Leone och Naschy

Helgens eskapader involverade följande filmer:


Once upon a time in the west, Sergio Leones överväldigande mästerverk från 1968.

Jag har aldrig varit någon väldig fan av italienska spaghettiwestern men jag insåg nu varför när jag tittade på MGM:s remastrade special edition "in glorious widescreen". När man sett dessa filmer tidigare så har det alltid varit på någon kabeltvkanal där de visat någon blaskig fullscreenversion där man missar halva filmen på sidorna och det gör verkligen inte filmen rätt. Leones underbara kamerakompositioner kräver verkligen widescreen för att kunna uppskattas till fullo. Den 10 minuter långa scenen i början av filmen där 3 revolvermän väntar vid en tågstation är ett ypperligt exempel. Ingenting händer egentligen men det är så sanslöst snyggt och coolt filmat att man sitter där med ett leende på läpparna. Sen följer en kavalkad av vackra ökenscener filmade i Monument valley och maffiga kameraåkningar i en av de mest levande westernstäder som någonsin skådats på film.
Övrigt att nämna är ju skådisarna. Henry fonda är helt suverän som den riktigt iskalle revolvermannen som skjuter barn utan att blinka. Jason Robards är härlig som nerdekat halvblod. Charles Bronson gör vad Charles Bronson gör bäst - spelar stenansikte med siktet på hämnd. Storyn är för övrigt det minst speciella men det har väl aldrig varit denna typ av filmers starka punkt. Charles Bronson ska hämnas, Henry Fonda är girig, Jason Robards blir felaktigt anklagad och allt detta pga marken som Claudia Cardinale äger. Nuff said. Ett mästerverk.

Film nummer två den här helgen blev:

Werewolf shadow aka The Werewolf against the Vampire women aka La Noche de walpurgis från 1971.
Jacinto Molina aka Paul Naschy är en spansk f.d. tyngdlyftare som slank in på film på sextiotalet och började göra film i stil med sina favoriter från när han växte upp - universals alla gamla härliga monsterfilmer. Hans personliga favorit var varulven, vilket resulterade i (om jag inte har helt fel) 12(!) stycken filmer om den polske greven Waldemar Daninsky som är förbannad att vandra jorden för evigt och förvandlas till varulv varje fullmåne. Det enda som kan stoppa honom är när någon dödar honom av kärlek (vilket verkar hända i varje film - varpå han blir återuppväckt igen. stackars jävel.)
Denna film är om jag förstått rätt den fjärde i serien. Två unga studenter reser ut i den spanska vildmarken för att söka rätt på en försvunnen grav där, enligt legenden, Baronessa d'Arville de Nasdy ligger begraven efter att ha blivit avrättad för att ha mördat oskulder och hållit sig ung genom att dricka deras blod. Under sitt sökande stöter de på Waldemar och det hela slutar givetvis med att den elaka Baronessan återuppväcks och börjar springa omkring i slowmotion.
Det här är absolut ingen bra film egentligen men den är oerhört svår att tycka illa om. Den är snyggt fotograferad och har musik av Antón García Abril som även gjorde musiken till Amando De Ossorios underbara blind dead filmer, vilket resulterar i en liknande känsla då stor del av filmen utspelar sig i liknande ruiner. Vi får till och med en kort scen där hjältinnan blir anfallen av en blind dead liknande zombie (Vi får ingen förklaring till varför han dyker upp, han passar inte in i storyn överhuvudtaget och han nämns inte mer efter att han blir dödad. Men vafan, den är ju filmad i slow motion så det blir lite extra godis). Filmen består faktiskt mest av ett antal löst sammanhängande scener som för det mesta är snyggt filmade. Annars så bjuds vi massor med scener där våra vackra hjältinnor är nakna eller springer omkring i nattlinnen.
Som sagt, svårt att tycka illa om. Lite som sockervadd för hjärnan - inte nyttigt men ack så gott.