Det har varit ganska lugnt på filmfronten på sistone, men till slut lyckades jag skrapa ihop några recensioner, så vi börjar väl med dagens första recension:
The Devils rain (1975)
John Travoltas filmdebut om smältande satanister. Det låter väl underhållande och det måste jag säga att det verkligen är. William Shatner spelar sonen i en familj som av någon anledning gömmer en gammal bok. Den rättmätige ägaren till denna vill ha den tillbaka och låter hälsa detta genom att skicka Shatners far för att meddela detta, varpå han smälter till en stor hög ganska färgrikt slem. Allas våran favorit-träskådis ger sig nu ut för att stoppa den elake Jonathan Corbis som vill ha tillbaka boken för att den innehåller namnen på alla själar han har lovat djävulen. Saker händer, Shatner försvinner varpå Tom Skerrit dyker upp som lillebror för att ta reda vad som hänt, och finner en sekt med ögonlösa satanister ute i öknen.
Det här är en typisk 70talsskräckis, av just den typen som hade en ok budget, hyfsat kända skådisar och väldigt mycket specialeffekter för att lyckas med att klämma sig igenom med en PGrating (Parental Guidance suggested. Vem som helst får gå på den, men en förälder rekommenderas). Skådespelarna inkluderar Ida Lupino som Shatner och Skerrits mamma och den då helt okände John Travolta i en roll så liten att jag faktiskt inte kunde hitta igen honom. Tydligen så spelar han en av satanisterna och jag tror att jag vet vem han är, men då han har ansiktet fullt med makeup så är jag osäker. Hur som helst, den stora stjärnan i filmen är Ernest Borgnine som den elake satanisten Jonathan Corbis. Borgnine har uppenbarligen mycket kul med sin roll och balanserar rätt fint där på gränsen mellan överspel och coolt kalkylerande. Vad är The Devils rain då? Jo, det tänkte jag meddela nu (Det är dock tämligen allmänt känt vad som händer i slutet av filmen). Om den som läser detta så tänker jag börja med en stor SPOILER:
Alla smälter. I ca 10 minuter. Det är ganska bra gjort också. Speciellt det gröna slemmet som rinner ur deras ögonhålor. I 10 minuter. Hela sekvensen är så härligt bizarr och gör filmen värd att se, enkom för den.
SLUT SPOILER
Jag älskar välgjorda 70talsskräckisar. Det var något speciellt med det årtiondet, när filmvåldet började bli allt grövre och mer grafiskt. Devils rain är ett alldeles ypperligt exempel på en sådan.
The Night flier (1997)
Stephen King filmatiseringar har tre olika lägen: Kass, helt ok och i ytterst få fall Riktigt bra. Det vanligaste är helt klart just Kass, och det var ungefär de förväntningarna jag hade på denna filmatisering av en av skräckmästarens noveller om en ambulerande vampyr som flyger omkring i ett litet flygplan och tar ett skrovmål lite då och då på lämplig flygplats. Vad jag vill minnas så är novellen inget speciellt, vilket kanske inte bådar så gott för en filmatisering, men efter att ha sett den så måste jag säga att jag blev positivt överraskad!
Filmen handlar om en reporter på Inside view, en tidskrift som lever på sina artiklar om död, elände och allt bizarrt som den kan skrapa fram, inte helt olikt Aftonbladet, mindre skvaller bara. Tidningens stjärnreporter får i uppdrag att skriva om en seriemördare som landar på mindre flygplatser och mördar personalen. Han tackar dock nej, men snor det sedan av en ny, ambitiös reporter. Han ger sig ut på jakt efter det mystiska flygplanet och upptäcker att det inte är någon vanlig mördare han har att göra med, samtidigt som kollegan följer ett annat spår.
Jag hittade den här filmen i en realåda i en filmbutik i Los Angeles för 5 dollar och mina förväntningar var väl därefter. Det här är ytterligare en i raden av filmer som baserats på korta noveller av King och i nio fall av tio så brukar resultatet bli ganska mediokert (Se Children of the corn 1-10 eller hur många de är uppe i nu) men den här filmen reser sig lite ovanför det vanliga träcket. Orsaken till det är främst en: Miguel Ferrer. Det är få som kan spela skitstövlar som han. Rollen kräver att han skall vara bitter, otrevlig och cynisk och det gör han klockrent. Det är en ren fröjd att se honom gå omkring och fota bilolyckor och barnlik (rent skådespelarmässigt alltså). Resten av skådespelarna i filmen är ganska träiga men de gör väl ett ok jobb. Storyn i sig är lite mer formad som en thriller än en vanlig skräckfilm då den fokuserar mer på sökandet efter flygplanet än splatter. Vampyren i sig håller sig i skuggorna ända tills i slutet av filmen vilket fungerar bra (Dock så vill jag ge ett stort tack till killen som designade omslaget till dvdn som smällde upp en bild på vampyrens fula ansikte i full detalj). och specialeffekterna är helt igenom utmärkta, vilket är standard för KNB efx som alla splatterfreaks känner igen sedan tidigare. Filmen håller faktiskt nästan rakt igenom, ända till de sista 5-10 minuterna då manuset introducerar en riktigt töntig sekvens som skall introducera slutet. Slutet funkar alldeles utmärkt, men händelserna fram till den är rent ut sagt fjantiga. Synd på en så trevlig lite potboiler. Gillar du Stephen King och Miguel Ferrer så går filmen helt klart att se en seg höstkväll.
Invasion of the bodysnatchers (1956)
Kommunistskräck har aldrig varit bättre. Visst, Don Siegel må säga att det inte är frågan om det, men historien om frökapslarna från rymden som förvandlar goa, glada amerikaner till känslokalla kopior passar fint in i 50talets Usa och dess häxjakter på oliktänkande. Mer än så tänker jag inte gå in på politik utan går raskt över till att konstatera att detta är en klassisk scififilm, suveränt gjord på uppenbart små medel. Storyn är klassik. Kevin McCarthy (passande efternamn) spelar en läkare som kommer tillbaka till sin lilla småstad i Kalifornien från en konferens och upptäcker att flera av hans patienter påstår att deras släktingar inte är som de brukar. Helt plötsligt så ändrar de sig en efter en och när han börjar rota i det finner han de onda frökapslarna som förvandlar en ...
Gjord med enkla medel, det här är verkligen en klassiker. Mysteriet nystas långsamt upp och spänningen stegras konstant, till det intensiva slutet. Bra skådespel överlag och specialeffekterna (reserverad för en scen) funkar alldeles utmärkt. Tyvärr så ändrade filmbolaget slutet då de tyckte att originalslutet inte var som de ville ha det (vill inte säga mer för att inte spoila...) så de filmade en ny prolog och epilog som förändrar en hel del. Tråkigt, men inte så mycket vi kan göra åt det nu. Det finns inte så mycket mer att säga än att om man gillar gamla, sköna scififilmer så är detta ett måste. En sak som kan vara värd att nämna förresten är att den är en av de få filmer som blivit nyinspelad där den nya versionen är i samma klass som originalet. Nu tänker jag dock på Philip Kaufmans version från 1978 med Donald Sutherland och inte Abel Ferraras version från 1993 (den sistnämnda är faktiskt helt ok, men inte på långa vägar i samma klass). Slutklämmen är hur som helst att denna film bör finnas i varje scifinörds dvdsamling.
Alien - Directors Cut (1979)
Ridley Scott är enligt mig en av de största regissörerna vi har i världen just nu. Han kan få vilket manus som helst att se intressant ut, helt genom sin talang. Han får för det mesta även den beröm han förtjänar även om han i vissa fall kanske inte väljer de manus han borde. Alien är tillsammans med Blade Runner två av de absolut bästa science fiction filmer jag någonsin sett. Alien som film är helt perfekt. Specialeffekterna håller än i denna dag till 100 procent, skådespeleriet är perfekt där all dialog (mycket var tydligen adlibbat) känns naturlig och all scenografi är trovärdig utan undantag, där fotot gör en mycket stor del i dess framgång. Jag ska inte ösa mer superlativ över filmen utan tänkte mest prata lite om skillnaderna mellan originalversionen och Directors cut. De består mestadels av att Scott kortat eller tagit bort ett femtontal scener för att snabba upp tempot, mestadels det tidigare. Jag märkte inte några enorma skillnader, men det märks att tempot är lite snabbare vilket i min mening inte är till det bättre. Filmen blir egentligen inte sämre, men den vann på att ha ett lite långsammare tempo. Det finns några extra scener till men den som sticker ut mest är den där Ripley finner resterna av Brett och Dallas, där Dallas fortfarande lever, men håller sakta på att förvandlas till ett ägg av något slag och ber Ripley att döda honom. Scenen i sig är väldigt stämningsfull, men fuckar upp kontinuiteten med James Cameron underbara uppföljare där äggen läggs av en drottning. Jag gillar faktiskt Scotts version bättre, där en aliendrottning faktiskt inte känns lika skrämmande. Antingen så bryr man sig inte så mycket, eller så går man ut på nätet och läser de FAQ:s som försöker komma runt det problemet. (en teori är att rymdvarelserna anpassar sig efter miljön den finns i, vilket jag faktiskt kan acceptera). Egentligen så är det dock en helt onödig scen då originalet funkar alldeles lika bra utan den, och den drar till och med ner tempot lite. Slutklämmen på det hela är att den nya versionen är existensberättigad, men originalet är bättre.
Seeding of a ghost (1983)
Detta var en mycket intressant upplevelse. En nygift taxichaufförs fru är otrogen med en playboy och det hela slutar (i en serie händelser som känns lagom krystade) så blir hon våldtagen och dödad i ett gammalt hus ute i buschen. Våran hjälte blir väldigt arg och kontaktar en svartmagiker för att hämnas, vilka sker genom att de gräver upp hennes lik och använder spöket för att skipa någon sorts "rättvisa".
Vad jag bör nämna är att filmen är kinesisk, vilket innebär att vi får några korta fightscener med de gamla vanliga överdrivna ljudeffekter. Det som det fokuseras mest på är dock tuttar och blod. Mycket tuttar alltså. Långa duschscener, topless på badstranden i slowmotion och samlagsscener med sliskig musik, inklusive vindmaskin för att rufsa till tjejens hår mitt i akten. Utöver detta så blir det en hel del våld och äckel. En scen som utmärker sig där är den där en kille spyr maskar. Eller varför inte nämna den där hans polare tror han äter kokosnöt men egentligen så är det hjärna? Sen måste jag ju bara säga att detta är antagligen den enda filmen i världshistorien som innehåller en 69:a mellan ett lik och ett spöke! Intressant. Vad som är mindre bra är dock att det inte finns en enda sympatisk karaktär i hela filmen vilket gör det svårt att bry sig om någons överlevnad. Hjälten är en träig skådis som påminner alldeles för mycket om Chalres Bronson när han var som tråkigast och de övriga är mest korkade eller förtjänar sitt öde. Mot slutet så dyker det helt plötsligt upp några nya karaktärer som bara finns där för en lång scen där de anfalls och blir dödade/lemlästade av ett spöke som verkar vara rippat direkt från John Carpenters The Thing som kom året innan. Massor med tänder och tentakler alltså. Nu är den här lilla biten med skådisar ingenting man bryr sig om speciellt mycket då filmen är ganska kort (1.25) och flyter på i raskt tempo. Det finns något udda eller naket att titta på i varje scen och sånt är väl inte fel?
tisdag 30 oktober 2007
onsdag 10 oktober 2007
Det finns hopp för Sylvester Stallone...
Jepp, det låter ju helsjukt men baserat på den här trailern så är det en film jag MÅSTE se! :)
http://www.break.com/index/rambo-is-back-and-still-pissed-off.html
http://www.break.com/index/rambo-is-back-and-still-pissed-off.html
torsdag 4 oktober 2007
De coolaste filmtitlarna
Ibland är det ju faktiskt så att filmer har såpass coola namn att man vill ha dem bara därför. Det kanske är så att det bara är jag som kan tänka mig att köpa en film på sådana meriter men alla har vi olika fetischer. Här kommer några av mina favorittitlar:
The Killing of Satan. Filipinsk actionskräck. Nuff said.
Nude for Satan. Titeln säger allt. Några av internet movie database plot keywords är Female nudity, Lesbian sex, Black magic, Lesbian, monster, Satan och Sex.
Goke, Body Snatcher from Hell. Den japanska rymdvampyren.
Spindlarna! Detta är den svenska titeln på Them som handlar om jättemyror i Arizonaöknen.
The Orgy of the Dead . Spanska zombier i vad som ska föreställa England.
Cannibal apocalypse. En sådan titel lovar mycket som den inte kan erbjuda.
Bloodsucking Nazi Zombies. Den amerikanska titeln på Jess Francos "mästerverk" Oasis of the zombies. Världen behöver helt klart fler nazistzombiefilmer.
Porno holocaust och Erotic nights of the living dead. Två av Joe d'amatos legendariska porrzombierullar. Bör finnas i varje filmsamling. De finns åtminstone i min.
Det får räcka för den här gången. Jag återkommer med fler
The Killing of Satan. Filipinsk actionskräck. Nuff said.
Nude for Satan. Titeln säger allt. Några av internet movie database plot keywords är Female nudity, Lesbian sex, Black magic, Lesbian, monster, Satan och Sex.
Goke, Body Snatcher from Hell. Den japanska rymdvampyren.
Spindlarna! Detta är den svenska titeln på Them som handlar om jättemyror i Arizonaöknen.
The Orgy of the Dead . Spanska zombier i vad som ska föreställa England.
Cannibal apocalypse. En sådan titel lovar mycket som den inte kan erbjuda.
Bloodsucking Nazi Zombies. Den amerikanska titeln på Jess Francos "mästerverk" Oasis of the zombies. Världen behöver helt klart fler nazistzombiefilmer.
Porno holocaust och Erotic nights of the living dead. Två av Joe d'amatos legendariska porrzombierullar. Bör finnas i varje filmsamling. De finns åtminstone i min.
Det får räcka för den här gången. Jag återkommer med fler
måndag 1 oktober 2007
Somewhere around Barstow
Jag vill börja med att tillägna det här inlägget till min chef Stephan och min Vd Ulf speciellt för kommentaren: "Du är en i grunden genuint weird människa" Sånt värmer.
Det har ju blivit ett par rullar sen sist, helt klart. Dock så är det några som kanske inte riktigt passar in här så jag river av dem lite snabbt:
Surfs up.( 2007)
Animerad film i dokumentärstil om surfande pingviner. Inte alls dumt faktiskt. Mycket underhållande med suveräna röstskådisar som t ex Jeff Bridges och James Woods.
Shrek 3 (2007)
En till Shrekfilm. ungefär så ja, varken mer eller mindre.
Nu drar vi igång de riktiga recensionerna och börjar med en film som jag velat se länge.
War of the worlds (2005)
Jag drog mig rätt länge för att se Steven Spielbergs version av H G Wells underbara bok för att filmen verkade fokusera alldeles för mycket på Tom Cruise och hans uppkäftiga ungar. Nu i efterhand så ångrar jag att jag väntade så länge då detta var en värdig filmatisering. Handlingen i kort är att Tom Cruise spelar en frånskild average joe (som han faktiskt gör bra även om det är svårt att sluta tänka scientolog så fort man ser honom) vars barn kommer på besök samtidigt som jorden invaderas av elaka aliens. Under filmens gång så får vi se Cruise fly, gömma sig, fly igen, gömma sig, etc och det är faktiskt spännande hela tiden. Specialeffekterna är helt underbara och det är en fröjd att få se Wells tripoder utplåna tusentals människor med sina dödsstrålar (Den första filmatiseringen från 1953 är även den mycket bra men av skäl som antagligen kan spåras till budgeten så valde de att låta sina farkoster sväva omkring). Det fanns ju ett och annat ögonblick då jag hoppades att Dakota Fannings aningen hysteriska skitunge skulle stryka med, men jag antar att det innebär en eloge till hennes skådespeleritalang.
Man stör sig överhuvudtaget inte speciellt mycket på den dysfunktionella familjen som tar upp rätt mycket tid i början av filmen och när invasionen börjar så är det bara att njuta! Mera tripoder åt folket!
Food of the gods (1976)
Bert I Gordon är skyldig till ett flertal så oerhörda styggelser att de inte passar någon annanstans än i liknande bloggar. Vad sägs om klassiska rullar som t ex The amazing colossal man, Attack of the puppet people och den riktigt riktigt usla Empire of the ants. Bert tycker om att göra skräckfilmer med stora monster, men använder sig alltid att så billiga och enkla effekter som möjligt. Food of the gods är ett utmärkt exempel på detta då den är knökfull med både usla och tvivelaktiga effekter. Marjoe Gortner spelar den stenhårde quarterbacken som känner att han behöver lite vila, varpå han och några kollegor åker ut till en avlägsen ö för lite rekreation. När de kommer i land så blir en kollega dödad av enorma getingar (mycket taskigt inklippta - de påminner mer om myggor med ADHD) och våran hjälte blir attackerad av en enorm tupp storlek elefant. Efter många äventyr så finner de att ett äldre par blandat hönsmaten med någon konstig sörja som plötsligt börjat sippra ur marken. Snart befinner de sig belägrade av en stor flock enorma råttor som mumsat i sig av gudarnas föda.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här. Filmen påstår sig vara baserad på H G Wells novell med samma namn med jag har väldigt svårt att tro att den gode Wells skrev någon sådan här smörja. Karaktärerna susar omkring på ön till höger och vänster utan någon egentlig dramaturgisk relevans och vi bjuds på många, långa härliga scener där man åker jeep."Special"-effekterna består av ett antal stora råtthuvuden som någon håller i utanför kamera, eller väldigt dåligt inklippta vanliga råttor som kravlar omkring på ett modellhus. Det hela är oerhört skrattretande och mycket underhållande - tills den sista halvtimmen. I ett försök att spara pengar så verkar filmmakarna ha bestämt sig för att det billigaste sättet att döda jätteråttor är att skjuta vanliga råttor med salongsgevär... hjältarna skjuter med hagelgevär och man klipper till en råtta som verkar bli skjuten på riktigt. Antingen det eller så är det väldigt bra specialeffekter. Jag tvivlar dock på det sista. Det här förstörde filmen för mig hur som helst och det är ingenting jag skulle rekommendera till någon. Synd på så fina gummidräkter.
Den stenhårde piloten Grant Murdoch (Ni hör ju bara på namnet vilken hårding det är) får i uppdrag att frakta en alkoholiserad skådespelerska och hennes assistent till en filmstudio, men tvingas nödlanda på en obebodd ö pga en storm. Väl där stöter de på en mysko herre som påstår sig vara marinbiolog som erbjuder sig att hjälpa dem. Vad de inte vet är att Professor Peter Bartell egentligen är en gammal nazist som experimenterar med köttätande bakterier!
Flesheaters brukar räknas som en av de första gorefilmerna och även om den är ganska tam jämfört med dagens blodorgier så har den ett par scener som jag själv räknar som klassiska. Ett exempel är när våran tuffa hjälte råkar trampa i en pöl med bakterier och måste karva loss dem ur sitt ben med kniv. Vissa av specialeffekterna är väl rätt enkla (bakterierna visas genom att de skrapat in dem på filmrullen och det avslutande jättemonstret är inte speciellt mobilt) men som fan av gamla skräck/scifirullar så kan jag köpa sånt. Det är ingenting som är så uselt att det sticker ut. Ett annat plus är skådespeleriet. Vi får en hel del härligt överspeladende, speciellt från Martin Kosleck som spelar den elake nazisten, komplett med inzoomning på hans ansikte vid extra dramatiska uttalanden. Byron Sanders som Grant Murdoch är lite som en karikatyr över machokillar, utan att bli löjlig och påminner en hel del om Bruce Campbell i sina mest sarkastiska stunder. The Damsels in distress sköter sitt jobb som de ska och plockar givetvis gärna av sig blusen för att förbinda hjältens sår.
Det är ju en B-film, inte snack om saken. De flesta scenerna utspelar sig på stranden, vilket gör att man kunde spara in en hel del på budgeten. Men ändå så funkar det bra. Sjävla konceptet och utförandet när det gäller de elaka Kött Ätarna gör detta till en mycket trevlig liten rulle som fungerar finfint en sen, tråkig söndagkväll tillsammans med en påse popcorn.
The Fog (2006)
En av mina favoritfilmer (så till den milda grad att jag faktiskt besökt en av inspelningsplatserna under ett Usa-besök) i skräckgenren är John Carpenters The Fog (Dimman)från 1980, en klassisk spökhistoria med drag av Stephen King där vålnader från havets botten kommer tillbaka för att hämnas oförätter. Originalet har tät stämning, bra skådespelare och många sköna scener innehållande hämnd från andra sidan graven.
Givetvis kan inte Hollywood hålla sig borta så de kommer på den brillianta planen att göra en nyinspelning.
Vad kan jag säga om remaken annat att den är ett perfekt exempel på varför nyinspelningar är så hatade. Det gör nästan ont att se något som påminner så starkt om något man älskar, men inte gör något rätt. Med en sådan story så borde det vara svårt att misslyckas! Istället så gör man en urvattnad version av orginalet där man sänker medelåldern på skådisarna till strax över 20. Det som originalet gjorde effektivt genom att inte visa alla detaljer får vi se fullt ut med taskig CGI. Själva dimman, det som John Carpenter lyckades framställa så bra med vanliga praktiska specialeffekter, framställer de med riktigt usla datoreffekter.
Helt värdelöst är det väl egentligen inte. Jag kanske hade gillat filmen bättre om jag inte sett originalet, då den förutom de rätt dåliga specialeffekterna åtminstone är kapabelt filmad och spelad. Det finns några stämningsfulla scener när dimman sveper in och man ser sakta att den innehåller skepnader som vill ont. Men det hela känns så onödigt att det gör lite ont i mig, i den delen som faktiskt gillar bra film.
Altered (2006)
1999 kom Blair Witch project, en av världshistoriens mest inkomstbringande independentfilmer någonsin. Vad hände med filmmakarna efteråt? Det har varit tyst om Daniel Sanchez, en av regissörerna sen dess tills Altered kom förra året. Filmen distribuerades av Universal och var tänkt att gå på bio, men släpptes istället i all tysthet på en relativt enkel dvd. Detta är lite synd då det är en riktigt bra liten rulle som de flesta nu kommer att missa.
Filmen börjar med några riktiga rednecks som jagar något i en mörk skog. De får sitt byte och man märker nu att det är något utöver det vanliga. Det visar sig att de 15 år tidigare blivit bortförda av aliens som torterade och probade dem rätt hårt. Våra dialektförsedda hjältar virar in kroppen i en matta och ett knippe kedjor och för den till ett hus ute i skogen där deras vän Wyatt bor. Wyatt är väldigt tveksam att hjälpa till då han vet lite mer om rymdvarelserna än de andra, eftersom han blev kvar längst innan han fann sig liggande naken på ett fält miltals från hembyn. Han har helt rätt då det visar sig att det inte är helt lätt att ha en alien som gisslan, speciellt som den har kompanjoner som letar efter den...
Jag blev mycket positivt överraskad av Altered. Filmen utspelar sig till största delen i ett garage där huvudpersonerna fört varelsen och filmen skildrar konflikten mellan de olika karaktärerna där en av dem vill hämnas sin döde bror och de andra som inte riktigt vågar göra något av rädslan för att rymdvarelserna skall hämnas. Vi har även striden mot varelsen som har en del krafter som inte direkt är till någon annans fördel. En av männen blir t ex biten i handen och finner sig sakta förvandlas till vad som mest kan liknas ett levande lik. Det är ingen vanlig splatterfilm det här utan en väldigt spännande gammaldags sciencefictionthriller av det stuket som inte görs längre. Specialeffekterna består till 99% av den gamla skolans makeup, vilket är väldigt skönt då en cgivarelse antagligen inte skulle fungera lika bra. Vi får en hel del blodiga scener där en speciellt står ut: Tug of war med tarmar. Jag tror inte jag ska gå in på mer detaljer där.
Skådespelet är riktigt bra helt igenom och allt är mycket kompetent filmat - ett mycket gott hantverk helt enkelt. Om det är något jag skulle vilja klaga på så är det det något konventionella slutet. Även om det inte känns dåligt på något sätt så skulle jag gärna ha velat att de gick ett steg längre. Man får kanske inte riktigt den där rejäla, finurliga slutklämmen som man önskat sig då filmen fram tills dess varit så pass bra. Men det är väl kanske bara jag. Jag tycker hur som helst att det är synd att den inte fick den uppmärksamhet den förtjänade. Rekommenderas varmt.
Det har ju blivit ett par rullar sen sist, helt klart. Dock så är det några som kanske inte riktigt passar in här så jag river av dem lite snabbt:
Pirates of the caribbean - At worlds end (2007)
Ganska ungefär precis vad man väntat sig. Däremot så borde snubben som föreslog att Chow-yun Fat skulle passa som pirat få en löneförhöjning.
Next (2007)
Nicholas Cage i en väldigt lös filmatisering av en Philip K Dick novell där huvudpersonen kan se två minuter in i framtiden. Inte så vidare bra och SF-elementen används rätt trist.Surfs up.( 2007)
Animerad film i dokumentärstil om surfande pingviner. Inte alls dumt faktiskt. Mycket underhållande med suveräna röstskådisar som t ex Jeff Bridges och James Woods.
Shrek 3 (2007)
En till Shrekfilm. ungefär så ja, varken mer eller mindre.
Nu drar vi igång de riktiga recensionerna och börjar med en film som jag velat se länge.
War of the worlds (2005)
Jag drog mig rätt länge för att se Steven Spielbergs version av H G Wells underbara bok för att filmen verkade fokusera alldeles för mycket på Tom Cruise och hans uppkäftiga ungar. Nu i efterhand så ångrar jag att jag väntade så länge då detta var en värdig filmatisering. Handlingen i kort är att Tom Cruise spelar en frånskild average joe (som han faktiskt gör bra även om det är svårt att sluta tänka scientolog så fort man ser honom) vars barn kommer på besök samtidigt som jorden invaderas av elaka aliens. Under filmens gång så får vi se Cruise fly, gömma sig, fly igen, gömma sig, etc och det är faktiskt spännande hela tiden. Specialeffekterna är helt underbara och det är en fröjd att få se Wells tripoder utplåna tusentals människor med sina dödsstrålar (Den första filmatiseringen från 1953 är även den mycket bra men av skäl som antagligen kan spåras till budgeten så valde de att låta sina farkoster sväva omkring). Det fanns ju ett och annat ögonblick då jag hoppades att Dakota Fannings aningen hysteriska skitunge skulle stryka med, men jag antar att det innebär en eloge till hennes skådespeleritalang.
Man stör sig överhuvudtaget inte speciellt mycket på den dysfunktionella familjen som tar upp rätt mycket tid i början av filmen och när invasionen börjar så är det bara att njuta! Mera tripoder åt folket!
Food of the gods (1976)
Bert I Gordon är skyldig till ett flertal så oerhörda styggelser att de inte passar någon annanstans än i liknande bloggar. Vad sägs om klassiska rullar som t ex The amazing colossal man, Attack of the puppet people och den riktigt riktigt usla Empire of the ants. Bert tycker om att göra skräckfilmer med stora monster, men använder sig alltid att så billiga och enkla effekter som möjligt. Food of the gods är ett utmärkt exempel på detta då den är knökfull med både usla och tvivelaktiga effekter. Marjoe Gortner spelar den stenhårde quarterbacken som känner att han behöver lite vila, varpå han och några kollegor åker ut till en avlägsen ö för lite rekreation. När de kommer i land så blir en kollega dödad av enorma getingar (mycket taskigt inklippta - de påminner mer om myggor med ADHD) och våran hjälte blir attackerad av en enorm tupp storlek elefant. Efter många äventyr så finner de att ett äldre par blandat hönsmaten med någon konstig sörja som plötsligt börjat sippra ur marken. Snart befinner de sig belägrade av en stor flock enorma råttor som mumsat i sig av gudarnas föda.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här. Filmen påstår sig vara baserad på H G Wells novell med samma namn med jag har väldigt svårt att tro att den gode Wells skrev någon sådan här smörja. Karaktärerna susar omkring på ön till höger och vänster utan någon egentlig dramaturgisk relevans och vi bjuds på många, långa härliga scener där man åker jeep."Special"-effekterna består av ett antal stora råtthuvuden som någon håller i utanför kamera, eller väldigt dåligt inklippta vanliga råttor som kravlar omkring på ett modellhus. Det hela är oerhört skrattretande och mycket underhållande - tills den sista halvtimmen. I ett försök att spara pengar så verkar filmmakarna ha bestämt sig för att det billigaste sättet att döda jätteråttor är att skjuta vanliga råttor med salongsgevär... hjältarna skjuter med hagelgevär och man klipper till en råtta som verkar bli skjuten på riktigt. Antingen det eller så är det väldigt bra specialeffekter. Jag tvivlar dock på det sista. Det här förstörde filmen för mig hur som helst och det är ingenting jag skulle rekommendera till någon. Synd på så fina gummidräkter.
The Flesh Eaters (1964)
"Behind this Membrane...You Will Be Driven To a Point...Midway Between Life and Death!"Den stenhårde piloten Grant Murdoch (Ni hör ju bara på namnet vilken hårding det är) får i uppdrag att frakta en alkoholiserad skådespelerska och hennes assistent till en filmstudio, men tvingas nödlanda på en obebodd ö pga en storm. Väl där stöter de på en mysko herre som påstår sig vara marinbiolog som erbjuder sig att hjälpa dem. Vad de inte vet är att Professor Peter Bartell egentligen är en gammal nazist som experimenterar med köttätande bakterier!
Flesheaters brukar räknas som en av de första gorefilmerna och även om den är ganska tam jämfört med dagens blodorgier så har den ett par scener som jag själv räknar som klassiska. Ett exempel är när våran tuffa hjälte råkar trampa i en pöl med bakterier och måste karva loss dem ur sitt ben med kniv. Vissa av specialeffekterna är väl rätt enkla (bakterierna visas genom att de skrapat in dem på filmrullen och det avslutande jättemonstret är inte speciellt mobilt) men som fan av gamla skräck/scifirullar så kan jag köpa sånt. Det är ingenting som är så uselt att det sticker ut. Ett annat plus är skådespeleriet. Vi får en hel del härligt överspeladende, speciellt från Martin Kosleck som spelar den elake nazisten, komplett med inzoomning på hans ansikte vid extra dramatiska uttalanden. Byron Sanders som Grant Murdoch är lite som en karikatyr över machokillar, utan att bli löjlig och påminner en hel del om Bruce Campbell i sina mest sarkastiska stunder. The Damsels in distress sköter sitt jobb som de ska och plockar givetvis gärna av sig blusen för att förbinda hjältens sår.
Det är ju en B-film, inte snack om saken. De flesta scenerna utspelar sig på stranden, vilket gör att man kunde spara in en hel del på budgeten. Men ändå så funkar det bra. Sjävla konceptet och utförandet när det gäller de elaka Kött Ätarna gör detta till en mycket trevlig liten rulle som fungerar finfint en sen, tråkig söndagkväll tillsammans med en påse popcorn.
The Fog (2006)
En av mina favoritfilmer (så till den milda grad att jag faktiskt besökt en av inspelningsplatserna under ett Usa-besök) i skräckgenren är John Carpenters The Fog (Dimman)från 1980, en klassisk spökhistoria med drag av Stephen King där vålnader från havets botten kommer tillbaka för att hämnas oförätter. Originalet har tät stämning, bra skådespelare och många sköna scener innehållande hämnd från andra sidan graven.
Givetvis kan inte Hollywood hålla sig borta så de kommer på den brillianta planen att göra en nyinspelning.
Vad kan jag säga om remaken annat att den är ett perfekt exempel på varför nyinspelningar är så hatade. Det gör nästan ont att se något som påminner så starkt om något man älskar, men inte gör något rätt. Med en sådan story så borde det vara svårt att misslyckas! Istället så gör man en urvattnad version av orginalet där man sänker medelåldern på skådisarna till strax över 20. Det som originalet gjorde effektivt genom att inte visa alla detaljer får vi se fullt ut med taskig CGI. Själva dimman, det som John Carpenter lyckades framställa så bra med vanliga praktiska specialeffekter, framställer de med riktigt usla datoreffekter.
Helt värdelöst är det väl egentligen inte. Jag kanske hade gillat filmen bättre om jag inte sett originalet, då den förutom de rätt dåliga specialeffekterna åtminstone är kapabelt filmad och spelad. Det finns några stämningsfulla scener när dimman sveper in och man ser sakta att den innehåller skepnader som vill ont. Men det hela känns så onödigt att det gör lite ont i mig, i den delen som faktiskt gillar bra film.
Altered (2006)
1999 kom Blair Witch project, en av världshistoriens mest inkomstbringande independentfilmer någonsin. Vad hände med filmmakarna efteråt? Det har varit tyst om Daniel Sanchez, en av regissörerna sen dess tills Altered kom förra året. Filmen distribuerades av Universal och var tänkt att gå på bio, men släpptes istället i all tysthet på en relativt enkel dvd. Detta är lite synd då det är en riktigt bra liten rulle som de flesta nu kommer att missa.
Filmen börjar med några riktiga rednecks som jagar något i en mörk skog. De får sitt byte och man märker nu att det är något utöver det vanliga. Det visar sig att de 15 år tidigare blivit bortförda av aliens som torterade och probade dem rätt hårt. Våra dialektförsedda hjältar virar in kroppen i en matta och ett knippe kedjor och för den till ett hus ute i skogen där deras vän Wyatt bor. Wyatt är väldigt tveksam att hjälpa till då han vet lite mer om rymdvarelserna än de andra, eftersom han blev kvar längst innan han fann sig liggande naken på ett fält miltals från hembyn. Han har helt rätt då det visar sig att det inte är helt lätt att ha en alien som gisslan, speciellt som den har kompanjoner som letar efter den...
Jag blev mycket positivt överraskad av Altered. Filmen utspelar sig till största delen i ett garage där huvudpersonerna fört varelsen och filmen skildrar konflikten mellan de olika karaktärerna där en av dem vill hämnas sin döde bror och de andra som inte riktigt vågar göra något av rädslan för att rymdvarelserna skall hämnas. Vi har även striden mot varelsen som har en del krafter som inte direkt är till någon annans fördel. En av männen blir t ex biten i handen och finner sig sakta förvandlas till vad som mest kan liknas ett levande lik. Det är ingen vanlig splatterfilm det här utan en väldigt spännande gammaldags sciencefictionthriller av det stuket som inte görs längre. Specialeffekterna består till 99% av den gamla skolans makeup, vilket är väldigt skönt då en cgivarelse antagligen inte skulle fungera lika bra. Vi får en hel del blodiga scener där en speciellt står ut: Tug of war med tarmar. Jag tror inte jag ska gå in på mer detaljer där.
Skådespelet är riktigt bra helt igenom och allt är mycket kompetent filmat - ett mycket gott hantverk helt enkelt. Om det är något jag skulle vilja klaga på så är det det något konventionella slutet. Även om det inte känns dåligt på något sätt så skulle jag gärna ha velat att de gick ett steg längre. Man får kanske inte riktigt den där rejäla, finurliga slutklämmen som man önskat sig då filmen fram tills dess varit så pass bra. Men det är väl kanske bara jag. Jag tycker hur som helst att det är synd att den inte fick den uppmärksamhet den förtjänade. Rekommenderas varmt.
måndag 3 september 2007
Gummimonsterfest 2007
Det var länge sedan jag jag verkligen bejakade mitt inre barn och tittade på några riktigt härliga japanska monsterfilmer, sådana sköna saker där ett eller fler monster slåss om världsherraväldet, vanligtvis i Tokyo eller valfri stad i Japan. Jag förvandlas till ett litet barn varje gång jag ser en sådan film, vilket resulterade i att jag spenderade mesta delen av helgen som en jollrande snorunge. Det här måste jag göra om!
Gamera vs Viras aka Gamera tai Uchu Kaijū Bairasu (1968).
De elaka Viranerna har beslutat sig för ta över jorden, men vad de inte räknat med är givetvis Gamera! Deras första försök slutar i en eldboll i rymden (Där röken stiger uppåt. Jag hade ingen aning om rök steg uppåt i rymden.) varpå de skickar ytterligare ett skepp som kidnappar två scouter och tvingar Gamera att sätta på sig en tokken där "mindcontroldevice" varpå vi bjuds på massor med scener där Gamera trashar Tokyo (courtesy of stock footage från tidigare Gamerafilmer, varav vissa i svartvitt då första Gamerafilmen var så). Till slut så lyckas de äckliga små barnen bryta hjärntvätten varpå Viranernas ledare absorberar de övriga Viranerna och växer sig jättestor (Han ser ut som ett mellanting mellan en sax och en bläckfisk...) för att spöa skiten ur Gamera. Gamera? Förlora? Duh.
Det här är inte en av de bästa Gamerafilmerna jag sett. Vi bjuds på en del sköna scener med massförstörelse men då dessa är från tidigare filmer så känner man sig lite blåst på konfekten. Först efter 1 timme och 5 minuter så möts Gamera och Viras i en kamp på liv och död och den är över sju minuter senare! Innan dess så får man stå ut med de äckliga snorungarna som springer omkring och förklara vad Gamera gör, samtidigt som de konstant skriker "Gambare Gamera!". Gamerafilmernas stora svaghet är ju de klämkäcka, lite Anderssonskans Kalle liknande jävelungar som som springer omkring och är sådär lagom lillgamla. När vi sedan får nöja oss med 5 minuters monsterfight så resulterar detta i en ganska medioker film, till och med för att vara Gamera. Fy skäms på ett sånt fint monster.
Gamera vs. Jiger aka Gamera tai Daimajū Jaigā aka 1.20 reklam för Tokyo Expo 70. (1970)
Inför förberedelserna inför Tokyo Expo 70 så gräver några arkeologer upp en mystisk staty på _Wester_ island... Under förberedelserna så blir de plötsligt attackerade av Gamera. Vad de inte vet är att statyn är placerad där för att hålla något begravt... ta ta! Anyway, detta resulterar i att monstret Jiger vaknar upp (Jiger ser ut som en blandning av en bulldog och en sån där komodoödla med taggar på ryggen) och möts av Gamera (som minsann vet hur elak Jiger är...). Gamera får faktiskt lite spö och Jiger ger sig av mot Tokyo för att trasha. Gamera följer efter och får spö igen, den här gången genom att Jiger spetsar Gamera i halsen med en tagg och lägger ett ägg som raskt börjar suga Gameras blod. Det hela löser sig genom att våra älskade Gambareskrikande ungdomar tar en miniubåt och åker in i Gameras blodomlopp och tar kål på miniJigern. Sedan, alldeles innan jiger ska totaltröska Tokyo Expo så vaknar Gamera till liv igen och denna gången är det Jiger som får på pälsen.
Den här filmen är betydligt bättre än Gamera vs Viras. Vi bjuds på mången scen med massförstörelse och flera sköna, långa monsterfighter (Om jag skulle byta ut vissa ord här så skulle detta lätt kunna låta som en recension av en porrfilm). Visst, vi måste stå ut med äckliga, lillgamla ungjävlar igen, men det kompenseras fint av allt monsteraction. Det är såhär Kaiju skall vara!
The Card player aka Il Cartaio (2004)
Det har väl inte gått så bra för Dario Argento på de sista 10+ åren. Samtliga rullar han gjort har väl mer eller mindre floppat, eller anklagats för att vara bleka kopior av hans mästerliga giallos från 70talet. Jag kan förstår det till viss del då de som kom efter Opera (Min favvo av de han gjorde på 80talet) har varit rätt tråkiga. Den här rullen är varken eller.
En psykopat börjar kidnappa unga flickor och utmanar polisen på ett parti poker. Förlorar de så skär han halsen av offret. Undersökningen leds av en ung kvinnlig kommisarie och en alkoholiserad irländsk polis, tillsammans med ett ungt pokergeni.
Det börjar inte bra kan jag lugnt säga. Vi introduceras snabbt till ett antal karaktärer, alla rätt blaskiga med ett virrvarr av äkta, halvtaskiga italienska accenter och uppenbarligt tråkigt dubbade amerikanska röster. Första halvtimmen är rätt rörig tack vare detta, men därefter blir det faktiskt bättre när Argento får sätta tänderna i några sköna scener som t ex den där det unga pokergeniet jagas genom Roms trånga gränder och tunnlarna därunder. Tyvärr så blir det dock inte mer upphetsande än så. Filmen, som fått 15årsgräns i England, saknar de där stora våldsoperascenerna som Argento brukar vara känd för. Det finns några ganska osmakliga scener som involverar de lik som mördaren lämnar efter sig, men inte speciellt mycket äckligare än vilket CSI-avsnitt som helst. Ett plus för Claudio Simonettis sköna musik, men annars är det en av Argentos tristaste skapelser. Inte bra, inte dålig. Inte ett speciellt bra betyg.
