Bra Science fictionfilm är verkligen något av en bristvara. Det spottas ut filmer regelbundet men det är väldigt sällan man fokuserar på det det SF egentligen är - Ideér och spekulationer om såväl radikala som trovärdiga utvecklingar inom vetenskapen. Problemet med de flesta filmerna inom genren är att de använder teknologin och utvecklingen som en miljö där de låter diverse banala historier utspela sig, utan att ta till vara eller expandera de intressanta tankar som finns. Detta behöver inte betyda att det är dåligt, tvärtom. Det kan mycket väl vara underhållning av hög kvalitet, men en del av mig önskar att det fanns lite mer "hård" SF, film som tog Science fiction på allvar. Det som då fått in mig på de här tankarna är Anthony Hoffmans Red Planet, en film som börjar relativt seriöst, men som halvvägs in i filmen degenererar till en vanlig äventyrsfilm. Den är i alla fall hästlängder bättre än Mission to Mars, Brian De Palmas film som kom samma år och som bara är usel.
Red Planet utspelar sig 2025 och mänskligheten har äntligen lyckats med konststycket att förstöra Jordens miljö. Exakt hur långt och hur allvarligt det är får man inga detaljer av (vi får faktiskt inte se en enda scen från Jorden, förutom en rymdscen som är tagen från Contact) men det är tydligen ganska illa och man har börjat försöka göra Mars till en beboelig planet genom att skicka iväg sonder fulla med syrealstrande alger, ett experiment som till en början verkade lyckas men som förvandlades till ett mysterium då algerna började försvinna. En expedition är på väg för att utröna varför och resan går fläckfritt. Tills man når atmosfären vill säga. Under tiden som man börjar förbereda sig på att landa på Mars yta så hamnar skeppet i ett kraftigt strålningsbälte och det hela resulterar i att samtliga ombord förutom kaptenen förbereder sig på en riktigt tuff landning, samtidigt som kaptenen (Carrie Ann-Moss) försöker rädda skeppet (och sitt eget liv). Landningen är rejält hård, och man hamnar dessutom långt ifrån den beboeliga bas som skickats dit tidigare. Nu gäller det alltså att försöka ta sig dit innan syret tar slut, vilket givetvis inte alla gör. Men problemen fortsätter när man till slut når fram och finner hela platsen i småsmulor. Nu finns det inte mycket man kan göra än att vänta på en långsam död, speciellt som man inte vet om moderskeppet fortfarande är kvar. Men det det blir ännu konstigare när man inser att det faktiskt finns syre på Mars (något man upptäcker när en av karaktärerna försöker ta livet av sig när hans syre tar slut) vilket verkligen är ett mysterium i och med att algerna är borta. Saken blir inte bättre av att AMEE, en armedesignad robot, får tokspel och återgår till till sitt vanliga jobb, att döda människor. Inga Asimovlagar där inte. Nu gäller det att försöka överleva, och det är även nu som filmens Scifielement börjar falla samman då det helt plötsligt blir en lite mer typisk Amerikansk hjältefilm som förvisso är mycket underhållande men som hade varit betydligt mer intressant om man tagit någon lite mer vetenskaplig väg. Förklaringen till varför det finns syre är i alla fall intressant och väldigt snyggt filmat, men när den kommer i en lång sekvens där man måste nå en gammal farkost innan tiden tar slut så känns det lite som att den skummas över.
Nåja, dåligt är det definitivt inte. Specialeffekterna är riktigt bra och Anthony Hoffman (detta är än så länge hans enda film) regisserar lugnt och metodiskt, utan att man märker att hans bakgrund är inom musikvideon. Skådespelarna gör det bästa av vad materialet erbjuder dem och är överlag bra. Val Kilmer, Tom Sizemore, Simon Baker och Carrie Ann-Moss lyckas göra relativt sympatiska karaktärer av väldigt lite och det fungerar bra. Manuset är inte heller speciellt förutsägbart, och även om jag kanske hade velat ha mer Science fiction över det hela så flyter det på bra, trots det aningen förutsägbara slutet. Som SciFi inte speciellt bra alltså, men som underhållning väl godkänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar