Species 2 (1998)
Jag förstår inte den dåliga kritiken den här filmen har fått. Den har ju allt. Tuttar, tentakler, blod och bra specialeffekter. De försökte åtminstone göra en lite annorlunda uppföljare och även om de kanske inte lyckades fullt ut så är det konstant underhållande!
Prophecy (1979)
John Frankenheimers finfina högbudgetskräckis fick oförtjänt dålig kritik när den kom. Storyn har kanske lite för mycket predikande och vissa av specialeffekterna är väl inte helt på top, men allt sådant kompenseras av scenen där våra hjältar färdas genom skogen mitt i natten... elaka björnar har aldrig varit så bra. Dags att se om den.
The Keep (1983)
Michael Mass flummiga 80talsversion av F Paul Wilsons roman blev totalsågad av alla, men jag gillade den sköna designen och den underbara filmmusiken av Tangerine Dream. Storyn är det ju heller inget fel på, även om den skiljer sig en hel del från romanen. Tyvärr så lär vi aldrig få någon Special edition dvd av den här då Mann skyr den som pesten.
Återkommer med fler delar
torsdag 10 januari 2008
Guilty pleasures aka Filmer jag gillar som alla andra älskar att hata Del 1
Så är det ju alltid. Ibland så fastnar man för någon speciell film och ser den om och om igen. Recensionerna den fått är vanligtvis negativa och ibland skäms man nästan för att man gillar den. (Det sista brukar dock övergå i någon sorts tvärvrång stolthet).
Vi börjar med Jess Francos Oasis of the zombies (1981)
Jag vet egentligen inte varför jag gillar den här filmen. Det är ett typiskt hastverk ala Franco med fula inzoomningar och usla specialeffekter men det är något med zombier i ökenlandskap som faller mig i smaken. Storyn i sig (Försvunnet naziguld aka nazizombier) är inte helt värdelös faktiskt, men hade antagligen blivit bättre i någon annans händer. Filmen får dock inte mer än betyget 3 av 5, men det är antagligen mer än vad den förtjänar. Jag har till och med gått så långt att jag köpt på mig varje dvdutgåva av den som jag hittat. Guilty pleasure, helt klart.
Galaxy of terror (1981)
En Alienkopia som har fräckheten att ha en välskriven story med ett "färdigt" universum så att säga. Istället för ett megacorporation som drar i trådarna så utspelar sig den här filmen i ett totalitärt 1984samhälle/universum där en diktator styr allt. Vi får följa en trupp astronauter som får i uppdrag att resa till en planet och luska ut vad som hände med besättningen på ett annat skepp som landat där. Väl på plats så bjuds vi en rent ut sagt brilliant scenografi och en hel del rent ut sagt löjliga (inte för den saken mindre underhållande) gummimonster. Den här filmen brukar bli ganska sågad men jag förstår inte riktigt varför. Det är i grund och botten en alienkopa, men det är en alienkopia som har egna ideér, även om den kanske inte har budgeten att framföra allt på bästa sätt. Jag skulle betala mycket pengar för en special edition dvd med ett kommentarspår och en sån där skön 90minuters retrospektivedokumentär där de rotat fram alla skådisar igen.
Armageddon. (1998)
Ja, jag gillar Armageddon. Jag erkänner det. Jag gillar den så mycket att jag köpte Criterionutgåvan.
Burial ground (1981)
Andrea Bianchis underbara sleazezombierulle kanske inte är totalsågad, men jag kan faktiskt förstå varför så många hatar den. Det gjorde jag själv när jag såg den första gången, men nu har jag lärt mig att älska den, precis som när man hatade kaffe när man var liten men nu klarar man sig inte utan det. Jag tänker bara prata om varför jag gillar den dock. Numero uno är ju zombierna. Så här ska zombier se ut. Fula, förruttnade och gråa. När de dör så sprutar det inte blod utan någon äcklig varliknande sörja. Jag älskar musiken som är sånt där härligt analogsynthsgurglande som var så populärt på 80talet. Storyn är brilliant i sin enkelhet med ett alldeles underbart slut. Det görs inte sådana här filmer längre.
Jag återkommer med fler i kommande inlägg.
Vi börjar med Jess Francos Oasis of the zombies (1981)
Jag vet egentligen inte varför jag gillar den här filmen. Det är ett typiskt hastverk ala Franco med fula inzoomningar och usla specialeffekter men det är något med zombier i ökenlandskap som faller mig i smaken. Storyn i sig (Försvunnet naziguld aka nazizombier) är inte helt värdelös faktiskt, men hade antagligen blivit bättre i någon annans händer. Filmen får dock inte mer än betyget 3 av 5, men det är antagligen mer än vad den förtjänar. Jag har till och med gått så långt att jag köpt på mig varje dvdutgåva av den som jag hittat. Guilty pleasure, helt klart.
Galaxy of terror (1981)
En Alienkopia som har fräckheten att ha en välskriven story med ett "färdigt" universum så att säga. Istället för ett megacorporation som drar i trådarna så utspelar sig den här filmen i ett totalitärt 1984samhälle/universum där en diktator styr allt. Vi får följa en trupp astronauter som får i uppdrag att resa till en planet och luska ut vad som hände med besättningen på ett annat skepp som landat där. Väl på plats så bjuds vi en rent ut sagt brilliant scenografi och en hel del rent ut sagt löjliga (inte för den saken mindre underhållande) gummimonster. Den här filmen brukar bli ganska sågad men jag förstår inte riktigt varför. Det är i grund och botten en alienkopa, men det är en alienkopia som har egna ideér, även om den kanske inte har budgeten att framföra allt på bästa sätt. Jag skulle betala mycket pengar för en special edition dvd med ett kommentarspår och en sån där skön 90minuters retrospektivedokumentär där de rotat fram alla skådisar igen.
Armageddon. (1998)
Ja, jag gillar Armageddon. Jag erkänner det. Jag gillar den så mycket att jag köpte Criterionutgåvan.
Burial ground (1981)
Andrea Bianchis underbara sleazezombierulle kanske inte är totalsågad, men jag kan faktiskt förstå varför så många hatar den. Det gjorde jag själv när jag såg den första gången, men nu har jag lärt mig att älska den, precis som när man hatade kaffe när man var liten men nu klarar man sig inte utan det. Jag tänker bara prata om varför jag gillar den dock. Numero uno är ju zombierna. Så här ska zombier se ut. Fula, förruttnade och gråa. När de dör så sprutar det inte blod utan någon äcklig varliknande sörja. Jag älskar musiken som är sånt där härligt analogsynthsgurglande som var så populärt på 80talet. Storyn är brilliant i sin enkelhet med ett alldeles underbart slut. Det görs inte sådana här filmer längre.
Jag återkommer med fler i kommande inlägg.
onsdag 9 januari 2008
Fallen Angels (2006)
Om man får chansen att se Bill "Chop-top" Mosely i en roll som good guy - då tar man den. Så är det bara. På köpet får man en film som har stora svagheter, men som ändå går ut med hedern i behåll, tack vare ett bra manus och stor entusiasm.
När ett gammalt fängelse skall rivas så finner man en dold källare full med skelettdelar. Ett CSI-team kommer till platsen och börjar rota i stadens hemligheter och finner att det regelbundet försvunnit människor sedan hundra år tillbaka. När en ung kvinna försvinner och hennes pojkvän mördas så startar en kamp mot tiden för att finna henne, men det är ingen vanlig seriemördare man har att göra med.
Jag ville verkligen gilla filmen men efter att ha sett en halvtimme så var jag rätt säker på att det var skit. Filmen är av budgetorsak inspelad helt med videokamera och det har inte gjorts något speciellt efterarbete för att få det att se mer professionellt ut. Som tur är så är kameraarbetet mer än kompetent, men med videokamera så får man ändå inte den där detaljrikedomen som man får med film - eller processad DV för den delen. Filmen har helt enkelt en look som påminner lite väl mycket om amerikanska daytimesåpor. När filmens första halvtimme inte gör ett speciellt bra jobb att introducera storyn så såg det dystert ut.
Men jag höll mig kvar och tur var väl det.
När filmen verkligen kommer igång så börjar man kunna skymta storyns olika trådar lite bättre och det blir lättare att följa med och det är då man inser att det är ett förvånansvärt bra manus man har att göra med - tyvärr alldeles för ambitiöst för den budget som filmen hade. Det finns flera scener (tyvärr nog också en av slutscenerna) som inte fungerar pga den uppenbart låga budgeten. Står man ut med detta så är det dock en stämningsfull och blodig rysare som påminner en hel del om Hellraiser - speciellt som Fallen angels har specialeffekter av Bob Keen som även gjorde effekterna till Clive Barkers klassiska rulle. Vi får t ex en riktigt blodig dödsscen i början där en karaktär får munnen sönderskuren och tänderna avslitna med tång! Filmens fallna änglar är även den riktigt skönt designade.
Fängelset som filmen är inspelad i är en karaktär i sig själv och gör massor för att öka stämningen, speciellt som setdesignen med alla konstigt placerade skelett är oklanderlig.
En sak till som måste nämnas är alla cameos som regissören Jeff Thomas lyckas skrapa ihop. Smaka på den här listan:
Bill Mosely (Chop-top fråm TCM2 och Otis från House of 1000 corpses och Devils rejects)
Kane Hodder (Jason i några av F13filmerna. Jag har dock aldrig förstått hans storhet, men det är säkert någon som blir glad)
Kevin McCarthy (Invasion of the bodysnatchers. Han var 92 år när de spelade in Fallen angels och det syns knappt!)
Michael Berryman (Pluto från Hills have eyes)
Reggie Bannister (Phantasmfilmerna)
David Hess (Last house on the left, m m. Klassisk psykopatskådis)
Martin Kove (Karate kid 1-3, Rambo, Shadowchaser mm.)
Paul Linke (Hjälten i Motel Hell)
Christopher Knight (One of the original Brady bunch. :)
Michael Dorn (Worf från Star trek next generation)
Som sagt, bara det gör filmen lite rolig att titta på, speciellt som flera av dem gör bra ifrån sig. Skådespelarna är överlag bra, vilket hjälper en hel del. Jag upprepar vad jag skrev i början: en film som har stora svagheter, men som ändå går ut med hedern i behåll, tack vare ett bra manus och stor entusiasm. Det ska bli spännande att se vad regissören följer upp detta med.
När ett gammalt fängelse skall rivas så finner man en dold källare full med skelettdelar. Ett CSI-team kommer till platsen och börjar rota i stadens hemligheter och finner att det regelbundet försvunnit människor sedan hundra år tillbaka. När en ung kvinna försvinner och hennes pojkvän mördas så startar en kamp mot tiden för att finna henne, men det är ingen vanlig seriemördare man har att göra med.
Jag ville verkligen gilla filmen men efter att ha sett en halvtimme så var jag rätt säker på att det var skit. Filmen är av budgetorsak inspelad helt med videokamera och det har inte gjorts något speciellt efterarbete för att få det att se mer professionellt ut. Som tur är så är kameraarbetet mer än kompetent, men med videokamera så får man ändå inte den där detaljrikedomen som man får med film - eller processad DV för den delen. Filmen har helt enkelt en look som påminner lite väl mycket om amerikanska daytimesåpor. När filmens första halvtimme inte gör ett speciellt bra jobb att introducera storyn så såg det dystert ut.
Men jag höll mig kvar och tur var väl det.
När filmen verkligen kommer igång så börjar man kunna skymta storyns olika trådar lite bättre och det blir lättare att följa med och det är då man inser att det är ett förvånansvärt bra manus man har att göra med - tyvärr alldeles för ambitiöst för den budget som filmen hade. Det finns flera scener (tyvärr nog också en av slutscenerna) som inte fungerar pga den uppenbart låga budgeten. Står man ut med detta så är det dock en stämningsfull och blodig rysare som påminner en hel del om Hellraiser - speciellt som Fallen angels har specialeffekter av Bob Keen som även gjorde effekterna till Clive Barkers klassiska rulle. Vi får t ex en riktigt blodig dödsscen i början där en karaktär får munnen sönderskuren och tänderna avslitna med tång! Filmens fallna änglar är även den riktigt skönt designade.
Fängelset som filmen är inspelad i är en karaktär i sig själv och gör massor för att öka stämningen, speciellt som setdesignen med alla konstigt placerade skelett är oklanderlig.
En sak till som måste nämnas är alla cameos som regissören Jeff Thomas lyckas skrapa ihop. Smaka på den här listan:
Bill Mosely (Chop-top fråm TCM2 och Otis från House of 1000 corpses och Devils rejects)
Kane Hodder (Jason i några av F13filmerna. Jag har dock aldrig förstått hans storhet, men det är säkert någon som blir glad)
Kevin McCarthy (Invasion of the bodysnatchers. Han var 92 år när de spelade in Fallen angels och det syns knappt!)
Michael Berryman (Pluto från Hills have eyes)
Reggie Bannister (Phantasmfilmerna)
David Hess (Last house on the left, m m. Klassisk psykopatskådis)
Martin Kove (Karate kid 1-3, Rambo, Shadowchaser mm.)
Paul Linke (Hjälten i Motel Hell)
Christopher Knight (One of the original Brady bunch. :)
Michael Dorn (Worf från Star trek next generation)
Som sagt, bara det gör filmen lite rolig att titta på, speciellt som flera av dem gör bra ifrån sig. Skådespelarna är överlag bra, vilket hjälper en hel del. Jag upprepar vad jag skrev i början: en film som har stora svagheter, men som ändå går ut med hedern i behåll, tack vare ett bra manus och stor entusiasm. Det ska bli spännande att se vad regissören följer upp detta med.
tisdag 8 januari 2008
Strangeness (1985)
Alla skräckfilmsälskare i min ålder kommer att känna igen sig här. På det goda 80talet när VHS-formatet var i sin prime så öste det verkligen in konstiga filmer och varje vecka så knallade man ner till sin lokala videouthyrare och snokade igenom nyheterna. Bolag som VTC, Transworld express och Viking video släppte massor med obskyra skräckfilmer till höger och vänster, gärna nerklippta, men inte alltid. En av de filmerna som jag hittade där var en lågbudgetmonsterfilm vid namn Strangeness som jag faktiskt lyckades att missa. Den fanns att hyra (om jag inte minns helt fel så bestod omslaget av en bild från underbara Cormanproduktionen Forbidden World. Jag kan dock ha fel. Det var 20 år sen...) men av någon outgrundlig anledning så hyrde jag den aldrig även om storyn tilltalade mig och jag stod och tittade på den varje gång jag var där. Filmen finns än inte på officiell dvd men jag lyckades lägga vantarna på en bootlegdvd med en helt ok vhsripp och nu fick jag äntligen se vad jag missat!
Själva storyn är rätt enkel. En grupp människor samlas vid ingången till ett grottsystem som delar tunnlar med en gammal gruva som av någon anledning stängdes ner i all hast på slutet av 1800talet. De har som jobb att utvärdera om det finns någon guld kvar men finner sig snart instängda och jagade av ett tentakelförsett, stopmotionanimerat monster!
