Smältande satanister - Klart underskattat

Det har varit ganska lugnt på filmfronten på sistone, men till slut lyckades jag skrapa ihop några recensioner, så vi börjar väl med dagens första recension:

The Devils rain (1975)

John Travoltas filmdebut om smältande satanister. Det låter väl underhållande och det måste jag säga att det verkligen är. William Shatner spelar sonen i en familj som av någon anledning gömmer en gammal bok. Den rättmätige ägaren till denna vill ha den tillbaka och låter hälsa detta genom att skicka Shatners far för att meddela detta, varpå han smälter till en stor hög ganska färgrikt slem. Allas våran favorit-träskådis ger sig nu ut för att stoppa den elake Jonathan Corbis som vill ha tillbaka boken för att den innehåller namnen på alla själar han har lovat djävulen. Saker händer, Shatner försvinner varpå Tom Skerrit dyker upp som lillebror för att ta reda vad som hänt, och finner en sekt med ögonlösa satanister ute i öknen.

Det här är en typisk 70talsskräckis, av just den typen som hade en ok budget, hyfsat kända skådisar och väldigt mycket specialeffekter för att lyckas med att klämma sig igenom med en PGrating (Parental Guidance suggested. Vem som helst får gå på den, men en förälder rekommenderas). Skådespelarna inkluderar Ida Lupino som Shatner och Skerrits mamma och den då helt okände John Travolta i en roll så liten att jag faktiskt inte kunde hitta igen honom. Tydligen så spelar han en av satanisterna och jag tror att jag vet vem han är, men då han har ansiktet fullt med makeup så är jag osäker. Hur som helst, den stora stjärnan i filmen är Ernest Borgnine som den elake satanisten Jonathan Corbis. Borgnine har uppenbarligen mycket kul med sin roll och balanserar rätt fint där på gränsen mellan överspel och coolt kalkylerande. Vad är The Devils rain då? Jo, det tänkte jag meddela nu (Det är dock tämligen allmänt känt vad som händer i slutet av filmen). Om den som läser detta så tänker jag börja med en stor SPOILER:



Alla smälter. I ca 10 minuter. Det är ganska bra gjort också. Speciellt det gröna slemmet som rinner ur deras ögonhålor. I 10 minuter. Hela sekvensen är så härligt bizarr och gör filmen värd att se, enkom för den.


SLUT SPOILER

Jag älskar välgjorda 70talsskräckisar. Det var något speciellt med det årtiondet, när filmvåldet började bli allt grövre och mer grafiskt. Devils rain är ett alldeles ypperligt exempel på en sådan.

The Night flier (1997)

Stephen King filmatiseringar har tre olika lägen: Kass, helt ok och i ytterst få fall Riktigt bra. Det vanligaste är helt klart just Kass, och det var ungefär de förväntningarna jag hade på denna filmatisering av en av skräckmästarens noveller om en ambulerande vampyr som flyger omkring i ett litet flygplan och tar ett skrovmål lite då och då på lämplig flygplats. Vad jag vill minnas så är novellen inget speciellt, vilket kanske inte bådar så gott för en filmatisering, men efter att ha sett den så måste jag säga att jag blev positivt överraskad!

Filmen handlar om en reporter på Inside view, en tidskrift som lever på sina artiklar om död, elände och allt bizarrt som den kan skrapa fram, inte helt olikt Aftonbladet, mindre skvaller bara. Tidningens stjärnreporter får i uppdrag att skriva om en seriemördare som landar på mindre flygplatser och mördar personalen. Han tackar dock nej, men snor det sedan av en ny, ambitiös reporter. Han ger sig ut på jakt efter det mystiska flygplanet och upptäcker att det inte är någon vanlig mördare han har att göra med, samtidigt som kollegan följer ett annat spår.

