måndag 24 mars 2008

Graveyard shift (1990)


En i mängden av alla filmatiseringar av Stephen Kings litterära utbud som kom på 80 och 90talet, Graveyard shift fick rätt usla recensioner när den kom och när jag såg den så förstod jag aldrig riktigt varför då jag gillade den skarpt när jag såg den runt 90-91. Nu har jag sett om filmen och jag kan till viss del förstå kritiken men så jävla dålig är den faktiskt inte.

Det är en ganska typisk 80talsrulle vi har att göra med här. Frisyrer, kläder och en hel del av känslan. (Jaja, den släpptes 90 men spelades garanterat in 1989). Vi får följa John Hall, en änkling som driver omkring och tar småjobb här och där. Nu har han hamnat i en liten småstad i Maine och tar jobb på ett textilbruk (säger man så? Jag kunde inte komma på vad det annars skulle heta), där han och några rednecks från staden ska städa upp en gammal källare som är nerlusad med råttor. Under städningen så finner den en lucka ner i underjorden, där något ont väntar på dem.

Filmen fungerar utmärkt i första halvan då vi får följa karaktärerna i den lilla, väldigt white trashiga staden. Några personer försvinner och publiken vet att det är något stort och slemmigt nere under bruket/kvarnen som tagit dem. Det blir lite interna konflikter mellan de lagom överspelande lokalinnevånarna och den kanske lite för rekorderlige hjälten och det flyter på bra. Trevlig underhållning liksom. Det är dock när filmen borde bli riktigt bra, när de beger sig ner i underjorden, som filmen faller. Överspelandet som funkade så fint ovan jord blir nu mest störande och det hjälps inte av att de studiobaserade tunnlarna känns lite väl fejk. Det är alldeles för ljust och tydligt därnere, även fast scenografin är välgjord, förutom en riktigt trist mattepainting som mest ser ut som en bild i en serietidning. Monstereffekterna är välgjorda, även om de inte är speciellt fantasifulla. I slutändan så är det en väldigt typisk 80talsskräckis. Väldigt typisk, på gott och ont. Absolut inte någon av de sämsta Stephen King filmatiseringarna, men det kunde ha varit bättre.

2 kommentarer:

Fred Anderson sa...

Jag minns den som en charmig och mysig åttiotalskräckis och jag hade tänkt köpa den på DVD så småningom. Storyn är så enkel och jag hatar allt för komplicerade historier när det gäller den här genren :)

Jocke Andersson sa...

Den håller inte riktigt idag tyvärr, men det beror nog en hel del på att jag inte sett den på 17 år eller så... Fast underhållande är det ju, speciellt Brad Dourifs muntugg eller varför inte killen i hawaiskjorta som försöker se osynlig ut i ett hörn när de går ner i tunnlarna för första gången. :)