Remakes är av ondo. Så - nu är det sagt. Ibland så slinker dock ett manus ner i rätt händer och vi får någon annans version, inte bara samma händelser filmade lite coolare och lite flashigare. Det händer inte ofta, men det händer. Mina favoritexempel är Zack Snyders Dawn of the dead (som i grund och botten är en cool, blodig zombiefilm utan några försök att ens komma i närheten av Romeros fyndigheter) och den här, Philip Kaufmans version av Don Siegels underbara rulle.
Här stöter vi på Donald Sutherland som Matthew Bennell, tjänsteman på amerikanska hälsovårdsmyndigheterna i San Francisco. En av hans kollegor spelas av Brooke Adams och det är när hon tar hem en konstig blomma från en lekplats (där vi får en cameo av Robert Duvall som präst) som historien tar fart. Dagen därpå börjar hennes sambo uppföra sig konstigt, som om han helt plötsligt är en annan människa. Hon tyr sig till Bennell som först är skeptisk, men när en sidohistoria med Jeff Goldblum och Veronica Cartwright som ägare av ett massagecenter tar fart så börjar han ana att det händer mystiska saker. Personer ändrar beteende från en dag till en annan och det visar sig snart att det är de elaka fröskidorna från rymden som ligger bakom allt. Paranoian stegras mer och mer och snart är våra hjältar på flykt, fast beslutna att inte somna då det är då som deras kroppar byts ut.
Det här är verkligen en riktig nagelbitare. Filmen börjar med att vi får se världen som fröskidorna kommer ifrån innan de verkar drivas på flykt genom rymden och hamnar på ett hustak i San Francisco. Därefter stegras spänningen mer och mer ända till den underbara finalen med sitt perfekta slut. Skådespelarna är perfekta, förutom möjligtvis Jeff Goldblum som gör en vanlig Jeff Goldblum-karaktär där han spottar fram sin dialog. Inget som förstör i alla fall. Donald Sutherland och Brooke Adams är perfekta i rollerna, och deras blommande "romans" känns helt naturlig då man känner attraktionen mellan dem, bara genom suveränt skådespeleri. Annat som är värt att nämna är en mycket rolig cameo från Kevin McCarthy (huvudrollsinnehavaren i originalet)som dyker upp i en kort scen som spinner vidare direkt från slutscenerna i femtiotalsversionen.
Specialeffekterna av Tom Burman är perfekta och det finns en mycket brutal scen där Sutherland förstör sin nästan färdiga kopia som verkligen gör mig förvånad över att filmen fick en PG-rating i Usa när den släpptes på bio.
Men vad är det då som gör detta till en bra remake? Uppdateringen från sömnig småstad till storstad är det första. Att placera handlingen i San Francisco var ett genidrag. Annars behåller man i stora drag originalkonceptet utan att göra några publikinfriande uppdateringar. Man lutar sig tillbaka med det goda minnet av femtiotalsversionen och ser allt hända i större skala utan att se ner på originalet. Rekommenderas varmt till alla scifi/skräckfans.
söndag 23 december 2007
tisdag 11 december 2007
Lite krimskrams
Jag tänkte bara nämna några rullar jag sett som inte riktigt passar in här med några korta ord:
Transformers (2007)
Alltså. Stora robotar som slåss = underhållande. Den lilla tonårskärlekshistorien fungerar förvånansvärt bra faktiskt. Sockervadd för hjärnan.
Live free and Die hard (2007)
När jag fick höra att senaste Die hard fått 13årsgräns i Usa så konstaterade jag snabbt att detta inte var någon film jag ville se. Helgerån faktiskt. Men när en Unrateddvd släpptes som återställde alla svordomar och allt blod som ingen fick se på bio så kunde jag inte hålla mig. inte helt fel faktiskt. Förutom en rätt tråkig huvudskurk och en lite väl överdriven actionsekvens mot slutet av filmen så är detta högklassig underhållning. Är det så mycket mer våld i den här versionen då? Jodå. För att ta ett exempel så finns det en scen där John McClane kliver in i en byggnad och skjuter en bad guy med 3-4 skott i bröstet som illustreras av några riktigt stora, feta squibs. I bioversionen skjuter han ett skott. Utan squib. Nuff said.
