Man-thing (2005)

Ibland så undrar jag vad det är för fel på folk egentligen. När jag läste om Man thing på Imdb.com så hittade jag en triviabit om att vid första testvisningen så gick halva publiken innan filmen var slut. Alltså, rekryterade de hela "Jag hatar gammaldags monsterfilm"-föreningen eller? Sen så skriker folk efter nya Fredagen den 13:e filmer och en massa annat skit som redan har 15 usla uppföljare? Vart är världen på väg?

Som ni kanske förstår så gillade jag Man-thing. Det är en gammaldags monsterfilm med sjysst foto, helt ok story och en hel del trevligt gore. Vi får följa den nye sheriffen i en liten håla i New Orleans där det har försvunnit en hel del personer i träsket de senaste åren, även då den förre sheriffen och lokalbefolkningen skyller detta på den lokale fabrikören som uppenbarligen skall ha lurat av de lokala indianerna sin mark där han smällt upp en fabrik. Sheriffen stöter på en hel del motstånd bla i form av två inavlade bröder och fabrikören och dennes personal, för att inte tala om det tentakelförsedda monstret som rumlar omkring i träsket.

Visst, storyn är en en stor härva av klyschor, det håller jag med om och att filmen är inspelad i Australien med australiensiska skådespelare gör en viss skada, speciellt i det myller av accenter som uppstått. Men utöver detta så är det en väldigt snygg liten film. Att den är baserad på en serietidning märker man inte mycekt av, speciellt som det jag läst av tidningen inte påminner speciellt mycket om filmen då Man-Thing i serien, vad jag vill minnas, var av lite godare karaktär, lite som Marvels svar på Swamp thing. Jag antar att själva träsket till stor del är en studio, men en väldigt välgjord sådan och det passar alldeles utmärkt till till filmen. Monstret är coolt och det dödar sina offer på relativt blodiga sätt, vilket inte gör saken sämre. Det är alltså en väldigt gammaldags typ av monsterfilm med tydliga bad guys och uppenbara vändningar, men det behöver inte betyda att det är dåligt. Jag fann mig konstant underhållen och även om jag visste vad som skulle hända mer eller mindre hela tiden så var det fortfarande bättre än mycket annat, och mer högbudget, som jag sett på sistone. Tycker du om blodiga monsterfilmer så finns det betydligt sämre val att göra än Man-Thing. För övrigt så finns det faktiskt alldeles för lite träskmonsterfilmer, så det så. Mer sånt.

Cut and run (1985)

Jag förstår inte riktigt varför jag har ignorerat Cut and Run så länge. Det är en genomgjuten, blodig liten äventyrshistoria med en förvånansvärt bra story för att ha Dardano Sachetti som upphovsmakare och Deodato är en av de klart bästa italogore-regissörerna vilket verkligen syns här.
I Cut and run får vi följa en kvinnlig tvreporter och hennes kameraman som färdas till Sydamerika för att leta efter sonen till tvbolagets chef som försvunnit något år tidigare. De finner honom men hamnar mitt inne i ett knarkrelaterat krig där infödingar utplånat flera knarkfabriker. Mer än så vill jag inte säga om storyn annat än att den håller rakt igenom, vilket faktiskt förvånar mig då Sachetti brukar vara jäkligt ojämn. Å andra sidan är det inte bara han som är manusförfattare vilket kanske förklarar en hel del.

Först och främst så är detta en riktigt snygg film där Deodato och hans fotograf utnyttjat djungeln till maximal effekt. Deodato regisserar med säker hand och lyckas hålla en bra spänning genom hela filmen. Han bjuder även på stora portioner med rejält våld, bland annat en scen där en knarklangare blir kluven på mitten med början i skrevet. Som grädde på moset får vi även riktigt bra skådespeleri överlag, med extra plus till Richard Lynch som galen sektledare och Michael Berryman som ond indian, en roll som han gör utomordentligt bra utan ett enda ord dialog. Utöver dem så finns det en och annan kultskådis som t ex John Steiner, Gabrielle Tinti, Karen Black och Ottaviano Dell'Acqua. Jag får heller inte glömma det fina soundtracket av Claudio Simonetti som låter precis som ett Simonettisoundtrack ska göra på 80talet.
Detta skall visst vara någon sorts halvofficiell "uppföljare" till Cannibal holocaust och även om den filmen kanske inte har så mycket att den där riktigt obehagliga stämningen som Holocaust hade (och inga djur som dödas tack och lov) så har den en bra och brutal nerv som saknas i många äventyrsfilmer i samma genre. Med beröm godkänt.

Almost human (1974)

Giulio Sacchi är ett fegt litet svin som inte har någon som helst respekt för liv annat än sitt eget. I filmens början skall han vänta på några kumpaner som skall råna en bank men får panik när en polis konstaterat att han parkerat fel och skjuter honom på fläcken, och fuckar upp hela planen. Lite senare mördar han en nattvakt över den enorma summan av 600 lire. Han är en rejäl förlorare som aldrig dragit ett lagligt strå till stacken i hela sitt liv. Det enda han är ute efter är pengar och han får den brillianta idén att genföra en kidnappning av dottern till en rik vd på det företaget där hans flickvän jobbar. Det enklaste sättet att komma undan med ett sådant brott är ju att se till att det inte finns några som helst vittnen vilket resulterar i en veritabel massaker när själva kidnappningen genomförs. Själva kidnappningsoffret är vid liv men det är ju bara en tidsfråga. Samtidigt så jagar Kommisarie Walter Grandi kidnapparna och han och hans kollegor inser att det är bara en tidsfråga innan hon är död.

Almost human aka Milano odia: la polizia non può sparare börjar stenhårt med det misslyckade rånet och en lång, häftigt filmad biljakt där rånarna försöker komma undan från polisen. Biljakten är oerhört snyggt och intensivt filmad men gör faktiskt att den följande halvtimmen börjar svikta lite då den lugnar ner sig lite för mycket. Vi får följa Giulio Sacchi och hans kumpaners förberedelser och de är alla småkriminella losers, även om ingen av dem är lika samvetslösa som Sacchi som inte har något som helst samvete, annat än omtanken för sin egen lycka. Vid ett infall så mördar han sin egen flickvän för att röja undan bevis, ovetande om att det är just detta som gör att polisen får honom på spåret. Det hela hade antagligen inte fungerat så bra om det inte varit för Thomas Milian som går in i rollen med 150%. Han fullkomligt är Giulio Sacchi. Svettandes, svärande, gråtandes, Giulio Sacchi av Thomas Milian är ett sånt fegt litet svin att man verkligen sitter hela filmen och väntar på att han skall få det han förtjänar. De andra karaktärerna i filmen är dock betydligt svagare, men det är rätt enkelt att blekna vid sidan av Milian. Ray Lovelock och Gino Santercole är bra som Milans kumpaner och Henry Silva är Henry Silva i en ganska typisk roll för honom, vilket absolut inte betyder att det är dåligt. Lenzi regisserar väl och Ennio Morricone levererar ett riktigt fint soundtrack. Tyvärr så är det lite som jag skrev i början att filmen aldrig riktigt hämtar sig från de suveräna första 10 minuterna, men det är fortfarande en bra film, speciellt för Milians spottande och svärande. En riktigt sjysst kriminalfilm alltså.

No shames fina dvdutgåva är ytterligare ett skäl att köpa filmen. Bilden är otäckt bra, ljudet helt ok och den innehåller över en timme intervjuer med Milian, Lenzi, Lovelock med flera. Jag gav inte ens en hundring för den och det är den lätt värd.

Dead men walking (2005)

Redan vid dvdmenyn på den här filmen så började jag ana oråd då den tonsatts med sån här härlig death metal-smörja. Säga vad man vill om själva musikgenren, men det passar inte med metal som soundtrack - och tycker man att det passar så har man ju skurit ner sin potentiella publik ännu mer än vad man gjort med att välja att göra en lågbudget, direkt till dvd zombiefilm. Nåväl, jag fortsätter med själva filmen.

Handlingen i Dead men walking är enkel att beskriva men helt klart det bästa med filmen. Polisen kommer till platsen för en massaker där en person skjutit ner sina rumskamrater innan han försökt ta livet av sig själv. Polisen griper honom och skickar honom till fängelset. På vägen dit blir han sjukare och sjukare och när han anländer börjar han kräkas blod. Givetvis så är det så att han är smittade av ett nervgift som dödar människor och återväcker dem som köttätande zombier, och smittan sprids ganska lätt vidare genom saliv och blod. Det står inte på förrän nästan alla fångar är smittade och vakterna och en kvinna från CDC (Center for Disease control) försöker ta sig ut. Själva storyn i sig är enkel och bra, men faller på utförandet.

Det som sänker filmen först och främst är fotot. Allt är filmat med närbilder och överdrivet skakig kamera och av någon anledning så har man lagt på ett grynigt filter som suger ut allt liv i färgerna. Det kanske är meningen att det ska vara så, men det ser ut som skit. Regin ger jag heller inte mycket för då de inte lyckas upphålla någon form av spänning eller hålla zombieskådespelarna från att flina under tagningarna. Skådespeleriet är dock bättre än förväntat då de flesta huvudrollsinnehavarna gör relativt bra ifrån sig, men det dras tyvärr ner av de mindre rollerna där det verkar vara väldigt svårt att hålla masken. Ytterligare en spik i kistan är makeupeffekterna. De är relativt bra när det gäller zombierna, men så fort det är frågan om något annat, skotthål eller liknande så ser allt riktigt fejk ut. Att de sedan inte använder sig av Squibs när de skjuter någon i huvudet utan blåser ut blodet genom ett rör på ryggen gör inte saken bättre när man i flera scener klart och tydligt ser att blodstrålen kommer någonstans från korsryggen..... Mer saker att klaga på är klippningen och kontinuiteten. I en scen så flyr hjältinnan från sjukan, fullt påklädd. I scenen efter så har hon bara ett linne på överkroppen och 10 sekunder scenare har hon ett hagelgevär i händerna. Filmen är full av sådana scener där karaktärer helt plötsligt har fått tag på vapen som de absolut inte borde ha och andra rena missar. Sen ska vi inte prata om ljudet... Det är uselt mixat, mullrigt och dovt... det är rätt svårt att höra dialogen i många scener. Sen så är alla zombieattacker fulla med sunkig hårdrocksmusik.....

Nu orkar jag faktiskt inte klanka ner på den här filmen längre. Manuset är hyfsat välskrivet och skådespeleriet godkänt, synd bara på allt annat. Dvdn kostade bara runt 30 spänn så för det priset var det väl ok och den är fortfarande betydligt mer professionell än allt som Andreas Schnaaz har gjort och allt som spelades in med videokamera på 80talet. Om du har ett behov att se alla zombiefilmer som existerar så finns det betydligt sämre alternativ än den här.

Här är en blog som handlar om inspelningen av filmen. Jag hittade den precis nu och har inte läst den själv, men den har en hel del rätt blodiga bilder som ser betydligt bättre ut på bild än i filmen

They came back (2004)

Dags för en aningen surrealistisk fransk arthousezombierulle. Det låter väl smaskens?

They Came Back (originaltitel Les Revenants) har en story som är aningen lik John Ajvide Lindqvists svenska skräckroman Hantering av Odöda som kom två år senare och man undrar om Lindqvist sett filmen och fått för sig att skriva en egen version. Det som skiljer de två är att Robin Campillos film är mer en metafor över hur livet går vidare när någon nära går bort och hur man hanterar detta. Lindqvists bok har vissa inslag av detta men koncentrerar sig mer på skräckelementen där filmen är lite mer långsam och filosofisk. Filmen handlar om en mystisk händelse där alla som dött de senaste 10 åren helt plötsligt kommer tillbaka, hela och rena men lider av något symptom som gör dem långsamma och förvirrade. Det hela utspelas i en mindre fransk stad där 13000 personer helt plötsligt knackar på dörren och vill ha tillbaka sina gamla liv. Det hela är dock en process som inte är så lätt och militären kallas in för att bevaka och studera dem på vägen tillbaka till livet de hade förut, vilket inte är så lätt då många har svårt att acceptera att de personer som de sörjt helt plötsligt är tillbaka. Det är dock något mystiskt med dem då de inte sover och man märker att de har en tendens att samlas på nätterna av en anledning som man inte känner till. Att de sedan är 5 grader kallare än vanliga människor ökar på mystiken, och känns aningen konstigt i en sexscen mellan en levande och en återvändare. Vad som är mer intressant är att man ibland får känslan att de minnen som de har är inlärda.

Det hela låter ju som en ganska spännande film, men det är det egentligen inte förutom mysterieelementen som man aldrig går in speciellt djupt på. Filmen koncentrerar sig mer på just känslorna när en förlorad fru eller son helt plötsligt är tillbaka och hur alla hanterar detta på helt olika sätt. Vissa är glada, vissa är mer misstänksamma. De återuppstigna människornas beteende gör inte saken bättre. Ett annat problem är att ju längre filmen går så närmar den sig ett fantasyelement som inte förklarar speciellt mycket och kulmen på detta är ett slut som fått mycket kritik. Det är inte så att slutet är dåligt, det är bara det att det skapar mer frågor än vad det besvarar. Låt er dock inte avskräckas av detta. They Came Back är en ganska bra film som är helt igenom vacker och välfotad och har en sorts drömsk stämning som passar utmärkt till manuset. Att den inte förklarar allt man får veta var inget som direkt störde mig, utan satte igång mitt tankearbete och det är alltid bra så länge stämningen är den rätta och filmmakarna inte bara vill vara avant garde och mystiska. Robin Campillo regisserar långsamt och stämningshöjande och det vita, ljusa fotot passar alldeles utmärkt till detta. Skådespeleriet är rakt igenom bra och alla skådespelare gör ett bra jobb som karaktärer i denna fantastiska historia. Toppbetyg får den inte men om du inte är rädd för lite vagheter och tycker att detta låter som en fascinerande film så tror jag nog att du vågar se den. Förvänta dig dock inga utslitna tarmar utan ta emot lite fransk lågmäld dödsångest istället.

The Abandoned (2006)

Härom året så drog Horrorfest igång, en arrangemang där 8 utvalda skräckfilmer reste runt i Usa på en minifestival. En ädel idé, men de filmer jag sett var inte speciellt bra. The Abandoned, den enda filmen som verkade vara intressant fick faktiskt uppskjuten dvdrelease eftersom den valdes ut för ett mindre biosläpp och nu har jag äntligen sett den. Jag ångrar att jag väntade så länge.

Vi får följa Marie Jones, en medelålders kvinna som inte riktigt är nöjd med livet. Hon blev bortadopterad från Ryssland som spädbarn och efter en skilsmässa så beger hon sig dit för att spåra sina rötter och kanske få lite klarhet eller mening. Det visar sig att hennes mor blev mördad och att hon är den enda arvingen till ett hus mitt ute i ingenstans och hon påbörjar en resa dit för att få besöka platsen där allt började. Hon anländer till huset som inte bebotts på över 40 år och börjar se saker hon inte förstår, bla sig själv i vandrande likform. Hon stöter även på Nicolai som påstår sig vara hennes tvillingbror och tillsammans försöker de få klarhet i vad som hände för 40 år sedan och vad det har att göra med de övernaturliga händelser de stöter på nu.

Jag måste faktiskt säga att det var länge sedan jag såg en sådan helgjuten skräckfilm. Nacho Cerda regisserar inte efter att leverera shock på shock utan koncentrerar sig på att långsamt bygga upp en stämning som är rakt igenom tät och mystisk. I inledningen av filmen får vi följa Maries bildfärd längs de grusvägar som leder till den vildmark där huset är belagt och hela den sekvensen är oerhört snygg och stämningsfull. Det hela hjälps upp oerhört av det verkligen snygga fotot och den suveräna scenografin som verkligen får en att känna sig mitt ute i ingenstans. Huset i sig är nästan som en egen karaktär, och även om det bitvis känns lite för stort på insidan än vad det är på utsidan så fungerar det klockrent. Skådespelarna gör ett mycket bra jobb, speciellt de två huvudrollsinnehavarna som agerar helt själva mot huset under en stor del av filmen. Vad som skulle kunna vara filmens enda svaghet är att upplösningen inte känns riktigt klockren, och aningen förutsägbart även om det hela sköts oerhört snyggt. Frågan om det är plus eller minus när en film är utstuderat långsam är även något som skulle kunna sänka vissa filmer, men det fungerar alldeles utmärkt i The Abandoned. Se den för den täta stämningen och de underbara miljöerna (Fotade i Bulgarien som fick vara stand-in för Ryssland). Rekommenderas varmt

House of blood (2006)

