Underworld (2003)

Ibland så lyssnar man alldeles för mycket på andra när man väljer bort vissa filmer. Underworld är ett ypperligt exempel på detta. Filmens koncept verkade småintressant, men alldeles för Matrixinfluerat och när jag snackade med vänner som sett den så klagades det väldigt mycket på specialeffekterna, speciellt cgivarulvarna, så jag gjorde helt enkelt valet att inte se filmen. Några år senare kom jag hem till en vän som var mitt uppe i att titta på uppföljaren från 2006 och jag blev faktiskt lite småintresserad, och min vrånghet började så smått luckras upp. Nu har jag äntligen sett filmen och än en gång kan jag erkänna att jag varit onödigt sur och tråkig för Underworld är en mycket trevlig tuggummirulle som kanske hade mått lite bra av några egna influenser och lite mer våld och blod, men som ändå står stadigt på egna ben.

Den absolut största orsaken till att se filmen om man är en heterosexuell man är ju givetvis Kate Beckinsale som spenderar större delen av filmen skjutandes och hoppandes i riktigt snygga och tajta läderkläder. Hon spelar Selene, en vampyr som är mitt inne ett krig mellan vampyrer och varulvar som pågått i hundratals år. Under ett uppdrag så hamnar hon i en eldstrid mitt inne på en t-banestation där några varulvar jagar en människa. Varför de jagar en människa annat än för att äta är något som förbryllar henne. Hon börjar snoka lite djupare och de är nu serietidningsintrigerna tar fart rejält, där det visar sig att saker man trott på i hundratals år kanske inte är som de ska vara. Det är ingen ide att jag går in djupare på det här. Det är som hämtat direkt från en Dark Horse serietidning eller Vampire the Masquerade, vilket även resulterade i en stämning av ägarna till rollspelet som har en väldigt liknande handling. Handlingen fungerar vilket är det som är det viktigaste. Det hela går ut på att visa upp Kate i ett stort antal coola fightscener, vissa kanske lite väl matrixinfluerade men snygga hur som helst. Regin och foto är maximalt stiliserat, svart och blött då varenda scen utspelar sig i störtregn eller i underjorden, eller någon annan lagom gotisk lokal. Alla skådespelare är väl valda för att passa i sina roller och samtliga fungerar, med ett extra plus till Bill Nighy som är störtskön som storvampyr. Det går liksom inte att låta bli att bli underhållen av det här högbudgetspektaklet.

Vad som drar ner betyget är dock att filmen är lite för snäll. Det finns lite blod, men det är med betoning på lite och filmen hade mått bra att att vara lite råare och tuffare. Cgi:n för varulvarna är inte direkt klockren, speciellt förvandlingsscenerna, men de förstör åtminstone inte filmen. Sen vet jag inte riktigt om filmens intriger verkligen håller upp en 115 minuter lång film. Men man blir i alla fall aldrig utråkad och det är ju ett gott betyg. En skön serietidningsrulle alltså, och om jag ska låta mitt testosteron prata lite så är det ju så att Kate är för jävla läcker i sin outfit.