Transformers (2007)
Alltså. Stora robotar som slåss = underhållande. Den lilla tonårskärlekshistorien fungerar förvånansvärt bra faktiskt. Sockervadd för hjärnan.
Live free and Die hard (2007)
När jag fick höra att senaste Die hard fått 13årsgräns i Usa så konstaterade jag snabbt att detta inte var någon film jag ville se. Helgerån faktiskt. Men när en Unrateddvd släpptes som återställde alla svordomar och allt blod som ingen fick se på bio så kunde jag inte hålla mig. inte helt fel faktiskt. Förutom en rätt tråkig huvudskurk och en lite väl överdriven actionsekvens mot slutet av filmen så är detta högklassig underhållning. Är det så mycket mer våld i den här versionen då? Jodå. För att ta ett exempel så finns det en scen där John McClane kliver in i en byggnad och skjuter en bad guy med 3-4 skott i bröstet som illustreras av några riktigt stora, feta squibs. I bioversionen skjuter han ett skott. Utan squib. Nuff said.
The Lost continent (1968)
Ibland är det skönt att slå på en riktigt härligt gammaldags äventyrsfilm, så som de var förr i tiden. Det bästa exemplet på detta är King kong som än i denna dag fungerar klanderfritt som underhållning och tål att ses om och om igen. Hammer var väl egentligen inte så kända för att producera film i den genren men de spottade ur sig några stycken som (åtminstone de jag sett) håller hög klass. Den jag tänkte skriva lite om här är Michael Carreras filmatisering av Dennis Wheatleys bok Uncharted seas som döptes om till The lost continent (vilket är en lite udda titel eftersom filmen inte innehåller någon sådan). Vi går då raskt till handlingen:
Filmen börjar med att vi får möta en samling lagom udda individer som färdas med en ganska gammal skonare som uppenbarligen gjort sitt. Alla har sina hemligheter, inte minst kaptenen som fått för sig att det är en bra ide att smuggla sprängämnen som reagerar på vatten (för övrigt suveränt spelad av Eric Porter). Ni förstår ju hur detta slutar, eller hur? Båten springer läck, det blir myteri och alla överlevande flyr i livbåtarna. De driver omkring i flera dagar tills de fastnar i ett stort sjok av flytande tång. Ingen vanlig tång dock, utan den människoätande varianten. Innan man hinner säga "sargasso" så upptäcker våra hjältar att de upptäckt en stor gravplats för gamla båtar, flera av dem hundratals år gamla. Det visar sig även att de är inte de enda människorna som finns där och snart finner de sig i konflikt med en skum hop med människor som inte riktigt förstått att inkvisitationen är över, samt de gigantiska insekter som tycker att människokött är en bra diet.
Jag vill påstå att det inte finns en död sekund i den här filmen. När huvudpersonerna inte befinner sig under attack så bråkar de inom gruppen - det är en fin samling (skitstövlar) vi har att göra med. Dock så är det frågan om karaktärer med mestadels riktigt bra skådespelare som gör att allt gnäll och tjafs känns trovärdigt. Min favorit är den hårde kaptenen spelad av Eric Porter, men även Tony Beckley som den alkoholiserade entertainern tål att nämnas. De övriga skådespelarna (flera ansikten man vet att man sett förut i någon engelsk tv-serie men inte riktigt kan placera) gör bra jobb ifrån sig men det är scenografin som i slutändan är den stora vinnaren. Att filmen är studiobaserad är uppenbart men som sådan är den oerhört välgjord och scenen där de visar upp skeppskyrkogården under en orange himmel är tydligt en modell, men en väldigt läcker sådan. Det är ingenting som inte fungerar och i slutändan så är detta en film jag rekommenderar.
Filmen börjar med att vi får möta en samling lagom udda individer som färdas med en ganska gammal skonare som uppenbarligen gjort sitt. Alla har sina hemligheter, inte minst kaptenen som fått för sig att det är en bra ide att smuggla sprängämnen som reagerar på vatten (för övrigt suveränt spelad av Eric Porter). Ni förstår ju hur detta slutar, eller hur? Båten springer läck, det blir myteri och alla överlevande flyr i livbåtarna. De driver omkring i flera dagar tills de fastnar i ett stort sjok av flytande tång. Ingen vanlig tång dock, utan den människoätande varianten. Innan man hinner säga "sargasso" så upptäcker våra hjältar att de upptäckt en stor gravplats för gamla båtar, flera av dem hundratals år gamla. Det visar sig även att de är inte de enda människorna som finns där och snart finner de sig i konflikt med en skum hop med människor som inte riktigt förstått att inkvisitationen är över, samt de gigantiska insekter som tycker att människokött är en bra diet.
Jag vill påstå att det inte finns en död sekund i den här filmen. När huvudpersonerna inte befinner sig under attack så bråkar de inom gruppen - det är en fin samling (skitstövlar) vi har att göra med. Dock så är det frågan om karaktärer med mestadels riktigt bra skådespelare som gör att allt gnäll och tjafs känns trovärdigt. Min favorit är den hårde kaptenen spelad av Eric Porter, men även Tony Beckley som den alkoholiserade entertainern tål att nämnas. De övriga skådespelarna (flera ansikten man vet att man sett förut i någon engelsk tv-serie men inte riktigt kan placera) gör bra jobb ifrån sig men det är scenografin som i slutändan är den stora vinnaren. Att filmen är studiobaserad är uppenbart men som sådan är den oerhört välgjord och scenen där de visar upp skeppskyrkogården under en orange himmel är tydligt en modell, men en väldigt läcker sådan. Det är ingenting som inte fungerar och i slutändan så är detta en film jag rekommenderar.
måndag 3 december 2007
Bacterium (2006)
Tack vare de digitala videokamerorna som finns på marknaden så har det blivit mycket lättare för filmmakare att skapa, på gott och ont. Detta resulterar givetvis i en hel del skräp men även små trevliga rullar som den här. Brett piper är en herre som prånglat ut ett stort antal Direct to video rullar i 20 års tid och om man kollar runt så ser man att flera av dem fått bra kritik. Bacterium är den första Piperfilmen jag fick för mig att skaffa och det lär sannolikt inte bli den sista.
Filmen börjar med en hyfsat filmad jaktscen där en man i bil förföljs av en helikopter. Det är uppenbarligen något fel på honom då hans ansikte ser ut att ha börjat smälta! Jakten slutar med att mannen kör in i ett träd varpå passageraren i helikoptern kliver ut och letar rätt på en behållare som mannen försökt skydda. Han gör även misstaget att röra mannen vilket han får sota för då han raskt får smaka eldkastare!
Efter det får vi följa en grupp människor som spelar paintball ute i skogen. De upptäcker några beväpnade män i gasmasker som letar efter något och beslutar sig för att gömma sig i ett övergivet hus. Vilket de givetvis inte borde ha gjort. Nere i källaren gömmer sig en vetenskapsman på flykt undan regeringen med ett stulet biologiskt vapen som han försöker hitta ett botemedel mot innan det är försent. Ni förstår ju hur det slutar. Snart är hela byggnaden full med stora blobmonster och diverse mänskliga kroppar i olika former av upplösning!
Filmen är uppenbarligen en hyllning till gamla scifirullar från 50talet som t ex The Blob och dylikt. Då budgeten uppenbarligen är väldigt låg så får man samma känsla som i ett gammalt Dr Whoavsnitt från 70talet, när serien var som bäst. Blobeffekterna är enkelt gjorda men mycket effektiva sånär på några uppenbara cgitentakler och dylikt, men inget som dödar underhållningen på något sätt. Däremot så är skådespeleriet väldigt ojämnt. Vissa, som Alison Whitey som hjältinna och killen som spelar den halvgalne antiblobvetenskapsmannen, gör alldeles utmärkt ifrån sig men för det mesta så är det ganska stelt men inte så att det stör. Underhållningsvärdet är det viktigaste och det räcker gott i den här filmen, tack vare allt skönt slem och en härligt omotiverad nakenscen där den galne vetenskapsmannen tvingar våran hjältinna att klä av sig naken ifall hon skulle vara infekterad (det roliga med den scenen, förutom tuttarna då, är att efter att han låst in henne och bränt hennes kläder tycker att han kan ta av sig sin gasmask och torka bort svetten från pannan med handskarna på. Så mycket för hygien). Hur som helst, det görs alldeles för lite blobfilmer i dagens samhälle och de ska Piper & Co ha en elogé för. Mer sånt.
Dvdutgåvan jag köpte innehöll en hel del roligt extramaterial som t ex en Making of och lite bloopers. Bilden var bra, men ljudet kan dock vara lite lågt ibland vilket jag misstänker beror på utrustningen de använde.
