The People who own the dark (1976)

Postapokalypsfilmer är en genre som jag uppskattar gärna och ofta. Vanligtvis så är det inte direkt fråga om någon enorm kvalite då det mestadels är frågan om plastiga men väldigt underhållande kopior av George Millers klassika Mel Gibson-rulle Road warrior men jag föredrar de lite mer seriösa, och betydligt svartare versionerna av livet efter det heliga svampmolnet. The People who own the dark aka Planeta Ciego hamnar någonstans mitt emellan då den är en del efter katastrofen-drama och en del Night of the living dead-influerad skräck. Att den sedan har Paul Naschy i en huvudroll och ett flertal fina spanska senoritas i mindre roller gör ju inte saken sämre.

I The People who own the dark får vi följa ett sällskap rika människor som samlas i en herrgård ute på den spanska landsbygden för att göra det som rika människor vanligtvis gör - håller dekadenta orgier dedikerade Marquis De Sade nere i en mörk källare såklart. Precis när orgien skall börja så börjar huset skaka - något har hänt. Givetvis är det kärnvapenkriget som har börjat. När allt lugnat ner sig så beger de sig ner till den närliggande byn där det visar sig att alla, och det inkluderar hela byn då de hade en festival när det skedde, har blivit blinda av att titta på ljusskenet. Först så försöker våra hjältar hjälpa till men när en av dem får totalt frispel och börjar skjuta vilt omkring sig blir stämningen betydligt surare och de flyr tillbaka till herrgården där de barrikaderar in sig. På natten börjar George Romeros spöke med vita kontaktlinser att banka på dörrarna med stora påkar...

Filmen första halvtimme är den bästa. Leon Klimovsky, en regissör som av kritiker fått en aura av medelmåttighet, gör ett riktigt bra jobb att bygga upp en bra stämning där man känner att något kommer att hända samtidigt som vi får följa förberedelserna inför orgien. Just orgien är antagligen filmens skönaste scen där de dekadenta sitter vid ett stort träbord iklädda morgonrockar och groteska masker, inväntandes de lättklädda kvinnorna som skall uppfylla alla deras lustar. Det som följer härefter är inget direkt originellt men utfört väl av såväl skådespelare som filmmakare. Det mesta är ganska förutsägbart, men välgjort och spännande. Det är faktiskt skådespeleriet som imponerar mest, även fast jag såg en version dubbad till engelska. Alberto de Mendoza, som vi även sett som den galna munken i Horror Express, är filmens hjälte och gör ett ypperligt jobb. Paul Naschy, aka Jacinto Molina, spelar en hårding som givetvis är ett jävla svin inuti, en roll som jag tror att han kan spela i sömnen. I en mindre roll ser vi den utomordentligt vackra Julia Saly från bla Night of the seagulls och ett antal Naschyfilmer och när det gäller blickfång så har vi även Maria Perschy som vi sett i mången spansk skräckfilm. De övriga skådespelarna gör även de ett bra jobb.

Detta är en film som tydligt visar sina influenser från NOTLD, men även detta fungerar relativt bra. Spänningen håller hyfsat igenom hela filmen även om jag kanske hade önskat lite mer postapokalyps. När jag tänker efter så tycker jag till och med att det behövdes lite mer dekadens - just den biten tar slut precis när den ska börja. Men hur som helst, detta är en mycket kompetent film som inte riktigt hämtar sig från en mycket bra första halvtimme och hamnar istället i zombieland, vilket den gör ett kompetent jobb av, men inte så att den utmärker sig. Mer än väl godkänt i alla fall och rekommenderas varmt för alla som gillar en sjysst zombiefilm eller lite trevligt efterkatastrofenmys, eller varför inte spansk 70talsexploitation.