torsdag 27 december 2007

Shades of darkness del 1

I början på 80talet visades en tv-serie i England som baserades på gamla spökhistorier. Sammanlagt nio strax under timmen långa avsnitt visades och härom året dök sex avsnitt upp på dvd. Det här är dock inga spökhistorier vars främsta uppdrag är att skrämma - det är mer frågan om engelska draman som utspelar sig runt sekelskiftet vars historia figurerar kring ett spöke. Här kommer en kort genomgång av de tre avsnitt vi såg:

1. The Lady Maids bell
En kvinna blir anställd som hembiträde för en sjuklig kvinna på en stor herrgård ute på landsbygden. Konstiga saker börjar hända och det verkar som om skuggan av det förra hembiträdet vilar över huset.
Det här är en klassisk spökhistoria med mörka skepnader och klockor som ringer när de inte borde göra det, etc. Även om fokuset ligger på de levandes intriger så slinker det in en och annan kall kår. Det blir dock lite rörigt mot slutet och trådarna knyts inte riktigt ihop. Väl godkänt i alla fall.

2. Afterwards.
Ett amerikanskt par köper en herrgård i England och får reda på att huset har ett spöke. Det är dock inte förrän långt efteråt som man inser att det var ett spöke.
Välspelad och välgjord, men lite för lite skräck. Historien kretsar mer omkring de händelser som leder fram till knorren på slutet - som tyvärr är rätt uppenbar från början. Trevligt är det dock hela tiden och den korta speltiden gör att man aldrig har det tråkigt. Perfekt för en seg vintereftermiddag.

3. The Intercessor
En ung forskare hyr ett rum i ett avlägset lanthus, då han vill komma från från stadens alla ljud av stojande barn. Redan första natten hör han dock ett gråtande barn, vilket är lite kusligt då det inte finns något barn i familjen.
Ytterligare en klassisk spökhistoria med en hel del härliga rysningar, speciellt i scenen där huvudpersonen möter det gråtande barnet för första gången. Därefter så övergår historien i att han börjar nysta i de intriger som skapat denna situation. I överlag en mycket bra och lite sorgsen historia.

Hittills så har Shades of darkness visat sig vara mycket bra och jag återkommer när jag sett resten.

onsdag 26 december 2007

Grey Gardens (1975)

Av någon anledning är det inte så ofta jag ser på dokumentärfilm. Jag vet faktiskt inte riktigt varför, men jag antar att det är barnet inom mig som hellre vill se på zombier och gummimonster. Nu lyckades jag faktiskt se på en ganska intressant film under julhelgen så jag tänkte recensera den här.

Grey Gardens handlar om två mycket udda individer. Mor och Dotter Edith Bouvier Beale (Big och Little Edie), släktingar till Jackie Onassis som levde i en nergånget hus i rikemanskvarteren i East Hampton, NY, där de delar plats med åtta katter och ett stort antal tvättbjörnar på vinden. Den stora villan är helt igenväxt och i konstant förfall. Där lever två mycket udda individer som uppenbarligen klamrar sig hårt fast vid det förgångna. Big Edie är runt 80 år gammal och minns sin påbörjade sångkarriär som avbröts när hennes make (och little Edies far) övergav dem för en annan kvinna någon gång på förtio eller femtiotalet. Little Edie minns sina unga år där hon frotterade sig med de rika och vackra och verkar nu skylla sin mor för att hon sitter fast i den stora soptippen till hus som de bor i. Efter 90 minuter så får vi dock bilden av två udda människor som verkar ha oerhört svårt att släppa taget som varandra, och som inte riktigt förstår den situation de befinner sig i eller accepterar den som den är.

Grey gardens är en ganska skum upplevelse. Det är fascinerande, och samtidigt lite pinsamt, att följa dessa två individer som helt klart lever livet efter regler som de helt själva har skapat. Man förundras hela tiden över saker de säger eller gör. Det är svårt att inte tycka om dem samtidigt som man konstant undrar om de verkligen trivs i sin misär. Några egentliga svar får man inte, filmen är ett dokument över deras liv, utan att döma. Fascinerande.

söndag 23 december 2007

Invasion of the bodysnatchers (1978)

Remakes är av ondo. Så - nu är det sagt. Ibland så slinker dock ett manus ner i rätt händer och vi får någon annans version, inte bara samma händelser filmade lite coolare och lite flashigare. Det händer inte ofta, men det händer. Mina favoritexempel är Zack Snyders Dawn of the dead (som i grund och botten är en cool, blodig zombiefilm utan några försök att ens komma i närheten av Romeros fyndigheter) och den här, Philip Kaufmans version av Don Siegels underbara rulle.