Filmen börjar med en hyfsat filmad jaktscen där en man i bil förföljs av en helikopter. Det är uppenbarligen något fel på honom då hans ansikte ser ut att ha börjat smälta! Jakten slutar med att mannen kör in i ett träd varpå passageraren i helikoptern kliver ut och letar rätt på en behållare som mannen försökt skydda. Han gör även misstaget att röra mannen vilket han får sota för då han raskt får smaka eldkastare!
Efter det får vi följa en grupp människor som spelar paintball ute i skogen. De upptäcker några beväpnade män i gasmasker som letar efter något och beslutar sig för att gömma sig i ett övergivet hus. Vilket de givetvis inte borde ha gjort. Nere i källaren gömmer sig en vetenskapsman på flykt undan regeringen med ett stulet biologiskt vapen som han försöker hitta ett botemedel mot innan det är försent. Ni förstår ju hur det slutar. Snart är hela byggnaden full med stora blobmonster och diverse mänskliga kroppar i olika former av upplösning!
Filmen är uppenbarligen en hyllning till gamla scifirullar från 50talet som t ex The Blob och dylikt. Då budgeten uppenbarligen är väldigt låg så får man samma känsla som i ett gammalt Dr Whoavsnitt från 70talet, när serien var som bäst. Blobeffekterna är enkelt gjorda men mycket effektiva sånär på några uppenbara cgitentakler och dylikt, men inget som dödar underhållningen på något sätt. Däremot så är skådespeleriet väldigt ojämnt. Vissa, som Alison Whitey som hjältinna och killen som spelar den halvgalne antiblobvetenskapsmannen, gör alldeles utmärkt ifrån sig men för det mesta så är det ganska stelt men inte så att det stör. Underhållningsvärdet är det viktigaste och det räcker gott i den här filmen, tack vare allt skönt slem och en härligt omotiverad nakenscen där den galne vetenskapsmannen tvingar våran hjältinna att klä av sig naken ifall hon skulle vara infekterad (det roliga med den scenen, förutom tuttarna då, är att efter att han låst in henne och bränt hennes kläder tycker att han kan ta av sig sin gasmask och torka bort svetten från pannan med handskarna på. Så mycket för hygien). Hur som helst, det görs alldeles för lite blobfilmer i dagens samhälle och de ska Piper & Co ha en elogé för. Mer sånt.
Dvdutgåvan jag köpte innehöll en hel del roligt extramaterial som t ex en Making of och lite bloopers. Bilden var bra, men ljudet kan dock vara lite lågt ibland vilket jag misstänker beror på utrustningen de använde.
måndag 19 november 2007
Bewitched (1981)
Efter att ha sett några halvdana Hong Kong skräckisar på sistone så var detta en frisk fläkt. Vi får följa en polisundersökning där en familj på picknick hittar liket av ett barn, med en stor spik slagen genom skallbenet. Undersökningen visar att det var flickans far som gjorde det, och han erkänner och blir dömd till döden. Han ber dock att få prata med polisinspektören som leder fallet för att berätta vad som egentligen hände, något han aldrig tog upp i domstolen då han var rädd att ingen skulle tro honom. Det visar sig att något år tillbaka så hade mannen varit på semester i Thailand och där träffat en kvinna som han spenderade en hel del tid med. Genom ett missförstånd så får han för sig att hon är prostituerad medan hon tar det hela på betydligt mer allvar. När han då inte hör av sig till henne efter att han åkt hem så kontaktar hon helt enkelt sin lokala svartkonstnär för att hämnas. Denne börjar genast förbanna mannen på olika sätt och det hela resulterar med att han mördar sin egen dotter.
Polisinspektören finner det hela ganska tvivelaktigt, men börjar rota lite i det och finner snart att mannen talade sanning. Detta gör dock honom till en måltavla för diverse elaka förbannelser och han får snart kämpa för sitt liv.
