Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal skull (2008)

19 år fick vi vänta. Många av oss trodde inte att vi skulle få se någon mer Indiana Jonesfilm, speciellt med tanke på att Harrison Ford börjar bli till åren kommen, men i somras kom den äntligen. Filmen har dock fått mycket kritik för att den inte skulle vara speciellt lik de andra filmerna, med en handling som inte alls passade med de förra filmerna, speciellt det science fiction-element som man introducerat. Jag håller inte med om det.

Den här gången utspelar sig handlingen på 50talet, mitt under det kalla kriget. Fienden är rysk och målet en gömd stad någonstans i Amazonas. Vi får till och med en cameo av Arken från första filmen innan det bär av in i djungeln i ett rasande tempo. Här följer det gamla vanliga, slagsmål, fällor och allt det som vi förväntar oss av en Indiana Jonesfilm innan vi kommer till den överdånigt specialeffektsspäckade finalen. Precis som vanligt alltså. Allt är precis som det ska vara.

Att vissa säger att man förstört Indiana Jones med science fiction-bitarna är rent absurt. Att samma personer accepterar Arken från bibeln, som är lika mycket science fiction för mig som Erich Von Dänikens böcker, får mig att tro att folk helt enkelt bara vill gnälla. Man har fått vänta länge och bara för att filmen inte var _exakt_ lika bra som Raiders of the Lost Ark så sågar man filmen. Löjligt. Att man sen tycker det är löjligt att Indiana överlever en atombomb genom att sitta i ett blyinfattat kylskåp, ja då måste man ju tycka att är löjligt att kasta sig ut ur en störtande flygplan på en gummiflotte och överleva. Det tillhör genren. Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull är ett fint filmat actionspektakel med sköna skådespelare och ett manus som aldrig låter en pusta ut. Visst, perfekt är det inte. Harrison Ford känns bra gammal även om han inte är riktigt lika stel som jag var rädd för. En lång actionsekvens i mitten av filmen som består av en biljakt i djungeln har förvånansvärt dåliga effekter i jämförelse med resten av filmen och känns inte speciellt trovärdig, magin är inte så stabil som man önskar. Men annars är detta en värdig uppföljare. Inte riktigt lika bra som Raiders of the Lost Ark och Indiana Jones and the Last Crusade, men snäppet ovanför Temple of Doom. Riktigt fin underhållning alltså.

Grizzly (1976)

Året är 1975. En ung man vid namn Steven Allan Spielberg har fått chansen att filmatisera en roman av Peter Benchley, där en onormalt stor haj börjar reducera turistbefolkningen på en liten ö utanför Usa:s kust. Tack vare en oerhörd talang så skapar den unge Spielberg ett monster, vars effekter på bioduken är märkbara än i denna dag. Det skulle bara dröja tre år innan en uppföljare kom, men andra filmbolag hoppade på denna våg och fortfarande skapas det kopior av den film som blev Spielbergs genombrott. Tack Steven för Shark Attack 2 och 3.

Grizzly är en rätt rak ripoff på Hajen, det måste jag säga. En 5-6 meter hög Grizzlybjörn har fått smak för människokött och börjar sätta i sig campare i en nationalpark. Parkchefen vill få en politisk karriär och sköter det hela på helt fel sätt, inte helt olikt borgmästaren i Hajen. Huvudpersonerna som jagar björnen är en trio, där Christopher George har Roy Scheiders roll, Rickard Jaeckel en kombination av Robert Shaw och Richard Dreyfuss och Andrew Prine, han är mest björnmat. Alla skådespelare gör ett bra jobb, speciellt Robert Jaeckel som helst vill ta hand om björnen helt själv vilket han givetvis får ångra. Filmen drar sig inte heller för att döda ett litet barn som får benet avslitet i en fin liten scen mot slutet av filmen. Annars är detta en typisk 70tals PGhorror där man blir lite småimponerad över hur mycket våld de lyckats trycka in och ändå fått den barntillåten. Det är ingen orgie i gore, men det är en hel del sprutande blod och avslitna lemmar. William Girdler var en kompetent regissör som dog alldeles för tidigt då han omkom i en helikopterolycka 1978. Tack vare hans regi och det fina fotot så är Grizzly alltid skön att se på och även om manuset är en hop med rätt uppenbara klyschor så blir det aldrig tråkigt. Björnen i sig drar ner själva skräckbiten en bit, åtminstone efter den punkt i filmen då man börjar få se den då det är rätt uppenbart att den inte är 6 meter upprätt. Sen är det rätt kul att se alla skådespelare bete sig som om det skulle vara sommar, då det är rätt uppenbart att den är inspelad tidigt på året, i härlig vårkyla. Stackars jävlar. Hur som helst, Grizzly är en fin liten monsterfilm som alla älskare av "elaka, jättelika djur" genren bör ha i sin dvdsamling.

