Burial ground (1981)

Ah, den finaste zombiefilmen av dem alla. Åh nej, tro nu inte att jag tycker detta är en bättre film än t ex George A Romeros Night of the living dead eller Dawn of the dead. Det är bara det att Andrea Bianchis Le Notti del terrore verkligen är mörk, svart och obehaglig. Man får en känsla direkt från början att ingen kommer att överleva, att alla kommer att dö på så obehagliga sätt som möjligt. Filmen har verkligen sin beskärda del av svagheter men det skiter man fullständigt i, tack vare det rappa berättandet och en total avsaknad av logik, precis som en riktigt obehaglig mardröm skall vara. Den här recensionen innehåller för övrigt massor med spoilers, bara så ni vet.

Samtidigt som tre par är på väg ut till landet för att hälsa på Professor Ayres så håller den gode professorn på att utforska några etruskiska gravkamrar. Han gör en makalös upptäckt, något så oerhört som han bara vet och som han planerar att berätta för sina vänner när de anländer. Innan de anländer så blir den gode professorn dock uppäten av några väldigt ruttna zombier "No! Please! I am your friend!!". Nåväl, våra hjältar anländer till den stora lyxvillan och sätter genast igång att festa och knulla. Klassisk dialog här: "You look just like a little whore, but I like that in a girl." Ett av paren har en mycket mysko son som ser ut som en 25årig dvärg, vilket inte är så konstigt eftersom han spelades av en 25årig väldigt kort och tanig kille som ser smått obehaglig ut tillsammans med den riktigt gräsliga mutation av pottfrisyr som han blivit påtvingad. Sonen har uppenbarligen ett ganske enormt mammakomplex då han gör allt han kan för att stoppa morsan och hennes styvfar från att öva barnproducering. (Jag har ingen aning om han är styvfar eller inte, jag har dock alltid trott det från det förakt som sonen verkar visa. Det kan ju också givetvis bero på att sonen själv vill sätta på sin morsa och bara är väldigt avundsjuk. Vad vet jag?). Hur som helst, under en trevlig eftermiddag ute på ägorna medelst hångel och fotografering så befinner de sig under attack av en stor samling ruttna zombier. Michaels far/styvfar är den första som dör i en scen som har den klassiska dialogbiten "Mother, this cloth smells of death!" De lyckas ta sig tillbaka till huset efter att ha krossat ett mindre antal zombieskallar och råkat ut för en zombie som klart och tydligt verkar peka åt vilket håll de ska springa. Jepp, det ser inte bättre ut. Håll koll efter scenen där de upptäcker att zombierna är vid deras bilar. Nu barrikaderar de in sig och börjar således att dö en efter en i relativt fantasifulla gorescener. Favoriten där är ju givetvis hembiträdet som tittar ut genom ett fönster varpå en zombie naglar fast henne med en kastad spik i handen. Sedan använder de en lie för att hugga av hennes huvud. Fint det. Nu försöker Michael att hångla lite med sin morsa, vilket hon inte direkt uppskattar och han springer iväg med orden "What's wrong? I'm your son!". Han blir raskt uppäten av en annan kvinna i sällskapet som strax innan fick stifta bekantskap med glasskärvor från ett fönster och är nu i rätt stor behov av plastikkirurgi. Det är nu man kommer på den riktigt brillianta idén: De kanske är ute efter något i huset. Vi släpper in dem! De är ju ändå så långsamma att vi kan undvika dem hur lätt som helst. Mmmm. Hur som helst, de flyr, Michael får äntligen sin mor i filmens bizarraste scen och det hela slutar i en lagom grym och brutal scen som avslutas med en felstavad text från The profecy of the black spider. Mumma.

Dubbning och dialog är under all kritik, vilket jag misstänker är orsaken till att denna film är relativt hatad. Jag väljer dock att helt bortse från detta och ser istället de sköna zombierna som verkar vara gjorda enligt samma princip som de i Zombie Flesheaters = täckta med fina lermasker, vilket jag tycker fungerar alldeles utmärkt tillsammans med de slitna kläderna. Zombierna ser verkligen ruttna och äckliga ut och det är precis som jag vill ha det. Visst, man ser att de svartmålade nästipparna sticker fram ibland men det är inget som stör. Goreeffekterna är relativt välgjorda annars och filmen har definitivt ett par riktigt klassiska scener som måste ses för att man ska tro att de existerar. Jag har valt att inte berätta om den mest sanslösa som involverar zombieMichael och hans mamma. Se filmen bara för denna scen. Jag vill också påstå att Bianchi faktiskt är en kompetent skräckregissör. Det finns många riktigt mysiga scener som t ex scenerna när zombierna är på väg mot huset beväpnade med liar och yxor, varpå de börjar hacka på dörrarna för att komma in. Se sen på de sista 5-10 minuterna som är riktigt sköna, fram till det kanske något antiklimaktiska slutet, men som ändå fungerar alldeles utmärkt. Fotot är lite smutsigt och slarvigt, men är klart kompetent.

En annan favorit är det elektroniska soundtracket där Berto Pisano fått fram en hel del riktigt mysiga synthmattor på sin analogsynth och jag älskar verkligen den typen av synthflum. Jag skulle lätt betala pengar för att ha soundtracket på cd, gärna tillsammans med Pisanos lika sköna soundtrack till Jope D'Amatos porrzombierulle Erotic nights of the living dead. Vi får hoppas att de dyker upp någon gång.

Som ni förstår så älskar jag den här filmen. Egentligen så är den väl kanske inte bättre än alla andra filmer i samma genre, italiensk zombiefilm alltså, men den vinner på sin enkla story och sitt snabba tempo. Jag rekommenderar den varmt till alla gorefilmsälskare.