Bröderna Oxide och Danny Pang slog fötterna under mig när jag på Stockholms filmfestival 2002 såg deras The Eye, en oerhört snyggt filmad och hjärtklappningsframkallande spökhistoria med drag av bla Sjätte sinnet och Ring. Jag har försökt följa deras karriär sedan dess och varje film jag sett har varit oerhört tillfredställande att titta på, där det dock för det mesta fallit på manuset. Nu har jag precis sett deras amerikanska debut och eftersom den blivit rätt sågad överlag så hade jag inga speciellt förväntningar, vilket antagligen var rätt bra då The Messengers är en snygg film, med drivor av klichér i manuset men ändå nästan helt igenom spännande.
Vi får följa en familj som haft det lite svårt de sista åren och deras sista chans att hamna på fötterna igen är att köpa ett gammalt ruckel i North Dakota och börja odla solrosor. Redan från filmens början vet vi att det finns något ont där, då den tidigare familjen som bodde där försvann under ganska våldsamma omständigheter innan förtexterna. Dottern i familjen är givetvis ganska skeptisk till flytten, men uppfriskande nog inte alls så bitchig som liknande karaktärer i liknande filmer brukar vara. Det är även hon som är den första som upptäcker att allt inte står rätt till, tillsammans med sin lillebror som inte kan berätta vad han ser kravlandes i taket då han av någon anledning är stum. Dörrar stängs och öppnas, ljud från övervåningen eller källaren, skepnader i ögonvrån etc. Det är en veritabel fest av spökfilmsklyschor som radas upp här men det är aldrig så att det stör då allt är kolossalt snyggt filmat och framfört och bröderna Pang låter en aldrig riktigt vila ut mellan de olika scenerna, till viss bekostnad av karaktärerna. Det är där som filmen faller lite också. Det dröjer över en timme innan vi överhuvudtaget får någon som helst ledtråd till vad det är som händer eller någon riktig information till varför familjen flyttade och då är vi praktiskt taget inne på avslutningen redan. Helt plötsligt får vi inom en väldigt kort tidsrymd svar på alla frågor där man vanligtvis får dem utportionerade lite då och då. En del av mig gillar det höga tempot och avsaknaden av lugna passager, men å andra sidan så kanske det hade fungerat ännu bättre om vi fått lite flera stunder med karaktärerna. Om detta beror på ett uselt manus eller dålig klippning vet jag inte. Skräckscenerna är dock så välgjorda att kallsvetten ligger på lur hela tiden och filmen vinner mig över tack vare detta.
Skådespeleriet är bra rakt igenom, även om det är rätt svårt att se Dylan McDermott som bonde. Penelope Ann Miller gör bra ifrån sig som mamman i en ganska tråkig roll, men filmen bärs helt upp på 17-åriga Kristen Stewarts axlar vilket hon klanderfritt klarar av. John Corbett dyker upp som en dussinarbetare i en sån där roll som han klarar av i sömnen.
Som ni förstår så gillade jag filmen, trots alla klyschor tack vare ett oerhört kompetent regiarbete av bröderna Pang. Vad som däremot faktiskt höll på att stjälpa hela upplevelsen för mig var det riktigt torftiga slutet. Förklaringen till vad som sker var inte helt svårt att klura ut, men jag hoppades verkligen att det skulle ta en annan vändning. Det förstör inte filmen helt, men kunde ha varit så mycket bättre. Det är i alla fall en film värd att se om man gillar filmer i den här genren. Helst då när mörkret fallit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar