina Philips spelar ett ungt syskonpar som är på väg hem till föräldrarna över en ledighet från skolan. Givetvis så färdas de på diverse småvägar och råkar ut för en skum snubbe i en gammal skitig bil som försöker få dem av vägen. Lite senare passerar de en gammal kyrka och ser föraren från bilen dumpa något i ett hål. Givetvis så kan de inte hålla sig från att undersöka. Dumt. Föraren är inte någon vanlig psykopat, utan någon sorts varelse som inte ger sig förrän han har fått sina offer... Det är mer än så med storyn, men jag väljer att inte berätta mer då den är lite roligare än dess bröder och systrar i genren. Det är dock en ganska skön liten elaking vi har att göra med här och den är rätt coolt designad. Scenerna ner i varelsens näste är riktigt sköna. Skådespeleriet av Justin Long och Gina Philips är bra, även om jag har svårt att se Long i en seriös roll, speciellt efter hans underbara cameo som bögporrskådis i Kevin smiths Zack and Miri make a porno. Allt är rappt berättat med bra stämning filmen igenom och jag ser fram emot att se uppföljaren som kom två år efter. Det finns inte så mycket mer att säga än att detta är en sjysst liten monsterrulle.

torsdag 26 mars 2009

Monster (2008)


Asylum. Här har vi några personer är fullt medvetna om vad de gör, för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Deras idé? Plagiera storfilmer och släppa dem samtidigt som förlagan. Som exempel har vi Transmorphers som kom samtidigt som Transformers, The Day the earth stopped som kom samtidigt som The Day the earth stood still och Alien vs Hunter som släpptes samtidigt som Aliens vs Predator: Requiem. För att inte glömma Snakes on a train…. Deras filmer har väldigt låga budgetar, och fullkomligen avskys av gemene man, som lätt blir lurad efter att ha hyrt en film baserad på ett coolt omslag. Skylla sig lite, eh? För de personer som är lite mer lagda åt b-filmshållet verkar gilla de här rullarna lite mer, bara man vet om vad man får. Själv har jag faktiskt inte sett några av de här filmerna, förrän nu då. Monster. Jotack, ett riktigt monster.

Detta är alltså en kopia på Cloverfield där två systrar reser till Tokyo för att göra en dokumentär om miljöförstöring. Det dröjer inte lång tid förrän kameran börjar skaka och man snart märker att staden blivit attackerat av något som blinkar till i form av några enorma cgitentakler. Nu börjar kampen för att överleva och vi får följa de två systrarna när de flyr från plats till plats i Tokyos natt för att komma undan MONSTRET!

Nog finns det plats på marknaden för en ren kopia av Cloverfield, speciellt en som har den goda smaken att låta filmen utspela sig i Tokyo, en liten kul vinkning till alla gamla Godzillafilmer som just Cloverfield är inspirerad av. Problemet är bara att Monster är inte den. För att spara in så mycket pengar som möjligt så har man valt att fokusera kameran på karaktärerna. Hela tiden. Till och med under scener där det uppenbarligen händer saker så fokuseras det på någon av systrarna som skriker något, eller gråter. Det blir bara jobbigt att behöva se på de två under större delen av filmen, även om deras skådespel är klart godkänt, för det är ju monsteraction man vill se. Detta sänker filmen ganska mycket och jag fann mig hela tiden tappa intresset. Vi får några få scener där en tentakel greppar tag i någon, och en lite längre scen mot slutet men annars är det bara dammiga kvinnoansikten som gäller. Filmen är inte heller sådär dålig så att den blir rolig, bara tråkig. Det är lite synd då potentialen finns där inne, med en småkul story och ett intressant monster. Tentakler är ju alltid bra.

Det här betyder dock inte att jag dissar Asylum totalt. Jag ska ge dem ett par chanser till. Deras War of the worlds version verkar lite intressant....

tisdag 24 mars 2009

The Sick House (2007)



Här har vi en liten film som inte kommer att vinna några priser men som oförtjänt verkar ha fallit under radarn. Det är lite trist då jag verkligen gillade den, och även om den inte har några direkt originella idéer så är det fortfarande 90 mycket underhållande och stämningsfulla minuter.

En amerikansk arkeolog i London vill gräva ut ett gammalt sjukhus men hälsovårdsmyndigheterna ska riva det då man hittat spår av böldpest nere i källaren. Hon är dock fast besluten att få rota där och bryter sig in natten innan huset ska ner. Det står givetvis inte på förrän hon börjar hacka i väggar och släpper lös något som funnits där väntande ända sen den stora pesten lamslog London på 1500talet. Samtidigt så stjäl några ungdomar en bil och åker ut på en rejäl fylletur, som resulterar i att de lyckas köra på någon, totalkvadda bilen och ta tillflykt i ovan nämnda byggnad. Nu finner de sig alla instängda i byggnaden, jagade av den forne pestdoktorn som fortfarande finns kvar och alla hans Silent Hill inspirerade minions. Tegelväggar dyker upp där dörrar tidigare fanns och de instängda börjar dö, en efter en på lagom grisiga sätt.