Här stöter vi på Donald Sutherland som Matthew Bennell, tjänsteman på amerikanska hälsovårdsmyndigheterna i San Francisco. En av hans kollegor spelas av Brooke Adams och det är när hon tar hem en konstig blomma från en lekplats (där vi får en cameo av Robert Duvall som präst) som historien tar fart. Dagen därpå börjar hennes sambo uppföra sig konstigt, som om han helt plötsligt är en annan människa. Hon tyr sig till Bennell som först är skeptisk, men när en sidohistoria med Jeff Goldblum och Veronica Cartwright som ägare av ett massagecenter tar fart så börjar han ana att det händer mystiska saker. Personer ändrar beteende från en dag till en annan och det visar sig snart att det är de elaka fröskidorna från rymden som ligger bakom allt. Paranoian stegras mer och mer och snart är våra hjältar på flykt, fast beslutna att inte somna då det är då som deras kroppar byts ut.

Det här är verkligen en riktig nagelbitare. Filmen börjar med att vi får se världen som fröskidorna kommer ifrån innan de verkar drivas på flykt genom rymden och hamnar på ett hustak i San Francisco. Därefter stegras spänningen mer och mer ända till den underbara finalen med sitt perfekta slut. Skådespelarna är perfekta, förutom möjligtvis Jeff Goldblum som gör en vanlig Jeff Goldblum-karaktär där han spottar fram sin dialog. Inget som förstör i alla fall. Donald Sutherland och Brooke Adams är perfekta i rollerna, och deras blommande "romans" känns helt naturlig då man känner attraktionen mellan dem, bara genom suveränt skådespeleri. Annat som är värt att nämna är en mycket rolig cameo från Kevin McCarthy (huvudrollsinnehavaren i originalet)som dyker upp i en kort scen som spinner vidare direkt från slutscenerna i femtiotalsversionen.
Specialeffekterna av Tom Burman är perfekta och det finns en mycket brutal scen där Sutherland förstör sin nästan färdiga kopia som verkligen gör mig förvånad över att filmen fick en PG-rating i Usa när den släpptes på bio.
Men vad är det då som gör detta till en bra remake? Uppdateringen från sömnig småstad till storstad är det första. Att placera handlingen i San Francisco var ett genidrag. Annars behåller man i stora drag originalkonceptet utan att göra några publikinfriande uppdateringar. Man lutar sig tillbaka med det goda minnet av femtiotalsversionen och ser allt hända i större skala utan att se ner på originalet. Rekommenderas varmt till alla scifi/skräckfans.

tisdag 11 december 2007

Lite krimskrams

Jag tänkte bara nämna några rullar jag sett som inte riktigt passar in här med några korta ord:

Transformers (2007)
Alltså. Stora robotar som slåss = underhållande. Den lilla tonårskärlekshistorien fungerar förvånansvärt bra faktiskt. Sockervadd för hjärnan.

Live free and Die hard (2007)
När jag fick höra att senaste Die hard fått 13årsgräns i Usa så konstaterade jag snabbt att detta inte var någon film jag ville se. Helgerån faktiskt. Men när en Unrateddvd släpptes som återställde alla svordomar och allt blod som ingen fick se på bio så kunde jag inte hålla mig. inte helt fel faktiskt. Förutom en rätt tråkig huvudskurk och en lite väl överdriven actionsekvens mot slutet av filmen så är detta högklassig underhållning. Är det så mycket mer våld i den här versionen då? Jodå. För att ta ett exempel så finns det en scen där John McClane kliver in i en byggnad och skjuter en bad guy med 3-4 skott i bröstet som illustreras av några riktigt stora, feta squibs. I bioversionen skjuter han ett skott. Utan squib. Nuff said.

The Lost continent (1968)

Ibland är det skönt att slå på en riktigt härligt gammaldags äventyrsfilm, så som de var förr i tiden. Det bästa exemplet på detta är King kong som än i denna dag fungerar klanderfritt som underhållning och tål att ses om och om igen. Hammer var väl egentligen inte så kända för att producera film i den genren men de spottade ur sig några stycken som (åtminstone de jag sett) håller hög klass. Den jag tänkte skriva lite om här är Michael Carreras filmatisering av Dennis Wheatleys bok Uncharted seas som döptes om till The lost continent (vilket är en lite udda titel eftersom filmen inte innehåller någon sådan). Vi går då raskt till handlingen:

Filmen börjar med att vi får möta en samling lagom udda individer som färdas med en ganska gammal skonare som uppenbarligen gjort sitt. Alla har sina hemligheter, inte minst kaptenen som fått för sig att det är en bra ide att smuggla sprängämnen som reagerar på vatten (för övrigt suveränt spelad av Eric Porter). Ni förstår ju hur detta slutar, eller hur? Båten springer läck, det blir myteri och alla överlevande flyr i livbåtarna. De driver omkring i flera dagar tills de fastnar i ett stort sjok av flytande tång. Ingen vanlig tång dock, utan den människoätande varianten. Innan man hinner säga "sargasso" så upptäcker våra hjältar att de upptäckt en stor gravplats för gamla båtar, flera av dem hundratals år gamla. Det visar sig även att de är inte de enda människorna som finns där och snart finner de sig i konflikt med en skum hop med människor som inte riktigt förstått att inkvisitationen är över, samt de gigantiska insekter som tycker att människokött är en bra diet.

