Candyman (1992)

Candyman är en film som jag aktat mig lite för, i och med att det ploppat ut uppföljare och jag får intrycket att Candyman har blivit en liten sån där franchise som Freddy och Jason och allt sånt där. Å andra sidan så vet jag ju att Tony Todd är en bra skådis som har en magnifik röst så förr eller senare så var det väl oundvikligt att jag skulle se den. Det var dumt att vänta så här länge. Candyman är inget mästerverk, men en solid skräckfilm som fokuserar mer på stämning än splatter och som har ett manus med en gnutta intelligens.

Vi får följa Helen Lyle (mycket bra spelad av den synnerligen vackra Virginia Madsen i sin prime) som skriver en doktorsuppsats om vandringsmyter och fastnar för den om Candyman, en före detta slav som blev lynchad när han blev kär i en vit kvinna. Lynchningen var synnerligen brutal då de sågade handen av honom med en rostig såg och ersatte den med en krok, samt lät honom bli stungen till döds av bin. Enligt legenden så skall han komma om man tittar i en spegel och säger Candyman 5 ggr. Helen och hennes kollega börjar fråga runt om legenden i ett nergången område främst bebott av fattiga svarta människor och ju mer hon får reda på, ju mer fascinerad blir hon. Givetvis så kan hon inte hålla sig från spegeln och hon säger orden 5 ggr. Det hon själv inte tror på kommer snart efter henne och hon finner sig anklagad för flera mord, samtidigt som Candyman vill ha något av henne.

Filmen är långt ifrån någon vanlig skräckfilm, åtminstone enligt Fangoriamallen. Nästan alla scener utspelar sig i dagsljus eller i fullt upplysta lokaler och det är upp till Tony Todd (helt magnifik röst), Virginia Madsens skådespeleri och Philip Glass underbara musik att fastställa själva skräckelementen och det gör de alldeles utmärkt. Speciellt blodig är inte filmen heller, utan förlitar sig mer på ljudeffekter och din egna fantasi till vad som händer i scenerna. Regin är stark och fotot fångar fint de kalla smutisga miljöerna som huvudpersonerna rör sig i. Vad som riktigt inte fungerar är twisten i slutet som känns rätt men ändå onödig. I slutändan så är det här en mycket välgjord skräckfilm som har det där lilla extra som gör att man fortfarande funderar på filmen efter att den är slut. Nu är frågan - vågar man se uppföljarna?