Mina 10 favoritmonster

Givetvis så måste jag göra en sån lista. Så är det ju bara.


10. Virus.
De underbart sköna hybriderna av kött och maskin i John Brunos gravt underskattade film från 1999 platsar in fint här. Det är något speciellt med cyborger, speciellt om de är påtvingade formatet av en utomjordisk energivarelse. Visst, filmen är inget mästerverk utan rätt standard inom genren och Donald Sutherland har den mest skumma accenten någonsin, men som underhållning är det mer än bra, och med de monstren. Mums.

9. The Thing.
John Carpenters mästerverk har ett monster som än i denna dag håller till 100%. Rob Bottins makeupeffekter är så kolossalt snygga att de slår vilken påkostad CGI som helst.

8. Matango aka Attack of the mushroom people (1963)
Inoshiro Hondas förträffliga lilla film om människor som förvandlas till svampar efter att de blir skeppsbrutna platsar in perfekt här. Specialeffekterna av Eiji Tsuburaya är suveräna och faktiskt riktigt obehagliga tillsammans med den närmast perfekta stämningen på den öde ön. Visst, själva konceptet låter som en lsdtripp, men det fungerar fullt ut. Tyvärr så hittade jag ingen riktigt bra bild utan fick nöja mig med den riktigt snygga italienska filmaffischen vilken faktiskt är hyfsat trogen filmen.

7. Uchu daikaijû Girara aka X from outer space
Med ett monster som ser ut som en blandning av en ödla och en kyckling, med jättefina antenner på huvudet, så smäller Guilala direkt in på plats 7.




6. Forbidden World (1982)
Forbidden world är i grund och botten en vanlig Alien-kopia, men den är så mycket sleazigare, slemmigare och brutalare. Monstret ser ut som en blandning av Alienmonstret och en spindel, och har bonuseffekten att alla som blir skadade av den smälter ner till en slemmig massa. Pluspoäng för det.

5. Monster Shark aka Shark: Rosso nell'oceano (1984)
Ja, jag vet att det här är en rätt usel film och monsterhajen är rätt taffligt gjord (vilket inte gör något alls egentligen). Men en haj med tentakler måste vara med på min lista. Så är det bara. Coolare koncept existerar inte.

4. Proteus (1995)
Ja, jag har en fetisch för hajar med tentakler. Bob Keens lilla lågbudget Alienklon på en oljeplattform har ett riktigt fint sådant monster som även har drag av The Thing. Filmen är väl inte speciellt bra, men monstret är helt underbart. Tyvärr så hittade jag ingen bra bild på själva monstret...


3. Humanoids from the deep (1980)
Underbar Roger Corman produktion där ett antal slemmiga humanoida fiskmonster kommer upp ur vattnet för att para sig med kvinnor. Fin liten uppdatering av Monstret från svarta lagunen alltså.

2. Gojira aka Godzilla
Gummimonstrenas gummimonster. Nuff said. Jag lutar åt att jag föredrar det Godzilla som han såg ut i mitten på 60talet i Ghidrah the threeheaded monster och Monster Zero, men det är bara en smaksak.

Men, om nu Godzilla är gummimonstrenas gummimonster, varför är han då inte nr 1 på listan? Förklaring kommer här.

1. Gamera.
När Godzilla blev en stor hit i Japan så kom givetvis flera andra bolag med liknande filmer. Den enda som blev en verklig rival var Toei:s Gamera, den jetdrivna, eldsprutande sköldpaddan. Jag har verkligen funderat på det här (då förstår ni vilka tankar som sprutar omkring i min förvirrade hjärna) och Gamerafilmerna är lite mer underhållande än Godzillarullarna. Att Gamera fick en uppdatering på 90talet som är de tre bästa monsterfilmerna genom tiderna cementerar bara placeringen. Jag älskar likfan Godzilla lika mycket men Gamera är för jävla bra. :)



Go go Gamera!

Jag har snott en del bilder i den här listan från en ypperligt bra site btw:

badmovies.org

Gå dit och läs deras underbara recensioner så slipper jag få dåligt samvete, ok?

Ren och skär pornografi

Wunderbar, säger jag bara.

Go here for the cumshots

Resident evil: Extinction (2007)

Hoppsan! Vad är detta? En bra Resident evil film? De två första filmerna är faktiskt två relativt underhållande men de gör det stora misstaget att vara helt oblodiga, vilket är dödsstöten för en riktigt bra zombiefilm, speciellt då del två som var lika blodig som ett avsnitt av Magnum. Att Paul W Anderson är en regissör som inte lyckats göra något vettigt efter Event Horizon gör ju inte saken bättre. Vilken tur att han lämnat över regijobbet till Russel Mulcahy, en mycket underskattad regissör som var en av de första som tog steget från musikvideo till film (Han gjorde en del gamla Duran Duran och Madonnavideos på 80talet och vann en hel del priser). Visst, Mulcahy har gjort ett par bomber, men det är alltid fråga om snygga bomber. Kom ihåg att det här är killen som gjorde Highlander. Att vi sedan får en liten vink till Day of the dead i from av en scen där vetenskapsmän försöker träna zombier till att lyda dem gör ju inte saken sämre.

Resident evil: Extinction är den film i serien som minst påminner om spelen och det kanske är därför den fungerar bättre. Den utspelar sig ett antal år efter händelserna i de två första filmerna och världen är nu helt övertagen av de levande döda. Vi får följa några av karaktärerna från del 1 och 2 när de försöker överleva i ruinerna, vilket ger en hel del sköna Road warriorvibbar. De blir hela tiden anfallna av zombier och även zombiekråkor - den sistnämnda sekvensen är faktiskt riktigt läcker och spännande. När jag tänker efter så har filmen faktiskt inte så mycket handling egentligen. De försöker överleva, resterna av umbrella corporation försöker få tag på Alice (Milla Jojovich) och huvudelakingen förvandlas till en Tyrant (Den som har spelat spelen vet att det är en elak jävel.). Detta ger filmmakarna gott om chanser att splatta till det rejält. Vi får flera långa attacker där blodet sprutar i mängder. Det är inte det grova våldet a la Fulci, utan mer en orgie i squibs och avskurna halsar, vilket duger finfint för mig som är splatterfilmsälskare och tyckte att del 1 och 2 var ungefär lika roliga som en sönderklippt Robocop. Tack för det Russel!

Detta är alltså mer en gammaldags zombiefilm, lite mer åt Romerohållet fast utan någon som helst satir eller bakomliggande tankar. En riktigt skön högbudget splatterfilm. Mer sånt. Paul W Anderson, du är förlåten för del 2.

Pulse (2006)

Nyinspelning. Då var vi där igen. Det där fula ordet. Pulse är ytterligare en film som är ett tydligt bevis på att sådana är totalt onödiga. En snygg film, inte helt utan kvaliteter, men som är så mycket mindre än sin förlaga. Originalet, den japanska Kairo från 2001, är en av de japanska skräckfilmer som faktiskt hade något eget att säga i den stora vågen av filmer som spottades ut efter Hideo Nakatas Ring. Pulse har ingenting att komma med. Det gör till och med det enorma misstaget att vara en skräckfilm utan kalla kårar.

Vi får följa några studenter på universitet som kommer i kontakt med en underlig hemsida som ställer frågan "Vill du se ett spöke?". När de svarar ja så släpper de lös något som får dem att tappa all vilja och lust för att leva och stärker en ond krafts fäste bland de levande.

Storyn i sig är det inget fel på egentligen, men det är i grund och botten en urvattnad, fördummad version av originalet. Samma handling, men som vanligt så måste det amerikanska manuset förklara allting och slänga sig med en massa helt onödig hackerlingo etc, vilket resulterar i att allting blir helt utan någon som helst form av skräck. Jag kan inte klaga på skådespeleriet heller - Kristen Bell och hennes medspelare gör bra ifrån sig, även om de aldrig kommer att vinna några priser för det - vilket antagligen beror på att manuset inte ger dem något speciellt köttigt att jobba med. Regin är väl ganska ok den också och filmen ser åtminstone riktigt bra ut, med alla mörka filter och platser som verkar vara valda just pga att de hade passat bra i originalet.

Nåja, den duger om du absolut inte har något annat att se eller om du är svältfödd på mörka skepnader i ögonvrån, för det finns helt klart sämre skräckfilmer därute. Det hade dock varit myckter trevligare att se all den här talangen göra något lite mer eget. Se hellre originalet om du inte sett den redan.

Man from earth (2007)

I am earth, författad av Jerome Bixby (Hulkens son!) är en rolig liten lågbudgetfilm som presenterar ett intressant litet science fiction-scenario som kanske inte behandlas helt på rätt sätt. Vad vi har att göra med här är ett litet drama som mer eller mindre utspelar sig i ett och samma rum, och mer dramatiskt än så blir det inte. Frågorna som den ställer är intressanta, men kanske lite för anpassade för en amerikansk publik.
Vi möter John Oldman, professor på ett amerikanskt universitet som sagt upp sig för att han känner att det är dags att dra vidare. Hans kollegor sluter upp för att fira av honom och då han är omtyckt så försöker de pressa honom lite på det egentliga skälet till hans avfärd. I början så håller han fast på att han känner att det är dags att dra vidare, men efter lite påtryckning så kommer han med ett underlig påstående:

"Tänk om en man från stenåldern av någon anledning hade överlevt till idag."

Hans kollegor reagerar först med skratt, men när han börjar förklara att han är just den mannen som av någon anledning inte kan dö och att han levt i 14000 år så finner de sig intresserade, och i viss mån upprörda. När han senare kommer in på vissa delar som har med religion att göra blir stämningen till och med aggresiv. Men är allt en enda stor charad eller talar han sanning?

För mig som gillar Science fiction så är detta en intressant film och flera av de påstående som Oldman kommer med är faktiskt ganska fascinerande, men de överskuggas dock av de mer religiösa aspekterna av vad han har att berätta. inte för att jag bryr mig, men manuset har en tendens att fokusera just på de aspekterna. Inte för att de är ointressant, men det känns som att de är just riktade mot gemene kristne man i Usa, än mot någon svensk jävla it-tekniker. Jag blir lite skeptisk till vissa av vändningarna av just det skälet. Skådespeleriet är tur nog bra och de håller allt ovanför vattenytan, även om man kanske är lite skeptisk då det främst är tv-skådisar i rollerna. Till exempel så är det rätt kul att se Tony Todd i roll som en gemytlig universitetslärare.

Hur som helst, när filmen är över så är det lätt att fundera lite på vad som sagts. Det är inte några djupa saker direkt, men jag finner själva historien fascinerande. En trevlig liten film som är sådär lagom science fiction.

Rambo är tillbaka!

Den gick direkt upp på andraplatsen på amerikanska Box office listan (efter Meet the spartans... någon parodi på 300 med Carmen Electra och Kevin Sorbo som so far har 2.6 i medel på Imdb...) och recensionerna jag har läst verkar tyda på en enda sak:

Vi får en rejält blodig och snyggt filmad actionrulle som verkar vara direkt nedstigande från den underbara genre som gett oss klassiker som Commando, Predator och allt annat härligt blodigt 80talsraffel. Av de kanske 10 recensioner jag läst så är det inte heller någon som totalsågar filmen, utan de verkar mer se den som en ren actionfilm, precis som jag själv vill att det ska vara. Ett litet citat från Jam movies recension:
"there are literally dozens of heads blown clean off in loving closeup. Every time a landmine blows, it sprays a blood-red geyser. Arms and legs are hacked away. People are fed to pigs. Our hero disembowels a bad guy and lets him roll downhill, his entrails flapping around like abdominal dreadlocks"

Vi ses på bio den 7:e mars.

The Messengers (2007)

Bröderna Oxide och Danny Pang slog fötterna under mig när jag på Stockholms filmfestival 2002 såg deras The Eye, en oerhört snyggt filmad och hjärtklappningsframkallande spökhistoria med drag av bla Sjätte sinnet och Ring. Jag har försökt följa deras karriär sedan dess och varje film jag sett har varit oerhört tillfredställande att titta på, där det dock för det mesta fallit på manuset. Nu har jag precis sett deras amerikanska debut och eftersom den blivit rätt sågad överlag så hade jag inga speciellt förväntningar, vilket antagligen var rätt bra då The Messengers är en snygg film, med drivor av klichér i manuset men ändå nästan helt igenom spännande.

Vi får följa en familj som haft det lite svårt de sista åren och deras sista chans att hamna på fötterna igen är att köpa ett gammalt ruckel i North Dakota och börja odla solrosor. Redan från filmens början vet vi att det finns något ont där, då den tidigare familjen som bodde där försvann under ganska våldsamma omständigheter innan förtexterna. Dottern i familjen är givetvis ganska skeptisk till flytten, men uppfriskande nog inte alls så bitchig som liknande karaktärer i liknande filmer brukar vara. Det är även hon som är den första som upptäcker att allt inte står rätt till, tillsammans med sin lillebror som inte kan berätta vad han ser kravlandes i taket då han av någon anledning är stum. Dörrar stängs och öppnas, ljud från övervåningen eller källaren, skepnader i ögonvrån etc. Det är en veritabel fest av spökfilmsklyschor som radas upp här men det är aldrig så att det stör då allt är kolossalt snyggt filmat och framfört och bröderna Pang låter en aldrig riktigt vila ut mellan de olika scenerna, till viss bekostnad av karaktärerna. Det är där som filmen faller lite också. Det dröjer över en timme innan vi överhuvudtaget får någon som helst ledtråd till vad det är som händer eller någon riktig information till varför familjen flyttade och då är vi praktiskt taget inne på avslutningen redan. Helt plötsligt får vi inom en väldigt kort tidsrymd svar på alla frågor där man vanligtvis får dem utportionerade lite då och då. En del av mig gillar det höga tempot och avsaknaden av lugna passager, men å andra sidan så kanske det hade fungerat ännu bättre om vi fått lite flera stunder med karaktärerna. Om detta beror på ett uselt manus eller dålig klippning vet jag inte. Skräckscenerna är dock så välgjorda att kallsvetten ligger på lur hela tiden och filmen vinner mig över tack vare detta.
Skådespeleriet är bra rakt igenom, även om det är rätt svårt att se Dylan McDermott som bonde. Penelope Ann Miller gör bra ifrån sig som mamman i en ganska tråkig roll, men filmen bärs helt upp på 17-åriga Kristen Stewarts axlar vilket hon klanderfritt klarar av. John Corbett dyker upp som en dussinarbetare i en sån där roll som han klarar av i sömnen.
Som ni förstår så gillade jag filmen, trots alla klyschor tack vare ett oerhört kompetent regiarbete av bröderna Pang. Vad som däremot faktiskt höll på att stjälpa hela upplevelsen för mig var det riktigt torftiga slutet. Förklaringen till vad som sker var inte helt svårt att klura ut, men jag hoppades verkligen att det skulle ta en annan vändning. Det förstör inte filmen helt, men kunde ha varit så mycket bättre. Det är i alla fall en film värd att se om man gillar filmer i den här genren. Helst då när mörkret fallit.

Hells trap - Trampa infernal (1990)

Mexikansk ultralågbudgetslasher? Det låter väl... intressant?

Våran hjälte heter Nacho och har en frisyr som är något av det mest groteska jag någonsin sett. Den är stor, fluffig och pudelaktig men inte speciellt långt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara den... har ni sett Kevin Dillon som han såg ut på 80talet, t ex i remaken av the Blob? Ungefär så, fast med mer volym, mer pudel. Nacho har en rival som heter Mauricio som har ett par riktigt rejäla ögonbryn, sådana som man inte kan sluta stirra på. De två tävlar konstant och Mauricio, som är sådär lagom bufflig och chauvinistisk som alla jock-types ska vara i slasherfilmer, förlorar hela tiden och vill avsluta rivaliteten med ett stort vad. De ska åka ut till en del av skogen där en björn dödat några jägare och den som hittar björnen vinner. Nacho tar med sig sin flickvän (som ser ut som en blandning av Tori Spelling och den där bruden som spelade Blossom i den där supertöntiga tv-serien som gick för en massa år sedan) och sin feta polare Charly (som bara tänker på mat hela tiden. Det har vi ju aldrig sett i en skräckfilm förut) och åker iväg till området. De möter upp Mauricio, hans polare Jesse och två brudar som bara är med för att se snygga ut i minimala baddräkter. Nu får vi träffa Javier som säljer vapen och fyller funktionen av "Gammal gubbe som varnar ungdomarna för att åka till det området då det har en hemsk historia". Givetvis så är det ingen som lyssnar på honom. Varför skulle de det? Det är ju ingen som har gjort det någonsin, i någon film. Nu får vi följa våra hjältar springandes omkring i skogen i sina gräsliga 80talskläder medans tjejerna struttar omkring på en strand i sina baddräkter och en galen vietnamveteran börjar jaga dem och döda dem en efter en, bla med en handske som har taggiga blad på fingrarna.

