Filmklubben

Ett inslag i vardagen som är riktigt trevligt är den "filmklubb" som jag och två fd kollegor lyckats hålla igång i några år. Vi träffas ca 1-2 ggr varje månad och ser 2 utvalda filmer, mestadels skräckfilmer av nyare årgång - men ibland även något japanskt drama eller kanske någon klassisk kultfilm som t ex Scarface eller Den Sista färden. Betoningen är dock på skräck, även om vi diskuterat att köra mer seriösa filmer regelbundet. Problemet är väl kanske att det finns betydligt mer kass b-skräck att tillgå.

För att få en bild över hur dessa kvällar brukar gå till (och förklara hur stort det egentligen är att vi lyckats hålla det igång så pass länge) så vill jag då presentera the main players:

J: Föredrar japanska monsterfilmer och italienska zombiefilmer. Brukar kommentera varje dålig film vi ser med orden: "Jag äger sämre." Brukar ofta gilla de filmer som de andra hatar. Är löjligt stolt över sin stora samling med gummimonsterfilmer.

A: Surgubben som kan vara lite svår att få igång då han ibland "Har för lite fritid för att slösa bort den på sån där jävla dynga". Föredrar japanska samuraidraman, gärna i längden 250 minuter varav 245 utspelas sittande på en bambumatta i stilla meditation. Använder sin sambo som ursäkt för att se på mainstreamfilm.

P: Killen som äger varenda jävla koreansk komedi som existerar. Är lite mer öppen för skräp än A, men har fortfarande inte förlåtit J för Frankenfish. Lagar mycket god mat.

Man ser ju direkt att det skulle kunna finnas en hel del friktion bland filmvalen, men vi brukar klara oss ganska bra. Däremot så händer det regelbundet att någon får skäll för ett synnerligt uselt filmval. Som t ex Frankenfish. Någon gång ska jag skriva ett försvarsinlägg för den filmen. Hur som helst, mycket av den interna kritiken är befogad då det händer rätt ofta att vi ser på rejäl dynga. Den sista kvällen som tillägnades Hills have eyes 2 (Remaken) och Calvaire - the ordeal var synnerligen usel.

Två korta recensioner:

HHE2: Alltså, remaken av originalet var riktigt bra för att vara remake, tack vare rejäla portioner snaskigt våld och en hel del riktigt bra skådisar. Tvåan har ungefär noll av det. Riktigt usla skådisar, urbota tråkig handling och total avsaknad av spänning. Sista halvtimmen räddar den från total katastrof då vi äntligen får lite splatter, men det var ta mig faen inte värt det. skippa.

Calvaire - Ordeal. Den hade potential. En arthousevariant av Den sista färden eller Straw dogs där en manlig sångare åker helt åt h-e fel på den franska landsbygden och hamnar i något hellhole som totalt saknar kvinnor och där befolkningen istället använder grisar för sina förlustelser. En gammal gubbe får totalt frispel och får för sig/vill tro att han är hans bortsprungna fru och därav faller allt ner i en mycket konstig spiral av förnedring och våld. Det kanske låter lite intressant och det är det - till en början. Sedan faller allt ihop då filmmakarna uppenbarligen velat vara löjligt mycket arthouse - eller så kanske de helt enkelt inte visste var de ville komma med eländet. Den sista halvtimmen urartar totalt och slutet känns totalt ihoprafsat. Se om du absolut måste se alla filmer som existerar.

Ovanstående är alltså 3 timmar av vårat liv som vi aldrig någonsin kommer att få tillbaka och då vill jag påpeka att mina recensioner är positiva i jämförelse med de andra grabbarnas... Ärligen så tror jag nog att just den kvällen var den sämsta på länge. Gode gud vilket skräp.
Nästa gång måste vi välja något som vi vet är bra - något som vi redan sett 5 ggr.