21 Hours at Munich (1976)

Klockan 04.30 på morgonen den 6:e september 1972 så hoppar åtta personen över gallret till OS-byn under de pågående olympiska spelen i München. De plockar fram Ak-47or och granater ur sina medtagna väskor och beger sig bort mot de lägenheter där det Israeliska teamet bor under spelen. När de försöker låsa upp dörren till en av lägenheterna så vaknar brottningsdomaren Yossef Gutfreund och inser att allt inte står rätt till. Han försöker blockera dörren med sin stora kroppshydda och lyckas länge nog för att en av hans landskamrater ska lyckas fly men snart är terroristerna inne. Moshe Weinberg, en brottningstränare, kämpar emot och blir skjuten i käken. De beväpnade männen tvingar den sårade Weinberg att leda dem till de andra israelernas lägenheter men Weinberg leder dem förbi en lägenhet genom att ljuga om att det är israeler som bor där, antagligen för att få terroristerna till nästa lägenhet som innehåller brottare och tyngdlyftare, kanske i hopp om att de starkare atleterna ska kunna erbjuda större motstånd. Terroristerna tar dock brottarna som gisslan och leder iväg dem till den första lägenheten. På vägen dit attackerar Moshe Weinberg sina kidnappare igen vilket resulterar i att han skjuts till döds. Yossef Romano, en tyngdlyftare, försöker även han göra motstånd och får plikta med detta med sitt liv. Detta är upptakten till 21 hours at Munich, en amerikansk tv-film baserad på vad som hände i München 1972.

21 hours at Munich är inspelad på samma plats som händelserna skedde och aningen kontroversiell i sina dagar, men ändå förvånansvärt trogen händelseförloppet utan att vara exploativ. Man visar upp båda sidorna och tack vare bra skådespel så känns inte allt bara svartvitt. Franco Nero spelar ledaren för terroristerna och tack vare hans suveräna skådespel så blir terroristerna inte de karikatyrer av onda araber som det lätt skulle ha kunnat bli. Det är lite sämre ställt på den tyska sidan där polischefen spelas av William Holden, som gör ett alldeles ypperligt jobb men som inte riktigt känns 100% med sitt amerikanska uttal i havet av tyska accenter. Utöver dessa män så dyker det upp en och annan kultskådis i småroller som t ex David Hess, Anthony Quayle, Paul smith, Shirley Knight och Richard Baseheart. Filmen är kompetent regisserad och spänningen konstant, även om man känner till hur det slutar. Filmen känns mer som en dramadokumentär och är hyfsat trogen de riktiga händelserna i den mån jag känner till dem. En solid 70talsthriller alltså som jag rekommenderar till alla som vill ha lite verklighetsbaserad spänning.

The House where Evil dwells (1982)

Kevin Connor och Doug McClure, det bådar väl gott? Lite dinosaurier och överdrivna hjälterier kanske? Doug i ett övernaturligt triangeldrama tillsammans med Edward Albert och Susan George? Hmm. Jo, det funkar. Sådär.

Edward Albert och Susan George spelar ett par som flyttar till Japan, med hjälp av Alberts gode vän spelade av den gode Doug. Huset han fixat åt dem var riktigt billigt, eftersom det tydligen skall spöka där. Vilket det givetvis gör, då vi i filmens början, som utspelar sig 1840, får se hur en japansk kvinna är otrogen mot sin make. Maken kommer givetvis på dem vilket resulterar i att han dödar båda två i en fin liten blodorgie och sedan begår självmord. Nu springer spökena omkring i huset, fördömda att låta händelserna upprepa sig om och om igen.

Mjo... både ja och nej. Kevin Connor är en kapabel regissör som kanske inte är i sitt rätta element här, men han lyckas ändå få igång några stämingsfulla scener som till exempel när parets dotter blir attackerad av gigantiska krabbor som skriker som människor. Tack vare regi och foto så ser filmen bra ut och man fångar fint Japan på bild. Men nu kommer två stora problem. Av någon anledning så har man valt att visa spökena hela tiden som genomskinliga skepnader, vilket resulterar i att själva skräckkänslan uteblir. Som sådana så fungerar de inom storyn men jag hade gärna sett att man gjort det på något annat sätt. Problem nummer två är skådespeleriet. Doug McClure är ok, men Edvard Albert är rent ut sagt en riktigt usel skådis och Susan George är mest hysterisk. Flickan som spelar deras dotter är sju resor värre och antagligen någon släkting till producenten.

Tack vare dessa snedsteg så blir det aldrig speciellt spännande, trots en intressant story som antagligen fungerar mycket bättre i den bok som filmen är baserad på. Tråkigt blir det dock inte. Vi bjuds på en hel del naket, inklusive Susan George (och Doug McClure för den delen) och ett flertal skönt blodiga sekvenser. Underhållningsvärdet är alltså helt ok och även om man vet precis hur det ska sluta så försvinner filmens 88 minuter förhållandevis snabbt. Blod och tuttar går ju alltid ner.

Coolaste reklamfilmen på länge

Men att jag skulle gilla den här var väl inte så svårt att gissa sig till....

The Mistreated

The Blood Beast Terror (1967)

Ni vet hur det är. Man kollar upp en film på nätet och den får överlag dåliga recensioner men eftersom handlingen verkar lite intressant så vill man ju veta själv om den verkligen är så dålig. The Blood Beast terror är just en sådan, där Peter Cushing spelar en polisinspektör som förbryllas över konstiga mord i den lilla landsortshåla han basar över. Offren är tömda på blod och den ende som överlevt har blivit skvatt galen och yrar något om vingar. När han börjar rota i det hela så visar det sig att en galen entomolog (där har vi något vi inte ser varje dag)har på något sätt lyckats skapa en hybrid mellan en ung kvinna och en mal.

Med Peter Cushing i huvudrollen så är det ju svårt att misslyckas och jag satte mig ner i soffan med en viss förväntan. Till min förvåning så visade det sig att Blood beast terror var... precis så dålig som alla recensioner sade. Manuset är rörigt, fullt med luckor och består av alldeles för många transportsträckor mellan de få scener som innehåller skräck. Det händer ingenting, så enkelt är det. Peter Cushing verkar ointresserad (han ansåg visst att detta var den sämsta film han någonsin gjort) och ingen av de övriga skådespelarna är värda att nämna. Utöver detta så verkar man ha lagt på musiken hejvilt då flera scener innehåller stämningsmusik utan att det överhuvudtaget händer något i scenen. Den elaka malen (alla vet vi ju att malar inte är elaka. De räddar världen, ibland med Godzilla och ibland utan Godzilla) ser rätt kul ut men påminner alldeles för mycket om Ultraman för att ingjuta någon som helst skräck. Egentligen finns det inget direkt uselt om filmen, men den är helt enkelt alldeles för tråkig för att vara speciellt underhållande, vilket är lite tråkigt när man har en så härligt exploativ titel. Inget jag rekommenderar alltså.

Jesus i mitt liv

Jesus Franco, sleazeregissören nummer ett, som jag har ett litet kluvet förhållande till, har vunnit the 2008 Honorific Goya Award vilket är ett rätt respektingivande pris. Spanska Oscarsgalan typ.

Inte illa.

Jag hittade infon här på den här Francobloggen

En artikel på spanska här

Den store Jesus har gett världen mycket. Vi måste tacka honom för de extrema närbilderna på Lina Romays genitalier i Doriana Gray till exempel. Gode gud, hur såg det ut på bio egentligen? Hela bioduken täckt av fingrar som gräver i en fitta. Nu är jag ingen stor porrkonsument direkt, men kan inte minnas att jag någonsin sett ett könsorgan i sån närbild. Tack till Jesus för det.
Nog förtjänar han priset, det är inget snack om saken. 189 regisserade filmer på imdb (vilket antagligen bara är en mindre del av vad han egentligen spottat ur sig. Det fanns vissa år på 70talet när han klämde ur sig en film i månaden... för att inte tala om alla pseudonymer) och 162 manuscreds.

Så ett stort tack till Jesus Franco, Joan Almirall, Rosa Maria Almirall, Rosa María Almirall, Clifford Brawn, Clifford Brown Jr, Clifford Brown, Juan G. Cabral, Betty Carter, Candy Coster, Terry De Corsia, Rick Deconinck, Raymond Dubois, Chuck Evans, Toni Falt, Dennis Farnon, Jess Franck, J. Franco, Jesse Franco, Jess Franco, Jesús Franco, A.M. Frank, Adolf M. Frank, Anton Martin Frank, Jeff Frank, Jess Frank, Wolfgang Frank, Manfred Gregor, Jack Griffin, Robert Griffin, Lennie Hayden, Frank Hollman, Frank Hollmann, Frarik Hollmann, Rick Deconinck in Italy, B.F. Johnson, J.P. Johnson, James Lee Johnson, James P. Johnson, David J. Khune, David Khune, D. Khunne Jr, D. Khunne, David J. Khunne, David Khunne, David Kuhne, David Kunne, David Kühne, Lulu Laverne, Lulú Laverne, Franco Manera, J. Franck Manera, J. Frank Manera, Jesus Franco Manera, Jesús Manera, Jeff Manner, Roland Marceignac, A.L. Mariaux, A.L. Marioux, John O'Hara, Preston Quaid, P. Querut, Dan L. Simon, Dan Simon, Dave Tough, Pablo Villa, Joan Vincent, Robert Zinnermann, Cole Polly in French version, James Gardner. Fast några av de där tillhör Lina Romay. Så går det om man kopierar direkt från Imdb.

Så, nu ska jag gå och köpa en finlatte för dig, Jesus. Skål!

Alltså

Seriöst, nu börjar jag tröttna på alla skitfilmer som dyker upp direkt på dvd som alla har följande beskrivning:

1-10 ungdomar färdas i bil/båt/buss till/från rave/stuga/farmor. På vägen dit/tillbaka får de punktering/båtjäveln sjunker/de kör på någon stackars jävla psykopat/väcker upp demoner och nu måste de kämpa för sina liv och sina inre demoner?

Vadå inre jävla demoner? 999 av 1000 skräckfilmer innehåller karaktärer som är så korkade och dumma att deras samlade intelligens inte tillåter några inre demoner... Snälla ni, kan ni inte skriva på dvdfodralet som det verkligen är istället? Korkade ungdomar som får vad de förtjänar av något som de helt själva lyckats reta upp. Jag går hellre igång på en sådan text än något dravvel som ska försöka låta som att filmmakarna gjort en intelligent film om rednecks som tycker om att fisa, våldta blondiner och äta tarmar.

Så. Gnällstunden över.

The Parallax view (1974)

Något som inte brukar dyka upp så ofta i min blogg är 70talsthrillers, gärna med konspirationstema. Vad som heller inte är så uppenbart är att just den typen av filmer är mina favoriter, och rankas nästan lika högt som japanska monsterfilmer. Min absoluta favorit är Sydney Pollacks suveräna Three days for the Condor som har precis den där intensiten som behövs för att fånga ens uppmärksamhet i två timmar. Nu har jag äntligen sett Alan J Pakulas The Parallax view, som även den är en klassiker i genren.

Warren Beatty spelar en halvsunkig nyhetsreporter på en obetydlig tidning som ska bevaka en senators kampanjtåg. Under ett tal så blir senatorn mördad av vad som skall verka vara en ensam lönnmördare, men vi som ser filmen ser att det egentligen är två. Tre år senare så blir Beatty uppsökt av en av de andra reportrarna som var på platsen som berättar att fyra av de reportrarna dött i mystiska olyckor och hon tror att hon står på tur. Beatty tvivlar på henne, men när hon strax efter dör i en bilolycka så börjar han rota i mysteriet. En av de andra reportrarna har även han börjat leka detektiv och när Beatty börjar följa hans spår så märker han att det verkligen är fråga om en konspiration och det hela leder till ett mystiskt företag och ett skumt test som ställer aningen konstiga frågor.

Det enda klagomålet jag har mot filmen är att det går lite för snabbt. Beattys karaktär kommer konspirationen på spåret väldigt fort och han pusslar ihop vissa ledtrådar ännu snabbare. Det skumma krogslagsmålet som verkar hämtat från någon western känns även det lite omotiverat. Det lugnar dock ner sig och efter 45-50 minuter så får filmen just den bpm som en bra thriller behöver, det vill säga konstant nagelbitande. Alan J Pakula är en bra regissör, även om han faktiskt är skyldig till den enda filmen jag någonsin valt att avbryta genom att helt enkelt gå ut från biografen - The Devils Own. Konspirationsthrillers kan han dock och Parallax view är en höjdare. Warren Beatty är klockren i huvudrollen och i fina biroller ser vi Hume Cronyn, William Daniels och Anthony Zerbe. Filmen innehåller även en riktigt fin hjärntvättssekvens som man kan se på youtube här. Jag väljer att inte diskutera den här, för att inte spoila, men den är i det närmaste genialisk i sitt sätt att påverka en. Se filmen bara för den.

The Parallax view är alltså en klockren konspirationsthriller som är ett måste för alla som gillar genren. Rekommenderas varmt.

Holocaust 2000 (1977)

Italienska The Omenkopior finns det inte alltför många av. Exorcistenkopior, Road Warriorkopior, Dawn of the deadkopior, sådana finns det gott om, men just varianter av The Omen verkar man ha glömt att göra. Den enda jag känner till på rak arm är Alberto De Martinos Holocaust 2000, en förvånansvärt välgjord liten sak med Kirk Douglas i Gregory Pecks roll. Enda skillnaden här är att Kirk faktiskt är far till Antikrist. Kirk spelar Robert Caine, vars företag planerar att bygga ett kärnkraftverk någonstans i mellanöstern. Det finns givetvis motståndare till detta men de har en tendens att omkomma i konstiga och blodiga olyckor. Samtidigt så inser Caine att hans son, Angel, är Antikrist och vill använda sig av kärnkraftverket för att hälsa apokalypsen välkommen.

För att vara en ripoff så är Holocaust 2000:s story förvånansvärt välskriven. Manuset portionerar ut sina ledtrådar i lagom takt och tack vare bra skådespeleri så funkar flosklerna bra. Kirk Douglas vet hur man för sig i en sån här film och Simon Ward är perfekt som Antikrist. I övriga roller ser vi bla Adolfo Celi, Anthony Quale och den utomordentligt vackra Agostina Belli. De Martino är en kompetent regissör som får till flera spännande scener, och han hanterar sina "Creative deaths" mycket väl. Vi bjuds på flera riktigt saftiga gorescener, där favoriten är den där en karaktär får överdelen av huvudet separerat från kroppen med hjälp av en stark vind och helikopterblad. Alla dessa ingredienser och bra musik av Ennio Morricone gör att Holocaust 2000, trots att det är fråga om en ripoff, är solid underhållning och även om den inte är inte samma klass som originalet så står den sig faktiskt helt ok i jämförelse.

Detta är alltså en förvånansvärt solid liten rulle, som jag rekommenderar till alla som gillar sin explotation italiensk. Sen så vill jag bara meddela att det inte finns en chans i helvete att jag skulle kunna såga en film där Agostina Belli har en nakenscen. Så är det bara.

Feast 2: Sloppy seconds (2008)

Jag gillade första Feast. Det var en bra film, med en del gore, sjyssta monster men kanske lite för mycket klyschor och "cool" dialog för sitt eget bästa. Den var fortfarande bättre än mycket i sin genre och det var väl oundvikligt att det skulle komma en uppföljare. Storymässigt så är det faktiskt även en riktigt bra uppföljare som tar konceptet ett steg längre, men tyvärr så verkar filmmakarna ha varit mer fokuserade på att chocka och äckla än att göra en spännande film.

Feast 2 utspelar sig 16 timmar efter originalet i en liten stad som ligger i närheten av baren som originalet utspelar sig i. Hela staden ligger nu i ruiner och vi får följa de överlevande i sina försök att ta sig till en säker plats. So far, so good men det är nu filmen börjar svikta. I ett misslyckat försök att vara lite udda så ville filmmakarna att karaktärerna skulle bete sig lite mer realistiskt och inte lika hjälteaktiga som det gärna kan vara i Hollywoodmanus. Problemet med Feast 2 är dock att man tagit i så att man bokstavligen skitit på sig. Det finns inte en enda karaktär som man överhuvud taget önskar att ett lyckligt öde. Alla är självgoda svin som beter sig som idioter. Istället för att sitta och önska att de skall överleva så hoppas man hela tiden på att de ska få vad de förtjänar, alltså dö en plågsam död. Som tur är så är det ganska precis som händer också, men man tappar lite underhållsvärde i farten. Att filmen är fylld av en massa rent ut sagt vidrigt äckliga skämt gör inte saken bättre. Ett exempel: En av karaktärerna får för sig att obducera ett monsterlik, varpå det bokstavligen sprutar magvätskor, var och monstersperma över våra "hjältar", som reagerar med att spy. Joförfan, precis vad jag vill se. Spermatäckta kvinnor som spyr. Då hade jag väl lika gärna kunnat ladda ner Two girls One cup eller någon rolig Bukkakevideo från internets mest dunkla vråer. Filmen får dock några plustecken för sina halvnakna, tatuerade bikerbrudar som är med hela filmen, mest bara för att visa tuttarna. Filmen är även filmad med säker hand av regissören John Gulager och gore är det verkligen gott om.

Om filmmakarna koncentrerat sig mer på att göra en vanlig skräckfilm så hade Feast 2: Sloppy Seconds kunnat bli en riktig höjdare, men som det är nu så är detta bara en ok rulle som tappar väldigt mycket på allt äckel och sina idiotiska karaktärer. Den går att se, har stora mängder gore och tuttar men också en hel del skräp som borde ha sopats undan innan man släppte filmen.

Clerks (1994)

Seriöst, trodde ni jag skulle recensera den här? Den passar i min blogg lika mycket som Gudrun Schyman på Salemmarschen. Men jag har sett den i alla fall.

Flight of the living dead (2007)

Femordsrecension: Ytterligare en zombiefilm i mängden.

Lite längre version:

Min egna lilla teori om den här filmen är att manuset legat på någon hylla rätt länge. När Snakes on a plane släpptes och Zombiefilmen fått ett uppryck tack vare remaken på Dawn of the dead och 28 days later så plockades det fram, putsades upp lite och blev tilldelat en liten budget. Då manuset faktiskt är förvånansvärt välskrivet (i den mening att man gått så långt som att skapa distinkta karaktärer som faktiskt fungerar) så hade detta kunnat bli en liten pärla, men tack vare den låga budgeten och det långsamma tempot så tar det aldrig riktigt fart. Det blir inte bättre av att filmen inte är speciellt blodig heller. Lite CGI blodsprut och någon exploderande skalle, men mycket mer än så blir det inte. Jag skulle kunna tänka mig att manuset från början helt enkelt var något helt annat, lite mer i stil med en standard katastroffilm, då det dröjer halva filmen innan zombierna dyker upp i bilden. Helt åt helvete är det dock inte. Tack vare de sjyssta karaktärerna och kompetent skådespel så tappar man aldrig riktigt viljan att se klar filmen. Handligen är löjligt simpel, där ett läkemedelsföretag experimenterat med ett serum som dödar människor för att genast återuppväcka dem igen som galna mordmaskiner. De har lyckats smuggla ombord en nerfrusen, smittad person på planet och det slutar givetvis i en zombieepidemi. Att piloterna dör och en passagerare måste landa planet, det var ju verkligen något nytt.

Flight of the Living Dead aka Plane Dead är klyschig och trevlig, men tack vare den långsamma första halvan och avsaknad av en rejäl blodorgie så kan jag nog inte rekommendera den till andra än de av oss som måste se alla zombiefilmer som existerar. Jag kan dock säga att det finns betydligt sämre rullar att stoppa i dvdspelaren.

Black magic (1975)

Det finns en rolig liten undergenre i Asien, främst Hong Kong, men även i andra länder som delar eller har liknande religioner. Genren jag pratar om brukar handla om när någon blir utsatt för förbannelser från en svartmagiker, varpå denne anlitar en rivaliserande magiker eller en präst för att bekämpa ondskan och detta resulterar nästan alltid i en trevlig liten strid i slutet. Black Magic från 1975 är en av de första i genren och ett fint exempel för den som vill uppleva den.

Black Magic handlar om en skönt elak liten svartkonstnär som sitter ute i ett litet hus ute i ett träsk. Personer som vill hämnas på någon eller vill ha något brukar anlita honom och hans besvärjelser, till saftiga priser. En dag dyker Liang Jiajie upp och vill ha en besvärjelse som gör att en rik änka skall bli kåt på honom så att han kan komma åt hennes pengar. Han har dock själv inga pengar att betala för den, och när besvärjelsen går över efter ett dygn och han fortfarande inte kan betala så får han vad han förtjänar. Han smälter alltså. Den rika änkan har dock problem själv då hon är ute efter en av sina anställda, men han är inte det minsta intresserad, speciellt när hans egna giftemål är ganska nära. Änkan hyr helt sonika svartmagikern och hans besvärjelse fungerar alldeles utmärkt. Det är dock nu som komplikationer uppstår, då svartmagikern får upp ögonen för den vackra änkan och det blir inte bättre av att frun till hennes offer vill blanda sig i leken.

Det är en skönt exploativ rulle vi har att göra med här. Sex, blod och härliga förbannelser galore. Det jag älskar mest med de här filmerna är alla de sjuka och skruvade förbannelser som figurerar. Det är maskar och äckel och gud vet vad, till exempel så får en kvinna maskar under huden och måste tappas på dem, via ett hål i ryggen. Yikes. Black Magic är välgjord och välspelad, förutom kanske den blivande äkte maken som känns lite blek men som kompenseras fint av Ku Feng som den girige svartmagikern. De visuella effekterna kan vara aningen billiga ibland, men det gör inte så mycket då filmen vinner på sin fantasirikedom. Filmen är inte den blodigaste i sin genre men har gott om slem och äckel så om du är det minsta intresserad av den här typen av filmer så Black Magic en av de skönaste. Jag menar, den har ju allt. Blod, tuttar och maggotar under huden.

Dante 01 (2008)

Intelligenta Science Fictionfilmer är en bristvara. Det borde ju teoretiskt gå att kombinera spännande tankar med underhållning, utan att bli så där löjligt pretentiösa. Dante 01 är ett bra försök till en sådan, men som tyvärr inte riktigt riktigt når ända fram. Om detta beror på manuset eller den känsla jag fick att de inte hade budget att spela in alla scener de ville, det vet jag inte riktigt. Men det är hur som helst synd.

Ett rymdskepp anländer till Dante 01, en forskningsstation någonstans ute i rymdens vischa, cirkulerande kring en döende planet. Stationen ägs av ett företag som utför oetiska experiment på dödsdömda fångar som signerat bort sitt liv mot att slippa dödsstraffet. Ombord på rymdskeppet finns en man som tidigare hittats ombord på ett rymdskepp där resten av besättningen dött. Mannen, som får smeknamnet Saint George, har ändrats på något sätt och forskarna vill ta reda på vad, även om det betyder att de måste dissikera honom. Det visar sig att Saint George har fått helande krafter, och det hela tas delvis som en religiös upplevelse av vissa av fångarna. De andra är bara intresserade av att döda honom och forskarna? De gör bara vad Företaget säger.

Först och främst så är detta en visuell upplevelse. Regissören Marc Caro, som varit codirector till rullar som Delicatessen och City of the Lost Children, kanske inte hade någon enorm budget, men designen och specialeffekterna är i det närmaste perfekta. Ideérna är intressanta och man skapar hela tiden tillräckligt med frågor för att hålla intresset uppe, och hjälps stort av fint skådespeleri från hela ensemblen. Även om man inte får så många svar som man kanske vill ha så stimulerar de i alla fall hjärnan på ett lagom sätt så att man gör sitt bästa för att fylla i luckorna själv. Ända till slutet i alla fall. Jag har mina teorier om vad hände, men det känns tyvärr som att man inte haft råd att filma det slut man velat ha. Det vi får är ganska snyggt, men ganska förvirrande och nästan löjligt abrupt. Kanske tänkte man på en uppföljare? Nåja, Dante 01 rekommenderas till älskare av Science Fiction som gärna smakar på luddigheter. Var bara beredd på att du kommer att bli bjuden på sånt.

Creepshow 2 (1987)

Jag älskar skräckserietidningar. Helst av allt ska det vara gamla Chock, eller Creepy som den hette i original med brutala, blodiga historier om zombier, vampyrer med mera som alltid slutade med en twist. Själv har jag en hel packe med gamla Chock utan omslag på toaletten, perfekt lektyr för de där behoven man har regelbundet. Det finns en hel del filmer i samma tema och jag skulle tro att en av de som är mest kända är George A Romeros Creepshow, en ganska bra antologifilm baserad på historier av Stephen King. Några år senare kom en uppföljare, även denna baserad på King men som jag ville minnas som riktigt usel. En orsak kan ju ha varit att Romero själv stigit ner som regissör och låtit Michael Gornick fylla den positionen. Sen kan det ju också vara så att jag såg den svenska utgåvan som var ganska sönderklippt. Nu har jag sett om filmen, och den va faktiskt inte så dålig som jag ville minnas.

Creepshow 2 innehåller tre halvtimmeslånga historier. I den första stöter vi på Goerge Kennedy och Dorothy Lamour som spelar ägare till en liten affär vid ett indianreservat. De blir mördade av några sluskar som rånar butiken, men hämnden är inte långt borta, i form av en indian av trä..
Nummer två är simpel, men väldigt underhållande när fyra ungdomar får för sig att bada i en sjö på senhösten. Mitt i sjön finns en flotte som de simmar ut till, men det finns något annat i sjön, något riktigt hungrigt.
Den sista historien handlar om en kvinna på väg hem från sin älskare som råkar köra på en liftare av misstag. Hon flyr från platsen men liftaren, hur död han än må vara, ger sig inte så lätt.

Den första historien mindes jag som rätt trist, men det var den som jag blev mest överraskad av när jag såg om den. Visst, den är förutsägbar som bara den (du förstår exakt vad som kommer att hända inom en minut) men sådär lagomt mysigt makaber som de gamla serietidningarna kunde vara. George Kennedy och Dorothy Lamour fungerar i rollerna, även om Kennedy spelar över en aning i rollen som gammal gubbe. Vi får lite blod och ett alldeles lagomt slut. Trevligt liksom.
Historia nummer två, The Raft, känner man igen från en av Stephen Kings novellsamlingar. Historien är löjligt enkel men väldigt effektiv där ungdomarna finner sig jagade av något som ser ut som en stor oljefläck. The Raft är min favorit i all sin enkelhet, med några blodiga sekvenser som ser ut att vara hämtade från nyinspelningen av The Blob.
Den tredje historien är den som drar ner betyget för de andra. Det är väl egentligen inget fel på den, och Lois Chiles har inte bara en nakenscen, utan gör bra ifrån sig skådespelarmässigt. Även om det är en väldigt typisk serietidningshistoria så funkar den helt enkelt inte. Den är bara tråkig och förutsägbar, på fel sätt.

Nåja, även om jag inte gillar den tredje historien så är de två andra väl värda att se, även om de inte riktigt når upp i samma klass som första filmen. Det är dock en helt ok rulle i sin genre och duger fint en seg eftermiddag. Det är lite extra roligt att en sån här underdog även fått en fin special editionutgåva med kommentarspår och dokumentärer.

Creepshow 3 däremot, det är en helt annan historia som inte har någon direkt chans att dyka upp i den här bloggen för det skulle innebära att jag skulle bli tvungen att se om den, och tro mig - det finns massor med saker jag hellre gör, inklusive pilla mig under naglarna med glödgade nålar.

Straight into Darkness (2005)

Nu var vi där igen. Falsk marknadsföring. Jeff Burrs lilla film marknadsförs som en krigsfilm med övernaturliga undertoner men det är egentligen bara halva sanningen. Straight into darkness är mer en film om två personer på en resa för att upptäcka sig själva, vilket inte riktigt klickar rätt då manuset har en tendens att hamra in sitt budskap med en släggas precision. Straight into Darkness är hur som helst en film som är värd att se, trots ett och annat snedsteg.

