Dvd på gott och ont (och varför Blueray är ett hot mot min filmsamling)

Jag började samla på filmer i slutet på 80talet, då VHS var det enda alternativet som fanns. Man tillbringade all sin fritid (när man inte satt utanför fritidsgården och tjuvrökte såklart) letandes efter alla de filmer man läst om i Fangoria eller diverse andra skumma A4publikationer som tryckts med hjälp av kopieringsapparaten på farsans jobb. Själv lyckades jag faktiskt få mina föräldrar att köpa mig ett exemplar av Aurums Encyclopedia of horrormovies, ett stort skräckfilmslexikon som består av några tusen riktigt snobbiga filmrecensioner i samma klass som i DN:s kulturbilaga. Jag studerade den luntan noggrant i många timmar, samtidigt som jag lyssnade på ELO:s underbart synthiga platta Time och än i denna dag så associerar jag till Another heart breaks när jag läser eller ser om Nightmare city eller någon annan italiensk/spansk "klassiker". Hur som helst, efter att ha läst den så visste jag ju vad jag skulle leta efter och den jakten bestod i att leta reda på andra individer som vilje sälja eller byta (det gällde ju givetvis att man hade något vettigt att byta med. Det skulle ju vara oklippt) någon tredje eller fjärdehandskopia av Zombie flesheaters eller Robocop. Det är ju inte som idag när någon kopierar en dvd och behåller kvaliteten - på den tiden så degenererade varje kopia rejält...

Det är det som är det mest fascinerande när jag tittar tillbaka: Just kvaliten på det man tittade på. Till exempel så hade jag en oklippt kopia på George Romeros Day of the dead som det knappt var färg på. När jag tänker efter så såg det mest ut som en Kalle anka-tidning som legat i blöt. Dessutom så försvann färgen helt i några sekunder då och då. Ett annat exempel är den kopia på Alien 3 som jag lyckades komma över innan den hade premiär på svenska biografer. Den var filmad mot bioduk med en vanlig videokamera och sedan kopierad vidare i flera generationer tills den hamnade hos mig. Det jag fick se var en svart, suddig gröt som jag kunde tyda hyfsat tack vare att jag läst boken baserad på filmmanuset.
Det roliga med detta var ju att samlaren inom mig var jättenöjd med de versionerna (som jag antagligen betalade pengar för. Exakt hur mycket minns jag dock inte) jag hade.

Det är nu jag kommer till det goda och onda med Dvd. Idag så är det inga problem att få tag på de flesta av de gamla härliga klassikerna på Dvd, i god kvalite. Till exempel så går det att få tag på de flesta av Paul Naschys spanska varulsvsfilmer i perfekt kvalite, samtliga med roligt extramaterial i form av intervjuer och dokumentärer. Ett annat exempel, som är min stora våta dröm, är den box med Amando de Ossorios Blind deadfilmer (en kvartett synnerligen stämningsfulla spanska zombiefilmer från 1971-1975) som Blue underground släppte i form av en likkista. När den levererade från Usa (med DHL!) så var mitt liv nästan komplett. De flesta bolag som släpper sådana här filmer på dvd idag ser till att få tag på originalnegativ när de gör sina överföringar och även om vissa slarvar så är de fortfarande bättre än mina gamla VHSband. (Dock så finns det faktiskt en liten klick riktiga samlare som inte accepterar DVDutgåvorna som de ultimata utan hänvisar istället till sina japanska eller grekiska videokassetter. Jag tänker inte gå in på den debatten annat än att säga att jag kan förstå lite av nostalgin med det hela...)
Hur som helst, min poäng med det hela är detta: Det är underbart med remastrade dvdutgåvor, men vissa av dessa filmer borde ha fått stanna kvar på vhsstadiet. Det bästa exemplet är Shriek Shows underbara dubbeldiskare till Lucio Fulcis Zombi 2, aka Zombie flesheaters. Bilden är remastrad,ljudet är upphottat och vi får en hel skiva med extramaterial. Problemet är bara att bilden är_för_ bra... Du ser klart och tydligt var makeupen börjar och den riktiga huden slutar i alldeles för många scener. Visst, det är ju inte direkt några enorma budgetar vi pratar om här men på den tiden när man satt och myste med sin andrahandskopia på en oklippt Zombi2 (I widescreen till och med) så såg man inte det här. Effekterna är absolut inte dåliga men man får se för mycket. Sen ska vi inte prata om alla de italienska och spanska rullar som verkligen har dåliga effekter - att se dem på en widescreentv med perfekt bild är en både underbar och obehaglig upplevelse.

Kort sagt - Många av de gamla klassikerna är för taffligt gjorda för att tåla en sådan detaljerad insyn. Hur i helvete ska det då bli på BlueRay?