Jag hittade den här filmen i en realåda i en filmbutik i Los Angeles för 5 dollar och mina förväntningar var väl därefter. Det här är ytterligare en i raden av filmer som baserats på korta noveller av King och i nio fall av tio så brukar resultatet bli ganska mediokert (Se Children of the corn 1-10 eller hur många de är uppe i nu) men den här filmen reser sig lite ovanför det vanliga träcket. Orsaken till det är främst en: Miguel Ferrer. Det är få som kan spela skitstövlar som han. Rollen kräver att han skall vara bitter, otrevlig och cynisk och det gör han klockrent. Det är en ren fröjd att se honom gå omkring och fota bilolyckor och barnlik (rent skådespelarmässigt alltså). Resten av skådespelarna i filmen är ganska träiga men de gör väl ett ok jobb. Storyn i sig är lite mer formad som en thriller än en vanlig skräckfilm då den fokuserar mer på sökandet efter flygplanet än splatter. Vampyren i sig håller sig i skuggorna ända tills i slutet av filmen vilket fungerar bra (Dock så vill jag ge ett stort tack till killen som designade omslaget till dvdn som smällde upp en bild på vampyrens fula ansikte i full detalj). och specialeffekterna är helt igenom utmärkta, vilket är standard för KNB efx som alla splatterfreaks känner igen sedan tidigare. Filmen håller faktiskt nästan rakt igenom, ända till de sista 5-10 minuterna då manuset introducerar en riktigt töntig sekvens som skall introducera slutet. Slutet funkar alldeles utmärkt, men händelserna fram till den är rent ut sagt fjantiga. Synd på en så trevlig lite potboiler. Gillar du Stephen King och Miguel Ferrer så går filmen helt klart att se en seg höstkväll.


Invasion of the bodysnatchers (1956)

Kommunistskräck har aldrig varit bättre. Visst, Don Siegel må säga att det inte är frågan om det, men historien om frökapslarna från rymden som förvandlar goa, glada amerikaner till känslokalla kopior passar fint in i 50talets Usa och dess häxjakter på oliktänkande. Mer än så tänker jag inte gå in på politik utan går raskt över till att konstatera att detta är en klassisk scififilm, suveränt gjord på uppenbart små medel. Storyn är klassik. Kevin McCarthy (passande efternamn) spelar en läkare som kommer tillbaka till sin lilla småstad i Kalifornien från en konferens och upptäcker att flera av hans patienter påstår att deras släktingar inte är som de brukar. Helt plötsligt så ändrar de sig en efter en och när han börjar rota i det finner han de onda frökapslarna som förvandlar en ...

Gjord med enkla medel, det här är verkligen en klassiker. Mysteriet nystas långsamt upp och spänningen stegras konstant, till det intensiva slutet. Bra skådespel överlag och specialeffekterna (reserverad för en scen) funkar alldeles utmärkt. Tyvärr så ändrade filmbolaget slutet då de tyckte att originalslutet inte var som de ville ha det (vill inte säga mer för att inte spoila...) så de filmade en ny prolog och epilog som förändrar en hel del. Tråkigt, men inte så mycket vi kan göra åt det nu. Det finns inte så mycket mer att säga än att om man gillar gamla, sköna scififilmer så är detta ett måste. En sak som kan vara värd att nämna förresten är att den är en av de få filmer som blivit nyinspelad där den nya versionen är i samma klass som originalet. Nu tänker jag dock på Philip Kaufmans version från 1978 med Donald Sutherland och inte Abel Ferraras version från 1993 (den sistnämnda är faktiskt helt ok, men inte på långa vägar i samma klass). Slutklämmen är hur som helst att denna film bör finnas i varje scifinörds dvdsamling.


