Deep Rising (1998)

Sidan filmtipset.se har en funktion som räknar ihop medelpoängen på de filmer du sett baserat på regissör eller t ex manusförfattare och jag blev smått chockad härom året när jag såg att Stephen Sommers låg väldig högt uppe på den listan. Jag hade satt fyror på alla filmer jag sett på honom och undrade om jag verkligen satt rätt, men insåg snabbt att Sommers är en mycket kompetent regissör av snygga och fartfyllda sockervaddsfilmer, som t ex Van Helsing och The mummy. Min absoluta favorit är dock 1998 års Deep Rising, med Treat Williams, Famke Janssen och några av de coolaste tentaklerna som någonsin skådats på en bioduk.

Treat Williams spelar Finnegan, en båtägare som hyrt ut sin båt till ett antal legoknektar på väg ut på havet mot okänd destination. Finnegans andreman spelad av den nervöse Kevin J Connor hittar massor med vapen och ett antal torpeder och det visar sig att de planerar att råna en lyxkryssare och sedan sänka den. De hittar lyxkryssaren men deras egen båt blir mosad och de har nu ingen möjlighet att ta sig därifrån utan färska delar till motorn. Lyxkryssaren är dock mystiskt öde och när man till slut finner några överlevande i form av båtens ägare, båtens kapten och Famke Janssen som blivit inlåst i ett förråd efter hon blivit påkommen med att stjäla plånböcker. Vad som hänt med resten av passagerarna är oklart, men det verkar som om några varelser dödat dem. Snart får de dock reda på vad det är då de finner sig jagade av ormliknande varelser som tycker om att äta människor och sakta smälta dem levande...

Såhär ska en äkta sockervaddsrulle vara. Full fart från början till slut, med massor med action och riktigt bra effekter som faktiskt håller riktigt bra än i denna dag. Karaktärerna är väldigt, på gränsen till parodiskt klyschiga men alla skådespelare verkar ha såpass roligt med sina roller att det inte gör något, speciellt Treat Williams som gör en alldeles utmärkt hjälte och Anthony Heald som den skrupellöse båtägaren som inte har speciellt mycket rent mjöl i påsen. Den största orsaken till att se filmen är dock specialeffekterna med de mycket fina tandförsedda tentaklerna, designade av Rob Bottin, som myllrar omkring i alla trånga gångar och plockar våra hjältar och skurkar en efter en. Det finns en scen som än i denna dag är både cool, obehaglig och snuskigt bra gjord - nämligen när en tentakel spottar ut en halvsmält legoknekt som stapplar omkring med stora hål i kroppen och bitar av huvudet borta. Snuskigt bra gjort och fina fisken för oss gorehounds. Annars är det de gamla vanliga monsterfilmsklyschorna som gäller men de är så fint och glatt utförda att man har mer än överseende med sånt. Filmens avslutande 10 minuter, när Treat Williams och Famke Janssen åker omkring i de vattenfyllda korridorerna på vattenskoter är väl kanske lite att ta i, och det är verkligen de gamla vanliga actionfilmstagen men det är åtminstone även där väldigt välgjort. Deep rising är en rekordelig B-film med en rejäl budget, med en riktigt rolig story och underbara effekter som rekommenderas till alla monsterfilmsälskare därute. Mer tentakler åt folket!

Synd på det riktigt jävla usla dvdomslaget bara...

The dracula saga (1972)

En spansk 70talsskräckis av Leon Klimowsky, med Helga Line och Maria Kosti - utan Paul Naschy?! Hur ska detta sluta?

Leon Klimowsky regisserade ett stort antal av Paul Naschys skräckisar från det härliga 70talet och även om han inte var någon stor regissör så var han åtminstone kompetent och skapade ett flertal riktigt roliga och underhållande filmer, som t ex The People who own the dark och Werewolf shadow. The Dracula saga, utan Paul Naschy, är en hyfsat underhållande liten rulle, men har tyvärr inte det där lilla extra. Filmens handling är någon sorts variant på Draculamyten som degenererat av inavel och väntar nu på nytt blod, i form av Draculas gravida dotterdotter. Hon färdas tillsammans med sin man till slottet men finner att barndomens lyckliga salar förvandlats till något mer obehagligt (uppenbarligen så är hon inte alltför smart som inte har en aning om att hon är uppväxt med vampyrer...). De möts av Dracula, hans nya fru och hjältinnans kvinnliga kusiner, alla väldigt bleka. Samtidigt som hennes graviditet fortskrider så blir hennes make förförd av Draculas fru och vampyriserad och utanför slottet töms folk kontinuerligt på blod. Som det ska vara alltså.

Problemen med The Dracula saga är många. Klimowsky är en regissör som ibland kan få till det, och enstaka scener är riktigt inspirerade, men större delen av filmen är det inte. Till exempel så förekommer det flera scener där vampyrerna springer omkring i dagsljus och jag började fundera på om man helt enkelt glömt att lägga på nattfiltret. Storyn är intressant, men det är svårt att hitta något fokus då den hoppar mellan flera historietrådar utan att egentligen föra ihop dem och göra något vettigt med dem. Någon skräck är det heller inte frågan om och det är endast filmens sista 10 minuter när hjältinnan, spritt språngande galen efter att hennes vampyrbarn tömmer henne på blod inifrån, går bärsärkagång med en yxa som är intressanta.

Filmens svagheter kompenseras dock av helt ok skådespel och nakenscener med både Helga Line och speciellt Maria Kosti, vilket ger ett extra plus i min bok. Filmen flyter på i en ok takt och blir aldrig direkt tråkig men tyvärr inte mer än måttligt underhållande. I slutändan så är The Dracula saga en helt ok explotiationsrulle, men ha inga höga förväntningar. Filmen hade nog faktiskt mått bra av en dos Naschy.