Aaaah, dessa härliga förbannelser gör hela filmen! En karaktär förvandlas till en stor svullen blob som kräks maskar och när han pickar hål på sig så sprutar det mjölkfärgad vätska ut såren. En annan favorit är den som framkallar extrem huvudvärk på sitt offer. Låter inte så farligt kanske, men det är inte så bra som man är involverad i en jakt på en beväpnad galning som skjuter vilt omkring sig. Man sitter hela tiden och väntar på nästa sköna förbannelse och de blir alla namngivna på skärmen samtidigt som man får se svartkonstnärens förberedelser. Det hela är konstant underhållande, och för exploateringens skull så får vi även en lång scen i slow motion där en kvinna springer topless på en strand. Category III (En film som innehåller mycket sex och våld) är underbar! Filmen är för övrigt alldeles utmärkt fotad och regisserad, och relativt humorfri vilket annars brukar kunna vara ett litet gissel åtminstone för mig, då kineserna gärna blandar in lite slapstick i sina filmer även om den handlar om en nekrofil kannibal eller rena splatterfilmer. Rekommenderas varmt.
Polisinspektören finner det hela ganska tvivelaktigt, men börjar rota lite i det och finner snart att mannen talade sanning. Detta gör dock honom till en måltavla för diverse elaka förbannelser och han får snart kämpa för sitt liv.
Aaaah, dessa härliga förbannelser gör hela filmen! En karaktär förvandlas till en stor svullen blob som kräks maskar och när han pickar hål på sig så sprutar det mjölkfärgad vätska ut såren. En annan favorit är den som framkallar extrem huvudvärk på sitt offer. Låter inte så farligt kanske, men det är inte så bra som man är involverad i en jakt på en beväpnad galning som skjuter vilt omkring sig. Man sitter hela tiden och väntar på nästa sköna förbannelse och de blir alla namngivna på skärmen samtidigt som man får se svartkonstnärens förberedelser. Det hela är konstant underhållande, och för exploateringens skull så får vi även en lång scen i slow motion där en kvinna springer topless på en strand. Category III (En film som innehåller mycket sex och våld) är underbar! Filmen är för övrigt alldeles utmärkt fotad och regisserad, och relativt humorfri vilket annars brukar kunna vara ett litet gissel åtminstone för mig, då kineserna gärna blandar in lite slapstick i sina filmer även om den handlar om en nekrofil kannibal eller rena splatterfilmer. Rekommenderas varmt.
söndag 18 november 2007
Meatball machine
Meatball Machine (2005)
Här har vi ett ypperligt exempel på att för höga förväntningar kan skada en film. När jag fick höra tala som den här filmen för första gången så verkade den vara himmelriket. Alienparasiter som tar över människokroppar och förvandlar dem till biomekaniska stridsmaskiner vars enda uppgift är att döda och förstöra. Det låter ju helt underbart, som Tetsuo i färg, vilket det till stor del också är. Vad som gick fel kommer jag till lite senare i recensionen.
Våran hjälte är en ung japansk man som inte är det minsta social och har ett jobb på ett skitigt industriområde någonstans i Tokyo som han inte trivs med nämnvärt. Den enda positiva ljusglimten i hans liv är på lunchen då han brukar sitta utanför sin arbetsplats och blicka över andra sidan den skitiga floden där en ung kvinna brukar hänga tvätt. Han har givetvis kärat ner sig i flickstycket men vågar inte säga något till henne. På väg hem från jobbet en dag så får han höra hur en av hans arbetskamrater börjar skryta om hur han ska sätta på just hans kärleksobjekt och han deppar ner sig ännu mer och går på porrbio. På biografen blir han antastad och misshandlad av en transvestit och lämnad i en hög med sopor där han finner en mycket konstigt objekt som ser levande ut men som är av metall. Han tar hem denna börjar udnersöka, men får inte upp den. Dagen därpå så lyckas han avbryta sin arbetskamrats våldtäktsförsök på kvinnan han är kär i och lyckas uppbåda så mycket mod att han avbryter det hela, och blir grovt misshandlad. Kvinnan hjälper honom hem och där visar det sig att hon även är kär i honom då hon sett hans blickar och även hon är en ensam själ. Allt frid och fröjd, till den skumma saken han har i garderoben vaknar till liv, attackerar kvinnan och förvandlar henne till en Nekroborg - en biomekanisk stridsmaskin. Av någon anledning så överlever han det hela och vaknar upp någon helt annanstans, i en lägenhet hos en man som vet alldeles för mycket om vad de biomekaniska bestarna är för något och innan vi hinner säga bu så är även han infekterad och en vild strid mellan de två turturduvorna börjar.
