Slem, demoner, kärlek och spöken

De sista dagarnas dos har varit ok, speciellt med tanke på att jag legat hemma med feber och en hosta som gjort att jag knappt kunnat sova på nätterna - vilket resulterat att jag mer än gärna nickat till när jag slagit på någon trevlig rulle. Jag lyckades i alla fall prestera följande:

The blob (1988)
Remakes är ett svårt kapitel. Oftast så blir man serverad en urvattnad soppa som inte fungerar överhuvudtaget för att det som funkade i originalversionen har förstörts i något sorts tvång att uppdatera och förenkla för dagens mer hjärnskadade publik. Ibland kan det bli bra, som t ex John Carpenters underbara version av The Thing eller så bli det inte så bra som t ex... tja, välj själv närapå varenda remake som existerar. The Blob, som är en remake av en femtitalsskräckis där Steve McQueen ställs mot en människoätande slemklump från rymden, hamnar någonstans mittemellan. Filmmakarna har uppdaterat specialeffekterna och sett till att slemklumpen dödar snabbt och brutalt - och effektmakarna har gjort ett mycket bra jobb, förutom i några få fall där bluescreenkanterna är lite väl uppenbara. Annars funkar allting alldeles utmärkt och innehåller några klassiska splatterscener, som t ex den där en diskare blir nerdragen genom avloppet eller scenen där man finner att det saknas delar av en luffare. Sen ska filmen ha en eloge för att den vågar döda barn - något som Hollywood är väldigt känsliga för. Den unge man som dör har dock hela tiden framställts som en synnerligen olydig och kaxig unge som gillar splatterfilmer och sitter med fötterna på sätet på bio så jag antar att han förtjänade att bli smält i blobens mage.
Manuset är skrivet av Chuck Russel och Frank Darabont och det märks att det är ett riktigt Hollywoodmanus. Chuck Russel har tidigare gjort filmer som The Mask och Eraser och Frank Darabont är skyldig till sådana klassiker som Green Mile och Shawshank redemption. Detta resulterar i ett ganska förutsägbart manus. Vi har t ex en scen i början där våran hjälte (Kevin Dillon i en riktigt gräslig hockeyfrilla och en svart skinnjacka) ska hoppa över en trasig bro med sin motorcykel. Han misslyckas givetvis vilket enligt manuslag 1A innebär att han kommer att klara det hoppet lite senare i filmen när han är jagad. Sen så känns militärens inblandning väldigt kliche, där skådespelarna spottar ur sig väldigt mycket kass dialog.
De skall dock ha en eloge för att de dödar av en av huvudpersonerna relativt tidigt i filmen. Hur som helst, detta är egentligen inget som stör så mycket. Det känns faktiskt ganska tryggt.- En av de bättre remakes jag sett, även om den kanske inte håller hela vägen. Gott om splatter och sköna specialeffekter gör den till en mindre klassiker.

The Darkness beyond (2000)
Ivan Succon är en italienare som gillar H.P. Lovecraft skräcknoveller om varelser så fruktansvärda att blotta tanken på dem kan driva en människa till vansinne. 1998 så spelade han och några vänner in en 30 minuter lång kortfilm inspirerade av hans noveller. Två år senare visade han upp scener för en amerikansk distributör och låtsades som om det var scener från en fullängdsfilm. När de visade sig vara intresserade av att distribuera så började Ivan & co att spela in nya scener för att få upp den till fullängd. Filmen, som till slut blev 70 minuter, handlar om en framtid där mänskligheten är på gränsen till fullt krig mot de som valt att sälja sina själar till de onda. En pluton soldater på de godas sida på väg mot okänt mål stannar till i en gammal ruin. De finner en port som leder in i ett okänt mörker - en annan dimension där ondska regerar. Det står inte på förrän de befinner sig på en plats där man inte kan lita på någon och där gamla minnen kommer tillbaka för att hemsöka en.
För att vara inspelad med en video kamera och en budget på runt $10 000 så är detta en förvånansvärt professionell film. Kamera och ljus är i det närmaste klanderfritt. De har funnit synnerligen stämningsfulla ruiner och övergivna hus att filma, vilket bara gör saken ännu bättre. Vad som inte riktigt fungerar är dock manuset. Strukturen är inte riktigt 100% vilket antagligen beror på att det just är en kortfilm som förlängts. Handlingen är väldigt splittrad och filmen skiftar huvudperson vid flera tillfällen och gör det lite smått förvirrande. Dock så verkar det även som om att det är tänkt att det skall vara lite som en mardröm och som en sådan fungerar den ganska bra. Ivan har gjort flera filmer baserade/inspirerade av H.P Lovecraft och jag ser fram emot dessa då den är mycket välgjord - speciellt med tanke på hur mycket jag vanligtvis avskyr s.k. Shot on video rullar. Jag ser fram emot hans framtida produktioner. Med beröm godkänt.