Om man sett någon av Don Dohlers hemmaproducerade filmer så kommer man att känna igen sig här. Filmen är gjord av entusiaster med en väldigt låg budget som syns igenom rätt tydligt bitvis, speciellt i scenerna med monstret som är rätt taffligt animerat. Att filmen sedan alternerar mellan äkta och uppenbart fejkade grottgångar är också en sak som sticker ut. Däremot så är manus och skådespeleri godkänt - filmskaparna har gjort ett ärligt försök att skapa riktiga karaktärer som skådespelarna åtminstone till viss del klarar av att få fram, som t ex skräckförfattaren som vill skriva en bok om varför gruvan stängdes ner. Det är ingen skådespelare som känns direkt pinsam utan alla gör ett adekvat jobb. En annan sak som fungerar alldeles utmärkt är ljus och foto. För att vara en film som nästan helt utspelar sig i skenet av lampor eller facklor så är det aldrig några problem att se vad som händer. De lyckas till och med få till en rätt skön och olycksbådande stämning vilket de ska ha en eloge för. En sak som jag även måste nämna är de uppenbara referenserna från John Carpenters The Thing, som t ex ett stort antal scener som helt utspelar sig i det röda ljuset från en fackla, monstret i sig som är en stor härva tentakler (och en mun som påminner en hel del om det kvinnliga könsorganet) samt musiken som är _väldigt_ inspirerad av Ennio Morricones musik.
Ni förstår ju att jag gillade den här filmen. Det är en klassisk lågbudgetskräckis som är gjord med stort hjärta och bara det räcker långt.
Själva storyn är rätt enkel. En grupp människor samlas vid ingången till ett grottsystem som delar tunnlar med en gammal gruva som av någon anledning stängdes ner i all hast på slutet av 1800talet. De har som jobb att utvärdera om det finns någon guld kvar men finner sig snart instängda och jagade av ett tentakelförsett, stopmotionanimerat monster!
Om man sett någon av Don Dohlers hemmaproducerade filmer så kommer man att känna igen sig här. Filmen är gjord av entusiaster med en väldigt låg budget som syns igenom rätt tydligt bitvis, speciellt i scenerna med monstret som är rätt taffligt animerat. Att filmen sedan alternerar mellan äkta och uppenbart fejkade grottgångar är också en sak som sticker ut. Däremot så är manus och skådespeleri godkänt - filmskaparna har gjort ett ärligt försök att skapa riktiga karaktärer som skådespelarna åtminstone till viss del klarar av att få fram, som t ex skräckförfattaren som vill skriva en bok om varför gruvan stängdes ner. Det är ingen skådespelare som känns direkt pinsam utan alla gör ett adekvat jobb. En annan sak som fungerar alldeles utmärkt är ljus och foto. För att vara en film som nästan helt utspelar sig i skenet av lampor eller facklor så är det aldrig några problem att se vad som händer. De lyckas till och med få till en rätt skön och olycksbådande stämning vilket de ska ha en eloge för. En sak som jag även måste nämna är de uppenbara referenserna från John Carpenters The Thing, som t ex ett stort antal scener som helt utspelar sig i det röda ljuset från en fackla, monstret i sig som är en stor härva tentakler (och en mun som påminner en hel del om det kvinnliga könsorganet) samt musiken som är _väldigt_ inspirerad av Ennio Morricones musik.
Ni förstår ju att jag gillade den här filmen. Det är en klassisk lågbudgetskräckis som är gjord med stort hjärta och bara det räcker långt.
fredag 4 januari 2008
30 days of night (2007)
Årets första film blev alltså David Slades 30 days of night, baserad på en hyllad serietidning av Steve Niles. Jag har läst några serier av honom men inte riktigt förstått hans storhet, även om de alla var välskrivna förutom den rätt usla prequel han skrev inför 28 weeks later. Jag hade dock inte läst 30 days of night och måste nu säga att jag har fått lite mer respekt för honom.
Filmen handlar om den lilla staden Barrow i Alaska som en gång om året försänks i totalt mörker under en månad. När de ca 140 invånarna börjar förbereda sig inför det kommande mörkret så startar en serie händelser som alla sker för att separera Barrow från resten av världen. Alla mobiltelefoner stjäls och förstörs, slädhundar massakreras och helikoptrar förstörs. Snart finner sig innevånarna jagade av vampyrer i en enda lång blodorgie som kommer att pågå tills alla är döda eller solen går upp...
Det första som gjorde mig lite skeptisk var valet av Josh Harnett som stadens sheriff. Jag har fått intrycket att han är en typisk teenage heartthrob som blivit stjärna pga sitt utseende, vilket såhär i efterhand var rätt dumt av mig då jag insett att han är en kapabel skådespelare. Han gjorde även bra ifrån sig i en annan favorit, Robert Rodriguez härliga throwback till femtiotalsskräck - The Faculty. Jag tror hur som helst att jag vet varför jag inte gillat honom tidigare - han påminner lite om Aston Kutcher.