Jag vet inte vad jag ska säga om detta åbäke till film. Den är varken välgjord, blodig eller speciellt underhållande. Det är en väldigt typisk 80talsslasher, men utan skönt splatter Vi får se vad vietnamveteranen gör hela tiden, vilket iofs känns lite intressant, men å andra sidan så blir det aldrig spännande. Karaktärerna beter sig som de vanliga idioterna i ett sånt här manus. Min favoritscen är den där de lyckats ta sig tillbaka till bilarna, men flyr in i skogen då de får se honom. HALLÅ! Ni är sex personer som har gevär. Han är ensam och har en handske med sågblad och en pilbåge! Ni har ingen chans! Att nattscenerna är såpass mörka att man knappt ser något alls gör ju inte saken bättre och det är bra svart på dagtid emellanåt (vilket antagligen beror på kvaliteten på dvdutgåvan. Mer om det i slutet på recensionen). Skådespelarna pendlar mellan överspel och inget spel alls, vilket man ändå inte märker speciellt mycket av då man stirrar sig blind på deras frisyrer och kläder.
Nåja, underhållande är det ju faktiskt. Vietnamveteranen har en rätt effektiv mask på sig, lite som en skyltdocka. Eller en Auton, om man sett Dr Who. Det hela är rätt kompetent, om än lite slarvigt, filmat. Även om vi inte får någon direkt orgie i splatter så finns det åtminstone en rätt snygg scen där mördaren skär halsen av en bimbo som stannar kvar i bilen när den andra går in i skogen. Duh. Jag känner att det blir svårare och svårare att koncentrera mig på den här recensionen för så fort jag tänker på filmen så ser jag Nachos hår framför mig, som en stor blob som hotar att ta över världen... är du hungrig efter en slasher så duger filmen. För mig så vet jag att jag vill se mer mexikanskt, då det är ett land som gör rätt roliga varianter av sina grannars typiska skräckisar. Men håret... det stora håret... IT'S EATING ME ALIVE!!!!

Dvdutgåvan är lite speciell. Jag köpte Crypt of Terror - Horror from South of the Border, Vol. 1 för en hundring. Den innehåller 7 mexikanska filmer vilket verkligen är valuta för pengarna (på omslaget står det 6 filmer på 3 skivor vilket är fel). Utgåvan av Trampa infernal är inte sådär superbra direkt tyvärr. Den är alldeles för mörk för det första. Genom nästan hela filmen så är det som om det finns en mörk fläck i mitten, vilket gör nattscenerna ännu svårare att se och dagscenerna onödigt mörka. Ljudet försvinner nästan helt ibland (dock inte i några dialogscener). Som tur är så är undertexterna lätta att läsa. För 15 spänn filmen så är det en ok utgåva.

Men håret... och de monstruösa ögonbrynen....

Skördedrottningen (2007)

Eftersom jag redan avvikit med en bokrecension häromdagen så tar vi helt enkelt en till, Andreas Marklunds svenska skräckroman Skördedrottningen som enkelt beskriven är en del Dan Brown och en del Stephen King.

Boken handlar om den unge historikern Olof som får ett paket från Fabian, en gammal vän sedan studenttiden som han inte träffat på många år och som visar sig vara försvunnen. Efter lite efterforskningar med hjälp av en gammal ungdomsförälskelse så börjar de nysta i en härva med gamla nazistsympatisörer och ockulta sammanslutningar och spåren leder till Storuman, och något som hände 1942. Allt detta är på något sätt kopplat till Olofs farfar som var med om något under andra världskriget, något som han aldrig velat berätta om, men en av de sista sakerna han sade innan han blev dement var orden: "Hon kommer att hitta dig".

Boken börjar ganska långsamt med att Olof och Carolina, hans gamla förälskelse börjar rota i gamla arkiv och snoka runt bland personer som inte uppskattar uppmärksamheten. Så länge känns boken bara som en blek, svensk variant av någon fläskig Dan Brown-bok, utan att ens lyckas få fram någon speciell spänning. Men snart så börjar lite mer oförklarliga saker att hända, och de flyr upp till Fabians nergångna stuga i Storuman dit spåret pekar. Det är nu som romanen tar fart, och skräckelementen börjar krypa in mer och mer. Parallelt med detta så får vi följa Olofs farfar på uppdrag vid riksgränsen under andra världskriget, där de letar efter något som både fått tyskar och allierade nervösa.
Som sagt, boken börjar ganska segt när huvudpersonerna börjar rota i diverse konspirationsteorier. Karaktärerna är dock såpass välskrivna att man man vill följa dem och de små antydningarna om något ont som figurerar i utkanterna. När de anländer till Storuman och tar upp residens i den gamla stugan så kryper skräcken in mer och mer. Tyvärr så håller inte huvudhandlingen riktigt samma klass som parallelhandlingen som utspelas vid norgegränsen 1942, där man verkligen får en obehagskänsla när de svenska soldaterna jagas av något i en fruktansvärd snöstorm. De kapitlen är de som håller rakt igenom, och man ser hela tiden fram emot den historiens fortsättning samtidigt som man försöker hitta kopplingen till de nutida händelserna. Något annat som är bra är den sköna skildringen av Norrland, som ett laglöst land dit kristendomen aldrig lyckades rota sig, lite som Andreas Marklunds variant av Lovecrafts Arkham eller Dunwich. Som skräckroman är detta alldeles utmärkt och läsvärt, men tyvärr så förstör Marklund det hela genom ett slut som inte fungerar speciellt bra då han försöker sig på en tvist som faktiskt "klickar" lite, och nästan får mig att avsluta med en suck, istället för det nöjda tillbakalutandet som man vill ha av av en bra bok. Det är inte så farligt så att det förstör helheten, men är lite förutsägbart. Hur som helst, en bra bok om än lite kort, som är läsvärd speciellt för skräckfantaster som ger en och annan lagom trevlig kall kår och jag ser fram emot fler resor till de djupa norrlandsskogarna.

Jag säger det igen

Rambo IV kommer att bli en fet film.

Länk

Altered (2006)

Jag postar om en recension (med några uppdateringar och ändringar av stavfel och dylikt) där filmen behöver lite extra uppmärksamhet och den förra blev dold i ett tidigare större inlägg.

1999 kom Blair Witch project, en av världshistoriens mest inkomstbringande independentfilmer någonsin. Vad hände med filmmakarna efteråt? Det har varit tyst om Daniel Sanchez, en av regissörerna tills Altered kom förra året. Filmen distribuerades av Universal och var tänkt att gå på bio, men släpptes istället i all tysthet på en relativt enkel dvd. Detta är lite synd då det är en riktigt bra liten rulle som de flesta nu kommer att missa.

Filmen börjar med några riktiga rednecks som jagar något i en mörk skog. De får sitt byte och man märker nu att det är något utöver det vanliga. Det visar sig att de 15 år tidigare blivit bortförda av aliens som torterade och probade dem rätt hårt. Våra dialektförsedda hjältar virar in kroppen i en matta och ett knippe kedjor och för den till ett hus ute i skogen där deras vän Wyatt bor. Wyatt är väldigt tveksam att hjälpa till då han vet lite mer om rymdvarelserna än de andra, eftersom han blev kvar längst innan han fann sig liggande naken på ett fält miltals från hembyn. Han har helt rätt då det visar sig att det inte är helt lätt att ha en alien som gisslan, speciellt som den har kompanjoner som letar efter den...

Jag blev mycket positivt överraskad av Altered. Filmen utspelar sig till största delen i ett garage där huvudpersonerna fört varelsen och filmen skildrar konflikten mellan de olika karaktärerna där en av dem vill hämnas sin döde bror och de andra som inte riktigt vågar göra något av rädslan för att rymdvarelserna skall hämnas. Vi har även striden mot varelsen som har en del krafter som inte direkt är till någon annans fördel. En av männen blir t ex biten i handen och finner sig sakta förvandlas till vad som mest kan liknas ett levande lik. Det är ingen vanlig splatterfilm det här utan en väldigt spännande gammaldags sciencefictionthriller av det stuket som inte görs längre. Specialeffekterna består till 99% av den gamla skolans makeup, vilket är väldigt skönt då en cgivarelse antagligen inte skulle fungera lika bra. Vi får en hel del blodiga scener där en speciellt står ut: Tug of war med tarmar. Jag tror inte jag ska gå in på mer detaljer där.
Skådespelet är riktigt bra helt igenom och allt är mycket kompetent filmat - ett mycket gott hantverk helt enkelt. Om det är något jag skulle vilja klaga på så är det det något konventionella slutet. Även om det inte känns dåligt på något sätt så skulle jag gärna ha velat att de gick ett steg längre. Man får kanske inte riktigt den där rejäla, finurliga slutklämmen som man önskat sig då filmen fram tills dess varit så pass bra. Men det är väl kanske bara jag. Jag tycker hur som helst att det är synd att den inte fick den uppmärksamhet den förtjänade och hoppas att den kommer att få upprättelse i framtiden. Rekommenderas varmt.

Dvdutgåvan är bra, med klar tydlig bild och ljud. Extramaterialet består av några bortklippta scener som av god anledning klipptes bort, men som åtminstone är intressanta att titta på.

Fjärilen från Tibet (2007)

Det blir en liten avvikelse här då jag tänkte recensera en bok jag precis läst, Fjärilen från Tibet av CJ Håkansson. Själva innehållet i boken passar dock in alldeles utmärkt, då det är fråga om ganska hård och bitvis obehaglig skräck.

När boken börjar får vi träffa Martin, en naturkunskapslärare på resa i Tibet som har hamnat mitt inne i något. Något har hänt, men ingen får reda på vad. Skyddsdräktsförsedda män i tält studerar kroppsdelar som inte är riktigt mänskliga och de får se en munk förstöras inifrån. Helvetet har brutit löst - mänsklighetens tid är slut och vilddjuret är på väg till Sverige. Nu får vi följa några olika människor när allt som vi känner tar slut. Vi får följa en ung hemlös kille som drömmer om maskinen - en enorm skapelse som rensar bort ohyra och gör allt rent. Kajsa är anorektiker och något lever i hennes kylskåp. 13årige Simons mamma förvandlas till något som kan pulverisera kött och ben med sin röst. Detta är några av de karaktärer som figurerar i vad som egentligen är noveller i samma universum. Det som binder dem samman är Martin, som nu inte riktigt är Martin längre, som kommit tillbaka till Sverige och med honom stormen, slutet.

I och med att boken är tillägnad bla Lucio Fulci så inser man rätt snabbt vad det är frågan om. Vi får följa några individer på deras väg rakt in i helvetets gap, genom en serie fruktansvärda händelser som är sådär naturliga som bara mardrömslogik kan vara. Människor slits i stycken av varelser som bara kan komma från en plats - helvetet, och det i noggrann detalj. Det är fascinerande hela tiden och man undrar vad som ska komma härnäst. Håkanssons karaktärer är ganska enkelt skissade men tillräckligt väl för att man skall känna sympati med dem och lite skräck när de råkar ut för det oundvikliga. För detta är från början ganska uppenbart att ingen pardon kommer att ges. Det är också ganska uppfriskande att bara få uppleva själva helvetet, och slippa långa passager med vita män i rockar som mot klockan försöker finna ett svar - något som kan stoppa det hela. Boken är underhållande rakt igenom - man vill hela tiden vända blad och förundrat uppleva nästa släckta människoöde. Spänningsgraden varierar kanske lite, men jag antar att boken är skriven mer för att chocka än för att skrämma, speciellt om man tänker på omslaget som är lagom osmakligt (och rätt störande eftersom jag mestadels bara läser bok på t-banan till och från jobbet). Chocka lyckas den inte speciellt bra med, men det kanske är jag som är luttrad. Detta är en mer än väl godkänd debut och jag ser fram emot vad CJ Håkansson har att ge oss i framtiden.

Låter detta intressant så finns det ett utdrag här:

House of seven corpses (1974)

Här har vi en klassisk liten mysrysare som inte riktigt fungerar, men som har massor med sköna små detaljer och karaktärer som gör att filmen hela tiden är sevärd.

John Ireland, en klassisk karaktärsskådis, spelar en skräckfilmsregissör som har hittat det perfekta huset att spela in sin nya lågbudgetskräckis. Filmens titel hänvisar till den familjekyrkogård som finns på tomten och den blodiga historian som huset. De hittar en bok som verkar innehålla autentiska besvärjelser och då filmen handlar om satanister som väcker upp döda så kommer någon på den briljanta ideén att inkludera några av dessa verser i filmen. Smart. Gissa vad som händer då?

En sak som jag måste ta upp är att filmen innehåller några av de absolut sämsta day for night scener jag någonsin sett. Man ser flera gången en karaktär stirra ut i den mörka natten, men när scenbytet kommer så är det helt plötsligt klarljust ute, med ett lätt blåfilter. Inte så snyggt.
House of seven corpses är egentligen inte speciellt spännande, förutom någon enstaka scen. Själva skräckbiten börjar egentligen inte förrän 2/3 av filmen har gått. Det som däremot håller uppe viljan att se klar filmen är de roliga karaktärerna och kringhandlingen runt filminspelningen. John Ireland är bra som sur och lättstött filmregissör, som gärna tar till hot för att få som han vill. Faith Domergue är även hon mycket bra som en skådespelare som är på sluttampen av en kanske inte alltför lysande karriär, inte helt olikt henne själv antagligen. Värd att nämna är också Charles Macaulay som alkoholiserad teaterskådis, även han på väg mot karriärens ättestupa. Jag får heller inte glömma John Carradine som gör vad John Carradine alltid gjort.

Jag blev lite besviken då filmen känns mer som en tv-film, än en bioskräckis. Den är underhållande, men synd på ett så läckert hus. Ingen höjdare, men det är rätt roligt på vägen.

Filmer jag saknar på Dvd

Det är ju så - man har alltid ett gäng favoritfilmer sedan VHS-tiden som man nu sitter och väntar på att någon ska upptäcka och ge ut på DVD i en späckad specialutgåva och jag tänkte nämna några rullar som jag över allt annat skulle vilja äga.

Jag tänkte börja med att nämna Superstition (1982), James W Roberson blodiga haunted house-rulle som var en favorit när VTC släppte den på video. Jag var 12 år och kunde inte sova på en vecka efter att ha sett den... den finns faktiskt redan på dvd i bra utgåvor, men vad hände med den utlovade special edition som det ryktades om? Kom igen nu, Blue underground.

En annan rulle som saknas är Ruggero Deodatos sanslösa exploitationrulle I Predatori di Atlantide aka Atlantis interceptors från 1983. Här har Deodato kokat ihop en salig röra om när Atlantis stiger till ytan för att hämnas, med hjälp av ett motorcykelgäng! Massor med blod, action och Michele Soavi i en sina många småroller gör den till en rulle som borde finnas i alla hem! Här är den underbara trailern.

Gus Trikonis The Evil från 1978 är en klassisk spökhusfilm där Richard Crenna med vänner blir instängda i the Vargas house och dör i olyckor en efter en. Filmen har ett av de mest bizarra sluten genom tiderna - måste verkligen ses. Trailer och en trailer till.

1980 släppte Ciro Ippolito sin Alien 2 sulla Terra - Alien 2 on earth som inte kommer att vinna några pris för bra användande av stock footage, men som annars är en riktigt stämningsfull liten rysare där grottforskare stöter på en alien i ett grottsystem. Jag hittade ingen trailer men däremot en lång intervju där filmmakaren pratar om den (dock på italienska utan subs) så det bådar ju gott för en special edition dvd! Står ni ut med en åldrad italiensk herre som pratar så dyker det upp lite moneyshots från filmen. Han har till och med vad som verkar vara en officiell hemsida! Hur som helst så är detta en mycket bra och mysig liten gorerulle som är rätt långsam - på rätt sätt. Nu kanske jag är rätt partisk, men den enda grottfilm som toppar den här är The Descent.

Giorgio Ferronis mästerverk La Notte dei diavoli (1972)kommer att kännas igen om ni sett Mario Bavas underskattade Black Sabbath (I Tre volti della paura) då den är baserad på samma roman (novell?) av Aleksei Tolstoy om Vurdalaken, en form av vampyr. Filmen handlar om en ung man som reser med bil genom Jugoslaviens mörkaste skogar. Givetvis så går bilen sönder och, ja, ni förstår precis. Blod, underbar stämning och den ljuva Agostina Belli.

Horror Express (1972)

Christopher Lee och Peter Cushing i en skräckis om en alien som byter kroppar genom att stirra på dem, kan det bli bättre? Egentligen inte.

Christopher Lee spelar en forskare som hittar en mysko fossil infrusen i ett isblock i Kina. Hans teori är att den är den felande länken och tar med den ombord på den Transsibiriska expressen. Man hinner inte säga Gummimonster innan den tagit sig ut och börjat döda människor. Det roliga med den här elakingen är att den absorberar en persons kunskap genom ögonen, samtidigt som den kokar hjärnan och tömmer den på allt så att den blir slät som en barnrumpa. Peter Cushing spelar en rivaliserande forskare som är bra nyfiken på vad Lee har i sin låda och Telly Savalas dyker upp i en roll som överspelande kosack.

Det finns inte en död sekund i den här filmen om jag får säga det själv. Manuset är bra, även om det har vissa saker som inte känns riktigt 100% (som t ex hela historien med vad de ser i fossilens öga...) men man störs aldrig av det då händelserna drivs på konstant, utan pardon. Det händer hela tiden något spännande. Eugenio Martins regi är klockren, man kan inte säga något annat. Christopher Lee och Peter Cushing tillsammans är underbara att titta på, speciellt med tanke på att Cushings fru dog precis innan inspelningen. Tydligen så tänkte Cushing hoppa av, men Lee lyckades övertala honom att stanna kvar genom att dra fram en massa härliga anekdoter från de filmer de spelat in tillsammans. Tur var väl det. Den här filmen känns lite förbisedd, och förtjänar bättre. Någon dag kanske vi får en sjysst dvdutgåva.

Å andra sidan så har filmen faktiskt 6.3 i medelbetyg på imdb, en site där folk gärna sätter en nolla på allt som de inte tyckte var lika bra som Titanic. Hur som helst, se den.

Mummy theme park (2000)

Al Passeri aka Massimiliano Cerchi måste vara Italiens svar på Ed Wood, eller kanske Ted V Mikels eller Larry Buchanan. Plankton aka Creatures of the abyss var en helt ok film, med lite roliga stopmotioneffekter och några sköna fiskmutanter men Mummy theme park (och även Flight to hell för den delen) är verkligen en katastrofalt usel film, gjord med minimala resurser och de billigaste specialeffekterna möjliga. Vi blir erbjudna oerhörda mängder riktigt usel bluescreen och pissiga miniatyrer.

Filmen handlar om en egyptisk shejk som finner en underjordisk gravkammare medelst medföljande mumier. Han beslutar sig givetvis för att göra en nöjespark av det hela och kommer på den brillianta idén att göra om alla mumier till datorstyrda cyborger så att han kan styra dem som han vill. So far so good - Jurassic park goes Egypt. För att få publicitet så hyr han in en fotograf och dennes gravt bimboaktiga assistent för att ta lite snygga foton men det visar sig att mumiecyborgerna reagerar ganska negativt mot kamerablixtar. De blir till och med ganska aggressiva och snart finner sig våra hjältar på flykt undan de elaka mumierna.

Gode gud, jag vet inte vad jag ska börja. Hela filmen är inspelad studio, vilket kan fungera om inte specialeffekterna bestod av riktigt usla miniatyrer som är placerade i _förgrunden_ för att ge en illusion av stora, rikt dekorerade rum. Praktiskt taget alla scener i filmen är filmade från en och samma vinkel för att göra det lätt för sig och hela filmen känns fotad på ett löpande band. Det måste ses för att förstås. Annat värt att nämna är alla små knep att ge intrycket av långa rader av soldater eller personal i kontrollrummet - speglar som reflekterar båda ändar som ska ge intrycket av att det är fler. Aningen uppenbart. Sedan så måste jag nämna skådespeleriet. Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv sett så mycket överspel eller ickeskådespelare som försöker hålla god min. Visste ni förresten att kamerablixtar låter som ett skott från en laserpistol? Det finns så mycket mer att ta upp men det skulle ta för mycket tid. Gode gud, säger jag bara. Gode gud.

Å andra sidan så verkar Passeri vara fullt medveten om vad han gör. Manuset är faktiskt totalt oseriöst och innehåller en hel del humor. Det mesta av den fungerar inte, men ibland glimtar det till, som t ex scenen i giftshopen där de blir serverade öl ur tappkranar baserade på en taskig kopia av tutankhamons guldmask, eller varför inte restaurangen där de av alla rätter i världen gör pizza? Att de inte ens har gjort några speciellt seriösa försök att få alla sina italienska skådespelare att ens likna egyptier talar för att de blandat in lite komedi.

Seriöst - det här är en riktigt jävla usel film. Jag kan inte beskriva hur dåliga specialeffekterna är, de måste ses. Men jag kan inte klanka ner helt på regissören då han verkar vara medveten om vilken smörja han gjort. En viss underhållning får man av filmen, antagligen mest om man gillar usla effekter. Filmen innehåller åtminstone en och annan gorescen av _Mycket_ varierande kvalite. Inte för att det räcker, men.. alltså, jag vet inte vad jag ska säga. Hela min kropp skriker att jag borde hata filmen, men en liten del av mig vill försvara den - antagligen för att jag gillade Plankton. Jag hoppas att du läser den här recensionen som en varning. Om du ändå väljer att se den så kan ingen skylla på mig.

Dags att se om Dawn of the mummy. Den gillade jag faktiskt.

Mutant (1984)

Antagligen en av världens bästa filmtrailers.. smaka på den speakerrösten:

http://www.youtube.com/watch?v=8m5injkhz7k

Smaka sen på den svenska översättningen av titeln... Blodspest. Brilliant. Men hur är filmen då?

Vi får följa två bröder spelade av Wings Hauser och Lee Montgomery som är på väg någonstans genom Usa med bil. Någonstans mitt ute i ingenstans råkar de stöta sig med några sköna rednecks vilket resulterar i att de kör ner med bilen i en flod och måste stanna över natten i en sån där typisk, härlig liten håla. De finner ett fyllo som dött på något konstigt sätt, men när de återvänder med sheriffen så är liket utbytt mot en levande luffare och sheriffen blir tveksam mot dem. Under natten så försvinner den yngre brodern och Wings Hauser är ensam kvar och måste ta reda på vad som hänt med honom och varför stadens gator är så tomma, samtidigt som han försöker få till det med stadens unga lärarinna (som även jobbar extra på bar).

Det som ligger bakom det hela är givetvis zombier. Zombier som suger blod genom sina handflator samtidigt som de bränner sina offer till döds med sitt infekterade blod. Mmm. Inga tarmorgier här inte, vilket är lite tråkigt. Filmen är faktiskt rejält oblodig. De enda gångerna vi får några sådana droppar är när zombierna blir skjutna men deras blod är senapsgult. Att specialeffekterna bitvis är rätt usla gör inte saken bättre. Det finns några rätt bra scener med människor som precis förvandlas till zombier, men för att kompensera detta så får vi även flera scener med sanslöst usla fejkarmar (Vi har t ex en scen där våra hjältar flyr i bil med en zombie på taket som bränner sig igenom glaset med fingertopparna. Armen den använder för detta är ca 40 cm längre än en vanlig arm) och liknande. Det gör ju inte saken bättre att zombierna ser rätt tråkiga ut och att skådisarna verkar ha lite väl roligt i sina roller (Speciellt barnzombierna). Hur som helst, detta gör att filmen inte blir speciellt spännande. Vi får även några scener med synliga mikrofoner och sådant, vilket blir en extra bonus.

