På Fred Andersons fina blog Mother! Oh god, mother! Blog! Blog! så postades ett inlägg härom veckan med temat Vad skapar en filmnörd? Kåseriet handlar om hur Fred blev som han blev helt enkelt, och då jag och Fred ibland känns stöpta ur samma form så passar det ju alldeles utmärkt att recensera en av de filmer som totalt skrämde mig ur vettet och gav mig ett sådant enormt sug efter skräckfilm att det brinner än i denna dag.
Det började ju givetvis tidigare än detta. Jag slukade alla Chock, Midnattsrysare och alla andra skräckfilmsserietidningar jag kom över. Därefter kom Varulven och Frankenstein på tv, och Hajen på video, men när jag och några klasskamrater i femte klass lyckades hyra Peter Medaks överlägsna spökhusrysare så var det första gången en film satte såpass mycket skräck i mig att jag inte kunde sova på flera dagar. Unga och naiva som vi var så hyrde vi Superstition veckan därpå vilket var spiken i kistan, men det tar vi en annan gång. Nu ska vi berätta sagan om George C Scott, rullstolen och bollen.
John Russell är en kompositör ute på semester tillsammans med sin fru och dotter någonstans i ett vinterlandskap. Deras bil har gått sönder och när John får tag på en telefon för att ringa bärgningstjänst så händer det som inte får hända. En lastbil väjer för en bil som slirar i snöslasket och plöjer rakt in i Russells bil, varpå hans familj omkommer omedelbart. Flera månader senare försöker John nu ta tag i sitt liv igen och flyttar till Seattle för ett jobb som föreläsare på ett universitet. Han hyr ett gammalt hus som verkar vara perfekt för inspirationen men det står inte på förrän mystiska saker händer. Varje morgon vid exakt samma klockslag hör ekande slag genom hela huset, dörrar öppnas av sig själva och allt detta leder honom till ett dolt vindsrum där ingen levt sedan 1909. Han inser att någonting försöker ta kontakt med honom från den andra sidan och när han anlitar ett medium och börjar få nys om vad som hände 70 år tidigare så börjar händelserna eskalera.
Det här är en sanslöst bra rysare. Med så enkla medel som t ex en gummiboll som kommer rullande ner för en trappa så bygger Peter Medak upp en riktigt tät stämning som ger en kalla kårar konstant. Eller vad sägs om den gamla klassikern med en röst som viskar på ett rullband? Medak vet att ju mindre man visar och ju mer man antyder så har man publiken i sina klor och det lyckas han med från ruta ett, oerhört hjälpt av sitt rörliga kameraarbete som antyder något som vandrar omkring i huset och bevakar de som rör sig där. Att John Russell spelas av George C Scott gör ju inte saken sämre direkt. Hans stabila spel hjälper oss att tro på vad vi ser. Sen så måste jag ju nämna Rick Wilkins fina musik. Spökhusfilmer ska ju ha melankolisk pianomusik, förstärkt med orkester i intensiva skräckscener, eller hur?
Detta är tredje gången jag ser denna film sedan den där ödesdigra dagen 1985 och jag måste säga att filmen håller än i denna dag. Jag förstår verkligen varför det gick som det gick för mig. Jag är nöjd.
2 kommentarer:
Det är en OERHÖRT bra film. Jag såg den inte när jag var så ung, men den skrämde mig fortfarande. Egentligen finns det inget dåligt med den har jag insett.
Om jag ska välja en favoritscen så är det nog den automatiska skriften, vilket är den bästa versionen av den kommunikationen jag sett på film.
Fan också, jag glömde två saker i min text, dels dessa billiga rysarböcker med rött omslag och dels Hans Arnolds teckningar i mammas veckotidningarna!
Min favoritscen är nog när Trish Van Devere blir upplurad upp till vindsloftet i slutet av filmen...
Jag måste sätta mig ner och lyssna på kommentarspåret som är med på den engelska dvdn... på det lilla jag hörde så verkar Peter Medak älska genren
Annars så skrev jag ju ingenting om när jag brukade hänga i videobutiken och dregla på alla skräckfilmsomslag och anta att filmerna var huuuur läskiga som helst... :)
Skicka en kommentar