Godzilla vs Monster zero aka Invasion of Astro-Monster aka Kaijū Daisenso (1965)
Helgen avslutades med en av de bästa Godzillafilmerna genom tiderna. Det här var den första filmen i serien jag såg, när jag hyrde den på Gotthuset i Malung under titeln Rymdmonstren anfaller. På den vägen är det. Nu innehåller min filmsamling samtliga Godzilla och Gamerafilmer och då och då plockas de fram för lite ren och skär underhållning. Sockervadd för hjärnan liksom. Det är inte nyttigt, men ack så gott.
I den här filmen så reser två tappra astronauter till den nyupptäckta planeten X. Väl där så finner de ett underjordiskt samhälle som är belägrat av Ghidorah, den trehövdade flygande draken. Xianerna (som de faktiskt kallas) ber jordlingarna om hjälp - specifikt så vill de låna Godzilla och Rodan för att spöa skiten ur Ghidorah. Som motprestation så lovar Xianerna ett botemedel mot cancer. Givetvis så går Jorden med på detta men det visar sig vara en komplott! Xianerna vill kolonisera Jorden med hjälp av de tre monstren! Huäh!
Invasion of the Astromonster har allt! Specialeffekterna är perfekta! Trion med monster bjuder på många scener där diverse städer blir jämnade med marken och själva monsterfighterna är härligt frenetiska. Storyn i sig är klassisk pulp-scifi och detta resulterade i Godzilla Final wars som är en sorts uppföljare. Inga klämkäcka ungjävlar här inte - bara en cool Nick Adams som konstant spänner sina hängslen för att visa hur hård han är, en riktigt härligt machoamerikan. Ska man se en Godzillafilm så finns det inte så många som är i samma klass. Det är gott med sockervadd.
Gamera vs Viras aka Gamera tai Uchu Kaijū Bairasu (1968).
De elaka Viranerna har beslutat sig för ta över jorden, men vad de inte räknat med är givetvis Gamera! Deras första försök slutar i en eldboll i rymden (Där röken stiger uppåt. Jag hade ingen aning om rök steg uppåt i rymden.) varpå de skickar ytterligare ett skepp som kidnappar två scouter och tvingar Gamera att sätta på sig en tokken där "mindcontroldevice" varpå vi bjuds på massor med scener där Gamera trashar Tokyo (courtesy of stock footage från tidigare Gamerafilmer, varav vissa i svartvitt då första Gamerafilmen var så). Till slut så lyckas de äckliga små barnen bryta hjärntvätten varpå Viranernas ledare absorberar de övriga Viranerna och växer sig jättestor (Han ser ut som ett mellanting mellan en sax och en bläckfisk...) för att spöa skiten ur Gamera. Gamera? Förlora? Duh.
Det här är inte en av de bästa Gamerafilmerna jag sett. Vi bjuds på en del sköna scener med massförstörelse men då dessa är från tidigare filmer så känner man sig lite blåst på konfekten. Först efter 1 timme och 5 minuter så möts Gamera och Viras i en kamp på liv och död och den är över sju minuter senare! Innan dess så får man stå ut med de äckliga snorungarna som springer omkring och förklara vad Gamera gör, samtidigt som de konstant skriker "Gambare Gamera!". Gamerafilmernas stora svaghet är ju de klämkäcka, lite Anderssonskans Kalle liknande jävelungar som som springer omkring och är sådär lagom lillgamla. När vi sedan får nöja oss med 5 minuters monsterfight så resulterar detta i en ganska medioker film, till och med för att vara Gamera. Fy skäms på ett sånt fint monster.
Gamera vs. Jiger aka Gamera tai Daimajū Jaigā aka 1.20 reklam för Tokyo Expo 70. (1970)
Inför förberedelserna inför Tokyo Expo 70 så gräver några arkeologer upp en mystisk staty på _Wester_ island... Under förberedelserna så blir de plötsligt attackerade av Gamera. Vad de inte vet är att statyn är placerad där för att hålla något begravt... ta ta! Anyway, detta resulterar i att monstret Jiger vaknar upp (Jiger ser ut som en blandning av en bulldog och en sån där komodoödla med taggar på ryggen) och möts av Gamera (som minsann vet hur elak Jiger är...). Gamera får faktiskt lite spö och Jiger ger sig av mot Tokyo för att trasha. Gamera följer efter och får spö igen, den här gången genom att Jiger spetsar Gamera i halsen med en tagg och lägger ett ägg som raskt börjar suga Gameras blod. Det hela löser sig genom att våra älskade Gambareskrikande ungdomar tar en miniubåt och åker in i Gameras blodomlopp och tar kål på miniJigern. Sedan, alldeles innan jiger ska totaltröska Tokyo Expo så vaknar Gamera till liv igen och denna gången är det Jiger som får på pälsen.
Den här filmen är betydligt bättre än Gamera vs Viras. Vi bjuds på mången scen med massförstörelse och flera sköna, långa monsterfighter (Om jag skulle byta ut vissa ord här så skulle detta lätt kunna låta som en recension av en porrfilm). Visst, vi måste stå ut med äckliga, lillgamla ungjävlar igen, men det kompenseras fint av allt monsteraction. Det är såhär Kaiju skall vara!
The Card player aka Il Cartaio (2004)
Det har väl inte gått så bra för Dario Argento på de sista 10+ åren. Samtliga rullar han gjort har väl mer eller mindre floppat, eller anklagats för att vara bleka kopior av hans mästerliga giallos från 70talet. Jag kan förstår det till viss del då de som kom efter Opera (Min favvo av de han gjorde på 80talet) har varit rätt tråkiga. Den här rullen är varken eller.
En psykopat börjar kidnappa unga flickor och utmanar polisen på ett parti poker. Förlorar de så skär han halsen av offret. Undersökningen leds av en ung kvinnlig kommisarie och en alkoholiserad irländsk polis, tillsammans med ett ungt pokergeni.
Det börjar inte bra kan jag lugnt säga. Vi introduceras snabbt till ett antal karaktärer, alla rätt blaskiga med ett virrvarr av äkta, halvtaskiga italienska accenter och uppenbarligt tråkigt dubbade amerikanska röster. Första halvtimmen är rätt rörig tack vare detta, men därefter blir det faktiskt bättre när Argento får sätta tänderna i några sköna scener som t ex den där det unga pokergeniet jagas genom Roms trånga gränder och tunnlarna därunder. Tyvärr så blir det dock inte mer upphetsande än så. Filmen, som fått 15årsgräns i England, saknar de där stora våldsoperascenerna som Argento brukar vara känd för. Det finns några ganska osmakliga scener som involverar de lik som mördaren lämnar efter sig, men inte speciellt mycket äckligare än vilket CSI-avsnitt som helst. Ett plus för Claudio Simonettis sköna musik, men annars är det en av Argentos tristaste skapelser. Inte bra, inte dålig. Inte ett speciellt bra betyg.
Godzilla vs Monster zero aka Invasion of Astro-Monster aka Kaijū Daisenso (1965)
Helgen avslutades med en av de bästa Godzillafilmerna genom tiderna. Det här var den första filmen i serien jag såg, när jag hyrde den på Gotthuset i Malung under titeln Rymdmonstren anfaller. På den vägen är det. Nu innehåller min filmsamling samtliga Godzilla och Gamerafilmer och då och då plockas de fram för lite ren och skär underhållning. Sockervadd för hjärnan liksom. Det är inte nyttigt, men ack så gott.
I den här filmen så reser två tappra astronauter till den nyupptäckta planeten X. Väl där så finner de ett underjordiskt samhälle som är belägrat av Ghidorah, den trehövdade flygande draken. Xianerna (som de faktiskt kallas) ber jordlingarna om hjälp - specifikt så vill de låna Godzilla och Rodan för att spöa skiten ur Ghidorah. Som motprestation så lovar Xianerna ett botemedel mot cancer. Givetvis så går Jorden med på detta men det visar sig vara en komplott! Xianerna vill kolonisera Jorden med hjälp av de tre monstren! Huäh!
Invasion of the Astromonster har allt! Specialeffekterna är perfekta! Trion med monster bjuder på många scener där diverse städer blir jämnade med marken och själva monsterfighterna är härligt frenetiska. Storyn i sig är klassisk pulp-scifi och detta resulterade i Godzilla Final wars som är en sorts uppföljare. Inga klämkäcka ungjävlar här inte - bara en cool Nick Adams som konstant spänner sina hängslen för att visa hur hård han är, en riktigt härligt machoamerikan. Ska man se en Godzillafilm så finns det inte så många som är i samma klass. Det är gott med sockervadd.
måndag 20 augusti 2007
28 weeks later och Sunshine
Korta versionen: Alltså, två fullträffar på en kväll. Hur stor är chansen för det?
Långa versionen:
28 weeks later (2007)
Uppföljare är något speciellt. Vanligtvis så prånglas de ut snabbt i ett försök att tjäna snabba pengar på en franschise och för det mesta inte av skaparna av originalet, vilket resulterar i en halvdan smörja. Ibland, en gång på 100 kanske, så glimrar det till och vi får något i samma klass som originalet (ex: Aliens) eller åtminstone en värdig uppföljare (Ex: Terminator 2, Exorcisten 3). 28 weeks later placerar sig lätt i den senare kategorin.
Filmen får inga direkta poäng för originalitet - storyn är inget nytt under julgranen men den är välskriven, även om filmen egentligen inte har några speciellt starka karaktärer förutom Robert Carlyle. Bra skådespelare finns det gott om, men de får aldrig riktigt någon chans. Filmen är så fokuserad på att leverera bra skräck och action att de glöms bort. Förutom detta så är filmen riktigt bra.
Allt börjar med en rejäl käftsmäll. Robert Carlyle och Catherine McCormack spelar ett gift par som gömmer sig i ett hus på landsbygden i början på farsoten, tillsammans med några andra överlevande. Givetvis så tar det inte många minuter förrän helvetet har brutit löst, och Carlyles karaktär är den enda överlevande efter att ha tvingats överge sin fru i händerna (tänderna?) på de smittade. Hela sekvensen är helt underbart spännande, med suverän musik. Nu hoppar vi raskt framåt till 28 veckor efter att viruset började spridas i första filmen. London har rensats upp och ett försök att återbefolka har startat i några avspärrade kvarter, helt under amerikanska armens bevakning. Carlyles två barn, turligt nog bortskickade till annat land innan allt brakade lös, anländer till huvudstaden och möts upp av sin far. När barnen smiter för att besöka sitt hem sätts en serie händelser igång som snart resulterar i ny infektion och totalt kaos. Det är inte många döda sekunder under filmens gång. Smittan sprids oerhört snabbt och snart är staden full av infekterade galningar. Militären försöker hålla dem tillbaka men allt resulterar i en stor massaker och våra hjältar finner sig konstant jagade, av så väl infekterade som militärer. Man sitter på nålar konstant när man vet att ingen karaktär går säker från att slitas i småbitar...
Appropå våld då: 28 days later var inte speciellt grafiskt blodig, men det blir det ändring på här. Huvuden exploderar, armar skjuts av och vi får en fin massaker med hjälp av rotorblad på helikopter. (Hmm. Det här låter lite bekant. Jag vill minnas att jag skrev något liknande i recensionen av Planet terror. Sammanträffande? Skulle tro det. ). Filmen övergår dock som tur inte till någon riktig splatterfest, vilket är rätt skönt.
Slutsatsen: Se den här, speciellt om du gillade ettan. En värdig uppföljare, även om den kanske inte riktigt kan toppa de oerhört intensiva öppningsscenerna, och det är fan inte ofta vi får uppföljare av den här klassen. Efter att ha sett trailern så hade jag väldigt höga förväntningar och de uppfylldes allihopa. Danny Boyle som regisserade första filmen och står som producent till den här har sagt att han själv skall regissera 28 months later. Tänk så oerhört det skulle vara om vi fick ytterligare en uppföljare i samma klass... det skulle väl bli något sorts rekord?
Sunshine (2007)
Danny Boyle tackade nej till att regissera 28 weeks later då han var fullt upptagen med denna film och tur är väl det antar jag. Nu för tiden så är det inte så ofta vi serveras seriös högbudget science fiction på bio/dvd och den här filmen är ett friskt tillskott.
Någon gång i framtiden så är våran sol döende och Jorden är på väg att frysa till is (vilket faktiskt representeras av scener inspelade på Gärdet...). Mänskligheten bygger en enorm bomb som de tänker använda för att fulstarta den igen men skeppet, Icarus, försvinner på vägen. Flera år senare har de absolut sista uranreserverna skrapats ihop för en ny bomb och en sista chans med Icarus II. På vägen dit snappar de upp Icarus I:s nödfyr och bestämmer sig att försöka rädda bomben, för en extra chans ifall något skulle gå fel med den första. Det är då allt börjar gå åt helvete...
En enkel förklaring till vad detta är för typ av film är att beskriva den som en blanding av 2001 och Event horizon, med betoning på den första. Det är en seriös scifirulle vi har att göra med. Teknologin är snyggt designad och trovärdig. Visst, den innehåller några fysiska fel, men de verkar vara gjorda med gott samvete för ökad dramatisk effekt, vilket jag kan acceptera då det inte är några extrema saker. Vi bjuds på många vackra scener till sagolikt skön musik som till en del faktiskt är gjord av Underworld. Att skådespelarna alla gör solida jobb gör ju inte saken sämre. Här finner vi t ex Cillian Murphy från 28 days later, Michelle Yeoh som vi sett i mången asiatisk actionfilm och Hiroyuki "Henry" Sanada som är en klassik actionskådis från Japan. Skräck/thrillerelementen som dyker upp en bit in i filmen skapar aningen mer frågor än vad den besvarar, vilket jag gillar då det låter en bilda en egen uppfattning utan att vara luddigt.
En mycket skön filmupplevelse som kräver högt ljud och bra bild. Gillar du science fiction så kommer du antagligen att älska den här. Är det mer action du är ute efter så finns chansen att du kan bli besviken but its your loss. Mycket bra.
Långa versionen:
28 weeks later (2007)
Uppföljare är något speciellt. Vanligtvis så prånglas de ut snabbt i ett försök att tjäna snabba pengar på en franschise och för det mesta inte av skaparna av originalet, vilket resulterar i en halvdan smörja. Ibland, en gång på 100 kanske, så glimrar det till och vi får något i samma klass som originalet (ex: Aliens) eller åtminstone en värdig uppföljare (Ex: Terminator 2, Exorcisten 3). 28 weeks later placerar sig lätt i den senare kategorin.
Filmen får inga direkta poäng för originalitet - storyn är inget nytt under julgranen men den är välskriven, även om filmen egentligen inte har några speciellt starka karaktärer förutom Robert Carlyle. Bra skådespelare finns det gott om, men de får aldrig riktigt någon chans. Filmen är så fokuserad på att leverera bra skräck och action att de glöms bort. Förutom detta så är filmen riktigt bra.
Allt börjar med en rejäl käftsmäll. Robert Carlyle och Catherine McCormack spelar ett gift par som gömmer sig i ett hus på landsbygden i början på farsoten, tillsammans med några andra överlevande. Givetvis så tar det inte många minuter förrän helvetet har brutit löst, och Carlyles karaktär är den enda överlevande efter att ha tvingats överge sin fru i händerna (tänderna?) på de smittade. Hela sekvensen är helt underbart spännande, med suverän musik. Nu hoppar vi raskt framåt till 28 veckor efter att viruset började spridas i första filmen. London har rensats upp och ett försök att återbefolka har startat i några avspärrade kvarter, helt under amerikanska armens bevakning. Carlyles två barn, turligt nog bortskickade till annat land innan allt brakade lös, anländer till huvudstaden och möts upp av sin far. När barnen smiter för att besöka sitt hem sätts en serie händelser igång som snart resulterar i ny infektion och totalt kaos. Det är inte många döda sekunder under filmens gång. Smittan sprids oerhört snabbt och snart är staden full av infekterade galningar. Militären försöker hålla dem tillbaka men allt resulterar i en stor massaker och våra hjältar finner sig konstant jagade, av så väl infekterade som militärer. Man sitter på nålar konstant när man vet att ingen karaktär går säker från att slitas i småbitar...
Appropå våld då: 28 days later var inte speciellt grafiskt blodig, men det blir det ändring på här. Huvuden exploderar, armar skjuts av och vi får en fin massaker med hjälp av rotorblad på helikopter. (Hmm. Det här låter lite bekant. Jag vill minnas att jag skrev något liknande i recensionen av Planet terror. Sammanträffande? Skulle tro det. ). Filmen övergår dock som tur inte till någon riktig splatterfest, vilket är rätt skönt.
Slutsatsen: Se den här, speciellt om du gillade ettan. En värdig uppföljare, även om den kanske inte riktigt kan toppa de oerhört intensiva öppningsscenerna, och det är fan inte ofta vi får uppföljare av den här klassen. Efter att ha sett trailern så hade jag väldigt höga förväntningar och de uppfylldes allihopa. Danny Boyle som regisserade första filmen och står som producent till den här har sagt att han själv skall regissera 28 months later. Tänk så oerhört det skulle vara om vi fick ytterligare en uppföljare i samma klass... det skulle väl bli något sorts rekord?
Sunshine (2007)
Danny Boyle tackade nej till att regissera 28 weeks later då han var fullt upptagen med denna film och tur är väl det antar jag. Nu för tiden så är det inte så ofta vi serveras seriös högbudget science fiction på bio/dvd och den här filmen är ett friskt tillskott.
Någon gång i framtiden så är våran sol döende och Jorden är på väg att frysa till is (vilket faktiskt representeras av scener inspelade på Gärdet...). Mänskligheten bygger en enorm bomb som de tänker använda för att fulstarta den igen men skeppet, Icarus, försvinner på vägen. Flera år senare har de absolut sista uranreserverna skrapats ihop för en ny bomb och en sista chans med Icarus II. På vägen dit snappar de upp Icarus I:s nödfyr och bestämmer sig att försöka rädda bomben, för en extra chans ifall något skulle gå fel med den första. Det är då allt börjar gå åt helvete...
En enkel förklaring till vad detta är för typ av film är att beskriva den som en blanding av 2001 och Event horizon, med betoning på den första. Det är en seriös scifirulle vi har att göra med. Teknologin är snyggt designad och trovärdig. Visst, den innehåller några fysiska fel, men de verkar vara gjorda med gott samvete för ökad dramatisk effekt, vilket jag kan acceptera då det inte är några extrema saker. Vi bjuds på många vackra scener till sagolikt skön musik som till en del faktiskt är gjord av Underworld. Att skådespelarna alla gör solida jobb gör ju inte saken sämre. Här finner vi t ex Cillian Murphy från 28 days later, Michelle Yeoh som vi sett i mången asiatisk actionfilm och Hiroyuki "Henry" Sanada som är en klassik actionskådis från Japan. Skräck/thrillerelementen som dyker upp en bit in i filmen skapar aningen mer frågor än vad den besvarar, vilket jag gillar då det låter en bilda en egen uppfattning utan att vara luddigt.
En mycket skön filmupplevelse som kräver högt ljud och bra bild. Gillar du science fiction så kommer du antagligen att älska den här. Är det mer action du är ute efter så finns chansen att du kan bli besviken but its your loss. Mycket bra.
onsdag 15 augusti 2007
Planet terror
När jag fick läsa att distributören delat upp Grindhouse i separata filmer för Europa så blev jag rätt sur, speciellt med tanke på att de sköt upp Robert Rodriguez del till senare. Tarantinos film var helt väl ok, lite väl mycket patenterad "cool" Tarantino dialog bara men det var ju Rodriguez hyllning till zombiefilmer som jag verkligen ville se! Det var med rätt höga förväntningar som jag satte mig i biografen, lite nervös för att jag just väntade mig en riktigt skön film
Jag blev inte besviken.
Planet terror är 1 timme och 45 minuter ren och skär splatterunderhållning. Handlingen känns som en löst kalkerad variant av Return of the living dead, då en zombifierande gas börjar spridas och det är militären som ligger bakom. Att zombierna sedan ser ut som om de är direkt hämtade från Umberto Lenzis köttbullsansikten från Nightmare city gör ju inte saken sämre. Sista 10 minuterna känns lite som en uppdatering av introscenen från just denna skräpklassiker. Sen så är filmen späckad med referenser till zombiefilmer från förr. Tarantino gör en cameo och blir dödad på ett sätt som man direkt kan hänvisa till Zombie Flesheaters och City of the living dead(Tja, en del av hans dödsscen åtminstone. Det fanns inga smältande testiklar i någon av de filmerna vad jag kan minnas...). Ett annat exempel är en scen som involverar exploderande bensinpumpar och bilar - läs Night of the living dead. Allt serveras med en nypa inte ens speciellt låg humor, vilket brukar vara standard när det gäller nyare zombiefilmer och det hela håller förvånansvärt bra. Visst, man kan ju tycka att gimmicken med Rose McGowans maskingevärsben är lite halvtöntig men det är snyggt gjort och över förhållandevis snabbt och smärtfritt. Vilket leder oss till skådespelarna. Robert Rodriguez har verkligen gjort bra val här. Freddy Rodríguez och Rose Mcgowan är alldeles utmärkta som huvudpersoner och filmen är full av suveräna biroller/cameos. Vad sägs om Michael Biehn, Bruce Willis, Tom Savini och Jeff Fahey med mera..? Sen gör Stacy Ferguson från Blackeyed peas en cameo som flata i minikjol.
Jaja, skit i skådespelarna. Över till det viktigaste. Splatter.
Det var länge sedan jag såg en såhär blodig film. Det fullkomligen sprutar blod konstant. Huvuden exploderar, armar skjuts av, kroppar slits i småbitar och alla squibs verkar innehålla minst en liter fejkblod. Är man en riktigt gorehound så är detta julafton.
Jag måste säga att jag blev mycket positivt överraskad. Jag gick in i bion med höga förväntningar och kom ut med dem överträffade. En perfekt exploitationrulle. Sen kan man ju prata mer om t ex sådana saker som att det finns bra karaktärer för en gångs, och att alla klicher behandlas med respekt men sånt glömmer man snabbt när ser allt härligt underhållningsvåld! 5 smältande tummar upp!
Jag blev inte besviken.
Planet terror är 1 timme och 45 minuter ren och skär splatterunderhållning. Handlingen känns som en löst kalkerad variant av Return of the living dead, då en zombifierande gas börjar spridas och det är militären som ligger bakom. Att zombierna sedan ser ut som om de är direkt hämtade från Umberto Lenzis köttbullsansikten från Nightmare city gör ju inte saken sämre. Sista 10 minuterna känns lite som en uppdatering av introscenen från just denna skräpklassiker. Sen så är filmen späckad med referenser till zombiefilmer från förr. Tarantino gör en cameo och blir dödad på ett sätt som man direkt kan hänvisa till Zombie Flesheaters och City of the living dead(Tja, en del av hans dödsscen åtminstone. Det fanns inga smältande testiklar i någon av de filmerna vad jag kan minnas...). Ett annat exempel är en scen som involverar exploderande bensinpumpar och bilar - läs Night of the living dead. Allt serveras med en nypa inte ens speciellt låg humor, vilket brukar vara standard när det gäller nyare zombiefilmer och det hela håller förvånansvärt bra. Visst, man kan ju tycka att gimmicken med Rose McGowans maskingevärsben är lite halvtöntig men det är snyggt gjort och över förhållandevis snabbt och smärtfritt. Vilket leder oss till skådespelarna. Robert Rodriguez har verkligen gjort bra val här. Freddy Rodríguez och Rose Mcgowan är alldeles utmärkta som huvudpersoner och filmen är full av suveräna biroller/cameos. Vad sägs om Michael Biehn, Bruce Willis, Tom Savini och Jeff Fahey med mera..? Sen gör Stacy Ferguson från Blackeyed peas en cameo som flata i minikjol.
Jaja, skit i skådespelarna. Över till det viktigaste. Splatter.
Det var länge sedan jag såg en såhär blodig film. Det fullkomligen sprutar blod konstant. Huvuden exploderar, armar skjuts av, kroppar slits i småbitar och alla squibs verkar innehålla minst en liter fejkblod. Är man en riktigt gorehound så är detta julafton.
Jag måste säga att jag blev mycket positivt överraskad. Jag gick in i bion med höga förväntningar och kom ut med dem överträffade. En perfekt exploitationrulle. Sen kan man ju prata mer om t ex sådana saker som att det finns bra karaktärer för en gångs, och att alla klicher behandlas med respekt men sånt glömmer man snabbt när ser allt härligt underhållningsvåld! 5 smältande tummar upp!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