Helt värdelöst är det dock inte. Filmen är kompetent filmad på en låg budget och använder den lilla stadens olika gator väl. Hauser gör en förvånansvärt bra hjälte som kanske är lite väl sleazig när det gäller försöker att få lärarinnan i säng men det är ju så vi är vana att se honom. Värd att nämna är Bo Hopkins är bra som den alkoholiserade sheriffen i en roll som inte kan ha varit skriven för någon annan skådespelare. Richard Bands orkestermusik är även den bra, även om den kanske påminner lite väl mycket om musiken till Alien ibland. Filmen får en eloge för att den vågar döda barn, vilket inte händer allt för ofta i amerikansk skräckfilm.

En ganska typisk 80talsskräckis alltså. Varför skulle man då vilja se den? Har man som uppgift att se alla zombieskräckisar som existerar så är denna inte en av de sämsta. Den duger alldeles utmärkt till en seg söndageftermiddag.

Edit: Tydligen så har den här blivit inspelad på nytt som Nightmare at Noon av Nico Mastorakis med både Wings Hauser och Bo Hopkins. Måste rota rätt på den.

Guilty pleasures aka Filmer jag gillar som alla andra älskar att hata Del 3

Book of shadows: Blair witch project 2
Här verkar det som att alla kritiker bestämt sig för att hata filmen från början och jag förstår faktiskt inte varför då det är en spännande och välgjord uppföljare som rent ut sagt borde hyllas för att vara en uppföljare som går sin egen väg. Originalet var ett rätt intressant experiment att marknadsföra en lågbudgetfilm som fungerade dels pga att det var en intressant och spännande film för icke åksjuka. Uppföljaren är en film som inte bara driver med kulten kring originalet utan även är en stark skräckfilm i sig. Nu var det dock några år sedan jag såg den, men jag har svårt att tänka mig att jag skulle ha ändrat mig. Dags för en Blair witch double bill!

Guilty pleasures aka Filmer jag gillar som alla andra älskar att hata Del 2

Species 2 (1998)
Jag förstår inte den dåliga kritiken den här filmen har fått. Den har ju allt. Tuttar, tentakler, blod och bra specialeffekter. De försökte åtminstone göra en lite annorlunda uppföljare och även om de kanske inte lyckades fullt ut så är det konstant underhållande!

Prophecy (1979)
John Frankenheimers finfina högbudgetskräckis fick oförtjänt dålig kritik när den kom. Storyn har kanske lite för mycket predikande och vissa av specialeffekterna är väl inte helt på top, men allt sådant kompenseras av scenen där våra hjältar färdas genom skogen mitt i natten... elaka björnar har aldrig varit så bra. Dags att se om den.

The Keep (1983)
Michael Mass flummiga 80talsversion av F Paul Wilsons roman blev totalsågad av alla, men jag gillade den sköna designen och den underbara filmmusiken av Tangerine Dream. Storyn är det ju heller inget fel på, även om den skiljer sig en hel del från romanen. Tyvärr så lär vi aldrig få någon Special edition dvd av den här då Mann skyr den som pesten.

Återkommer med fler delar

Guilty pleasures aka Filmer jag gillar som alla andra älskar att hata Del 1

Så är det ju alltid. Ibland så fastnar man för någon speciell film och ser den om och om igen. Recensionerna den fått är vanligtvis negativa och ibland skäms man nästan för att man gillar den. (Det sista brukar dock övergå i någon sorts tvärvrång stolthet).

Vi börjar med Jess Francos Oasis of the zombies (1981)
Jag vet egentligen inte varför jag gillar den här filmen. Det är ett typiskt hastverk ala Franco med fula inzoomningar och usla specialeffekter men det är något med zombier i ökenlandskap som faller mig i smaken. Storyn i sig (Försvunnet naziguld aka nazizombier) är inte helt värdelös faktiskt, men hade antagligen blivit bättre i någon annans händer. Filmen får dock inte mer än betyget 3 av 5, men det är antagligen mer än vad den förtjänar. Jag har till och med gått så långt att jag köpt på mig varje dvdutgåva av den som jag hittat. Guilty pleasure, helt klart.

Galaxy of terror (1981)
En Alienkopia som har fräckheten att ha en välskriven story med ett "färdigt" universum så att säga. Istället för ett megacorporation som drar i trådarna så utspelar sig den här filmen i ett totalitärt 1984samhälle/universum där en diktator styr allt. Vi får följa en trupp astronauter som får i uppdrag att resa till en planet och luska ut vad som hände med besättningen på ett annat skepp som landat där. Väl på plats så bjuds vi en rent ut sagt brilliant scenografi och en hel del rent ut sagt löjliga (inte för den saken mindre underhållande) gummimonster. Den här filmen brukar bli ganska sågad men jag förstår inte riktigt varför. Det är i grund och botten en alienkopa, men det är en alienkopia som har egna ideér, även om den kanske inte har budgeten att framföra allt på bästa sätt. Jag skulle betala mycket pengar för en special edition dvd med ett kommentarspår och en sån där skön 90minuters retrospektivedokumentär där de rotat fram alla skådisar igen.

Armageddon. (1998)
Ja, jag gillar Armageddon. Jag erkänner det. Jag gillar den så mycket att jag köpte Criterionutgåvan.

Burial ground (1981)
Andrea Bianchis underbara sleazezombierulle kanske inte är totalsågad, men jag kan faktiskt förstå varför så många hatar den. Det gjorde jag själv när jag såg den första gången, men nu har jag lärt mig att älska den, precis som när man hatade kaffe när man var liten men nu klarar man sig inte utan det. Jag tänker bara prata om varför jag gillar den dock. Numero uno är ju zombierna. Så här ska zombier se ut. Fula, förruttnade och gråa. När de dör så sprutar det inte blod utan någon äcklig varliknande sörja. Jag älskar musiken som är sånt där härligt analogsynthsgurglande som var så populärt på 80talet. Storyn är brilliant i sin enkelhet med ett alldeles underbart slut. Det görs inte sådana här filmer längre.

Jag återkommer med fler i kommande inlägg.

Fallen Angels (2006)

Om man får chansen att se Bill "Chop-top" Mosely i en roll som good guy - då tar man den. Så är det bara. På köpet får man en film som har stora svagheter, men som ändå går ut med hedern i behåll, tack vare ett bra manus och stor entusiasm.

När ett gammalt fängelse skall rivas så finner man en dold källare full med skelettdelar. Ett CSI-team kommer till platsen och börjar rota i stadens hemligheter och finner att det regelbundet försvunnit människor sedan hundra år tillbaka. När en ung kvinna försvinner och hennes pojkvän mördas så startar en kamp mot tiden för att finna henne, men det är ingen vanlig seriemördare man har att göra med.

Jag ville verkligen gilla filmen men efter att ha sett en halvtimme så var jag rätt säker på att det var skit. Filmen är av budgetorsak inspelad helt med videokamera och det har inte gjorts något speciellt efterarbete för att få det att se mer professionellt ut. Som tur är så är kameraarbetet mer än kompetent, men med videokamera så får man ändå inte den där detaljrikedomen som man får med film - eller processad DV för den delen. Filmen har helt enkelt en look som påminner lite väl mycket om amerikanska daytimesåpor. När filmens första halvtimme inte gör ett speciellt bra jobb att introducera storyn så såg det dystert ut.
Men jag höll mig kvar och tur var väl det.