Heaven can wait (1943)
En romantisk komedi från 40talet? Hur har den hamnat i min filmsamling egentligen? Tja, hur som helst - det är en mycket trevlig liten bagatell.
Don Ameche spelar Henry Van Cleve, en gammal man som efter sin död finner sig vid incheckningsbordet i helvetet, redo för att bli insläppt. Djävulen, hans Excellens, finner det hela lite tvivelaktigt och ber honom förklara varför, varpå den gamle playboyen börjar berätta om sitt liv och sin enda sanna kärlek som han tydligen svek gång på gång.
Det här är en sån här film som man blir på bra humör av. Don Ameche och hans medspelare gör ett mycket gott jobb, speciellt Charles Coburn som Hugo Van Cleve, farfadern som förstår precis hur Henry fungerar. Den underbara Gene Tierny spelar hans fru Martha och Signe Hasso dyker upp som ett franskt hembiträde som utttalar både sin engelska och sin franska på ett väldigt svenskt sätt.
Det är väldigt svårt att inte tycka om en sån här film och även om man väldigt snabbt inser hur det kommer att sluta så är det väldigt trevligt på vägen dit. En perfekt film för en seg söndageftermiddag.

Thirteen ghosts (2001)
Dagens blog innehåller ytterligare en högbudgetremake av en gammal rulle, den här gången en uppdatering av William Castles rulle från 1960 (som jag för övrigt inte sett men vad jag förstår så har de inte mycket med varandra att göra annat än titeln... måste sätta upp den på min skahalista). Tony Shalhoub och hans familj ärver ett mycket speciellt hus av en släkting. Det speciella med det är helt i oförstörbart glas och har en källare full med riktigt elaka spöken (som bara kan ses om man har speciella glasögon)och egentligen är en maskin som... Jag ska inte avslöja mer. Matthew Lillard dyker upp som skönt urflippad kille som har lite skumma psykiska krafter och vi finner även Embeth Davidtz som spelade Bruce Campbell loveinterest i Army of darkness.
Vad funkar och funkar inte då?
Jag börjar med det som stör mig mest: Spökena. Jag förstår inte riktigt varför men uppenbarligen så är det mest skrämmande de kan komma fram med någon kopia på Marilyn Manson, en fiftiesrocker med mosat ansikte eller en fet kille i blöjor. Visst, den kristna högern i Usa tycker kanske att det är väldigt läskigt att se någon i sådana utstyrslar men jag tror att det är just filmer som den här som gjorde att den japanska skräckvågen blev såpass stor som den blev. Det är helt enkelt inte speciellt läskigt. Det spöket som funkar bäst är den kvinna som skurit sig sönder och samman och går omkring naken - det är klart mycket läbbigare än något miffo som går omkring med något som ser ut som en hemmagjord kaninbur på huvudet.
En annan sak är att filmen känns nerkortad. Antingen så kortades manuset ner eller så klipptes den ned innan den släpptes då det känns som om vi saknar lite av själva köttet i storyn. Vi får knappt lära känna karaktärerna alls så det blir aningen svårt att sympatisera med dem.
Annars så är det en mycket trevlig timewaster. Då filmen är producerad av Joel Silver och Robert Zemeckis så blir det givetvis en rejält högljudd film som kan pressa ur en hel del ur vilken hemmabioanläggning som helst. Vi blir även serverade några smaskiga gorescener, där min favorit är den där den slemmige advokaten får stifta bekantskap med en glasdörr som stängs. Mums. Helt ok remakemässigt sett.