The Long good friday (1980)

Alltid när det skall diskuteras gangsterfilm så pratas det om Gudfadern och filmer som Goodfellas och Casino. Givetvis så är detta filmer som faktiskt förtjänar sin uppmärksamhet men en film som borde nämnas lite oftare i samma sällskap är John MacKenzies The Long Good Friday från 1980, ett ypperligt litet gangstermästerverk som verkligen förtjänar all god kritik den fått.

Det är alltså långfredagen 1980 och det går bra för Harold Chand, en gangsterkung i London som vill en vanlig affärsman. Han är i slutfasen att få igenom en deal att utveckla Docklands tillsammans med Amerikanska maffian men samma dag som kontraktet ska skrivas så blir en av hans undersåtar knivmördad på ett badhus, någon spränger en bil med en annan hyrd kanon och puben där de skall äta middag med jänkarna exploderar sekunder innan de kommer dit. Någon är ute efter att sänka Harolds organisation. Nu blir Harold riktigt jävla förbannad och börjar leta efter en syndabock men problemet är dock att han letar i fel riktning och det är en fiende som verkligen inte ska underskattas...

Det finns så mycket coolt i den här filmen att jag vet inte riktigt bar jag ska börja... Bob Hoskins i huvudrollen är helt jävla suverän som den stenhårde Harold Chand, en man som inte är rädd för att bita hårt. Helen Mirren spelar hans fru och gör ett bra porträtt av en kvinna som är en del av organisationen - inget blont våp som bara är ute efter pengar och lyx. I andra roller ser vi ett flertal riktigt sköna engelska skådisar som t ex Paul Freeman (Belloq i Raiders of the Lost Ark, P H Moriarty (Lock, stock and two smoking barrels, Jaws 3d, Dune) och även Pierce Brosnan i sin första roll. Jag bör väl även nämna Eddie Constantine som en amerikansk maffiasnubbe i en större biroll. En annan del av filmen som jag älskar är det coola soundtracket av Francis Monkman - som låter som en blandning av Human League och någon jazzorkester, väldigt effektivt. Hela filmen i sig är tight ihopkomponerad och det finns faktiskt ingen dålig del - The Long Good Friday är en av de hårdaste gangsterfilmer jag någonsin sett. Här är det inget tjafs om heder, bara blodig brutalitet. Scenen i slakthuset där Harold har låtit hänga upp de han misstänker är skydiga till dåden är en klassiker. Men främst så är detta en film för Bob Hoskins fans, han är helt suverän från ruta ett. Dialog, minspel, allt sitter som en smäck. Filmens sista minuter är också ett av filmhistoriens skönaste slut, mycket tack vare Hoskins minspel och Monkmans soundtrack.

Jag älskar den här filmen, och kan inte hitta något negativt med den över huvud taget. Den enda kritik jag möjligtvis skulle kunna ha är att Anchor Bays suveräna dvdutgåva (Nyinspelat extramaterial, soundtracket på en extra skiva) saknar subtitles, vilket kan behövas ibland då cockneyn kan vara rätt grov. Annars säger jag inte mycket mer än att se filmen. Har du redan sett den, se den igen.