Del två av min skepticism inför filmen är att jag aldrig funnit vampyrer speciellt intressanta eller skrämmande. Dracula har ju aldrig varit speciellt intressant annat än när han spelades av Christopher Lee och jagades av Peter Cushing. Hela den här gothvågen som Anne Rice startade var väl underhållande, men lite väl makaber för min smak. (ja, jag vet. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva något sådant faktiskt, men det stämmer. Jag tröttnade på Anne Rice efter att jag tröttnade på hennes erotiska blodfester i De fördömdas drottning.) Vampyrerna i 30 days of night är dock inga av de svårmodiga gotharna som befolkat våra biodukar de senaste 20 åren, utan mer en flock blodtörstiga rovdjur som lever för själva slakten.
30 days of night är en riktigt bra film som skall inköpas direkt den släpps på dvd. Vi bjuds på en tät stämning som passar perfekt i det härligt karga islandskapet. Varför görs inte mer filmer i den här miljön? Blodet flyter regelbundet och även om det inte är den blodigaste filmen jag sett så får vi en hel del gore, i form av exploderande huvuden och en del hals och nackrelaterat våld medelst tänder och yxa. Annat som är värt att nämna är att filmen är relativt befriad från konflikter inom gruppen överlevande, vilket är uppfriskande. Rekommenderas varmt.
För övrigt så måste jag tillägga att jag efter att ha sett filmen även läst serien och det är vissa skillnader, främst när det gäller vampyrerna men de är båda bra. Jag förstår varför de valde att ändra detta inför filmen då de ganska pratsamma blodsugare som finns inte hade varit speciellt skrämmande. Serien, och dess uppföljare, rekommenderas även de.
Filmen handlar om den lilla staden Barrow i Alaska som en gång om året försänks i totalt mörker under en månad. När de ca 140 invånarna börjar förbereda sig inför det kommande mörkret så startar en serie händelser som alla sker för att separera Barrow från resten av världen. Alla mobiltelefoner stjäls och förstörs, slädhundar massakreras och helikoptrar förstörs. Snart finner sig innevånarna jagade av vampyrer i en enda lång blodorgie som kommer att pågå tills alla är döda eller solen går upp...
Det första som gjorde mig lite skeptisk var valet av Josh Harnett som stadens sheriff. Jag har fått intrycket att han är en typisk teenage heartthrob som blivit stjärna pga sitt utseende, vilket såhär i efterhand var rätt dumt av mig då jag insett att han är en kapabel skådespelare. Han gjorde även bra ifrån sig i en annan favorit, Robert Rodriguez härliga throwback till femtiotalsskräck - The Faculty. Jag tror hur som helst att jag vet varför jag inte gillat honom tidigare - han påminner lite om Aston Kutcher.
Del två av min skepticism inför filmen är att jag aldrig funnit vampyrer speciellt intressanta eller skrämmande. Dracula har ju aldrig varit speciellt intressant annat än när han spelades av Christopher Lee och jagades av Peter Cushing. Hela den här gothvågen som Anne Rice startade var väl underhållande, men lite väl makaber för min smak. (ja, jag vet. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva något sådant faktiskt, men det stämmer. Jag tröttnade på Anne Rice efter att jag tröttnade på hennes erotiska blodfester i De fördömdas drottning.) Vampyrerna i 30 days of night är dock inga av de svårmodiga gotharna som befolkat våra biodukar de senaste 20 åren, utan mer en flock blodtörstiga rovdjur som lever för själva slakten.
30 days of night är en riktigt bra film som skall inköpas direkt den släpps på dvd. Vi bjuds på en tät stämning som passar perfekt i det härligt karga islandskapet. Varför görs inte mer filmer i den här miljön? Blodet flyter regelbundet och även om det inte är den blodigaste filmen jag sett så får vi en hel del gore, i form av exploderande huvuden och en del hals och nackrelaterat våld medelst tänder och yxa. Annat som är värt att nämna är att filmen är relativt befriad från konflikter inom gruppen överlevande, vilket är uppfriskande. Rekommenderas varmt.
För övrigt så måste jag tillägga att jag efter att ha sett filmen även läst serien och det är vissa skillnader, främst när det gäller vampyrerna men de är båda bra. Jag förstår varför de valde att ändra detta inför filmen då de ganska pratsamma blodsugare som finns inte hade varit speciellt skrämmande. Serien, och dess uppföljare, rekommenderas även de.
torsdag 3 januari 2008
Michele Soavi returns to horror!!
Jag blev riktigt glad när jag fick läsa detta på Fangorias hemsida. Michele Soavi var en av de bästa italienska skräckfilmsregissörerna på åttiotalet och det tidiga nittiotalet och när han försvann från "scenen" för att vårda ett sjukt barn så var det många som saknade honom. Han har faktiskt inte varit helt borta från filmskapandet - han har regisserat några miniserier för italiensk tv, vilka jag tyvärr inte sett men de har fått bra kritik och minst en av dem finns på dvd.