Alien - Directors Cut (1979)

Ridley Scott är enligt mig en av de största regissörerna vi har i världen just nu. Han kan få vilket manus som helst att se intressant ut, helt genom sin talang. Han får för det mesta även den beröm han förtjänar även om han i vissa fall kanske inte väljer de manus han borde. Alien är tillsammans med Blade Runner två av de absolut bästa science fiction filmer jag någonsin sett. Alien som film är helt perfekt. Specialeffekterna håller än i denna dag till 100 procent, skådespeleriet är perfekt där all dialog (mycket var tydligen adlibbat) känns naturlig och all scenografi är trovärdig utan undantag, där fotot gör en mycket stor del i dess framgång. Jag ska inte ösa mer superlativ över filmen utan tänkte mest prata lite om skillnaderna mellan originalversionen och Directors cut. De består mestadels av att Scott kortat eller tagit bort ett femtontal scener för att snabba upp tempot, mestadels det tidigare. Jag märkte inte några enorma skillnader, men det märks att tempot är lite snabbare vilket i min mening inte är till det bättre. Filmen blir egentligen inte sämre, men den vann på att ha ett lite långsammare tempo. Det finns några extra scener till men den som sticker ut mest är den där Ripley finner resterna av Brett och Dallas, där Dallas fortfarande lever, men håller sakta på att förvandlas till ett ägg av något slag och ber Ripley att döda honom. Scenen i sig är väldigt stämningsfull, men fuckar upp kontinuiteten med James Cameron underbara uppföljare där äggen läggs av en drottning. Jag gillar faktiskt Scotts version bättre, där en aliendrottning faktiskt inte känns lika skrämmande. Antingen så bryr man sig inte så mycket, eller så går man ut på nätet och läser de FAQ:s som försöker komma runt det problemet. (en teori är att rymdvarelserna anpassar sig efter miljön den finns i, vilket jag faktiskt kan acceptera). Egentligen så är det dock en helt onödig scen då originalet funkar alldeles lika bra utan den, och den drar till och med ner tempot lite. Slutklämmen på det hela är att den nya versionen är existensberättigad, men originalet är bättre.


Seeding of a ghost (1983)

Detta var en mycket intressant upplevelse. En nygift taxichaufförs fru är otrogen med en playboy och det hela slutar (i en serie händelser som känns lagom krystade) så blir hon våldtagen och dödad i ett gammalt hus ute i buschen. Våran hjälte blir väldigt arg och kontaktar en svartmagiker för att hämnas, vilka sker genom att de gräver upp hennes lik och använder spöket för att skipa någon sorts "rättvisa".

Vad jag bör nämna är att filmen är kinesisk, vilket innebär att vi får några korta fightscener med de gamla vanliga överdrivna ljudeffekter. Det som det fokuseras mest på är dock tuttar och blod. Mycket tuttar alltså. Långa duschscener, topless på badstranden i slowmotion och samlagsscener med sliskig musik, inklusive vindmaskin för att rufsa till tjejens hår mitt i akten. Utöver detta så blir det en hel del våld och äckel. En scen som utmärker sig där är den där en kille spyr maskar. Eller varför inte nämna den där hans polare tror han äter kokosnöt men egentligen så är det hjärna? Sen måste jag ju bara säga att detta är antagligen den enda filmen i världshistorien som innehåller en 69:a mellan ett lik och ett spöke! Intressant. Vad som är mindre bra är dock att det inte finns en enda sympatisk karaktär i hela filmen vilket gör det svårt att bry sig om någons överlevnad. Hjälten är en träig skådis som påminner alldeles för mycket om Chalres Bronson när han var som tråkigast och de övriga är mest korkade eller förtjänar sitt öde. Mot slutet så dyker det helt plötsligt upp några nya karaktärer som bara finns där för en lång scen där de anfalls och blir dödade/lemlästade av ett spöke som verkar vara rippat direkt från John Carpenters The Thing som kom året innan. Massor med tänder och tentakler alltså. Nu är den här lilla biten med skådisar ingenting man bryr sig om speciellt mycket då filmen är ganska kort (1.25) och flyter på i raskt tempo. Det finns något udda eller naket att titta på i varje scen och sånt är väl inte fel?