En perfekt bakfyllefilm trodde jag. En 70talsthriller i regi av Don Siegel med sköna skådisar som Michael Caine, Joss Ackland, John Vernon, Donald Pleasance och Clive Revill. Då kan man väl inte misslyckas? Eller?
Michael Caine spelar en Brittisk hemlig agent som är mitt uppe i ett uppdrag när hans son och dennes vän blir kidnappad. Vännen hittas senare nerdrogad med LSD och när kidnapparna ringer och kräver att få prata med Caines chef (en person som gemene man inte ens borde känna till) så börjar mystiken tätna. Kidnapparna kräver en lösensumma bestående av 512 tusen pund i oslipade diamanter, en summa som precis inköpts för ett annat uppdrag och något som kidnapparna inte ska kunna känna till. En spion inom spionerna alltså. Caine inser att säkerhetstjänsten inte kommer att betala ut någon lösensumma, vilket är precis vad kidnapparna redan vet. De drar igång en serie händelser för att få Caine att stjäla diamanterna, samtidigt som de börjar en kampanj för att få Caine att se ut som en dubbelagent. Inte världens lättaste situation för den gode Michael och den riktiga dubbelagenten gör ju inte saken lättare...
Det ser så bra ut på papperet, men filmens största problem manuset. Manusförfattarna har helt enkelt misslyckats med att skapa några vettiga karaktärer. The Black windmill är baserad på en roman av Clive Egleton och jag får intrycket att man strippat ner rätt mycket på vägen från bok till film. Speciellt kidnapparna får lida här vilket känns riktigt tråkigt då man får ett svagt intryck av att de var mycket intressantare i boken. Don Siegel är en kapabel yrkesman som får till ett fåtal relativt fartfyllda sekvenser men till ingen egentlig nytta. Det blir helt enkelt aldrig speciellt spännande överlag. Skådespelarna gör så gott de kan men materialet är alldeles för blaskigt för att engagera. Inte helt värdelöst egentligen, en halvdan film bara. Den duger, men inte mycket mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar