Grey Gardens (1975)

Av någon anledning är det inte så ofta jag ser på dokumentärfilm. Jag vet faktiskt inte riktigt varför, men jag antar att det är barnet inom mig som hellre vill se på zombier och gummimonster. Nu lyckades jag faktiskt se på en ganska intressant film under julhelgen så jag tänkte recensera den här.

Grey Gardens handlar om två mycket udda individer. Mor och Dotter Edith Bouvier Beale (Big och Little Edie), släktingar till Jackie Onassis som levde i en nergånget hus i rikemanskvarteren i East Hampton, NY, där de delar plats med åtta katter och ett stort antal tvättbjörnar på vinden. Den stora villan är helt igenväxt och i konstant förfall. Där lever två mycket udda individer som uppenbarligen klamrar sig hårt fast vid det förgångna. Big Edie är runt 80 år gammal och minns sin påbörjade sångkarriär som avbröts när hennes make (och little Edies far) övergav dem för en annan kvinna någon gång på förtio eller femtiotalet. Little Edie minns sina unga år där hon frotterade sig med de rika och vackra och verkar nu skylla sin mor för att hon sitter fast i den stora soptippen till hus som de bor i. Efter 90 minuter så får vi dock bilden av två udda människor som verkar ha oerhört svårt att släppa taget som varandra, och som inte riktigt förstår den situation de befinner sig i eller accepterar den som den är.

Grey gardens är en ganska skum upplevelse. Det är fascinerande, och samtidigt lite pinsamt, att följa dessa två individer som helt klart lever livet efter regler som de helt själva har skapat. Man förundras hela tiden över saker de säger eller gör. Det är svårt att inte tycka om dem samtidigt som man konstant undrar om de verkligen trivs i sin misär. Några egentliga svar får man inte, filmen är ett dokument över deras liv, utan att döma. Fascinerande.