När filmen verkligen kommer igång så börjar man kunna skymta storyns olika trådar lite bättre och det blir lättare att följa med och det är då man inser att det är ett förvånansvärt bra manus man har att göra med - tyvärr alldeles för ambitiöst för den budget som filmen hade. Det finns flera scener (tyvärr nog också en av slutscenerna) som inte fungerar pga den uppenbart låga budgeten. Står man ut med detta så är det dock en stämningsfull och blodig rysare som påminner en hel del om Hellraiser - speciellt som Fallen angels har specialeffekter av Bob Keen som även gjorde effekterna till Clive Barkers klassiska rulle. Vi får t ex en riktigt blodig dödsscen i början där en karaktär får munnen sönderskuren och tänderna avslitna med tång! Filmens fallna änglar är även den riktigt skönt designade.
Fängelset som filmen är inspelad i är en karaktär i sig själv och gör massor för att öka stämningen, speciellt som setdesignen med alla konstigt placerade skelett är oklanderlig.

En sak till som måste nämnas är alla cameos som regissören Jeff Thomas lyckas skrapa ihop. Smaka på den här listan:

Bill Mosely (Chop-top fråm TCM2 och Otis från House of 1000 corpses och Devils rejects)
Kane Hodder (Jason i några av F13filmerna. Jag har dock aldrig förstått hans storhet, men det är säkert någon som blir glad)
Kevin McCarthy (Invasion of the bodysnatchers. Han var 92 år när de spelade in Fallen angels och det syns knappt!)
Michael Berryman (Pluto från Hills have eyes)
Reggie Bannister (Phantasmfilmerna)
David Hess (Last house on the left, m m. Klassisk psykopatskådis)
Martin Kove (Karate kid 1-3, Rambo, Shadowchaser mm.)
Paul Linke (Hjälten i Motel Hell)
Christopher Knight (One of the original Brady bunch. :)
Michael Dorn (Worf från Star trek next generation)

Som sagt, bara det gör filmen lite rolig att titta på, speciellt som flera av dem gör bra ifrån sig. Skådespelarna är överlag bra, vilket hjälper en hel del. Jag upprepar vad jag skrev i början: en film som har stora svagheter, men som ändå går ut med hedern i behåll, tack vare ett bra manus och stor entusiasm. Det ska bli spännande att se vad regissören följer upp detta med.

Strangeness (1985)

Alla skräckfilmsälskare i min ålder kommer att känna igen sig här. På det goda 80talet när VHS-formatet var i sin prime så öste det verkligen in konstiga filmer och varje vecka så knallade man ner till sin lokala videouthyrare och snokade igenom nyheterna. Bolag som VTC, Transworld express och Viking video släppte massor med obskyra skräckfilmer till höger och vänster, gärna nerklippta, men inte alltid. En av de filmerna som jag hittade där var en lågbudgetmonsterfilm vid namn Strangeness som jag faktiskt lyckades att missa. Den fanns att hyra (om jag inte minns helt fel så bestod omslaget av en bild från underbara Cormanproduktionen Forbidden World. Jag kan dock ha fel. Det var 20 år sen...) men av någon outgrundlig anledning så hyrde jag den aldrig även om storyn tilltalade mig och jag stod och tittade på den varje gång jag var där. Filmen finns än inte på officiell dvd men jag lyckades lägga vantarna på en bootlegdvd med en helt ok vhsripp och nu fick jag äntligen se vad jag missat!

Själva storyn är rätt enkel. En grupp människor samlas vid ingången till ett grottsystem som delar tunnlar med en gammal gruva som av någon anledning stängdes ner i all hast på slutet av 1800talet. De har som jobb att utvärdera om det finns någon guld kvar men finner sig snart instängda och jagade av ett tentakelförsett, stopmotionanimerat monster!

Om man sett någon av Don Dohlers hemmaproducerade filmer så kommer man att känna igen sig här. Filmen är gjord av entusiaster med en väldigt låg budget som syns igenom rätt tydligt bitvis, speciellt i scenerna med monstret som är rätt taffligt animerat. Att filmen sedan alternerar mellan äkta och uppenbart fejkade grottgångar är också en sak som sticker ut. Däremot så är manus och skådespeleri godkänt - filmskaparna har gjort ett ärligt försök att skapa riktiga karaktärer som skådespelarna åtminstone till viss del klarar av att få fram, som t ex skräckförfattaren som vill skriva en bok om varför gruvan stängdes ner. Det är ingen skådespelare som känns direkt pinsam utan alla gör ett adekvat jobb. En annan sak som fungerar alldeles utmärkt är ljus och foto. För att vara en film som nästan helt utspelar sig i skenet av lampor eller facklor så är det aldrig några problem att se vad som händer. De lyckas till och med få till en rätt skön och olycksbådande stämning vilket de ska ha en eloge för. En sak som jag även måste nämna är de uppenbara referenserna från John Carpenters The Thing, som t ex ett stort antal scener som helt utspelar sig i det röda ljuset från en fackla, monstret i sig som är en stor härva tentakler (och en mun som påminner en hel del om det kvinnliga könsorganet) samt musiken som är _väldigt_ inspirerad av Ennio Morricones musik.

Ni förstår ju att jag gillade den här filmen. Det är en klassisk lågbudgetskräckis som är gjord med stort hjärta och bara det räcker långt.

30 days of night (2007)

Årets första film blev alltså David Slades 30 days of night, baserad på en hyllad serietidning av Steve Niles. Jag har läst några serier av honom men inte riktigt förstått hans storhet, även om de alla var välskrivna förutom den rätt usla prequel han skrev inför 28 weeks later. Jag hade dock inte läst 30 days of night och måste nu säga att jag har fått lite mer respekt för honom.
Filmen handlar om den lilla staden Barrow i Alaska som en gång om året försänks i totalt mörker under en månad. När de ca 140 invånarna börjar förbereda sig inför det kommande mörkret så startar en serie händelser som alla sker för att separera Barrow från resten av världen. Alla mobiltelefoner stjäls och förstörs, slädhundar massakreras och helikoptrar förstörs. Snart finner sig innevånarna jagade av vampyrer i en enda lång blodorgie som kommer att pågå tills alla är döda eller solen går upp...
Det första som gjorde mig lite skeptisk var valet av Josh Harnett som stadens sheriff. Jag har fått intrycket att han är en typisk teenage heartthrob som blivit stjärna pga sitt utseende, vilket såhär i efterhand var rätt dumt av mig då jag insett att han är en kapabel skådespelare. Han gjorde även bra ifrån sig i en annan favorit, Robert Rodriguez härliga throwback till femtiotalsskräck - The Faculty. Jag tror hur som helst att jag vet varför jag inte gillat honom tidigare - han påminner lite om Aston Kutcher.
Del två av min skepticism inför filmen är att jag aldrig funnit vampyrer speciellt intressanta eller skrämmande. Dracula har ju aldrig varit speciellt intressant annat än när han spelades av Christopher Lee och jagades av Peter Cushing. Hela den här gothvågen som Anne Rice startade var väl underhållande, men lite väl makaber för min smak. (ja, jag vet. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva något sådant faktiskt, men det stämmer. Jag tröttnade på Anne Rice efter att jag tröttnade på hennes erotiska blodfester i De fördömdas drottning.) Vampyrerna i 30 days of night är dock inga av de svårmodiga gotharna som befolkat våra biodukar de senaste 20 åren, utan mer en flock blodtörstiga rovdjur som lever för själva slakten.

30 days of night är en riktigt bra film som skall inköpas direkt den släpps på dvd. Vi bjuds på en tät stämning som passar perfekt i det härligt karga islandskapet. Varför görs inte mer filmer i den här miljön? Blodet flyter regelbundet och även om det inte är den blodigaste filmen jag sett så får vi en hel del gore, i form av exploderande huvuden och en del hals och nackrelaterat våld medelst tänder och yxa. Annat som är värt att nämna är att filmen är relativt befriad från konflikter inom gruppen överlevande, vilket är uppfriskande. Rekommenderas varmt.

För övrigt så måste jag tillägga att jag efter att ha sett filmen även läst serien och det är vissa skillnader, främst när det gäller vampyrerna men de är båda bra. Jag förstår varför de valde att ändra detta inför filmen då de ganska pratsamma blodsugare som finns inte hade varit speciellt skrämmande. Serien, och dess uppföljare, rekommenderas även de.

Michele Soavi returns to horror!!

Jag blev riktigt glad när jag fick läsa detta på Fangorias hemsida. Michele Soavi var en av de bästa italienska skräckfilmsregissörerna på åttiotalet och det tidiga nittiotalet och när han försvann från "scenen" för att vårda ett sjukt barn så var det många som saknade honom. Han har faktiskt inte varit helt borta från filmskapandet - han har regisserat några miniserier för italiensk tv, vilka jag tyvärr inte sett men de har fått bra kritik och minst en av dem finns på dvd.

För den som inte vet vem jag pratar om så kan jag garantera att ni sett honom, i alla fall om ni någon gång tittat på italiensk exploitation från åttiotalet. Det är han som får skallen mosad i Lucio Fulcis City of the living dead, alldeles innan Daniella Doria spyr upp sina tarmar. Han hade även rollen som den mystiske, maskförsedde personen som delar ut gratisbiljetterna till biografen i Demons och dök upp i ett antal småroller i kultfilmer som Deodatos Atlantis interceptors (När har någon den goda smaken att släppa den på dvd?), Ciro Ippolitos underbara Alien 2 - On earth (En dvd skulle även där vara guld värd...) och Lamberto Bavas Blastfighter. Han började jobba åt Dario Argento under inspelningen av Tenebrae och började sin karriär som regissör genom en musikvideo till Phenomenas soundtrack, med låten The Valley. Genom sin vänskap till Aristide Massacessi, aka Joe D'Amato, så fick han 1987 chansen att regissera sin första spelfilm från ett manus av kultfiguren Luigi Montefiore (Även känd som George Eastman, och oförglömlig som kannibalen i schlock-klassikern Anthropophagous).

Filmen hette Deleria och släpptes i engelsktalande version under namnet Stagefright och handlar om en skådespelartrupp som blir inlåsta på en teater tillsammans med en psykopat som rymt från ett mentalsjukhus. Klyschigt värre, ja, men Soavi lyckades skapa en av de bästa slasherfilmer jag någonsin sett, helt genom sin oerhört snygga regi (och lite hjälp av Massaccesis vackra foto). Han följde 1989 upp denna film med La Chiesa (The Church) som är en inofficiell uppföljare till Bavas Demons, där en grupp människor finner sig inlåsta i en katedral tillsammans med onda makter som precis blivit frisläppta från sitt fängelse i katakomberna som katedralen är byggd på. Man märker även där att Deleria inte var någon nybörjartur - filmen är oerhört snyggt och kompetent filmad och även om manuset är ganska svagt så är det fortfarande en helgjuten upplevelse.
Två år senare släppte Soavi sin enligt mig sämsta film, La Setta (The Sect), där Kelly Curtis (Jamie Lees syster) spelar en ung kvinna som finner sig vara måltavla för en satanisk sekt . Även här visar Soavi att han är ett starkt kort, men manuset är alldeles för splittrat för att skapa en sammanhållen upplevelse. Vi får ett antal oerhört fantasifullt regisserade sekvenser som binds ihop av en onödigt hårfin story. Värd att se/äga är den dock helt klart.
1994 kom så vad som räknas som Soavis mästerverk: Dellamorte Dellamore, med Rupert Everett i rollen som en kyrkogårdsskötare vars jobb inte bara består av att kratta löv och gräva gravar, utan även att se till att de döda verkligen förblir döda vilket kan vara svårt i en italiensk skräckfilm. Detta är dock inte en vanlig splatterfilm, även om gorehounds får sitt ranson tillgodosedd. Här får vi istället lära känna Dellamorte Dellamore genom hans tråkiga liv där han alternerar mellan att uttråkat blåsa skallen av zombier och läsa telefonkatalogen. Då han har oerhört svårt att relatera till människor så håller han sig för sig själv. Tills han blir kär i en ung änka som vill älska på sin makes gravsten. För att inte glömma att Döden själv talar till honom och ställer frågan: "Om du nu vill se till att de döda förblir döda, varför inte skjuta de levande i huvudet för att försäkra dig om att de inte kommer tillbaka?" Det är nu som filmen verkligen blir konstig och öppen för tolkning, utan att egentligen tappa tråden. Soavis regi är klockren och vi får en helgjuten, nästan magisk upplevelse som tangerar den där typiska logiken som egentligen bara fungerar i en dröm.

Det var efter denna film som Soavi lade sin karriär på is för en familjekris. Han återkom 1999 med ett antal maffiadramor inspelade för italiensk tv och jag kan tänka mig att det var inte bara jag som hoppades på att han skulle göra en comeback inom genren som han en gång startade i. Nu är tiden kommen!

Enligt Fangoria så börjar Soavi spela in filmen Catacombs club i sommar, efter ett manus av Charles McKeown som skrivit filmer som Brazil och Adventures of Baron Munchhausen (som Soavi för övrigt var Second unit director på). Filmen verkar dock inte vara ren skräck, utan mer någon sorts mörk fantasy, vilket jag själv tror passar Soavi perfekt. Läs mer på http://www.fangoria.com/news_article.php?id=5700

Gode gud, det här var en underbar början på 2008. Vad händer härnäst? La Notte dei diavoli på dvd?

Red Dragon (2002)

Nyinspelningar. Suck. Här har vi ett ypperligt exempel på varför de är en styggelse.

Red Dragon är en nyinspelning av Michael Manns fina thriller Manhunter, baserad på Thomas Harris bok "Red Dragon". Manhunter i sig är en klassisk Mannfilm med ett snyggt bildspråk och en bra samling skådespelare, speciellt William Petersen som Will Graham i en roll som påminner ganska så mycket om hans karaktär Gil Grissom i CSI, samt Brian Cox som Hannibal Lecter (Som av okänd anledning heter Lecktor i efternamn) och Tom Noonan som Francis Dollarhyde aka Tooth fairy. Den må vara en väldigt tydligt produkt av sin tid (som allt Mann gör) men är enligt min mening den bästa filmatiseringen av någon av Thomas Harris böcker.
Red Dragon existerar av ett enda skäl - Anthony Hopkins. Någon på filmbolaget tänkte: "Den där gamla 80talsrullen var det ju ingen som såg. Vi gör en nyinspelning av boken och utökar Hannibal Lecters roll, så att kidsen får lite mer av sin favoritpsykopat. Kidsen gillar sånt." Bad idea. Sedan fortsatte de att göra misstag på misstag.

De två största felen:

1. Regissören.
Brett Ratner. Vem fick den brillianta idén att sätta regissören till Rush hour 1 och 2 på att regissera en mörk thriller? Grattis.

2. Skådespelarna.
Anthony Hopkins. Han var bra som Hannibal Lector i både Lammen tystnar och Hannibal, men här märks det ganska tydligt att han tröttnat - vilket bevisas när man tittar på extramaterialet där han förklarar att rollen bara är ett jobb och att han inte gillar när fans kommer fram till honom och vill att han ska säga någon catchphrase.
Edward Norton gör en riktigt blek Will Graham som bara verkar ha ett ansiktsuttryck. Att han ser ut som han är runt 25 gör det extra svårt att ta honom på allvar, ungefär som Ben Affleck i Phantoms, en _före detta_ FBI-agent vid 26 års ålder.
Harvey Keitel verkar endast vara intresserad att att kassera in en fet lönecheck och såsar sig igenom rollen utan att att göra något som helst intryck.

Ok, helt värdelös är filmen egentligen inte. Brett Ratner må vara usel på spänning men filmen är åtminstone rätt kompetent filmad, om än rätt tråkig. Han håller tempot uppe hela tiden vilket både är på gott och ont. Man har aldrig tråkigt, men det blir aldrig heller speciellt spännande eller otäckt, vilket inte är speciellt smart när filmen handlar om en synnerligen brutal seriemördare som utplånar familjer.
Ralph Fiennes gör i alla fall bra ifrån sig i en roll med en karaktär som inte bara är helt igenom ond. Jag föredrar dock Tom Noonans tolkning, men det är en smaksak. Emily Watson gör även hon mycket bra ifrån sig och Philip Seymour Hoffman är perfekt som en slemmig nyhetsreporter.

Problemet med filmen är att man sett allt förut - bara så mycket bättre. Jag tror inte heller att detta hade varit en speciellt bra film om den inte varit en nyinspelning. Filmen känns så poänglös. Då ser jag hellre om originalet istället.