Burial ground (1981)

Ah, den finaste zombiefilmen av dem alla. Åh nej, tro nu inte att jag tycker detta är en bättre film än t ex George A Romeros Night of the living dead eller Dawn of the dead. Det är bara det att Andrea Bianchis Le Notti del terrore verkligen är mörk, svart och obehaglig. Man får en känsla direkt från början att ingen kommer att överleva, att alla kommer att dö på så obehagliga sätt som möjligt. Filmen har verkligen sin beskärda del av svagheter men det skiter man fullständigt i, tack vare det rappa berättandet och en total avsaknad av logik, precis som en riktigt obehaglig mardröm skall vara. Den här recensionen innehåller för övrigt massor med spoilers, bara så ni vet.

Samtidigt som tre par är på väg ut till landet för att hälsa på Professor Ayres så håller den gode professorn på att utforska några etruskiska gravkamrar. Han gör en makalös upptäckt, något så oerhört som han bara vet och som han planerar att berätta för sina vänner när de anländer. Innan de anländer så blir den gode professorn dock uppäten av några väldigt ruttna zombier "No! Please! I am your friend!!". Nåväl, våra hjältar anländer till den stora lyxvillan och sätter genast igång att festa och knulla. Klassisk dialog här: "You look just like a little whore, but I like that in a girl." Ett av paren har en mycket mysko son som ser ut som en 25årig dvärg, vilket inte är så konstigt eftersom han spelades av en 25årig väldigt kort och tanig kille som ser smått obehaglig ut tillsammans med den riktigt gräsliga mutation av pottfrisyr som han blivit påtvingad. Sonen har uppenbarligen ett ganske enormt mammakomplex då han gör allt han kan för att stoppa morsan och hennes styvfar från att öva barnproducering. (Jag har ingen aning om han är styvfar eller inte, jag har dock alltid trott det från det förakt som sonen verkar visa. Det kan ju också givetvis bero på att sonen själv vill sätta på sin morsa och bara är väldigt avundsjuk. Vad vet jag?). Hur som helst, under en trevlig eftermiddag ute på ägorna medelst hångel och fotografering så befinner de sig under attack av en stor samling ruttna zombier. Michaels far/styvfar är den första som dör i en scen som har den klassiska dialogbiten "Mother, this cloth smells of death!" De lyckas ta sig tillbaka till huset efter att ha krossat ett mindre antal zombieskallar och råkat ut för en zombie som klart och tydligt verkar peka åt vilket håll de ska springa. Jepp, det ser inte bättre ut. Håll koll efter scenen där de upptäcker att zombierna är vid deras bilar. Nu barrikaderar de in sig och börjar således att dö en efter en i relativt fantasifulla gorescener. Favoriten där är ju givetvis hembiträdet som tittar ut genom ett fönster varpå en zombie naglar fast henne med en kastad spik i handen. Sedan använder de en lie för att hugga av hennes huvud. Fint det. Nu försöker Michael att hångla lite med sin morsa, vilket hon inte direkt uppskattar och han springer iväg med orden "What's wrong? I'm your son!". Han blir raskt uppäten av en annan kvinna i sällskapet som strax innan fick stifta bekantskap med glasskärvor från ett fönster och är nu i rätt stor behov av plastikkirurgi. Det är nu man kommer på den riktigt brillianta idén: De kanske är ute efter något i huset. Vi släpper in dem! De är ju ändå så långsamma att vi kan undvika dem hur lätt som helst. Mmmm. Hur som helst, de flyr, Michael får äntligen sin mor i filmens bizarraste scen och det hela slutar i en lagom grym och brutal scen som avslutas med en felstavad text från The profecy of the black spider. Mumma.

Dubbning och dialog är under all kritik, vilket jag misstänker är orsaken till att denna film är relativt hatad. Jag väljer dock att helt bortse från detta och ser istället de sköna zombierna som verkar vara gjorda enligt samma princip som de i Zombie Flesheaters = täckta med fina lermasker, vilket jag tycker fungerar alldeles utmärkt tillsammans med de slitna kläderna. Zombierna ser verkligen ruttna och äckliga ut och det är precis som jag vill ha det. Visst, man ser att de svartmålade nästipparna sticker fram ibland men det är inget som stör. Goreeffekterna är relativt välgjorda annars och filmen har definitivt ett par riktigt klassiska scener som måste ses för att man ska tro att de existerar. Jag har valt att inte berätta om den mest sanslösa som involverar zombieMichael och hans mamma. Se filmen bara för denna scen. Jag vill också påstå att Bianchi faktiskt är en kompetent skräckregissör. Det finns många riktigt mysiga scener som t ex scenerna när zombierna är på väg mot huset beväpnade med liar och yxor, varpå de börjar hacka på dörrarna för att komma in. Se sen på de sista 5-10 minuterna som är riktigt sköna, fram till det kanske något antiklimaktiska slutet, men som ändå fungerar alldeles utmärkt. Fotot är lite smutsigt och slarvigt, men är klart kompetent.

En annan favorit är det elektroniska soundtracket där Berto Pisano fått fram en hel del riktigt mysiga synthmattor på sin analogsynth och jag älskar verkligen den typen av synthflum. Jag skulle lätt betala pengar för att ha soundtracket på cd, gärna tillsammans med Pisanos lika sköna soundtrack till Jope D'Amatos porrzombierulle Erotic nights of the living dead. Vi får hoppas att de dyker upp någon gång.

Som ni förstår så älskar jag den här filmen. Egentligen så är den väl kanske inte bättre än alla andra filmer i samma genre, italiensk zombiefilm alltså, men den vinner på sin enkla story och sitt snabba tempo. Jag rekommenderar den varmt till alla gorefilmsälskare.

Nude for satan (1974)

Ah, sommar. Stekhett ute och pilsnern är kall. Vad gör man då? Jo, man ser på Luigi Batzellas sanslösa sexploitationrulle, vad annars? Om det finns en film som har en coolare titel än denna så har jag inte hittat den än. Smaka på den. Nuuuude for Satan. Nude for Saatan. Den förklarar allt man behöver veta om filmen egentligen och man får vad man förtjänar när man väljer att se den. Inte nog med det så valde jag att se XXX-versionen som har ett flertal skabbiga inserts där aktörerna inte matchar skådespelarna i filmen överhuvudtaget! (De ska dock ha en eloge för att scenerna är inspelade i ungefär samma miljö.) Filmen handling är enkel, förvirrande och bitvis skrattretande. En läkare på väg till en patient blir vittne till en bilolycka mtt ute i ingenstans där en kvinna kör av vägen. Han beger sig till ett närliggande slott för att hämta hjälp, stötet på någon konstig snubbe i kappa som flinar konstigt och blir inbjuden att stanna över natten. Väl där så hittar han kvinnan som var med om olyckan med som har ett annat namn och som beter sig väldigt konstigt. Efter detta så upprepar historien sig, fast denna gång med kvinnan som vaknar upp i bilen och beger sig till slottet. Hon letar efter mannen som skulle hjälpa henne och hittar honom, men under ett annat namn. En krummryggad tjänare går omkring och flinar konstant när han inte piskar en naken kvinna för att göra henne redo för någon sorts ritual. Saker blir konstigare och konstigare, ända tills kvinnan blir anfallen av den mest fakade jättespindel jag någonsin skådat och allt kulminerar i en enda stor sexorgie där snubben i kappa försöker kalla fram Satan. Eller något. Seriöst, jag tror inte det är meningen att man ska hänga med i någon sorts handling här. Det är sexploitation som gäller här. Synd på ett sånt fint technicolorfoto.

Det här är verkligen exploitation när den är som sämst/bäst. Handlingen består bara av ett hoppande mellan olika sexscener och skräckelementen är riktigt usla som bäst. Något skådespeleri är det inte att tala om, bara förmågan att visa upp så mycket naket som möjligt och är det det man vill ha så kanske man blir nöjd. Jag fann det dock relativt svårt att bli underhållen av detta spektakel och det enda som höll intresset uppe var det relativt rena och fina fotot, som gör ett rätt bra jobb med de roliga miljöerna. Nåväl. Min dvdsamling var inte komplett utan den här filmen. Ingen respektabel exploitationfreak bör vara utan den.

Sister of Ursula (1978)

Enzo Milionis giallo från 1978 har ett koncept som känns lite mer exploativt än vanligt. Två systrar, Dagmar och Ursula, är på semester i en italiensk kuststad strax efter deras fars död. Ursula speciellt har väldigt svårt att acceptera detta och lider ännu mer av att hon är synsk. När hon träffar heroinisten Filippo så avskyr hon honom från första stund och förklarar att denne man kommer att döda henne, vilket ställer till lite såpadrama då hennes syster är intresserad av honom. Släng in en knarksmugglande hotellchef och hans lesbiska fru, den kåta nattklubbssångerskan som tycker om att bli slickad i anus och den maskerade, tjuvtittande mördaren som dödar sina kvinnliga offer med en stor fallos. Mmm. Just det.

Tyvärr så är Giallobiten till största delen frånvarande från filmen och då vi istället får sitta igenom en lång såpa med massor med naket och sexscener som bitivis är väääldigt nära hårdporr så blir detta mestadels tråkigt. Detta är lite synd då Milioni är relativt kompetent både som regissör och manusförfattare. Problemet är väl att de exploativa elementen tar över och det känns som man tittar på någon gammal censurerad porrfilm. Mordscenerna är korta och man får mestadels bara se liket efteråt. Karaktärerna är självupptagna och otrevliga vilket gör det svårt att överhuvudtaget bry sig om någon av dem, vilket kanske var vad regissören ville, men desto tråkigare för oss. Filmen är dock alltid trivsam att titta på, tack vare det snygga fotot och de underbara inspelningsplatserna vid den italienska kusten som fick mig att vilja resa till Italien. Kanske inte så bra betyg för en film där jag hela tiden sitter och funderar på var någonstans hotellet ligger istället för att överhuvudtaget bry mig om vem mördaren är (som för övrigt inte är speciellt svårt att lista ut). Det hela är ju sleazigt så det räcker och blir över, men själv hade jag nog velat ha lite mer blod och lite mindre porr.

Deep Evil (2004)

Ibland gör jag saker som jag inte riktigt förstår varför, men i slutändan så är det alltid Ridley Scotts fel. Jag älskar Alien. Nej, jag avgudar faktiskt Alien. Detta har resulterat i att jag letar upp så många filmer som möjligt i samma genre vilket har en tendens att resultera i filmer som Legion, med en plufsig Corey Feldman i en av rollerna eller denna, Deep Evil med Lorenzo Lamas. Jag har faktiskt ett svagt minne av att jag lovat mig själv att aldrig köpa en film med Lorenzo Lamas i huvudrollen men detta var något jag uppenbarligen förträngde när jag köpte Deep Evil för en ganska billig peng. Vad som verkligen shockade mig var när jag insåg att jag sett halva filmen och fortfarande fann den spännande och intressant, mycket tack vare ett ok manus och en trevlig storystruktur.