Det här låter ju helt underbart och det är det för det mesta. Filmen är gjord med ganska låg budget, men med en fantasirikedom som slår det mesta. Makeupeffekterna är helt igenom suveräna där vi förutom de häftigt designade Nekroborgerna får smaka på stora doser grafiskt våld där skallar klyvs och armar sågas av. Vad som är ännu roligare är att vi får se parasiterna själva där de sitter inne i sina offer i en skyddande kokong och styr sina stridsmaskiner som om det hela vore ett arkadspel. Mycket coolt filmat. Miljöerna består av ett industriwasteland som passar alldeles utmärkt till händelserna. Skådespeleriet kan jag inte säga så mycket om annat än att det fungerar utmärkt, speciellt Aoda Kawai (taget namn?) som flickvännen.
Men vad är det då som gick fel? Jo, efter att ha snokat rätt på den här filmen så hade jag sett en hel del bilder och läst flera recensioner och allt verkade sådär lagom over the top. Uppenbarligen så är jag skadad av allt filmtittande då jag förväntade mig _mer_! Vi får ett antal Nekroborgstrider, man mot man (eller kvinna) men jag hade hoppats på ett regelrätt krig! Nåväl, det är väl egentligen mitt eget fel att det blev såhär. Filmen är hur som helst mycket sevärd, speciellt om man gillar skruvad scifi/gorefilm och kan ta den där gamla vanliga dystra japanska dramaturgin.
Dvdn som finns är alldeles utmärkt och innehåller en hel del extramaterial, bla den första versionen av filmen som spelades in på Super-8, samt en kortfilm som förklarar bakgrundshistorien på en av karaktärerna.
Här har vi ett ypperligt exempel på att för höga förväntningar kan skada en film. När jag fick höra tala som den här filmen för första gången så verkade den vara himmelriket. Alienparasiter som tar över människokroppar och förvandlar dem till biomekaniska stridsmaskiner vars enda uppgift är att döda och förstöra. Det låter ju helt underbart, som Tetsuo i färg, vilket det till stor del också är. Vad som gick fel kommer jag till lite senare i recensionen.
Våran hjälte är en ung japansk man som inte är det minsta social och har ett jobb på ett skitigt industriområde någonstans i Tokyo som han inte trivs med nämnvärt. Den enda positiva ljusglimten i hans liv är på lunchen då han brukar sitta utanför sin arbetsplats och blicka över andra sidan den skitiga floden där en ung kvinna brukar hänga tvätt. Han har givetvis kärat ner sig i flickstycket men vågar inte säga något till henne. På väg hem från jobbet en dag så får han höra hur en av hans arbetskamrater börjar skryta om hur han ska sätta på just hans kärleksobjekt och han deppar ner sig ännu mer och går på porrbio. På biografen blir han antastad och misshandlad av en transvestit och lämnad i en hög med sopor där han finner en mycket konstigt objekt som ser levande ut men som är av metall. Han tar hem denna börjar udnersöka, men får inte upp den. Dagen därpå så lyckas han avbryta sin arbetskamrats våldtäktsförsök på kvinnan han är kär i och lyckas uppbåda så mycket mod att han avbryter det hela, och blir grovt misshandlad. Kvinnan hjälper honom hem och där visar det sig att hon även är kär i honom då hon sett hans blickar och även hon är en ensam själ. Allt frid och fröjd, till den skumma saken han har i garderoben vaknar till liv, attackerar kvinnan och förvandlar henne till en Nekroborg - en biomekanisk stridsmaskin. Av någon anledning så överlever han det hela och vaknar upp någon helt annanstans, i en lägenhet hos en man som vet alldeles för mycket om vad de biomekaniska bestarna är för något och innan vi hinner säga bu så är även han infekterad och en vild strid mellan de två turturduvorna börjar.
Det här låter ju helt underbart och det är det för det mesta. Filmen är gjord med ganska låg budget, men med en fantasirikedom som slår det mesta. Makeupeffekterna är helt igenom suveräna där vi förutom de häftigt designade Nekroborgerna får smaka på stora doser grafiskt våld där skallar klyvs och armar sågas av. Vad som är ännu roligare är att vi får se parasiterna själva där de sitter inne i sina offer i en skyddande kokong och styr sina stridsmaskiner som om det hela vore ett arkadspel. Mycket coolt filmat. Miljöerna består av ett industriwasteland som passar alldeles utmärkt till händelserna. Skådespeleriet kan jag inte säga så mycket om annat än att det fungerar utmärkt, speciellt Aoda Kawai (taget namn?) som flickvännen.