Man hör ju på storyn att det inte är något direkt originellt, och det känns som om filmmakarna inte bryr sig om det. Man har istället koncentrerat sig på maximal stämning och där har man lyckats ganska bra. Det nerlagda sjukhuset och tunnlarna under det är fina inspelningsplatser som är rätt skönt förstärkta av en ganska grå färgskala och en lagom skakig kamera. Skådespeleriet är ok, speciellt med tanke på de rätt svaga karaktärer som de har att jobba med. Men filmens höjdpunkter är de varelser som befolkar sjukhuset. Den gode pestdoktorn själv är en riktigt skön skapelse, en lång jäkel med en konstig näbb som rör sig väldigt udda. Han och de andra små sakerna som springer omkring är helt klart inspirerade av Silent Hill spelen och för min del på ett bra sätt. De ser riktigt elaka ut och tillsammans med några korta men trevliga gorescener, och en del slem och maggotar så blir stämningen och obehaget riktigt skönt. En bra, om småklyschig, liten skräckis som passar bra en kväll i soffan.

måndag 23 mars 2009

Equinox (1970)


Criterion collection är en Amerikansk dvdutgivare som gett sig själva det tunga oket att leverera de allra finaste utgåvorna av filmer som de, och de flesta kritiker, anser vara viktiga filmer. De har sedan 1984 gett oss t ex Seven samurai, Sjunde inseglet, Saló, en massa Stan Brakhage, The Last temptation of Christ och Häxan. Mitt i allt detta snustorra hav av floskler och kritikerrövslickeri så är det uppenbart att någon har humor, då man valt att ge ut lite skumma små scififilmer som The Blob och Fiend without a face. Båda bra och trevliga exempel på amerikansk monsterscifi från 50talet men inte direkt några mästerverk. Ytterligare en sådan film är den jag ska recensera nu, som egentligen inte ens är speciellt bra. Den har ett visst existensvärde, som jag kommer att komma till senare, men det är inte mer än en studentfilm som fått biopremiär.

Vad är då Equinox? Jo, en studentfilm som spelades in av Dennis Muren 1967 för den feta summan av $6500. Om namnet låter bekant så är det för att han har jobbat på Industrial Light and Magic sedan 1976, på små obskyra filmer som Star Wars, Raiders of the Lost ark, Terminator 2 och Jurassic park och vunnit sex oscars. Därav det lilla existensvärdet alltså. Med ombord var även sådana kultfigurer som Jim Danforth och Dave Allen, små legender inom specialeffekter, speciellt stopmotion. Sen så påminner delar av historien om Sam Raimis Evil Dead och man kan ju fundera om denna film varit inspirationen bakom. Hur som helst, det är en ultralågbudget monsterfilm vi har att göra med där några ungdomar beger sig ut i skogen för att träffa en av sina lärare och avnjuta en picknick. Väl på plats så hittar de lärarens hus förstört, de stöter på en parkranger vid namn Asmodeus (hmm. undrar vem som är bad guyen här?) och får snart tag på en elak bok av en gammal gubbe i en grotta. Det står inte på förrän de blir jagade av diverse monster som alla vill åt den eftertraktade boken. Så håller det på i 80 minuter och det är varken spännande eller läskigt. I och med att nästan alla monster är Stopmotion så känns det mer som en homage till Ray Harryhausen än en riktig film. Som homage är det inte speciellt underhållande heller då monsterscenerna uppgår till kanske 5 minuter. Resten av filmen består av dåligt skådespel och ett jäkla massa springande omkring i skogen, även om kamerarbete och specialeffekter är relativt välgjorda. Nä, varför detta blev en Criterionutgåva förstår jag inte riktigt. Den är dock riktigt fullsmetad med extramaterial så om detta är av intresse så är det verkligen värt att köpa då vi förutom bioversionen även får den 10 minuter kortare originalversionen innan Blobproducenten Jack H Harris köpte upp rättigheterna och spelade in lite extra scener. På disc två har vi massor med intervjuer och flera stycken kortfilmer av de medverkande. En kuriositet alltså, för samlare. Inte för gemene filmtittare.

söndag 22 mars 2009

Rest stop (2006)


En genre som varit ganska het de senaste åren är den s k "Backwoods" genren, som vanligtvis involverar några stackars resenärer som mitt ute i ingenstans hamnar i konflikt med diverse inavlade missfoster eller psykopater av den gamla skolan. Det är John Boormans fenomenala Den Sista färden vi har att tacka för allt detta och på senare år så har Rob Schmidts fina Wrong turn och Alexande Ajas underbart blodiga version av Wes Cravens The Hills have eyes lett till att genren exploderat. Som med alla genrer så finns det bra och dåliga filmer och John Shibans Rest stop utmärker sig åtminstone så pass att den är ett trevlig exempel. Inte direkt bra, men absolut inte dåligt.

I Rest Stop så är det Kalifornien som får stå för terrorn. Ett ungt par i Texas har beslutat sig för att rymma hemifrån och fly till Los Angeles för att finna lyckan. De börjar givetvis bråka och tjafsa, och när de stannar till vid en skitig rastplats mitt ute i ingenstans så försvinner killen med bilen. Det är åtminstone vad våran hjältinna till en början tror, men snart finner hon bevis för att detta hänt tidigare på samma plats. En psykopat i en pickuptruck har sett till så att åtskilliga personer försvunnit på samma plats och gissa vem som står näst på tur?