Jag vill påstå att det inte finns en död sekund i den här filmen. När huvudpersonerna inte befinner sig under attack så bråkar de inom gruppen - det är en fin samling (skitstövlar) vi har att göra med. Dock så är det frågan om karaktärer med mestadels riktigt bra skådespelare som gör att allt gnäll och tjafs känns trovärdigt. Min favorit är den hårde kaptenen spelad av Eric Porter, men även Tony Beckley som den alkoholiserade entertainern tål att nämnas. De övriga skådespelarna (flera ansikten man vet att man sett förut i någon engelsk tv-serie men inte riktigt kan placera) gör bra jobb ifrån sig men det är scenografin som i slutändan är den stora vinnaren. Att filmen är studiobaserad är uppenbart men som sådan är den oerhört välgjord och scenen där de visar upp skeppskyrkogården under en orange himmel är tydligt en modell, men en väldigt läcker sådan. Det är ingenting som inte fungerar och i slutändan så är detta en film jag rekommenderar.

måndag 3 december 2007

Bacterium (2006)

Tack vare de digitala videokamerorna som finns på marknaden så har det blivit mycket lättare för filmmakare att skapa, på gott och ont. Detta resulterar givetvis i en hel del skräp men även små trevliga rullar som den här. Brett piper är en herre som prånglat ut ett stort antal Direct to video rullar i 20 års tid och om man kollar runt så ser man att flera av dem fått bra kritik. Bacterium är den första Piperfilmen jag fick för mig att skaffa och det lär sannolikt inte bli den sista.

Filmen börjar med en hyfsat filmad jaktscen där en man i bil förföljs av en helikopter. Det är uppenbarligen något fel på honom då hans ansikte ser ut att ha börjat smälta! Jakten slutar med att mannen kör in i ett träd varpå passageraren i helikoptern kliver ut och letar rätt på en behållare som mannen försökt skydda. Han gör även misstaget att röra mannen vilket han får sota för då han raskt får smaka eldkastare!
Efter det får vi följa en grupp människor som spelar paintball ute i skogen. De upptäcker några beväpnade män i gasmasker som letar efter något och beslutar sig för att gömma sig i ett övergivet hus. Vilket de givetvis inte borde ha gjort. Nere i källaren gömmer sig en vetenskapsman på flykt undan regeringen med ett stulet biologiskt vapen som han försöker hitta ett botemedel mot innan det är försent. Ni förstår ju hur det slutar. Snart är hela byggnaden full med stora blobmonster och diverse mänskliga kroppar i olika former av upplösning!

Filmen är uppenbarligen en hyllning till gamla scifirullar från 50talet som t ex The Blob och dylikt. Då budgeten uppenbarligen är väldigt låg så får man samma känsla som i ett gammalt Dr Whoavsnitt från 70talet, när serien var som bäst. Blobeffekterna är enkelt gjorda men mycket effektiva sånär på några uppenbara cgitentakler och dylikt, men inget som dödar underhållningen på något sätt. Däremot så är skådespeleriet väldigt ojämnt. Vissa, som Alison Whitey som hjältinna och killen som spelar den halvgalne antiblobvetenskapsmannen, gör alldeles utmärkt ifrån sig men för det mesta så är det ganska stelt men inte så att det stör. Underhållningsvärdet är det viktigaste och det räcker gott i den här filmen, tack vare allt skönt slem och en härligt omotiverad nakenscen där den galne vetenskapsmannen tvingar våran hjältinna att klä av sig naken ifall hon skulle vara infekterad (det roliga med den scenen, förutom tuttarna då, är att efter att han låst in henne och bränt hennes kläder tycker att han kan ta av sig sin gasmask och torka bort svetten från pannan med handskarna på. Så mycket för hygien). Hur som helst, det görs alldeles för lite blobfilmer i dagens samhälle och de ska Piper & Co ha en elogé för. Mer sånt.

Dvdutgåvan jag köpte innehöll en hel del roligt extramaterial som t ex en Making of och lite bloopers. Bilden var bra, men ljudet kan dock vara lite lågt ibland vilket jag misstänker beror på utrustningen de använde.