torsdag 16 juli 2009

Salem's lot (1979)


Stephen King filmatiseringar är ju verkligen ett kapitel för sig, där man verkar (så länge man inte heter Frank Darabont eller Rob Reiner) ha enorma problem att få ner Kings prosa till vettig celluloid. Det finns några få underhållande undantag, men till största delen så har vi att göra med skräp som Children of the corn 5-12, Creepshow III och Langoljärerna. Nu tog jag iofs de värsta exemplen jag kunde tänka mig. Salem's Lot däremot, är faktiskt ett av de bättre.

Handlingen är verkligen klassisk, där en författare reser hem till sin hemstad och inser att en ondska tagit plats i det gamla huset uppe på kullen som övervakar staden. En efter en förvandlas byborna till vampyrer och det är upp till David Soul i en skönt orörlig frisyr att stoppa epidemin... Det är onödigt att gå in på mer detaljer annat än att säga att det är en fin liten skildring av en småstad i klorna på vampyrer, med en hel del Hammerkänsla.

Salem's Lot gjordes på den tiden där Tobe Hooper fortfarande var en regissör som visade upp stor kompetens inom genren, innan filmer som Crocodile, Toolbox murders, The Mangler och Invaders from Mars. Här uppvisar han ett solitt hantverk som vet precis hur han skall sätta tempot och den sköna stämning som börjar direkt från start. Skådespelarlistan är knökfull med namn man känner igen och alla gör bra ifrån sig, speciellt när det är frågan om en miniserie där man får lite extra tid att känna karaktärerna lite bättre. Namn som James Mason, Geoffrey Lewis, Bonnie Bedelia, Fred Willard och George Dzundza är alla pålitliga och ger serien det där lilla extra som behövs. Att allt är inspelat i Kalifornien syns väldigt tydligt, inte direkt Maine här inte, men man har fortfarande valt bra platser som gestaltar en döende småstad mycket bra. Själva huset på kulle, Marsten house, är en underbar skapelse och jag konstaterade efteråt att jag ska banne mig skaffa mig precis ett sådant hus när jag går i pension om sisådär 30 år. Slutsatsen av detta är i alla fall att Salem's Lot är en solid liten skräckis som vi nog får räkna som en av de bättre Kingfilmatiseringarna. Tidigare hade jag endast sett den europeiska långfilmsversionen som är ca 70 minuter kortare och jag rekommenderar verkligen den fulla miniserien jämte den, även om filmversionen har lite mer våld. Gillar du vampyrfilmer så är Salems lot ett mycket bra val en ruggig höstdag.

När denna recension skrevs så hade jag sett ungefär hälften av den "nyinspelning" som kom 2004 med bla Rob Lowe. Jag återkommer med en recension av den och även en liten jämförelse.

3 kommentarer:

Weekend Video sa...

Jag håller båda versionerna lika högt för trots de är baserade på samma bok så är de rätt olika. 2004-versionen följer boken mycket mer troget och det gillar jag medan Hoopers har mer en skön känsla i sig och David Soul och det är guld bara det. Men hur som helst. Två mycket bra filmer och klassikers båda två.

Hoppas du gillar 2004-versionen med :D

Fred Anderson sa...

Hoopers film/serie är nog ändå ett av hans finaste arbeten. Mycket stämningsfull och trots att det är en tv-serie så känns den ovanligt otäck.

Repoman sa...

ja tyker de e lebbit me den jette stora guben på åmslaget til fillmen
hann skule spöa kinkång VIKEN da som hälst!111!!!