När filmen börjar har en atombomb exploderat någonstans i Alaska och den ende överlevande blir tillfångatagen av militären. När de försöker förhöra honom så hänvisar han endast till en överste Harrison som ingen kan verifiera existerar. Efter lite tortyr så börjar han berätta om ett hemligt laboratorium i Alaska dit han och en trupp soldater blivit skickade för att undersöka varför all kontakt avbrutits. När de anländer finner de inga vetenskapsmän, bara tomma korridorer fulla med vatten och slem. Det visar sig till slut att ett av labbets experiment är borta och snart börjar alla dö en efter en.

Visst, storyn är klyshig och det finns en hel del dramatiska "val" som regissör och manusförfattare gjort som inte funkar, men tack vare att man avslöjar så lite som möjligt förrän en bra bit in i filmen så fungerar storyn utmärkt och håller uppe spänningen ända till slutet. Orsaken till vad som dödat vetenskapsmännen fungerar även den och på det hela är detta en av de bättre direkt till TV SciFi-rullar jag någonsin sett. Skådespeleriet är överlag relativt bra och inte ens Lorenzo lyckas förstöra detta. Specialeffekterna är som väntade i en sådan produktion, med roliga makeupeffekter och halvdan CGI men de fungerar i sammanhanget. Slutet är inte oväntat och har en riktigt klyschig sista replik, men händelserna strax innan räddar allt. En mycket trevlig och underhållande liten rulle som jag kan rekommendera till monsterfans.

The Rage (2007)

Robert Kurtzman vet hur man skapar gore. Som en del av legendariska KNB efx så har han levererat makeupeffekter till hundratals filmer som t ex Predator, Evil dead 2, The faculty och Scream. 1997 gav han oss Wishmaster, en film om en ande, spelad av Andrew Divoff, som leverar minst sagt udda önskningar och nu är han tillbaka med Divoff i en gammaldags gorerulle av minst sagt varierande kvalitet.

Divoff spelar en galen vetenskapsman som har tagit fram ett Rage virus för att hämnas på mänskligheten då han påstår sig blivit lurad på ett botemedel för cancer. Innan något botemedel är framtagit så lyckas ett av hans offer rymma och smitta ner gamar som äter på hans döda kropp. Nu får vi följa några ungdomar på väg hem från en rockkonsert som blir anfallna av en hel skock med galna gamar som vill äta deras kött, och gärna föra smittan vidare.

I grund och botten så är detta en riktigt trevlig film som existerar för en enda orsak - att visa välgjort gore. De vanliga konventionella makeupeffekterna är suveräna och gore finns det verkligen gott om. Problemet med filmen ligger dock i de riktigt usla datoranimeringarna som speciellt märks när det gäller gamarna. Det var många år sedan jag såg så pass dåliga effekter och de får vilken scifichannelproduktion att se ut som en Steven Spielbergfilm. Utöver detta så använder Kurtsman CG för att förstärka de vanliga makeupeffekterna och gör tyvärr inte ett speciellt bra jobb med detta då det är ovanligt tydligt vad som är latex och vad som är CG. Jag kan tåla lite halvtaskig CG men det här är tyvärr alldeles för dåligt. Vad som heller inte hjälper till är det mediokra skådespeleriet från ungefär alla utom Divoff som åtminstone verkar ha roligt. Kurtsmans regi är inte heller riktigt stabil, vilket jag antar beror på att filmen verkar ha en väldigt låg budget och då antagligen inte alltför lång inspelningstid.

Allt detta är väldigt synd då detta hade rätt skön potential att bli en mindre kultklassiker. Totalt värdelöst är det dock inte. Filmen har ett rätt bra flyt och gorescenerna levereras regelbundet så man blir aldrig uttråkad. Jag ser fram emot när Kurtzman får lite mer budget och lite bättre CG-artister. Då kan det bli något. Robert Kurtzmans The Rage är en helt ok gorerulle, men tyvärr inte mer.

The Changeling (1980)

På Fred Andersons fina blog Mother! Oh god, mother! Blog! Blog! så postades ett inlägg härom veckan med temat Vad skapar en filmnörd? Kåseriet handlar om hur Fred blev som han blev helt enkelt, och då jag och Fred ibland känns stöpta ur samma form så passar det ju alldeles utmärkt att recensera en av de filmer som totalt skrämde mig ur vettet och gav mig ett sådant enormt sug efter skräckfilm att det brinner än i denna dag.

Det började ju givetvis tidigare än detta. Jag slukade alla Chock, Midnattsrysare och alla andra skräckfilmsserietidningar jag kom över. Därefter kom Varulven och Frankenstein på tv, och Hajen på video, men när jag och några klasskamrater i femte klass lyckades hyra Peter Medaks överlägsna spökhusrysare så var det första gången en film satte såpass mycket skräck i mig att jag inte kunde sova på flera dagar. Unga och naiva som vi var så hyrde vi Superstition veckan därpå vilket var spiken i kistan, men det tar vi en annan gång. Nu ska vi berätta sagan om George C Scott, rullstolen och bollen.

John Russell är en kompositör ute på semester tillsammans med sin fru och dotter någonstans i ett vinterlandskap. Deras bil har gått sönder och när John får tag på en telefon för att ringa bärgningstjänst så händer det som inte får hända. En lastbil väjer för en bil som slirar i snöslasket och plöjer rakt in i Russells bil, varpå hans familj omkommer omedelbart. Flera månader senare försöker John nu ta tag i sitt liv igen och flyttar till Seattle för ett jobb som föreläsare på ett universitet. Han hyr ett gammalt hus som verkar vara perfekt för inspirationen men det står inte på förrän mystiska saker händer. Varje morgon vid exakt samma klockslag hör ekande slag genom hela huset, dörrar öppnas av sig själva och allt detta leder honom till ett dolt vindsrum där ingen levt sedan 1909. Han inser att någonting försöker ta kontakt med honom från den andra sidan och när han anlitar ett medium och börjar få nys om vad som hände 70 år tidigare så börjar händelserna eskalera.

