The House that would not die (1970)

Här har vi ytterligare en sån här skön liten tv-rysare som verkligen har de ingredienser som en bra spökhusfilm ska ha. Seanser, plötsliga inomhusvindar och dörrar som öppnas av sig själva, för att nämna några. Manuset är förutsägbart, men vägen dit är väldigt stämningsfull och bitvis ganska mysig. Barbara Stanwyck spelar en äldre dam (som beter sig som om hon var 30. Barbara var 63 när filmen spelades in) som, tillsammans med sin bror/systerdotter, flyttar in i ett gammalt hus hon fått ärva. Det står inte på förrän de båda hittat varsin man/ung pojke som kan uppvakta dem och när man i deras sällskap, tillsammans med en granne låter ha en seans i huset så börjar skumme saker hända. Någonting hände i huset några hundra år tidigare och nu börjar händelserna upprepas. Det gäller alltså att ta reda på exakt vad, innan det är försent.

John Llewellyn Moxey mjölkar varenda scen efter all stämning han kan få fram och det sköna huset passar perfekt till en sån här film, även om det bitvis är väldigt uppenbart att det är studiobaserat. Manuset har verkligen alla klyschor som befolkar spökhusgenren men man använder dem på bra sätt. Värt att nämna är även den fina musiken av Laurence Rosenthal som passar perfekt till scenariot. Som spökhusfilm är detta en alldeles utmärkt sådan, som bör uppskattas av alla fans av genren. Om man nu kan slita sig från faktumet att Barbara Stanwyck har en egen skräddare och byter till en ny, gräslig skapelse i varenda scen. Min favorit är nog den knallröda byxdressen. För att inte tala om Richard Egans överdoserande av pomada i håret, som ibland har en tendens att reflektera studioljuset. Hur som helst, detta är en väldigt mysig liten rysare som har alla de ingredienser som behövs. Inget nytt under julgranen, och ett slut som kanske hade behövt lite mer schwing, men väldigt välgjort.