Gummimonsterfest 2007

Det var länge sedan jag jag verkligen bejakade mitt inre barn och tittade på några riktigt härliga japanska monsterfilmer, sådana sköna saker där ett eller fler monster slåss om världsherraväldet, vanligtvis i Tokyo eller valfri stad i Japan. Jag förvandlas till ett litet barn varje gång jag ser en sådan film, vilket resulterade i att jag spenderade mesta delen av helgen som en jollrande snorunge. Det här måste jag göra om!


Gamera vs Viras aka Gamera tai Uchu Kaijū Bairasu (1968).

De elaka Viranerna har beslutat sig för ta över jorden, men vad de inte räknat med är givetvis Gamera! Deras första försök slutar i en eldboll i rymden (Där röken stiger uppåt. Jag hade ingen aning om rök steg uppåt i rymden.) varpå de skickar ytterligare ett skepp som kidnappar två scouter och tvingar Gamera att sätta på sig en tokken där "mindcontroldevice" varpå vi bjuds på massor med scener där Gamera trashar Tokyo (courtesy of stock footage från tidigare Gamerafilmer, varav vissa i svartvitt då första Gamerafilmen var så). Till slut så lyckas de äckliga små barnen bryta hjärntvätten varpå Viranernas ledare absorberar de övriga Viranerna och växer sig jättestor (Han ser ut som ett mellanting mellan en sax och en bläckfisk...) för att spöa skiten ur Gamera. Gamera? Förlora? Duh.
Det här är inte en av de bästa Gamerafilmerna jag sett. Vi bjuds på en del sköna scener med massförstörelse men då dessa är från tidigare filmer så känner man sig lite blåst på konfekten. Först efter 1 timme och 5 minuter så möts Gamera och Viras i en kamp på liv och död och den är över sju minuter senare! Innan dess så får man stå ut med de äckliga snorungarna som springer omkring och förklara vad Gamera gör, samtidigt som de konstant skriker "Gambare Gamera!". Gamerafilmernas stora svaghet är ju de klämkäcka, lite Anderssonskans Kalle liknande jävelungar som som springer omkring och är sådär lagom lillgamla. När vi sedan får nöja oss med 5 minuters monsterfight så resulterar detta i en ganska medioker film, till och med för att vara Gamera. Fy skäms på ett sånt fint monster.


Gamera vs. Jiger aka Gamera tai Daimajū Jaigā aka 1.20 reklam för Tokyo Expo 70. (1970)

Inför förberedelserna inför Tokyo Expo 70 så gräver några arkeologer upp en mystisk staty på _Wester_ island... Under förberedelserna så blir de plötsligt attackerade av Gamera. Vad de inte vet är att statyn är placerad där för att hålla något begravt... ta ta! Anyway, detta resulterar i att monstret Jiger vaknar upp (Jiger ser ut som en blandning av en bulldog och en sån där komodoödla med taggar på ryggen) och möts av Gamera (som minsann vet hur elak Jiger är...). Gamera får faktiskt lite spö och Jiger ger sig av mot Tokyo för att trasha. Gamera följer efter och får spö igen, den här gången genom att Jiger spetsar Gamera i halsen med en tagg och lägger ett ägg som raskt börjar suga Gameras blod. Det hela löser sig genom att våra älskade Gambareskrikande ungdomar tar en miniubåt och åker in i Gameras blodomlopp och tar kål på miniJigern. Sedan, alldeles innan jiger ska totaltröska Tokyo Expo så vaknar Gamera till liv igen och denna gången är det Jiger som får på pälsen.
Den här filmen är betydligt bättre än Gamera vs Viras. Vi bjuds på mången scen med massförstörelse och flera sköna, långa monsterfighter (Om jag skulle byta ut vissa ord här så skulle detta lätt kunna låta som en recension av en porrfilm). Visst, vi måste stå ut med äckliga, lillgamla ungjävlar igen, men det kompenseras fint av allt monsteraction. Det är såhär Kaiju skall vara!


The Card player aka Il Cartaio (2004)

Det har väl inte gått så bra för Dario Argento på de sista 10+ åren. Samtliga rullar han gjort har väl mer eller mindre floppat, eller anklagats för att vara bleka kopior av hans mästerliga giallos från 70talet. Jag kan förstår det till viss del då de som kom efter Opera (Min favvo av de han gjorde på 80talet) har varit rätt tråkiga. Den här rullen är varken eller.
En psykopat börjar kidnappa unga flickor och utmanar polisen på ett parti poker. Förlorar de så skär han halsen av offret. Undersökningen leds av en ung kvinnlig kommisarie och en alkoholiserad irländsk polis, tillsammans med ett ungt pokergeni.
Det börjar inte bra kan jag lugnt säga. Vi introduceras snabbt till ett antal karaktärer, alla rätt blaskiga med ett virrvarr av äkta, halvtaskiga italienska accenter och uppenbarligt tråkigt dubbade amerikanska röster. Första halvtimmen är rätt rörig tack vare detta, men därefter blir det faktiskt bättre när Argento får sätta tänderna i några sköna scener som t ex den där det unga pokergeniet jagas genom Roms trånga gränder och tunnlarna därunder. Tyvärr så blir det dock inte mer upphetsande än så. Filmen, som fått 15årsgräns i England, saknar de där stora våldsoperascenerna som Argento brukar vara känd för. Det finns några ganska osmakliga scener som involverar de lik som mördaren lämnar efter sig, men inte speciellt mycket äckligare än vilket CSI-avsnitt som helst. Ett plus för Claudio Simonettis sköna musik, men annars är det en av Argentos tristaste skapelser. Inte bra, inte dålig. Inte ett speciellt bra betyg.


Godzilla vs Monster zero aka Invasion of Astro-Monster aka Kaijū Daisenso (1965)

Helgen avslutades med en av de bästa Godzillafilmerna genom tiderna. Det här var den första filmen i serien jag såg, när jag hyrde den på Gotthuset i Malung under titeln Rymdmonstren anfaller. På den vägen är det. Nu innehåller min filmsamling samtliga Godzilla och Gamerafilmer och då och då plockas de fram för lite ren och skär underhållning. Sockervadd för hjärnan liksom. Det är inte nyttigt, men ack så gott.
I den här filmen så reser två tappra astronauter till den nyupptäckta planeten X. Väl där så finner de ett underjordiskt samhälle som är belägrat av Ghidorah, den trehövdade flygande draken. Xianerna (som de faktiskt kallas) ber jordlingarna om hjälp - specifikt så vill de låna Godzilla och Rodan för att spöa skiten ur Ghidorah. Som motprestation så lovar Xianerna ett botemedel mot cancer. Givetvis så går Jorden med på detta men det visar sig vara en komplott! Xianerna vill kolonisera Jorden med hjälp av de tre monstren! Huäh!
Invasion of the Astromonster har allt! Specialeffekterna är perfekta! Trion med monster bjuder på många scener där diverse städer blir jämnade med marken och själva monsterfighterna är härligt frenetiska. Storyn i sig är klassisk pulp-scifi och detta resulterade i Godzilla Final wars som är en sorts uppföljare. Inga klämkäcka ungjävlar här inte - bara en cool Nick Adams som konstant spänner sina hängslen för att visa hur hård han är, en riktigt härligt machoamerikan. Ska man se en Godzillafilm så finns det inte så många som är i samma klass. Det är gott med sockervadd.