The Monolith monsters (1957)

Den här filmen har jag velat se i väldigt många år, ända sen jag såg en bild i en scififilmslunta jag hade. The Monolith monsters är en skön liten rulle med manus av den legendariske Jack Arnold (creature from the black lagoon, Tarantula, It came from outer space) som tar en enkel idé och gör den utan några direkta snedsteg till en perfekt liten film.

Filmen börjar med något så klassiskt som ett meteoritnedslag ute i öknen någonstans i Kalifornien. Det är givetvis ingen vanlig meteorit, utan en relativt elak sådan som när den kommer i kontakt med vatten växer till gigantiska kristaller som när de når en viss höjd faller samman i tusen bitar varpå varje fragment börjar om med samma procedur och sakta växer sig närmare ett litet samhälle. De människor som kommer i kontakt med den förvandlas till sten genom en process som suger ut allt silikon i kroppen och det är bara en tidsfråga innan staden är i ruiner och monoliterna spridit sig okontrollerat över hela Amerika.

Det sköna med filmen är att den saknar alla de interna konflikter som 50talets sciene fictionrullar brukar vara så fulla av. Visst, man kan säkert få monoliterna till någon sorts kommunistparallel om man vill, men filmens "elaka" monoliter är mer en form av naturkraft än något som vill ta över världen. Filmens karaktärer kommer fram till att de är hotade av något och alla gör sitt bästa för att lösa situationen utan att någon vill sko sig i hemlighet eller någon skum vetenskapsman vill utnyttja situationen för sin forskning. Detta har så klart sin negativa sida då det inte finns lika färgstarka karaktärer utan de flesta är rätt bleka, om än väl spelade. Detta är dock absolut inte något som drar ner betyget utan bara en reflektion, och tack vare den korta speltiden på cirka 70 minuter så blåser filmen förbi utan några som helst konstigheter. Manuset kanske är aningen klyschigt, och dialogen bitvis såhär härligt småtöntig men tack vare stark regi och snyggt, klart foto så är det inget som stör. Filmens styrka är just sin rapphet och de enkla men oerhört snygga specialeffekterna som fungerar klockrent och just scenerna där monoliterna växer sig fram emot den lilla staden är filmens höjdpunkter. Gillar du den här typen av härliga scifirullar så finns det betydligt värre filmer att se. Mycket bra.