Det här är en sanslöst bra rysare. Med så enkla medel som t ex en gummiboll som kommer rullande ner för en trappa så bygger Peter Medak upp en riktigt tät stämning som ger en kalla kårar konstant. Eller vad sägs om den gamla klassikern med en röst som viskar på ett rullband? Medak vet att ju mindre man visar och ju mer man antyder så har man publiken i sina klor och det lyckas han med från ruta ett, oerhört hjälpt av sitt rörliga kameraarbete som antyder något som vandrar omkring i huset och bevakar de som rör sig där. Att John Russell spelas av George C Scott gör ju inte saken sämre direkt. Hans stabila spel hjälper oss att tro på vad vi ser. Sen så måste jag ju nämna Rick Wilkins fina musik. Spökhusfilmer ska ju ha melankolisk pianomusik, förstärkt med orkester i intensiva skräckscener, eller hur?

Detta är tredje gången jag ser denna film sedan den där ödesdigra dagen 1985 och jag måste säga att filmen håller än i denna dag. Jag förstår verkligen varför det gick som det gick för mig. Jag är nöjd.

Oily maniac (1976)

Den här fina lilla exploitationrullen från Shaw brothers i Hong kong handlar om en krympling (Han hade polio när han var liten)som dödar alla onda människor i sin närhet genom att förvandla sig till ett oljemonster tack vare en magisk besvärjelse han fått av en vän. Kolla in det här feta monstret:


Så ska gummimonster se ut! Yes!

Monstret trampar bland annat sönder huvudet på en elak plastikkirurg mitt uppe i en operation för att återställa mödomshinnan på en prostituerad kvinna så att hon kan säljas som oskuld om och om igen. Strategiskt placerad flaska, eller hur.


Vad jag egentligen säger om den här filmen är oväsentligt för om man har ett monster som ser ut så här så har man ett guldkorn till film.



Egentligen så är det en rätt småtafflig liten rulle, men med det monstret så... Utöver det underbara monstret som jag har så väldig svårt att sluta prata om så innehåller filmen massor med naket, ett uns gore, det stulna ledmotivet från hajen varje gång oljemonstret smyger omkring och flera kungfufighter där man hugger av lemmar och huvud på monstret, varpå det raskt växer tillbaka med hjälp av stopmotion. Egentligen så är det väl inte så bra, och jag antar att jag är lite löjligt partisk mot en sån här film, men jag kan inte rå för det. Nämnde jag att monstret har lysande gula ögon, kan simma omkring på väggar och tak som en stor oljefläck och kan hoppa jättehögt?


Underbart.

Snakes on a plane (2006)

Jag tillhör inte målgruppen för Snakes on a plane. Jag är varken rädd för att flyga eller rädd för ormar vilket egentligen är lite tråkigt då det är en välgjord thriller, åtminstone när det gäller själva ormbiten. Ormbiten. Höhö. Hur som helst, för att vara en film som egentligen existerar bara för att några producenter hade en liten tävling på afterworken om vem som kunde komma på den töntigaste titeln så är detta egentligen ett mästerverk. Att konceptet egentligen är lite småtöntigt känns oväsentligt då man verkligen gjort allt för att få ormarna att vara riktigt elaka och jävliga och även om cgi:n är ganska uppenbar så är de riktiga ormarna tillräckliga. Storyn är löjligt enkel:

En ung kille blir vittne till ett mord på Hawai där en åklagare blir mördad av en knarklangare. För att tysta honom så stoppar man sisådär 400 ormar ombord på planet till Los Angeles och fyller planet med feromoner som gör att de blir överdrivet aggresiva och det hela resulterar i panik och död. Att båda piloterna dör gör ju inte saken bättre, speciellt när det kommer till landning...

Det hela är en timme och 40 minuter lång excercis i olika sätt som människor kan bli dödade av ormar och filmmakarna har lagt ner mycket tid på att variera sig vilket gör att det känns hyfsat fräscht igenom hela filmen. Att man mitt under inspelningen blivit beordrade att gå från PG13 till R gör ju inte saken sämre då man lagt in lite extra scener med våld och naket som bara finns där för just den orsaken. Specialeffekterna är godkända även om det är väldigt tydligt vilka ormar som är äkta och vilka som är animerade. I grund och botten är detta dock en katastroffilm som osar rätt mycket 70tal, vilket absolut inte behöver vara något dåligt. Det är till och med ganska trevligt. Samuel L Jackson är en cool hjälte och även om Charlton Heston är saknad så gör de övriga skådespelarna ett bra jobb när man betar igenom KatastroffilmsABC:t. Filmen är fartfylld och spännande och även om man kanske inte kommer ihåg så mycket detaljer efteråt så är det en mycket trevlig rulle som fungerar alldeles utmärkt tack vare/trots sitt koncept. Men vad hände med alla lågbudgetspinoffs som borde ha dykt upp efteråt? Den enda jag känner till är Snakes on a train, men möjligheterna är ju oändliga! Gargoyles on a plane! Sharks on a plane! Erotic nights on a plane med George Eastman och Mark Shannon! Var är de? Jag skulle lätt betala pengar för dem.

Tarkan versus the vikings (1971)

Tarkan är en hård kille. Han har fått i uppdrag av Attila att föra hans dotter någonstans och de färdas tillsammans med Kurt, hans trogna varg och Kurt son... Kurt. De anländer till ett fort för att stanna över natten men blir överfallna av riktigt elaka vikingar (så elaka att man slänger in flera sekvenser där de mördar barn) och Kurt den äldre blir mördad när han försöker skydda Tarkan. Vikingarna dödar allt och alla, exklusive Tarkan såklart som dock är rätt spak med två pilar i ryggen och Attilas dotter som vikingahövdingen vill ha. Tarkan svär nu på Kurt den äldres grav att han skall hämnas och detta är en såpass stark sekvens att till och med Kurt den yngre gråter tårar. Nu följer ett flertal äventyr där Tarkan slåss mot de skummaste vikingar som filmhistorien skådat, en jättebläckfisk vars huvudföda är människor, elaka kineser och ännu mer skumma vikingar.

Jag vet inte riktigt var jag skall börja. Detta är alltså en turkisk äventyrsfilm baserad på en väldigt populär serietidning, och serietidning är precis vad detta liknar. Vikingarna har några av de sämsta peruker jag någonsin sett i en film och deras vikingabåtar verkar vara målade av samma snubbe som målade Villa Villekulla. När vi ändå är inne på Pippu Långstrump så är det väldigt många vikingar som har just pippihår. Inte direkt skräckinjagande. Den elake hövdingen har dock en blond peruk och verkar tagen direkt från ett Asterixalbum. Utöver detta så har ett stort antal extras färgat sitt hår blont, eller gult rättare sagt. Sen har vi ju den där jättebläckfisken som är något av det lamaste jag någonsin skådat. Väldigt uppenbart en kille med någon form av målad presenning över sig och tentakler som mest guppar runt i vattnet. Underbart faktiskt. Jag önskar den hade varit med mer.

Jag kommer på mig hela tiden när jag ska skriva den här recensionen att jag kommer av mig hela tiden för jag vet inte riktigt vad jag skall skriva. De blodiga men ack så taffligt koreograferade fightscenerna? Tarkans döda varg (schäfer)som är väldigt dålig på att spela död? Allt naket som kulminerar med en orgiesekvens där vikingarna förlustar sig på sina kvinnliga slavar? Fightscenen som slutar med att hjältinnans svärd går av och hon tittar förvånat på det medans hennes motståndare faller död ner på marken? Det stulna soundtracket som bla innehåller Also spracht Zarathustra och Ennio Morricone? Det finns så mycket att se här. Lite sex, lite våld och en massa lågbudget conanerier. Tack Mondo macabro för att ni släppt detta elände på dvd. Jag vill ha mer.

Underworld: Evolution (2006)

Det hände inte ofta men ibland dyker det upp ett litet guldkorn i form av en uppföljare som är bättre än originalet. Underworld var en trevlig liten serietidningsrulle om kriget mellan vampyrer och varulvar vars höjdpunkter var Kate Beckingsale i svart, tight latexdräkt och en riktigt kul story. Underworld: Evolution fortsätter storyn där den slutade i ettan, men tar allt ett steg längre med ännu mer stiliserat foto och rejäla mängder blod och splatter, något som ettan var rätt blodfattig (fniss)med. Ett ytterligare stort plus är Tony Currans förste vampyr, Marcus Corvinus, en fladdermusliknande varelse med gigantiska vingar som är en fröjd att se på. Den här gången får vi reda på ytterligare lite hemligheter i kriget mellan huggtänder och hårbollar. Det visar sig att William Corvinus, den förste varulven, fortfarande är i liv och Marcus Corvinus, den förste vampyren som även är bror till denne vill veta var han finns. Den enda som har en aning om var detta kan vara är Selene, våran latexförpackade vampyrbabe. Tillsammans med Michael, hennes älskare som även råkar vara en vampyr/varulvshybrid så måste de hålla Marcus ifrån att ta reda på var den stora vita och elaka fluffen är instängd. Dags att få reda på lite fler hemligheter omkring Selenes bakgrund!

Det här är så rackarns trevligt att man sitter med en litet flin hela filmen. Storyn är likadan som ettan, tuggummifluff, men allt är så stiliserat och coolt iscensatt att det aldrig blir en tråkig sekund och då det är en uppföljare så slipper man en massa exposition som segar ner. När filmmakarna sedan väljer att ösa på med massor av blod och våld så blir det bara ännu bättre. Len Wisemans regi är lite nertonad jämfört med ettan = inte alls lika mycket matrixripoffscener och de har verkligen hittat rätt färgfilter för kameran. Kate Beckinsales latexdräkt verkar vara ännu tajtare än tidigare och tillsammans blir detta perfekt sockervaddsunderhållning. Visst, det hela känns som ett tvspel ibland, men det gör inget. Mycket mycket trevligt.

Hell's ground (2007)

Dagens aqenda är Pakistans första splatterfilm, Zibahkhana. Den har visats över hela världen under namnet Hell's ground på diverse festivaler, förutom i sitt ursprungsland där det lär dröja ett tag till innan den får en officiell release. Filmen skapades av Omar Ali Khan som finansierade den med hjälp av pengar från sin kedja med glasskafeér, med lite hjälp av Pete Tombs, en av personerna bakom Mondo Macabro som släppt en hel del intressant exploitation på dvd. Givetvis så lät ju detta hur intressant som helst för en splattergottare som mig och jag var tvungen att inhandla den på dvd. Filmen vann en hel del priser och har fått ett flertal bra recensioner så då är frågan - är filmen värd det?

Filmens handling är i synnerhet enkel - det är en kärleksfylld ripoff till Motorsågsmassakern där ett antal ungdomar åker iväg i en gammal folkvagnsbuss för att gå på en konsert. Det är den tuffa killen, den blyga tjejen, den tuffa tjejen, etc - varje klyscha som existerar. På vägen dit passerar de en förbjuden plats, den så kallade Hell's ground och det dröjer inte länge förrän de attackeras av zombier och en av dem blir biten. Det står nu inte på förrän de är vilse och med tom tank mitt ute i ingenstans och någonting iklädd en burkha börjar ha ihjäl dem en efter en...

