torsdag 28 februari 2008

Almost human (1974)


Giulio Sacchi är ett fegt litet svin som inte har någon som helst respekt för liv annat än sitt eget. I filmens början skall han vänta på några kumpaner som skall råna en bank men får panik när en polis konstaterat att han parkerat fel och skjuter honom på fläcken, och fuckar upp hela planen. Lite senare mördar han en nattvakt över den enorma summan av 600 lire. Han är en rejäl förlorare som aldrig dragit ett lagligt strå till stacken i hela sitt liv. Det enda han är ute efter är pengar och han får den brillianta idén att genföra en kidnappning av dottern till en rik vd på det företaget där hans flickvän jobbar. Det enklaste sättet att komma undan med ett sådant brott är ju att se till att det inte finns några som helst vittnen vilket resulterar i en veritabel massaker när själva kidnappningen genomförs. Själva kidnappningsoffret är vid liv men det är ju bara en tidsfråga. Samtidigt så jagar Kommisarie Walter Grandi kidnapparna och han och hans kollegor inser att det är bara en tidsfråga innan hon är död.

Almost human aka Milano odia: la polizia non può sparare börjar stenhårt med det misslyckade rånet och en lång, häftigt filmad biljakt där rånarna försöker komma undan från polisen. Biljakten är oerhört snyggt och intensivt filmad men gör faktiskt att den följande halvtimmen börjar svikta lite då den lugnar ner sig lite för mycket. Vi får följa Giulio Sacchi och hans kumpaners förberedelser och de är alla småkriminella losers, även om ingen av dem är lika samvetslösa som Sacchi som inte har något som helst samvete, annat än omtanken för sin egen lycka. Vid ett infall så mördar han sin egen flickvän för att röja undan bevis, ovetande om att det är just detta som gör att polisen får honom på spåret. Det hela hade antagligen inte fungerat så bra om det inte varit för Thomas Milian som går in i rollen med 150%. Han fullkomligt är Giulio Sacchi. Svettandes, svärande, gråtandes, Giulio Sacchi av Thomas Milian är ett sånt fegt litet svin att man verkligen sitter hela filmen och väntar på att han skall få det han förtjänar. De andra karaktärerna i filmen är dock betydligt svagare, men det är rätt enkelt att blekna vid sidan av Milian. Ray Lovelock och Gino Santercole är bra som Milans kumpaner och Henry Silva är Henry Silva i en ganska typisk roll för honom, vilket absolut inte betyder att det är dåligt. Lenzi regisserar väl och Ennio Morricone levererar ett riktigt fint soundtrack. Tyvärr så är det lite som jag skrev i början att filmen aldrig riktigt hämtar sig från de suveräna första 10 minuterna, men det är fortfarande en bra film, speciellt för Milians spottande och svärande. En riktigt sjysst kriminalfilm alltså.

No shames fina dvdutgåva är ytterligare ett skäl att köpa filmen. Bilden är otäckt bra, ljudet helt ok och den innehåller över en timme intervjuer med Milian, Lenzi, Lovelock med flera. Jag gav inte ens en hundring för den och det är den lätt värd.

2 kommentarer:

Fred Anderson sa...

Det är en ganska bra film och Lenzi är duktig på action och fart och fläkt. Men detta är nog den enda crime-filmen jag sett av Lenzi. Har du sett något annat i samma genre av honom du kan rekommendera?

Jocke Andersson sa...

nope, tyvärr. Den italienska crimegenren är tyvärr rätt underepresenterad i min dvdsamling faktiskt... men det börjar dyka upp mer och mer där så jag ska börja botanisera mer