House of seven corpses (1974)

Här har vi en klassisk liten mysrysare som inte riktigt fungerar, men som har massor med sköna små detaljer och karaktärer som gör att filmen hela tiden är sevärd.

John Ireland, en klassisk karaktärsskådis, spelar en skräckfilmsregissör som har hittat det perfekta huset att spela in sin nya lågbudgetskräckis. Filmens titel hänvisar till den familjekyrkogård som finns på tomten och den blodiga historian som huset. De hittar en bok som verkar innehålla autentiska besvärjelser och då filmen handlar om satanister som väcker upp döda så kommer någon på den briljanta ideén att inkludera några av dessa verser i filmen. Smart. Gissa vad som händer då?

En sak som jag måste ta upp är att filmen innehåller några av de absolut sämsta day for night scener jag någonsin sett. Man ser flera gången en karaktär stirra ut i den mörka natten, men när scenbytet kommer så är det helt plötsligt klarljust ute, med ett lätt blåfilter. Inte så snyggt.
House of seven corpses är egentligen inte speciellt spännande, förutom någon enstaka scen. Själva skräckbiten börjar egentligen inte förrän 2/3 av filmen har gått. Det som däremot håller uppe viljan att se klar filmen är de roliga karaktärerna och kringhandlingen runt filminspelningen. John Ireland är bra som sur och lättstött filmregissör, som gärna tar till hot för att få som han vill. Faith Domergue är även hon mycket bra som en skådespelare som är på sluttampen av en kanske inte alltför lysande karriär, inte helt olikt henne själv antagligen. Värd att nämna är också Charles Macaulay som alkoholiserad teaterskådis, även han på väg mot karriärens ättestupa. Jag får heller inte glömma John Carradine som gör vad John Carradine alltid gjort.

Jag blev lite besviken då filmen känns mer som en tv-film, än en bioskräckis. Den är underhållande, men synd på ett så läckert hus. Ingen höjdare, men det är rätt roligt på vägen.