För den som inte vet vem jag pratar om så kan jag garantera att ni sett honom, i alla fall om ni någon gång tittat på italiensk exploitation från åttiotalet. Det är han som får skallen mosad i Lucio Fulcis City of the living dead, alldeles innan Daniella Doria spyr upp sina tarmar. Han hade även rollen som den mystiske, maskförsedde personen som delar ut gratisbiljetterna till biografen i Demons och dök upp i ett antal småroller i kultfilmer som Deodatos Atlantis interceptors (När har någon den goda smaken att släppa den på dvd?), Ciro Ippolitos underbara Alien 2 - On earth (En dvd skulle även där vara guld värd...) och Lamberto Bavas Blastfighter. Han började jobba åt Dario Argento under inspelningen av Tenebrae och började sin karriär som regissör genom en musikvideo till Phenomenas soundtrack, med låten The Valley. Genom sin vänskap till Aristide Massacessi, aka Joe D'Amato, så fick han 1987 chansen att regissera sin första spelfilm från ett manus av kultfiguren Luigi Montefiore (Även känd som George Eastman, och oförglömlig som kannibalen i schlock-klassikern Anthropophagous).
Filmen hette Deleria och släpptes i engelsktalande version under namnet Stagefright och handlar om en skådespelartrupp som blir inlåsta på en teater tillsammans med en psykopat som rymt från ett mentalsjukhus. Klyschigt värre, ja, men Soavi lyckades skapa en av de bästa slasherfilmer jag någonsin sett, helt genom sin oerhört snygga regi (och lite hjälp av Massaccesis vackra foto). Han följde 1989 upp denna film med La Chiesa (The Church) som är en inofficiell uppföljare till Bavas Demons, där en grupp människor finner sig inlåsta i en katedral tillsammans med onda makter som precis blivit frisläppta från sitt fängelse i katakomberna som katedralen är byggd på. Man märker även där att Deleria inte var någon nybörjartur - filmen är oerhört snyggt och kompetent filmad och även om manuset är ganska svagt så är det fortfarande en helgjuten upplevelse.
Två år senare släppte Soavi sin enligt mig sämsta film, La Setta (The Sect), där Kelly Curtis (Jamie Lees syster) spelar en ung kvinna som finner sig vara måltavla för en satanisk sekt . Även här visar Soavi att han är ett starkt kort, men manuset är alldeles för splittrat för att skapa en sammanhållen upplevelse. Vi får ett antal oerhört fantasifullt regisserade sekvenser som binds ihop av en onödigt hårfin story. Värd att se/äga är den dock helt klart.
1994 kom så vad som räknas som Soavis mästerverk: Dellamorte Dellamore, med Rupert Everett i rollen som en kyrkogårdsskötare vars jobb inte bara består av att kratta löv och gräva gravar, utan även att se till att de döda verkligen förblir döda vilket kan vara svårt i en italiensk skräckfilm. Detta är dock inte en vanlig splatterfilm, även om gorehounds får sitt ranson tillgodosedd. Här får vi istället lära känna Dellamorte Dellamore genom hans tråkiga liv där han alternerar mellan att uttråkat blåsa skallen av zombier och läsa telefonkatalogen. Då han har oerhört svårt att relatera till människor så håller han sig för sig själv. Tills han blir kär i en ung änka som vill älska på sin makes gravsten. För att inte glömma att Döden själv talar till honom och ställer frågan: "Om du nu vill se till att de döda förblir döda, varför inte skjuta de levande i huvudet för att försäkra dig om att de inte kommer tillbaka?" Det är nu som filmen verkligen blir konstig och öppen för tolkning, utan att egentligen tappa tråden. Soavis regi är klockren och vi får en helgjuten, nästan magisk upplevelse som tangerar den där typiska logiken som egentligen bara fungerar i en dröm.
Det var efter denna film som Soavi lade sin karriär på is för en familjekris. Han återkom 1999 med ett antal maffiadramor inspelade för italiensk tv och jag kan tänka mig att det var inte bara jag som hoppades på att han skulle göra en comeback inom genren som han en gång startade i. Nu är tiden kommen!
Enligt Fangoria så börjar Soavi spela in filmen Catacombs club i sommar, efter ett manus av Charles McKeown som skrivit filmer som Brazil och Adventures of Baron Munchhausen (som Soavi för övrigt var Second unit director på). Filmen verkar dock inte vara ren skräck, utan mer någon sorts mörk fantasy, vilket jag själv tror passar Soavi perfekt. Läs mer på http://www.fangoria.com/news_article.php?id=5700
Gode gud, det här var en underbar början på 2008. Vad händer härnäst? La Notte dei diavoli på dvd?
För den som inte vet vem jag pratar om så kan jag garantera att ni sett honom, i alla fall om ni någon gång tittat på italiensk exploitation från åttiotalet. Det är han som får skallen mosad i Lucio Fulcis City of the living dead, alldeles innan Daniella Doria spyr upp sina tarmar. Han hade även rollen som den mystiske, maskförsedde personen som delar ut gratisbiljetterna till biografen i Demons och dök upp i ett antal småroller i kultfilmer som Deodatos Atlantis interceptors (När har någon den goda smaken att släppa den på dvd?), Ciro Ippolitos underbara Alien 2 - On earth (En dvd skulle även där vara guld värd...) och Lamberto Bavas Blastfighter. Han började jobba åt Dario Argento under inspelningen av Tenebrae och började sin karriär som regissör genom en musikvideo till Phenomenas soundtrack, med låten The Valley. Genom sin vänskap till Aristide Massacessi, aka Joe D'Amato, så fick han 1987 chansen att regissera sin första spelfilm från ett manus av kultfiguren Luigi Montefiore (Även känd som George Eastman, och oförglömlig som kannibalen i schlock-klassikern Anthropophagous).
