Tron (1982)

Här har vi en film som verkligen är en produkt av sin tid. Vi som växte upp när datorer och tv-spel var något nytt och häftigt kan verkligen relatera till filmen, men jag kan tänka mig att om man är uppväxt med PS2 och Xboxar så känns nog det hela ganska mossigt. Själv har jag ljuva minnen av tidningen Joystick som gavs ut i början av 80talet som recenserade massor av spel från Atari, Colecovision, Intellivison och alla de andra härliga konsolerna som fanns på den tiden. Någon konsol hade jag inte själv, men brukade hyra en och annan i de videobutiker som fanns på den tiden. Nostalgin slår i taket när jag tänker på alla nätter jag spenderade med klassiker som H.E.R.O, Pitfall 2, Scramble och Treasure of Tarmin. Den sistnämnda tillbringade jag en hel vecka med när jag åkte på ett rejält vattkoppeangrepp vid 11-12 år ålder. Vilka minnen man har från de djupa katakomberna under Minotaurens slott… På den tiden var det inga problem att sitta uppe en hel natt för man ville ju maximera sina hyrda timmar. Sen kom ju C64:an med sin Turbo 250 och då tog spelandet verkligen fart. Allt detta skruvande med tonhuvudet på kassettbandspelaren och flippandet med de där mysigt mjuka 5.25tumsdisketterna, oj vilken nostalgi. Än idag så brukar jag ibland dra igång en c64emulator och spela något gammalt spel i ca fem minuter (det är ungefär den tiden det tar innan tålamodet tar slut). Den glädje som fanns då är aningen svår att lyckas få idag, även om spelen har utvecklats enormt, men då kan man se om Tron istället. Hela filmen är genomsyrad av den.

Det är frågan om en riktigt simpel story här, den klassiska sagan om det goda mot det onda, demokrati mot diktatur, där allt verkligen är svart eller vitt. En programmerare som försöker ta reda på information om ett spel som ett företag stulit från honom blir digitaliserad och hamnar inne i en dator där han måste spela spel för att överleva. Det är enkelt, men bra och den digitala världen är en riktigt skön skapelse där man filmat allt i svartvitt och färglagt för hand vilket ger en skönt skum känsla. Lightcyclesekvenserna är oerhört snygga och överlag så håller mycket av specialeffekterna än idag. Tack vare entusiatiskt skådespeleri av Jeff Bridges, Bruce Boxleitner och David Warner (alla i flera roller) så lever man sig in i alltihopa, på en sån där skönt lagom nivå. Man känner sig som ett barn igen när man flyger igenom datorvärlden till tonerna av Wendy Carlos härliga musik och det är precis så det ska vara. Egentligen så är jag nog inte kapabel att ge den här filmen en vettig recension då jag är så färgad av all nostalgi. Men det är helt ok för min del.