The Lost continent (1968)

Ibland är det skönt att slå på en riktigt härligt gammaldags äventyrsfilm, så som de var förr i tiden. Det bästa exemplet på detta är King kong som än i denna dag fungerar klanderfritt som underhållning och tål att ses om och om igen. Hammer var väl egentligen inte så kända för att producera film i den genren men de spottade ur sig några stycken som (åtminstone de jag sett) håller hög klass. Den jag tänkte skriva lite om här är Michael Carreras filmatisering av Dennis Wheatleys bok Uncharted seas som döptes om till The lost continent (vilket är en lite udda titel eftersom filmen inte innehåller någon sådan). Vi går då raskt till handlingen:

Filmen börjar med att vi får möta en samling lagom udda individer som färdas med en ganska gammal skonare som uppenbarligen gjort sitt. Alla har sina hemligheter, inte minst kaptenen som fått för sig att det är en bra ide att smuggla sprängämnen som reagerar på vatten (för övrigt suveränt spelad av Eric Porter). Ni förstår ju hur detta slutar, eller hur? Båten springer läck, det blir myteri och alla överlevande flyr i livbåtarna. De driver omkring i flera dagar tills de fastnar i ett stort sjok av flytande tång. Ingen vanlig tång dock, utan den människoätande varianten. Innan man hinner säga "sargasso" så upptäcker våra hjältar att de upptäckt en stor gravplats för gamla båtar, flera av dem hundratals år gamla. Det visar sig även att de är inte de enda människorna som finns där och snart finner de sig i konflikt med en skum hop med människor som inte riktigt förstått att inkvisitationen är över, samt de gigantiska insekter som tycker att människokött är en bra diet.

Jag vill påstå att det inte finns en död sekund i den här filmen. När huvudpersonerna inte befinner sig under attack så bråkar de inom gruppen - det är en fin samling (skitstövlar) vi har att göra med. Dock så är det frågan om karaktärer med mestadels riktigt bra skådespelare som gör att allt gnäll och tjafs känns trovärdigt. Min favorit är den hårde kaptenen spelad av Eric Porter, men även Tony Beckley som den alkoholiserade entertainern tål att nämnas. De övriga skådespelarna (flera ansikten man vet att man sett förut i någon engelsk tv-serie men inte riktigt kan placera) gör bra jobb ifrån sig men det är scenografin som i slutändan är den stora vinnaren. Att filmen är studiobaserad är uppenbart men som sådan är den oerhört välgjord och scenen där de visar upp skeppskyrkogården under en orange himmel är tydligt en modell, men en väldigt läcker sådan. Det är ingenting som inte fungerar och i slutändan så är detta en film jag rekommenderar.