måndag 15 juni 2009

Born to fight (2004)


Filmer som Thailändska Born to fight behöver man ibland. Jag minns det sena 80talet, när filmvåldet började bli allt grövre, utan att för den skull dra ner på kvaliteten. Actionfilmsklassiker som Dödligt vapen och Die hard fläskade på med blodig action utan att vika undan. Born to fight är en film som får mig att tänka på denna gyllene era då det är just en typisk sådan film, knökfull med action och blod och som får en att förbise alla små skavanker som manuset kan ha. Squibs galore!

Filmens egentligen enda skavank är just manuset som är en patriotisk klyschfest utan dess like. Deaw, en ung polis är del av en raid där man ska ta fast en ökänd knarkkung och man får sitt byte, men Deaws kapten omkommer. Deaw dekar ner sig lite och tycker att det är hans fel, och för att försöka slippa tänka på det hela så följer han med sin syster till en avlägsen by för att dela ut mat och leksaker. Det står dock inte på förrän elaka terrorister klampar in och börjar massakrera byborna i en lång, fin lightvariant av senaste Rambo. När krutröken skingras så hotar terroristerna att döda de överlevande om man inte överlämnar den tidigare nämnda knarkkungen. Proceduren för att överlämna honom sätts igång, men när de överlevande byborna och ditresta atleterna får höra den thailändska nationalsången så beslutar de sig för att slå tillbaka. Mer än så behövs inte.

Manuset är tunt, minst sagt, och de lugna sekvenserna rätt intetsägande men så fort det är action i bild så är detta helt underbar underhållning, och det är större delen av filmen. Inte många döda sekunder här inte. Born to fight är knökfull med så mycket sköna och sanslösa stuntsekvenser att man i vissa scener nästan kippar efter andan (bästa exemplet, en badguy som ramlar ner från taket på en lastbil och är väldigt nära att hamna under hjulet...). Kampsportscenerna är akrobatiska och snyggt koreograferade, gärna i slow motion och en fröjd att titta på. När man inte använder sina händer och fötter så är det squibs som gäller och de är många och stora. I en sekvens så skjuter man till och med av armen på en stackars bybo. Skurkarna är elakare än elakast, allt för att man ska heja lite extra på de superpatriotiska byborna och även om just den biten känns lite soppig så fungerar det ur actionfilmssynpunkt. Jag menar, de spottar ju på Thailands flagga och vill nuka Bangkok! Allt är kompetent och snyggt filmat av delar av teamet som låg bakom Ong Bak, därav den höga kvaliteten på actionscenerna, allting till tonerna av rivig och totalt menlös techno.

Det här är alltså simpel action, gjord för att underhålla och det lyckas den verkligen bra med. Jag satt hela filmen med ett leende på läpparna och njöt av det vackra och blodiga serietidningsvåldet. Rekommenderas till alla älskare av fartfylld action.

3 kommentarer:

Weekend Video sa...

Skön film och min favorit av alla Thailändska filmer.

Fred Anderson sa...

det bästa patriot-inslaget tycker jag är när Dan Chupong är slagen, ligger på marken och krälar och får syn på ett mynt med den thailändske kungens porträtt. Han lindar in det ett tygstycke runt handen... och återfår krafterna att ta ihjälp några till :)

Skepparkrantz sa...

Aha, tänkte aldrig så djupt på myntet, det var ju en gåva av hans kapten direkt i början så jag tolka det som att det var av hans minne han fick kraft. Patriot inslagen är som sagt tydliga men så övertydliga att det blir bra, och så är det ju tokbra action! såg härom dagen om Tom Yum Goong, mm även den var lika mumsig som sist.