Olaf Ittenbach. Smaka på det namnet. Här har vi en typisk tysk hårdrockare som älskar skräckfilm (Åtminstone så tror jag att han är det eller så antar jag bara det för att Andreas Schnaaz är en sån som trycker in massor med usel metal i sina filmer. Ittenbach hade i alla fall en rejäl hårdrockshockey i Black Past) och som har varit ambitiös nog att bygga sig en liten karriär på detta med ett gäng superlågbudgetskräckisar som faktiskt varit relativt kompetenta (för att vara amatörfilmer filmade med videokamera) och fyllda med extremt ultravåld. Jag jämför alltid Ittenbach med Andreas Schnaaz som är en liknande kuf, och där är Olaf hästlängder bättre. Detta betyder dock inte att det är speciellt bra, om ens underhållande dock. Det jag sett av Ittenbachs tidiga alster har varit väldigt lågbudget och hyfsat underhållande men jag har inte sett någon direkt talang, annat än ambitionen och specialeffekterna som har varit helt ok. Ändå så gav någon honom en hyfsat stor budget för ett par år sen till Legion of the dead, en rulle som ser bra ut på ytan men som är så katastrofalt usel att jag nästan skämdes. Visst, den är blodig men inkompetent skriven, osammanhängande och flashigt men ack så tomt regisserad. Därför var det med en viss skepsis som jag satte mig ner med några vänner och tittade på Olaf Ittenbachs senaste skapelse House of blood.

House of blood försöker vara lite ambitiös med sin storystruktur. Vi får följa en läkare som hamnar i en bilolycka med en fångtransport ute i ödemarken någonstans i Usa, varpå fångarna kommer loss och dödar vakterna. De tar honom till fånga och flyr norrut, in i skogen. Snart kommer de till ett gammalt hus mitt ute i ödemarken som bebos av någon sorts amishliknande sekt som pratar riktigt gammal engelska med helt förvrängd grammatik. Fångarna börjar döda bönderna, men det visar sig att de är alla någon form av vampyrer och nu börjar slakten. Läkaren blir dock räddad av en ung kvinna och han förstår inte riktigt varför, men lyckas hur som helst ta sig därifrån. Han blir dock gripen av polisen (Ett SWAT-team mitt ute i skogen.........)och misstänkt för morden på såväl fångar som fångvaktare. Det är nu de försöker vara lite finurliga med storyn för givetvis så händer samma sak igen... bussen med fångarna hamnar i en bilolycka, doktorn blir fånge till några förrymda psykopater och de hamnar i samma skumma hus igen = massaker.

Nej, speciellt finurligt är det inte, speciellt som allting är så fruktansvärt ojämnt agerat. De flesta skådespelarna är tyska men det blandas friskt med accenter. I ett fall så har vi två bröder varav en pratar engelska med engelsk brytning och den andre engelska med tysk brytning. Vissa är bra, vissa är totalt värdelösa. Christopher Kriesa som spelar läkaren gör ett helt ok jobb och även Dan Van Husen är ganska rolig att se på när han spottar ur sig sin psykopatdialog. Hur som helst så verkar alla åtminstone ha ganska roligt med sina roller. För övrigt så dyker Jürgen Prochnow upp i en kort cameo som inte är längre än ett par minuter.
Regin däremot, den har en jämn nivå. Ganska låg också. Jag får nästan känslan av att Olaf Ittenbach har fått tag i lite rolig kamerautrustning som han aldrig prövat förut och använt filmen för att testa sina nya kamerarig eller slowmotionfunktionen. Aldrig har vissa kameravinklar känts så onödiga. Det hela är dock inte så värdelöst som Legion of the dead så det kanske finns hopp ändå. Fotot är förutom det lite överdrivna kamerajobbet ganska snyggt och det är åtminstone inga problem att se vad som händer, alltså inga häftiga skakiga kameror som tyvärr är så vanligt nuförtiden. Det vore trevligt om Ittenbach kunde göra en bra film någon gång för en sak kan han och det är gore.
Huvuden exploderar, kroppsdelar slits av, skallar krossas, ja det finns ingen ände på allt mys som Ittenbach kokat upp. Effekterna är för det mesta även riktigt bra gjorda vilket faktiskt är det som räddar filmen från att vara totalt medioker. Om du är ute efter en saftig gorerulle utan att ha några speciella krav annat än en rejäl mängd teaterblod och sjysst hudfärgad latex så kan jag rekommendera den här filmen. Annars blir det tyvärr lite svårare då den är rätt taffligt gjord överlag. Är du svältfödd på skräck så kanske den duger, och den är ju bättre än Legion of the dead. Annars, keep away.