Men vad är det då som gick fel? Jo, efter att ha snokat rätt på den här filmen så hade jag sett en hel del bilder och läst flera recensioner och allt verkade sådär lagom over the top. Uppenbarligen så är jag skadad av allt filmtittande då jag förväntade mig _mer_! Vi får ett antal Nekroborgstrider, man mot man (eller kvinna) men jag hade hoppats på ett regelrätt krig! Nåväl, det är väl egentligen mitt eget fel att det blev såhär. Filmen är hur som helst mycket sevärd, speciellt om man gillar skruvad scifi/gorefilm och kan ta den där gamla vanliga dystra japanska dramaturgin.
Dvdn som finns är alldeles utmärkt och innehåller en hel del extramaterial, bla den första versionen av filmen som spelades in på Super-8, samt en kortfilm som förklarar bakgrundshistorien på en av karaktärerna.
måndag 12 november 2007
Hell has no boundary
Hell has no boundary (1982)
En ung kvinnlig polis reser bort med sin pojkvän och campar ute på en ön någonstans utanför Hong Kong. Under natten så hör hon någon som sjunger utanför och börjar leta efter källan. Snart finner hon sig jagad av ett grönt ljussken och när den hinner upp henne slås hon medvetslös och faller till marken uppenbarligen skadad eller död. På morgonen är dock allt som vanligt igen, förutom att hon verkar ha fått en liten personlighetsförändring i form av att hon fösöker dränka en liten pojke som hon tror stulit en läsk av henne. När de kommer tillbaka till fastlandet så börjar konstiga saker hända och hennes kollegor börjar dö en efter en...
På omslaget till filmen står det att det ska innehålla scener som får The Omen att verka som en barnfilm, vilket för mig som splatterfilmsälskare lovar mycket. Detta får mig då att sitta som en liten barnunge på julafton och vänta på allt gott som komma skall. Men det kommer aldrig. Den besatta kvinnans kollegor dör en efter en på skumma sätt, men aldrig speciellt blodigt. Kvinnan får kulor att ändra bana och det blir lite väl mycket.. slapstick ibland. Mycket hallucinationer och dylikt, men aldrig speciellt spännande eller otäckt vilket gör att jag sneglar på fjärrkontrollen... tills det är ungefär en halvtimme kvar av filmen då man får reda på varför demonen/spöket är så arg. Då tar filmen verkligen fart och vi bjuds på en riktigt makaber flashback som utspelas under andra världskriget och är så pass brutal (utan att visa något) att till och med en luttrad skräckfilmsfreak som jag höjer på ögonbrynen.
SPOILER:
All karaktärerna i filmen var under andra världskriget en och samma familj som nu reinkarnerats. Den kvinnliga polisens (som då var runt 6-7 år gammal)mamma sålde henne till en knarksmugglare som mördade henne, sprättade upp hennes lik och stoppade hennes lik fullt med knark för att föra det över gränsen. När detta är klart så kastar de ner liket i en ravin, varpå en annan sjuk jävel hittar liket och säljer det som lammkött i sin restaurang....
Slut på SPOILER
Bara den gör att filmen är sevärd, även om man måste kämpa sig igenom en inte alltför upphetsande timme. För övrigt så är det ganska roligt att se kinesisk skräck då den är helt och hållet präglad av sin egen kultur, vilket gör det genast lite intressantare. Vi får se en del kinesisk svartkonst och annat intressant, såsom kräkningar av maggotar och sådant som aldrig blev så stort i väst. Skådespeleriet får ses som godkänt. Lau Suet Wah som spelar den besatta poliskvinnan gör ett bra jobb där hon övergår från att vara en vanlig söt tjej till en riktigt elak jävel på ett ögonblick när rollen kräver det. En godkänd film som är sevärd mest pga den skruvade flashbacksekvensen.
Dvdutgåvan från Shaw Brothers/IVL är förvånansvärt bra. Bilden är otäckt bra med tanke på vilken obskyr (för mig i alla fall) rulle detta är, men med tanke på de övriga utgåvor jag sett från samma bolag så satsar de på kvalitet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