Gränsen mellan ren ripoff och kärleksfylld hyllning är hårfin och Hell's ground ligger någonstans där precis på gränsen. Vad som räddar den från förfall är just miljöerna och kulturen som filmen är inspelad i. Att en person som är klädd i burkha skulle vara skräckinjagande var en sak som jag var lite osäker på innan jag såg filmen men jag måste säga att det fungerar alldeles utmärkt. Men utöver detta så är det tyvärr faktiskt inte mycket som står ut. Omar Khans regi är godkänd men ingenting speciellt. Att det är en debutfilm har givetvis en hel del med detta att göra och då man faktiskt kan känna bitvis att han verkligen gillar genren så kan han nog bli något att hålla ögonen öppna efter, om han nu skapar något lite mer eget. En annan sak som drar ner betyget är skådespeleriet, först och främst de fem ungdomar som beger sig ut i vildmarken där talangerna varierar kraftigt från halvtaskigt till ok. Filmen är heller inte speciellt blodig. Lite gore är det, men det mesta är när man får se vad som hänt efteråt fast å andra sidan så kan det ju vara jag som är kinkig. Scenen med zombierna passar heller inte in speciellt bra. Den har ett ok skäl för att vara där (som man får reda på om man lyssnar på det relativt intressanta kommentarspåret på dvdn) men de dyker upp, är med i 5 minuter och sen övergår filmen helt till den burkhabärande galningen och dennes familj som största hotet.

Jag antar att jag hade lite för höga förväntningar på den här filmen. Den är absolut inte dålig och relativt välfilmad, men med ett manus som är en karbonkopia av Motorsågsmassakern och inga egna ideér så blir det definitivt svårt att ställa sig i samma hyllningskör som finns ute på internet. Med en relativt tät stämning och riktigt skön musik (en blandning av vanlig skräckfilsmusik och gamla pakistanska popdängor) så finns det i alla fall många filmer som är betydligt sämre. Har man inte alltför höga krav så är detta utmärkt underhållning.

30 days of night - igen

Igår såg jag om 30 days of night och jag tänkte bara slinka in ett litet inlägg om att filmen lätt håller för flera visningar. Det är så jäkla skönt att se en skräckfilm där den utsatta gruppen överlevande inte för en gångs skull slits sönder av interna konflikter. Visst, det finns, men hålls på förhållandevis låg nivå. Miljöerna är helt perfekta för en skräckfilm och jag undrar varför det är såpass få filmer som utspelar sig i vintermiljöer. Vi slipper också allt elände som Anne Rice gett världen, de gotiska och romantiska vampyrerna. Här pratar vi rovdjur som bara lever för jakten... Har du inte sett den så gör det.

Här är min gamla recension

Night of the sorcerers (1973)

En expedition reser till Afrika för att undersöka försvinnandet av elefanter i ett visst område. När de anländer blir de varnade av lokalbefolkningen att inte strosa runt i djungeln på natten, speciellt inte på den gamla offerplatsen i närheten. Ni förstår ju hur detta kommer att sluta. Det står inte på förrän expeditionens vackra kvinnor har blivit offrade till någon voodoogud och återuppstått som leopardvampyrer (vilket innebär att de har leopardbikinis och skuttar omkring i slowmotion). Hjälten hade antagligen kunnat stoppa detta redan i början av filmen men han var upptagen med att knulla med sin flickvän varje gång han skulle hålla vakt. Nu måste han stoppa de onda leopardvampyrerna och deras zombier innan allt är för sent. Typ.

En tanke som gick igenom mitt huvud genom hela filmen var att detta kändes som en Jess Francofilm. Handling, miljöer (en spansk nationalpark som fick föreställa Afrika) och det stora antalet nakna bröst (till och med nakna flashbacks) gör att det känns sådär lagom småsleazigt. Men detta är ingen hastig, slarvig zoom-orgie. Amando De Ossorio är välgjord (såpass välgjord som en film med en så uppenbar låg budget kan bli). Fotot är snyggt och även om det är lite väl mycket Day for night fotografi så fungerar det relativt bra. Maria Kosty, Kali Hansa och Loretta Tovar struttar omkring i djungeln i så lite kläder som är fysiskt möjligt vilket gör att filmen åtminstone alltid är rolig att titta på. Simon Andreu är helt ok som hjälten som inte kan hålla sig från sin flickvän, även om allas liv står på spel och Jack Taylor har sin vanliga mustasch i rollen som expeditionens ledare. Utöver detta så dyker Jose Thelman upp i en liten roll som inföding och repriserar sin roll som våldtäktsman från Tombs of the blind dead, utan mustasch dock. Det hela är en riktigt kul liten exploitationfilm som inte är speciellt bra men heller inte dålig. Den har sin beskärda del av explotiativa element speciellt som ritualen för att göra kvinnorna till vampyrer innebär att man måste piska av dem kläderna tills de är helt nakna och sedan hugga huvudet av dem och tack vare att De Ossorio står bakom kameran så är det lite bättre än vad man kan tro. Att ta den seriöst som skräckfilm är helt omöjligt tack vare leopardvampyrkvinnorna som skuttar omkring i slowmotion och fräser. Tråkig, det blir den dock aldrig.

The Devils sword (1984)

Indonesisk exploitation. Smaka på den.

Mandala, spelad av den tuffe Barry Prima, är världens störste krigare som rider runt på sin trogna häst och kämpar mot ondska. En dag rider han in i en by där ett bröllop pågår. Problemet är dock att den onda Alligatordrottningen, en ond häxa/nymfoman vill ha brudgummen till sitt personliga hov och har skickat Mandalas forne vän för att tvinga till sig honom. Detta resulterar i en rejält blodig strid där de enda som överlever är bruden, brudgummen och de två krigarna. Alligatordrottningen får som hon vill och Mandla lovar att hämnas. Mitt i allt detta så visar det sig att alla onda krigare i världen (inte mer än 4) har gått ihop för att på Alligatordrottningens order finna The Devils Sword, ett svärd smitt för tusentals år sedan av en fallen meteorit och som sägs ge oerhörda krafter till den som äger det. Mandalas läromästare vet var det finns och blir överfallen av de 4 onda krigarna som alla slås med olika konstiga vapen och han blir dödlig sårad, men vägrar berätta var svärdet finns. Mandala kommer i tid men för att rädda hans liv så måste han hugga av sin läromästares infekterade ben (vilket perfekt scenario för en gorescen). Nu får Mandala i uppdrag att finna det djävla svärdet och stoppa den onda Alligatordrottningen innan hon knullat sig igenom alla unga män i landet och beger sig ut på en lång färd tillsammans med den unga bruden som vill hämnas sin förlorade make.

Handlingen säger väl det mesta och och någon död sekund existerar inte. Mandala slåss gärna och filmen hoppar mellan ett flertal långa, blodiga fightscener där armar och huvuden flyger omkring i kaskader av blod. Det kanske inte är lika blodigt som låt oss säga Shogun Assassin, men inte långt därifrån. Fightscenerna är dock inte speciellt bra koreograferade, men det gör inte så mycket då allt är så härligt underhållande. Regissören använder sig gärna av mycket enkla trick för att få sina krigare att flyga fram på skärmen och man sitter där hela tiden med ett leende på läpparna. Min favoritscen är den där Mandala och bruden färdas på en flotte över en dimtäckt sjö och blir anfallna av en hord alligatormän som hoppar ut på båten med hjälp av filmen visas baklänges och synen av detta och deras vobblande träsvärd är totalt sanslös. Alla skådespelare spelar över så gott de kan och den skruvade dubbningen gör inte saken bättre/sämre egentligen. Det är dock en ganska snygg film, definitivt gjord på 80talet med massor av pastellfärger och röktäckta landskap. Lite som Krull på en hundradels budget korsat med en kungfufilm - på ett bra sätt. Det finns så mycket sköna detaljer jag skulle kunna gå in på, men jag väljer att hålla käften och låta er upptäcka dem själva.

Totalt sanslöst härligt underhållande alltså. Det är totalt omöjligt att inte bli underhållen av detta spektakel och jag ser verkligen fram emot att utforska den indonesiska filmvärlden lite djupare. Du märker själv om detta är något för dig efter att ha läst denna recension och jag hoppas att min entusiasm verkligen går fram.

The Happening (2008)

Att The Happening skulle vara dödsstöten för M Night Shyamalans karriär som många verkar påstå efter att filmen i stora drag blivit sågad är inte något som jag tror på. Jag har faktiskt lite svårt att förstå varför så många verkar sky honom som pesten. Folk verkar anse att han har någon sorts tävling mot sig själv för att toppa Sjätte sinnet, men Shyamalan själv verkar göra precis de filmer han själv vill göra. Att han har ett stort ego är något som är väldigt uppenbart men med det egot följer även en rätt stor talang. När hans filmer är som bäst så känns de som stöpta ur samma form som Howard Hawks och Frank Capras föregångare. Hur passar The Happening in här då? Så dålig som alla recensioner säger att den skulle vara, det är den verkligen inte men Shyamalan har gjort några riktigt dåliga val, speciellt när det gäller skådespelare.

Något händer på Usa:s östkust. I Central park, New York, så börjar stora mängder människor bete sig konstigt. De sluddrar och verkar inte veta var de är, varpå de helt sonika tar livet av sig. Myndigheterna misstänker en terroristattack och börjar evakuera staden, samtidigt som samma sak sker i flera städer i allt större utsträckning. Vi får följa Elliot och Alma Moore (spelade av Mark Wahlberg och Zooey Deschanel) på flykt ut ur staden mot någon sorts säker plats. Mer tänker jag inte gå in på för att inte spoila.

Det största misstaget som Shyamalan gjorde var att välja Mark Wahlberg som huvudrollsinnehavare. Han är det blekaste och tråkigaste jag sett på år och dag. Man vänjer sig dock efter ett tag, men då är skadan redan skedd. Zooey Deschanel gör bättre ifrån sig, men vars karaktär beter sig väldigt konstigt och jag störde mig på henne vid flera tillfällen. John Leguizamo som vanligtvis brukar vara bra är även han väldigt blek, men jag tror det beror manuset. Annars är birollerna bra spelade.
Misstag nummer två är James Newton Howards musik som är bra, men känns hämtad från en 40talsfilm där musiken inte riktigt är synkad med vad som händer på skärmen. Den spelas konstant, även i lugna stunder och det är inte riktigt 100%

Som regissör är Shyamalan dock godkänd. Han skapar ett ganska tät stämning och lyckas behålla den filmen igenom, men jag är lite förvånad över att han har valt att skildra en såpass lågmäld apokalyps. Jag gillar konceptet han valt som är både spännande och aningen tänkvärt, även om jag vet att många inte håller med mig. Det är dock inte mitt problem. :) The Happening är en relativt välgjord scifithriller som har några rejäla svagheter, men även stora kvaliteter och som i slutändan kommer upp med näsan ovanför ytan.