För att vara en film som mer eller mindre utspelar sig på samma skitiga toalett på en rastplats så är detta en förvånansvärt bra film. Den har en bra stämning överlag och bra skådespeleri från Jaimie Alexander i huvudrollen, vilket är bra eftersom hon är i bild konstant från ruta ett. Tyvärr så är det väl så att utöver detta så har Rest Stop inget exceptionellt att komma med, inget som sticker ut. Den är lagom spännande från början ända fram till ett aningen tråkigt slut, där jag känner att de hade kunnat göra något mer. På dvdn finns även tre alternativa slut som även de är rätt trista. Det blir lite spänning, lite gore, någon liten twist och så är filmen helt plötsligt och väldigt smärtfritt över. Ett bra val att göra då det finns betydligt sämre filmer därute men vänta er inte för mycket. Inget som man blir uttråkad av, tvärtom, men kanske ingenting man rekommenderar annat än till personer som är nya för genren. En uppföljare är givetvis på väg.

måndag 16 mars 2009

Forbidden siren (2006)


Forbidden Siren är ett Survival Horror spel till Playstation 2 som fick rätt delad kritik. Handlingen och stämningen är det inget fel på, där man alternerar via olika karaktärer som måste smyga förbi zombieliknande varelser, ett typiskt spel som man inte vågar spela mitt i natten. Problemet är bara att det är för mycket smygande, ibland vill man ta till åtminstone lite våld.

Nu ska jag dock inte recensera spelet här, utan den filmatisering som hade premiär ungefär samtidigt som del två kom ut på PS2 i Japan. Spelfilmatiseringar har inte direkt något bra rykte om sig och även om Forbidden Siren faktiskt är en av de bättre jag sett så betyder det absolut ingenting. Då jag inte spelat alltför mycket av spelet så kan jag inte direkt jämföra handlingen men i filmen så flyttar en familj in i ett litet hus på en mysko liten ö utanför Japan. Lokalbefolkningen beter sig väldigt skumt, och det pratas om att när sirenen ljuder så ska man inte bege sig utanför huset. Dottern i familjen har annars fullt upp med sin lillebror som är orsaken till att de flyttat ut till då ungjävlen är sjuk och behöver frisk luft. Snart så börjar saker hända och det står inte på förrän sirenen är i full gång och ön är knökfull med öbor blöder ur ögonen och är allmänt elaka…

Forbidden Siren är snyggt filmad, och ganska stämningsfull men alldeles för långsam för sitt eget bästa. Den kommer igång lite mot slutet då det blir riktigt spännande en stund när huvudpersonerna blir jagade av de skumma zombieavarter som finns överallt. Själva konceptet med sirenen som står högt uppe på en kulle och låter för jävligt är riktigt häftigt och bakgrundshistorien är bra. Tills slutet. Såklart. Då gör man helt plötsligt en totalvändning i storyn och levererar en twist som definitivt skulle fungera bättre i en M Night Shamalalamamamalayan film. Fram till den så gillade jag filmen men nu vete faen faktiskt. Gillade du spelet så kanske detta kan vara något att slösa tid på, men annars: Skippa.

söndag 15 mars 2009

Anthropopagous 2000 (1999)


Ibland är det skönt att upptäcka en sån där film som man inte var medveten om att den ens existerade, en sån där film som verkligen har något att säga och som lämnar outplånliga spår i ens själ. Man kommer på sig själv med att tänka på filmen hela tiden och man finner sig på ett korståg för att sprida den vidare, för att dela med sig av den glädje och intelligens som man själv fått uppleva.

Fast det får vi ta en annan gång för nu ska jag recensera Andreas Schnaas Anthropagous 2000, en lågbudget remake av en av den gamle sleazegubben Joe D'Amato aka Aristide Massacessis skönaste rullar om en kannibal som sätter i sig lite turister på en grekisk ö. Originalfilmen är en rätt ful och smutsig liten sak som innehåller sådana klassiska scener som när Luigi Montefiore sätter i sig ett nyutslitet foster. Andreas Schnaas, mannen bakom sådana underbara videoproduktioner som Violent Shit 1-3, Zombie 90 och vad som antagligen är världens sämsta film - Nikos the Impaler, fick för sig att göra en remake på denna rulle. Varför man nu får en sådan idé kommer jag aldrig att förstå, men resultatet är faktiskt inte så dåligt som man kan tro, vilket jag misstänker beror på att manuset är baserat på en tidigare förlaga och författades inte av Schnaas själv.

Har man sett originalet så känner man igen rätt mycket här, även om man inte valt att plagiera det rakt av. Några turister är på väg för att hälsa på släktingar och hamnar i en liten by som är helt öde, tack vare att vår favoritkannibal ätit upp de flesta. Ungefär så håller det på i strax över 70 minuter. Schnaas spelade in filmen på video, men tack vare att fotot är aningen mer kompetent än vad det brukar vara i hans rullar så ser det till och med ganska bra ut. Han drygar ut speltiden med ett stort antal ganska grova gorescener där specialeffekterna kanske inte är speciellt realistiska men åtmistone detaljerade och väldigt överdrivna. Skådespeleriet pendlar mellan riktigt dåligt och helt ok, och den senare biten blev jag faktist rätt imponerad över då jag vet hur det brukar vara i Schnaas filmer. Det enda jag egentligen störde mig på var den löjligt överdramatiska musiken som fläskade på som om kompositören försökte skita på sig. Annars måste jag säga att detta var en av de bättre Shot on video rullar jag sett, tack vare ett relativt välstrukturerat manus och de roliga gorescener som poppade upp i regelbundna intervaller. En helt ok gorerulle alltså och definitivt Andreas Schnaas bästa timme, även om jag föredrar originalet. Filmen är helt enkelt för kort för att hinna bli tråkig och kan varmt rekommenderas till gorehounds som inte har alltför höga krav.

Wakusei Daisenso (1977)


Ah, den här filmen tar mig långt tillbaka, såpass långt att minna minnen inte riktigt är helt klara, men jag kör så långt jag kommer ihåg. Någon gång i början av det glada 80talet, kanske 1982 eller 1983, så reste jag ner till Skåne med mina föräldrar för att hälsa på min styvfarsas släkt. När vi kommit fram så var vi ner i någon videobutik och jag fick syn på en film som verkade helt underbar. Detta mästerverk hette Planeternas krig och för en liten laseravgudande kille som mig så var detta antagligen världens bästa film. Till min förgrymmelse så fick jag inte hyra den, men någon dag senare så blev jag sjuk i hög feber och lyckades då i all min ynkdom övertala mina föräldrar att hyra den och spenderade den närmaste dygnet med att se filmen om och om igen. Nu, 25 år senare äger jag filmen på dvd och frågan kommer helt naturlig, är den lika bra som min feberskadade hjärna mindes den? Jag tror nog vi vet svaret på den frågan...

Vad vi har att göra med här hör vi klart på den engelska titeln, kombinerat med årtalet den släpptes. War in space, 1977. En japansk Star Wars kopia alltså.

Det är bråda tider i framtiden. 1988 alltså. När en rymdstation förstörs så inser man att något är på gång och man drar igång det nerlagda Gohtenprojektet (jag vet, t:et borde ha kommit före h:et. Men man kan inte få allt.) som består av ett stort rymdskepp som är till för att skydda mänskligheten från elaka aliens. Det står inte på förrän Jorden anfalls av tusentals små Ufos och vi bjuds på massor med fin massförstörelse a la Toho. De elaka rymdvarelserna spåras till Venus och Gothen, jag menar Gohten, sänds iväg för att få slut på det hela. Men de elaka aliensarna gör allt de kan för att stoppa dem, inklusive kidbappning av kaptenens dotter! Hur ska detta sluta?!

När man inser att filmen regisserats av Jun Fukuda, mannen bakom de absolut sämsta Godzillafilmerna så börjar man bli lite nervös och de första 20 minuterna bådar inte gott då det mest pratas och tjafsas. Men när massförstörelsen kommer igång så blir det hela mycket roligare och filmen håller farten ända till slutet. Det lasras på rejält och tack vare de riktigt fina effekterna så sitter man som en liten unge i en godisaffär och bara njuter. Att det är fråga om ett Star Wars plagiat är rätt uppenbart, men då filmmakarna satt en japansk spinn på det hela genom designen på rymdskeppen så gör det inte så mycket. Vad vi har att göra med här är 90 minuter ren och skär laser. Det räcker väldigt långt, åtminstone för min del och jag rekommenderar denna film till alla älskare av japansk massförstörelse. Det är lite som att stoppa i sig ett helt paket Hubba Bubba. Väldigt, väldigt gott men inte speciellt nyttigt och smaken försvinner tyvärr efter ett tag, men det är rackarns mumsigt så länge det varar.

Outlander (2008)


Vad hände med den här filmen egentligen? Det pratades lite om den för något år sedan men sedan försvann den bara. Väldigt synd då detta är en film jag gärna sett på bio. James Caviezel spelar Kainan, en humanoid rymdfarare som störtar på Jorden (Norge till och med) med sitt rymdskepp. Ombord fanns även Moorwen, en av de sista av sitt slag - en varelse som nästan helt utplånats av Kainans folk. Nu är den lös på Jorden, och Kainan måste teama upp med de lokala vikingarna innan besten dödar dem allihopa.

Det är ett scifiäventyr av allra högsta klass vi har att göra med här. Historien kanske inte är något direkt originellt, speciellt den andra halvan som förvandlas till en ganska standard men välgjord "Ner i drakens håla/in i alienhiven" situation. Som tur är så är filmen annars kolossalt snyggt filmad, där det kanadensiska landskapet är helt utsökt i sitt härliga widescreenfoto. En antagligen ganska saftig budget hjälper till rejält. Skådespeleriet är även det bra, där Caviezel och John Hurt (kul att se Hurt verkligen göra något istället för att vara berättarröst)passar alldeles utmärkt i sina roller, med pluspoäng till Ron Perlman i en ganska liten roll som hård vikingahövding. Specialeffekterna kan man heller inte klaga på heller. Det elaka monstret är ganska uppenbart cg, men väldigt coolt designat. Flashbacken till resterna av den värld som Kainan och hans folk nukade för att bli av med Moorwen är även den riktigt snygg. Det är en fet, saftig och bitvis riktigt blodig scifivikingarulle vi har att göra med och ett fint litet äventyr som verkligen skulle ha passat bra på bio. Nåja, det är bara att vänta på att den släpps på dvd i Maj.

