måndag 31 augusti 2009

Edge of darkness (1985)



Jag älskar konspirationsthrillers. Den engelska tv-serien Edge of darkness är nog det bästa exemplet på en riktigt, riktigt bra sådan, med ett helt eget lunk och lagom långsam och rörig stil. Från manusförfattaren till The Singing detective, Edge of darkness är verkligen något jag rekommenderar.

När hela kalaset börjar så är våran hjälte, Yorkshirepolisen Ronald Craven (Suveränt spelad av den tragiskt bortgångne Bob Peck), mitt uppe i ett misstänkt brott där det skall ha fuskats i ett val till en facklig ledare. När han kommer hem med sin dotter (Joanne Whalley) efter att ha hämtat henne från ett aktivistmöte så skjuter en okänd man henne till döds och man misstänker att det egentligen var Ronald man var ute efter. Men när Craven börjar gå igenom hennes saker så hittar han bland annat en pistol och en folder med namnet Gaia på och börjar misstänka att det var något annat som låg bakom mordet. Dottern och hennes saker visar sig vara radioaktiva och mysteriet djupnar när han blir kontaktad av en herre inom brittiska säkerhetstjänsten som berättar att dottern var stämplad som terrorist efter att hon och hennes kumpaner brutit sig in i Northmoor, en anläggning för långtidsförvaring av kärnavfall, varpå flera av kollegorna dött. Snart finner han sig djupt inne i en konspiration inom konspirationer som involverar regeringen, CIA och diverse säkerhetstjänster och allt pekar mot Northmoor. Guidad av sin döda dotter (det är lite mystik inblandat men det är ganska öppet om det bara är i Cravens hjärna eller inte...) så rotar Craven allt djupare och börjar snart inse att det enda sättet att få reda på någon sanning är att bege sig in i Northmoor själv, tillsammans med en CIAagent som har en helt egen agenda.

Jag har med flit skrivit så lite som möjligt om alla turer som handlingen tar, allt för att ni som läser detta ska veta så lite som möjligt om handlingen. Det är mycket som händer, men aldrig speciellt rörigt vilket gör att man sugs in i alla sköna konspirationer och vändningar fram till ett slut som känns helt rätt. En sak som dock bör sägas är att det nog är aningen lättare att fastna för detta om man är född på 70talet eller tidigare då allt är djupt rotat i det politiska klimat som rådde 1986, Reagan och Thatchers politik, och den kärnvapenskräck som var en del av vardagen på den tiden. Med det sagt så vill jag påstå att detta är bland det finaste i thrillerväg jag sett på länge. Inte nog med att manuset är väldigt välskrivet, allt framförs av en ensemble med riktigt fina skådespelare. Först och främst Bob Peck som är helt suverän som polismannen som använder sökandet som ett sätt att trycka ner sin sorg, men även Joe Don Baker som CIA-agenten Darius Jedburgh, Joanne Whalley som dottern och Charles Kay och Ian McNeice som personer inom regeringen med oklara mål. Även värt att nämna är den aningen daterade men mycket sköna musiken av Eric Clapton och Michael Kamen som passar fint som stämningshöjare. Ett synnerligen kompetent hantverk alltså, som är spännande från början till slut, har något vettigt att säga och verkligen förtjänar all bra kritik den har fått. Jag är dock inte så riktigt klar över den planerade remake som tydligen ska komma 2010, med Mel Gibson i huvudrollen... Den som lever får se. Men se gärna originalet. Rekommenderas varmt.

3 kommentarer:

Ninja Dixon sa...

Det blir nog ett inköp vid nästa löning :)

Magnus Wersen sa...

70-talist som jag är lider jag fortfarande av kärnvapenskräck! Har nog sett Threads en gång för mycket...:)

Edge Of Darkness låter dock väldigt intressant.

Jocke Andersson sa...

Magnus: tyvärr så kan jag inte lova dig lika mycket ångest i Edge of darkness som i Threads, inte på långa vägar... ;) Men det är en mycket bra thriller och får lite ont i magen av allt snack om Star Wars etc.... :)