Filmen hette Deleria och släpptes i engelsktalande version under namnet Stagefright och handlar om en skådespelartrupp som blir inlåsta på en teater tillsammans med en psykopat som rymt från ett mentalsjukhus. Klyschigt värre, ja, men Soavi lyckades skapa en av de bästa slasherfilmer jag någonsin sett, helt genom sin oerhört snygga regi (och lite hjälp av Massaccesis vackra foto). Han följde 1989 upp denna film med La Chiesa (The Church) som är en inofficiell uppföljare till Bavas Demons, där en grupp människor finner sig inlåsta i en katedral tillsammans med onda makter som precis blivit frisläppta från sitt fängelse i katakomberna som katedralen är byggd på. Man märker även där att Deleria inte var någon nybörjartur - filmen är oerhört snyggt och kompetent filmad och även om manuset är ganska svagt så är det fortfarande en helgjuten upplevelse.
Två år senare släppte Soavi sin enligt mig sämsta film, La Setta (The Sect), där Kelly Curtis (Jamie Lees syster) spelar en ung kvinna som finner sig vara måltavla för en satanisk sekt . Även här visar Soavi att han är ett starkt kort, men manuset är alldeles för splittrat för att skapa en sammanhållen upplevelse. Vi får ett antal oerhört fantasifullt regisserade sekvenser som binds ihop av en onödigt hårfin story. Värd att se/äga är den dock helt klart.
1994 kom så vad som räknas som Soavis mästerverk: Dellamorte Dellamore, med Rupert Everett i rollen som en kyrkogårdsskötare vars jobb inte bara består av att kratta löv och gräva gravar, utan även att se till att de döda verkligen förblir döda vilket kan vara svårt i en italiensk skräckfilm. Detta är dock inte en vanlig splatterfilm, även om gorehounds får sitt ranson tillgodosedd. Här får vi istället lära känna Dellamorte Dellamore genom hans tråkiga liv där han alternerar mellan att uttråkat blåsa skallen av zombier och läsa telefonkatalogen. Då han har oerhört svårt att relatera till människor så håller han sig för sig själv. Tills han blir kär i en ung änka som vill älska på sin makes gravsten. För att inte glömma att Döden själv talar till honom och ställer frågan: "Om du nu vill se till att de döda förblir döda, varför inte skjuta de levande i huvudet för att försäkra dig om att de inte kommer tillbaka?" Det är nu som filmen verkligen blir konstig och öppen för tolkning, utan att egentligen tappa tråden. Soavis regi är klockren och vi får en helgjuten, nästan magisk upplevelse som tangerar den där typiska logiken som egentligen bara fungerar i en dröm.
Det var efter denna film som Soavi lade sin karriär på is för en familjekris. Han återkom 1999 med ett antal maffiadramor inspelade för italiensk tv och jag kan tänka mig att det var inte bara jag som hoppades på att han skulle göra en comeback inom genren som han en gång startade i. Nu är tiden kommen!
Enligt Fangoria så börjar Soavi spela in filmen Catacombs club i sommar, efter ett manus av Charles McKeown som skrivit filmer som Brazil och Adventures of Baron Munchhausen (som Soavi för övrigt var Second unit director på). Filmen verkar dock inte vara ren skräck, utan mer någon sorts mörk fantasy, vilket jag själv tror passar Soavi perfekt. Läs mer på http://www.fangoria.com/news_article.php?id=5700
Gode gud, det här var en underbar början på 2008. Vad händer härnäst? La Notte dei diavoli på dvd?
Red Dragon (2002)
Nyinspelningar. Suck. Här har vi ett ypperligt exempel på varför de är en styggelse.
Red Dragon är en nyinspelning av Michael Manns fina thriller Manhunter, baserad på Thomas Harris bok "Red Dragon". Manhunter i sig är en klassisk Mannfilm med ett snyggt bildspråk och en bra samling skådespelare, speciellt William Petersen som Will Graham i en roll som påminner ganska så mycket om hans karaktär Gil Grissom i CSI, samt Brian Cox som Hannibal Lecter (Som av okänd anledning heter Lecktor i efternamn) och Tom Noonan som Francis Dollarhyde aka Tooth fairy. Den må vara en väldigt tydligt produkt av sin tid (som allt Mann gör) men är enligt min mening den bästa filmatiseringen av någon av Thomas Harris böcker.
Red Dragon existerar av ett enda skäl - Anthony Hopkins. Någon på filmbolaget tänkte: "Den där gamla 80talsrullen var det ju ingen som såg. Vi gör en nyinspelning av boken och utökar Hannibal Lecters roll, så att kidsen får lite mer av sin favoritpsykopat. Kidsen gillar sånt." Bad idea. Sedan fortsatte de att göra misstag på misstag.
De två största felen:
1. Regissören.
Brett Ratner. Vem fick den brillianta idén att sätta regissören till Rush hour 1 och 2 på att regissera en mörk thriller? Grattis.
2. Skådespelarna.
Anthony Hopkins. Han var bra som Hannibal Lector i både Lammen tystnar och Hannibal, men här märks det ganska tydligt att han tröttnat - vilket bevisas när man tittar på extramaterialet där han förklarar att rollen bara är ett jobb och att han inte gillar när fans kommer fram till honom och vill att han ska säga någon catchphrase.
Edward Norton gör en riktigt blek Will Graham som bara verkar ha ett ansiktsuttryck. Att han ser ut som han är runt 25 gör det extra svårt att ta honom på allvar, ungefär som Ben Affleck i Phantoms, en _före detta_ FBI-agent vid 26 års ålder.
Harvey Keitel verkar endast vara intresserad att att kassera in en fet lönecheck och såsar sig igenom rollen utan att att göra något som helst intryck.
Ok, helt värdelös är filmen egentligen inte. Brett Ratner må vara usel på spänning men filmen är åtminstone rätt kompetent filmad, om än rätt tråkig. Han håller tempot uppe hela tiden vilket både är på gott och ont. Man har aldrig tråkigt, men det blir aldrig heller speciellt spännande eller otäckt, vilket inte är speciellt smart när filmen handlar om en synnerligen brutal seriemördare som utplånar familjer.
Ralph Fiennes gör i alla fall bra ifrån sig i en roll med en karaktär som inte bara är helt igenom ond. Jag föredrar dock Tom Noonans tolkning, men det är en smaksak. Emily Watson gör även hon mycket bra ifrån sig och Philip Seymour Hoffman är perfekt som en slemmig nyhetsreporter.
Problemet med filmen är att man sett allt förut - bara så mycket bättre. Jag tror inte heller att detta hade varit en speciellt bra film om den inte varit en nyinspelning. Filmen känns så poänglös. Då ser jag hellre om originalet istället.
Red Dragon är en nyinspelning av Michael Manns fina thriller Manhunter, baserad på Thomas Harris bok "Red Dragon". Manhunter i sig är en klassisk Mannfilm med ett snyggt bildspråk och en bra samling skådespelare, speciellt William Petersen som Will Graham i en roll som påminner ganska så mycket om hans karaktär Gil Grissom i CSI, samt Brian Cox som Hannibal Lecter (Som av okänd anledning heter Lecktor i efternamn) och Tom Noonan som Francis Dollarhyde aka Tooth fairy. Den må vara en väldigt tydligt produkt av sin tid (som allt Mann gör) men är enligt min mening den bästa filmatiseringen av någon av Thomas Harris böcker.
Red Dragon existerar av ett enda skäl - Anthony Hopkins. Någon på filmbolaget tänkte: "Den där gamla 80talsrullen var det ju ingen som såg. Vi gör en nyinspelning av boken och utökar Hannibal Lecters roll, så att kidsen får lite mer av sin favoritpsykopat. Kidsen gillar sånt." Bad idea. Sedan fortsatte de att göra misstag på misstag.
De två största felen:
1. Regissören.
Brett Ratner. Vem fick den brillianta idén att sätta regissören till Rush hour 1 och 2 på att regissera en mörk thriller? Grattis.
2. Skådespelarna.
Anthony Hopkins. Han var bra som Hannibal Lector i både Lammen tystnar och Hannibal, men här märks det ganska tydligt att han tröttnat - vilket bevisas när man tittar på extramaterialet där han förklarar att rollen bara är ett jobb och att han inte gillar när fans kommer fram till honom och vill att han ska säga någon catchphrase.
Edward Norton gör en riktigt blek Will Graham som bara verkar ha ett ansiktsuttryck. Att han ser ut som han är runt 25 gör det extra svårt att ta honom på allvar, ungefär som Ben Affleck i Phantoms, en _före detta_ FBI-agent vid 26 års ålder.
Harvey Keitel verkar endast vara intresserad att att kassera in en fet lönecheck och såsar sig igenom rollen utan att att göra något som helst intryck.
Ok, helt värdelös är filmen egentligen inte. Brett Ratner må vara usel på spänning men filmen är åtminstone rätt kompetent filmad, om än rätt tråkig. Han håller tempot uppe hela tiden vilket både är på gott och ont. Man har aldrig tråkigt, men det blir aldrig heller speciellt spännande eller otäckt, vilket inte är speciellt smart när filmen handlar om en synnerligen brutal seriemördare som utplånar familjer.
Ralph Fiennes gör i alla fall bra ifrån sig i en roll med en karaktär som inte bara är helt igenom ond. Jag föredrar dock Tom Noonans tolkning, men det är en smaksak. Emily Watson gör även hon mycket bra ifrån sig och Philip Seymour Hoffman är perfekt som en slemmig nyhetsreporter.
Problemet med filmen är att man sett allt förut - bara så mycket bättre. Jag tror inte heller att detta hade varit en speciellt bra film om den inte varit en nyinspelning. Filmen känns så poänglös. Då ser jag hellre om originalet istället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