Mystery on Monster Island (1981)


Oj, vilken blandning. Juan Piquer Simon, Paul Naschy, Peter Cushing, Terence Stamp, dinosaurier, fiskmän, träskmonster, kannibaler, allt man behöver för en lyckad kväll. En ung man skickas ut på en världsomsegling för att bli vuxen och blir givetvis skeppsbruten på Monster Island, tillsammans med sin lärare och en massa monster (duh). Nu gäller det alltså att överleva tills man blir upphittade och det hela är en riktigt trevlig liten äventyrsfilm. Visst, monsterdräkterna är som hämtade från ett DrWho-avsnitt och ibland är humorn lite väl buskisaktig, men J.P Simon regisserar med fart och fläkt (som Pontiak skulle ha sagt) och filmen har precis den där looken som ett matinéäventyr ska ha.

Men en sak gillar jag inte, och nu blir det SPOILERS.

Det visar sig i slutet att det hela var iscensatt av Peter Cushing för att den unge mannen skulle få lära sig en läxa. Gummimonster, kannibaler, träskmän, fiskmänniskor, ja hela högen med roligt förutom Terence Stamp och hans henchmen som letade guld på ön. Cop-out. Usch. Nåja, tråkigt har du ju aldrig men jag föredrar nog Simons version av Journey to the center of the earth. Gillar du den här typen av lågbudgetäventyr så rekommenderas den i alla fall.

lördag 14 mars 2009

Scorpion with two tails (1982)


Först. spana in det läckra omslaget. En sådan film måste man ju ha i sin samling. Att handlingen verkar väldigt spännande gör ju inte saken bättre. En amerikansk arkeolog håller på att gräva ut Etruskiska gravkamrar i Italien och blir mördad på köpet. Samtidigt så får hans fru konstiga visioner om mord, som senare visar sig slå in. Hon reser till Italien och börjar nysta i vad som hänt och snart så börjar folk droppar av en efter en. Låter ju intressant, eller hur? Regi av Sergio Martino, musik av Fabio Frizzi och med bla Paulo Malco, Claudio Cassellini och John Saxon lovar ju ännu mer. Ack så besviken man kan bli ibland.

Problem nummer ett är att filmen från början är en 200 minuter lång miniserie inspelad för Italiensk tv, som blivit nedklippt till knappt hälften, vilkar resulterar i att en hel del av handlingen försvunnit, vilket tydligt visas på dvdn där 15-20 minuter med intressanta scener som bara finns i tv-serien visar att flera stämningsfulla scener fått stryka på foten. Musiken är bra, men snart så känner man igen mycket av den från Lucio Fulcis Beyond och det känns lite konstigt när man är van att höra den till helt andra scener. Att filmen är helt blodlös gör inte saken bättre. Alla mordscener sker på samma sätt, brutna nackar och det tröttnar man på snart. Filmen är absolut inte värdelös men de negativa sakerna överträffar tyvärr de positiva. Detta är synd då filmen annars är ganska välgjord. Sergio Martinos regi känns lite avspänd, men han lyckas ändå få till en och annan riktigt stämningsfull scen. Något som är bra är att den ser mycket bra ut, med fina Italienska inspelningsplatser och läckra grottor och gravkamrar. De Italienska skådespelarna är faktiskt för en gångs skull riktigt bra dubbade med grova Italienska accenter vilket passar alldeles utmärkt och skådespeleriet är överlag helt ok. Synd bara att det hela känns lite splittrat tack vare att så mycket material är borta. Urbota tråkigt blir det väl aldrig i alla fall och i slutändan så är det hela en godkänd liten thriller/giallo med övernaturliga undertoner.

onsdag 11 mars 2009

Punisher: Warzone (2008)


Att en film baserad på en serietidning kan falla just på att den är alldeles för mycket som en serietidning, det har vi bevis på här. Punisher är väl egentligen inte så lik de vanliga superhjälteserierna som det finns fullt av på marknaden och konceptet borde fungera alldeles utmärkt som en ultravåldsfilm. Här har man bitvis lyckats. Synd att allt faller på den trista storyn. Vi får en billig sörja där Castle av misstag dödar en polis och får massor med skuldkänslor. Samtidigt så skivar han en gangster så hårt hans ansikte blir en blodig geggamoja. Gangstern överlever, men han är helt deformerad i ansiktet, och börjar kalla sig Jigsaw. Sen ska alla hämnas. Jigsaw och hans kannibalistiske psykopat till bror är som tagna direkt ur Batman eller Superman, speciellt den förstnämnda och det börjar kännas som Batman – Övervintringen. Nästan varenda skådespelare använder sig av en accent som han/hon inte pratar vanligtvis och det blir en sörja av konstig dialog och humor där det inte ska vara humor. Ray Stevenson (vars karriärhöjdpunkt för mig alltid kommer att vara Outpost. Inte för att det är världens bästa film, eller så, men det är en rulle av den sällsynta arten nazizombiefilm) gör ett ok jobb som Frank Castle, men annars är det överspel så det räcker och blir över.

Men, som tur är, så har filmen några ingredienser som kompenserar. Som actionhantverk är det kompetent regisserat av Lexi Alexander och filmen ser mycket bra ut. Det bästa av allt är dock det fina våldet. Det skjuts, sprängs och huggs i enorma mängder och jag har nog inte sett en så här pass blodig högbudgetfilm sen Rambo 4. Tack vare detta blir Punisher: warzone en klart godkänd film som passar perfekt för grabbfester eller tillsammans med en stor påse ostbågar.

Machine girl (2008)


På senare tid så har gorefilmen stagnerat. Tack vare Saw och alla dess gelikar så är man mer fokuserad på att det ska göra så ont som möjligt, samtidigt som man visar mindre. Det ger just den effekt man är ute efter, men jag saknar de där totala slaskfilmerna där alla dör på så blodigt sätt som möjligt. Bästa exemplet – Peter Jacksons Brain Dead. Filmvåld när det är som mest underhållande. Som tur är så dyker Machine Girl upp som ett ljus i natten. Storyn, där en ung japansk skolflicka ska hämnas sin bror som dödats av en mobbare från en Yakuzafamilj, får sin ena arm avhuggen och sedan får en specialtillverkad minigun att sätta på armstumpen istället (vi får givetvis en Evil dead 2 homage också), är som hämtad från någon skum manga och inte så mycket att bry sig om där. Den existerar endast för att visa upp gore. Precis som vi vill ha det. Det är precis lika absurt som det låter.

Det slaktas alltså på rejält här. Skallar exploderar, kroppar skjuts sönder, klyvs på mitten, med mera och det mesta utförs med hyfsade, gammaldags makeupeffekter. Ibland förstärks den av cgi som för det mesta också är ok. Filmen puttrar på med en lagom fart och även om mittenpartiet av filmen mest är uppbyggnad mot slutets goreorgie så blir det aldrig tråkigt, även om det är lite väl sentimentalt ibland. Filmen innehåller dock inget naket, och heller inga pantyshots för de som är lite extra kinky, men det går bra ändå. En sjysst japansk gorefilm alltså.

ps, om du tycker att tjejen till vänster verkar bekant så beror det på att hon jobbar vanligtvis med porr, din snuskhummer.

tisdag 10 mars 2009

La Machera del Demonio aka Demons 5


Lamberto Bava är en kompetent filmregissör som tyvärr får stå i skuggan av sin legendariske far, Mario Bava. Nu kanske det är så att han inte når upp till samma nivå som sin far (ärligt – det är inte många regissörer överhuvudtaget som når upp i samma klass) men de flesta filmer han gör är trevliga, välfilmade små saker som vanligtvis endast brukar falla på manus. Här har han dock tagit sig lite vatten över huvudet då han valt att göra en tribute/remake/sequel till farsans legendariska La Machera del Demonio aka Black Sunday, samt plockat in inspiration från Nicolai Gogols The Viy. Lambertos version är inte alls dum, men det blir svårt att inte jämföra.

Egentligen så har filmerna inte så mycket gemensamt, förutom en sak – masken. När filmen börjar så får vi följa några skidåkare som flyger upp med helikopter till toppen på ett berg för att åka ner. Det går inte så bra då de allihopa lyckas skida ner i en spricka i isen (i en fin liten lemmingscen där alla droppar ner med jämna mellanrum) och finner sig fångade i en grotta. De hittar ett kvinnolik infruset i isen med en spikförsedd mask inhamrad i ansiktet – La Maschera del Demonio. Givetvis så kan de inte hålla sig från att pilla och plockar helt sonika bort masken och börjar fjanta runt med den, ovetande om att de släppt lös något elakt. När grottan helt plötsligt börjar rasa ihop så flyr de in i tunnlarna och befinner sig helt plötsligt i något sorts tempel. De möter en blind präst som förklarar att de är i en liten bergsby som för närvarande inte har någon kontakt med yttervärlden tack vare enorma snömassor som blockerar enda vägen ut. Nu börjar de flesta uppföra sig ganska konstigt och det har att göra med den häxa man släppt lös…

Jag gillar själva grundstoryn i den här filmen, med den mysiga (och aningen plastiga) isgrottan och den övergivna byn med dess underliggande katakomber men manuset är annars filmens svaga punkt. Själva skräckbitarna och stämningen är bra men huvudpersonerna beter sig som idioter överlag, och slarvar omkring som fulla porrskådisar i sina försök att kalla fram något elakt. Detta gäller dock mest filmens aningen sega mittenparti och det kommer igång rätt fint mot slutet. Det är ingen gorefest vi har att göra med, även om det finns några få halvblodiga scener. Det är mest tuttar, besatthet och snö som gäller. Sergio Stivalettis effekter är klart godkända tillsammans med den fina scenografin så är detta en mycket mysig liten film. Lambertos regi är bra och han leker en hel del med fina kameraåkningar utan att verka flashig. Att jämföra filmen med pappa Bavas original är bara dumt. En trevlig rulle alltså, med några uppenbara svagheter som ett bitvis lågt tempo och en total avsaknad av Barbara Steele, men som jag ändå rekommenderar till fans av genren.

Tyvärr så finns den här filmen inte i någon engelskspråkig utgåva men vi får hoppas att det dyker upp en fin widescreenare i framtiden. Den version jag såg var rippad från en italiensktalande japansk vhs där någon lagt engelsk text ovanpå den japanska originaltexten.

måndag 9 mars 2009

H. P. Lovecrafts Road to L (2005)


Här har vi något intressant: En film av H.P Lovecraftfans för H.P Lovecraftfans. Enligt manuset så besökte Lovecraft Italien 1926, reste runt i de skummare delarna och hittade saker som han använde för att skapa Chtulhumyterna. Filmmakarna har varit väldigt noggranna och detaljerade för att få in sin skapelse som en avlägsen del av det vi läst om tidigare och där har man gjort ett mycket bra jobb. Problemet är bara att man fokuserat alldeles för mycket på det och glömt att göra en skräckfilm.

Road to L är en så kallad Mockumentary, en fejkad dokumentär i stil med Cannibal Holocaust där ett filmteam reser till den delen av Italien där Lovecraft ska ha rest, i spåren av en ung italiensk student som försvann 7 år tidigare efter att han hittat det tidigare okända dokumenten om Lovecrafts resa. Lokalbefolkningen är inte direkt förtjusta i att de börjar rota i de gamla legenderna och det blir inte direkt bättre av alla interna bråk inom gruppen. Man börjar dock närma sig de mystiska områden som Lovecraft skrivit om, ledtrådarna verkar allt klarare och mystiska saker börjar se.

Som Lovecraftfilm är detta nog den mest detaljerade och välgjorda jag sett, åtminstone till det jobb man lagt ner för att placera detta inom Cthulhumyten. Miljöerna är helt sagolika där filmmakarna passerar genom små byar runt floden Po och de sankmarker som ligger däromkring och man har verkligen gjort bra val av platser. Konceptet med dokumentärfilmandet fungerar även detta mycket bra, även om man kanske tröttnar lite på allt gnällande inom gruppen. Filmen genomsyras av en skön stämning, och som mockumentary fungerar det bra och är bitvis riktigt intressant, till stor hjälp av den sköna musiken. Vad man däremot misslyckats med är att göra det hela skrämmande. Skräckbitarna är helt enkelt för korta och för utspridda. Man får aldrig den där råa skräcken som man vill ha av en seriös Lovecraftfilm och därför blir betyget därefter. Det finns några scener här och var som är smått obehagliga, men det hade verkligen behövts mer. Det hela är väldigt kompetent och välgjort, men aningen ljummet. Gillar du Lovecraft så är detta inget som du ska låta hindra dig, det är en av de bättre filmerna jag sett i den genren.

söndag 8 mars 2009

Scourge (2008)


Det här verkar ju bra på papperet. När en kyrka i en liten småstad brinner ner så lyckas en brandman släppa lös något som legat begravt under den i över hundra år och blir besatt av den. Nu börjar klyschorna hagla när parasiten gör sin tolkning av Jack Sholders underbara The Hidden och hoppar från människa till människa samtidigt som den gamla värdkroppen börjar falla isär och allt skylls på våran hjälte, den unge bråkstaken som stadens sheriff redan valt ut som skyldig. Ja, det här har man ju sett förut rätt många gången men som alla vet som behöver det ju inte precis vara dåligt bara filmen är gjord med lite kompetens och en stor portion kärlek. Tyvärr så hamnar inte Scourge i det facket.

Problem nummer ett är det unkna manuset som försöker vara lite Stephen King, men misslyckas fatalt. Man har alla ingredienser, men sedan har de blandats ihop i en röra som man känner igen men som inte funkar allas. Händelserna knyts ihop på sätt som inte fungerar överhuvudtaget och man sitter hela tiden och skakar på huvudet över hur man försöker få ihop det hela. Det hjälps inte speciellt mycket att det rätt usla skådespeleriet som bara består av under- och överspel. Det enda i filmen som egentligen är bra är specialeffekterna där parasiten är en cool liten cgiskapelse som är skönt slemmig och de få gorescener vi bjuds på är fint snaskiga. Annars är detta inte mycket att hänga i julgranen och rekommenderas inte speciellt överhuvudtaget till någon. Aningen mer hjärta än de vanliga scifichannelrullarna men inte mycket mer. Synd på en sån fin parasit.

lördag 7 mars 2009

Taken (2008)


Tack vare att Liam Neeson tackade ja till att göra Taken så gick den från en bfilm till en hård jävla rulle som antagligen varit helt värdelös med någon annan skådis. Manuset är simpelt, utan att egentligen engagera speciellt mycket men tack vare Neeson så fungerar det. Jag tror inte det finns någon annan skådespelare som hade kunnat ro hem det här. Liam Neeson spelar Bryan Mills, en före detta hemlig agent som slutat sitt jobb för att komma närmare sin 17åriga dotter. När dottern blir kidnappad av människosmugglare under en resa till Paris så blir han arg. Mycket arg. Han har 96 timmar på sig att hitta henne innan hon försvinner för gott och då kan man inte gå varsamt fram.

Ni hör ju själva att det här hör hemma i någon 80talsrulle med Michael Dudikoff eller Seagal. Här finns det ingenting man inte sett förut, men som ändå funkar bra tack vare Neeson. Dialog som denna skulle man bara flina åt i en mindre film:

"I don't know who you are. I don't know what you want. If you are looking for ransom, I can tell you I don't have money. But what I do have are a very particular set of skills; skills I have acquired over a very long career. Skills that make me a nightmare for people like you. If you let my daughter go now, that'll be the end of it. I will not look for you, I will not pursue you. But if you don't, I will look for you, I will find you, and I will kill you."

Liam Neeson får sådant att verka trovärdigt. Han är med i varenda scen i filmen och han äger varenda sekund med en intensitet som får Jack Bauer i 24 att verka göra en tolkning av Jon Lovitz. Alla andra skådespelare och karaktärer är sekundära. Inte ens skurkarna är speciellt färgstarka, bara ett hinder i vägen mellan Neeson och hans dotter. Sen ska man givetvis se den engelska dvdutgåvan som är längre och hårdare än bioversionen. ex: " alternate electrocution torture sequence. In the original version, Neeson stabs two metal spikes into the legs of his hostage and connects the jump leads to them. "
Betydligt hårdare.

Gillar du Liam Neeson så är detta ett klockrent val. Taken är en europeisk variant av Bournetrilogin, men med den stora skillnaden att den har en man i huvudrollen, istället för Bourne som har en person som fortfarande kommer att se ut som Anderssonskans Kalle på sin dödsbädd. Att storyn är rätt svag i Taken är ett minus, men Neeson höjer filmen rejält, och han hjälps rejält av ett rappt regiarbete. Det här är lättsmält underhållning när den är som bäst och om det inte redan märkts så gillade jag den här filmen starkt. Mycket väl godkänt.

torsdag 5 mars 2009

Night of the Hell Hamsters (2006)



Oj, om detta ändå varit längre än sina ynkliga 16 minuter....

En ung tjej är inhyrd som barnvakt och passar på att bjuda in sin pojkvän för lite grovhångel. De kommer på den brillianta idéen att leka med ett Oujiaboard. Först verkar det som om ingenting hänt, men det visar sig att de verkligen lyckats släppa lös demoner - som tagit besittning i familjens två hamsters! Nu börjar en unerbar serietidningsaktig gorefest som tyvärr tar slut alldeles för snabbt.

Filmmakarna var fullt medvetna om vad de höll på med när de spelade in den här och man hade uppenbarligen väldigt kul. De besatta små pälsbollarna är helt underbara i sin frenesi att slakta sina offer och en underbar scen visar upp en leviterande hamster med lysande ögon som väser "Your boyfriend sucks cocks in hell!" Specialeffekterna är klockrena i sin medvetna enkelhet med tydliga linor och det hela är så underbart att jag nästan blir tårögd.

Min rekommendation är alltså att ni släpper allt ni gör för tillfället och snokar rätt på det här underbara lilla mästerverket. NU!

Officiella hemsidan finns här

måndag 2 mars 2009

Friday the 13th (2009)


Ett hett tips: Håll förväntningarna låga.

Vi har sett allt förut. Ungdomar ute i skogen som råkar ut för en psykopat. Man har inte ens försökt att göra något eget av det hela utan istället rafsat ihop delar av de fyra första originalfilmerna, vilket säkert hade kunnat fungera om det hela inte varit så trist gjort. Man hoppar till lite då och då men det är endast tack vare den förträfflige sounddesignern som är den enda i filmen som verkligen gjort ett bra jobb. Det enda försvar för filmen jag kan komma på är att den ser väldigt bra ut, tack vare det snygga fotot och jag hade faktiskt aldrigt speciellt tråkigt. Är man ute efter tuttar och blod så leveras det i lagom mängder vilket gör det hela till en ok film. Inte mer. Det finns betydligt bättre slashers där ute men har du absolut inget för dig så finns det i alla fall sämre val att göra.

Sen måste jag bara flika in att Jason ser betydligt elakare ut innan han får på sig den legendariska hockeymasken.

Filmcensur

http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/filmcensuren-pa-vag-bort-1.811135

Ja, nu ska den alltså bort och till och med Kristdemokraterna håller med.

"Eftersom möjligheten att klippa i vuxenfilm inte använts sedan 1995 är vi öppna för konstruktiva förslag. Viktigast för oss är hur skyddet för barn ska lösas, vi vill ha kvar åldersgränserna, säger Dan Kihlström (KD) till tidningen."

Skyddet för barn? Ja, vad sägs om en bra uppfostran som lär barnet att relatera till och bearbeta hemska saker, utan skygglappar? Åldersgränser behövs, men barn kommer fortfarande se på läskiga filmer i smyg och det kommer inte att göra dem till psykopater. Men det är väl lättare att ha något att peka på än att ta sig tid till att vara pedagogisk.