Vi får följa två Amerikanska soldater på väg till militärdomstol efter att de deserterat. Jeepen de färdas i kör på en mina och militärpoliserna omkommer, varpå en av desertörerna, Deming, byter identitetsbricka med en polis och slår sönder hans ansikte för att "avsluta" bytet av identitet. Losey, filmens samvete som deserterade efter att han i stridens hetta råkat döda en mor och hennes dotter med eldkastare (No pun intended. *fniss*), börjar nu under pistolhot färdas med den andre mannen mot ett okänt mål, bort från kriget. På vägen stöter de på diverse skumma individer, i mer eller mindre surrealistiska sekvenser och filmen kulminerar i att männen hamnar ibland en grupp föräldralösa barn som tränats för krig av sin lärare. Nu måste de försvara sig mot ett tyskt kompani som vill åt något i den byggnad våra hjältar gömt sig i.

Jag är lite kluven till hur regissören valt att visa upp kriget och hur det påverkar huvudpersonerna. Först och främst så är det en relativt realistisk krigsskildring som även har den goda smaken att visa att de tyska soldaterna inte bara är onda nazistiska krigsmaskiner utan i grund och botten människor som vill överleva, samt att den även inte drar sig för att visa när barn dör (det hanteras inte heller på något direkt spekulativt sätt). Däremot så har man lagt in ett element som inte fungerar speciellt bra då Losey verkar ha någon sorts psykiska krafter vilket visar sig i en massa flashbacks när någon karaktär dör. Seriöst, det fyller ingen som helst dramaturgisk funktion annat än att det känns aningen sentimentalt. Varför man valt att göra så vet jag inte, men jag antar att jag får se om filmen med regissörens kommentarspår för att få reda på, och kanske även någon sorts förståelse. Som det är nu så stör jag mig lite på det, men dock inte tillräckligt för att såga filmen. tur är väl det, för Straight into Darkness är, trots sitt halvluddiga sätt att få fram sitt budskap, en välfilmad och spännande liten rulle som förtjänar lite mer uppmärksamhet än vad den fått. Den skildar resterna av ett sönderbombat Europa på ett lagom vemodigt sätt och som krigsfilm fungerar den utmärkt, trots att det är uppenbart att man inte haft någon enorm budget. Tack vare stabilt skådespeleri och bra kameraarbete så är detta en vacker film och manuset, trots sina svagheter, är mestadels fritt från pinsamheter i händelser och dialog förutom just den där biten med att finna sig själv som kulminerar i en scen mot slutet som skulle ha kunnat vara riktigt pinsam om det inte varit för just det kompetenta skådespeleriet. Jeff Burr är en underskattad regissör som tyvärr hamnat i skymundan då han mestadels regisserat uppföljare av något slag, och aldrig riktigt fått visa vad han kan. I Straight into Darkness så visar han att talangen som man kunde skymta i Offspring aka From a whisper to a scream fortfarande finns där så vi får hoppas att han får lite mer intressanta projekt i framtiden.

Låt den rätte komma in (2008)

Att en vampyroman som utspelar sig i Blackeberg skulle bli en hit var inget jag trodde på. Svenskar är rätt usla på skräck i ren allmänhet, och jag har alltid tyckt att det har varit svårt att ta till sig sådant som utspelar sig på hemmaplan. Jag vet inte riktigt varför det är så, men vi svenskar är mer lagda åt det eländiga och melankoliska, sådant som är överdrivet realistiskt och svart. Detta borde ju egentligen vara perfekt grund för en frodande skräckkultur, men svenskarna har även svårt att acceptera sådant som skulle kunna tolkas som "overkligt". Den skräckkultur som vi har, som absolut inte är ringa, består av importerade författare och filmmakare. Tack vare Låt den rätte komma in så verkar detta dock vända, vilket skall bli väldigt intressant framöver då det börjar dyka upp lite annan lokal skräck, som t ex CJ Håkanssons fina Fjärilen från Tibet, vilken jag rekommenderar er att läsa. Nåväl, nog om detta.

Efter en lång väntan så har filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists hyllade skräckroman Låt den rätte komma in äntligen anlänt på svenska biografer. Då filmen varit klar i nästan ett år så har det varit en lång väntan för att få se om Tomas Alfredson lyckats göra en rättvis filmversion. Om man ser på vad kritikerna har att säga så är detta verkligen lyckat, och de har delvis också rätt. Alfredson har gjort en perfekt filmatisering av Lindqvists egna manus och verkligen fångat miljöerna, livet för en mobbad 12åring och stämningen i allmänhet. Relationen mellan Oskar och Elin är varmt berättad och känns precis så naturlig som den känns i boken. Alfredsons medvetet långsamma regi tillsammans med det fina fotot förstärker den naturliga känslan av ett Blackeberg på 80talet och skräckelementen, som egentligen mycket väl skulle ha kunnat kännas lite utanför, är väl inbakade i historien. Enligt dessa kriterier så är Låt den rätte komma in en mycket välgjord och väl dramatiserad film. Men nu kommer vi till problemet. Manuset. Ajvide Lindqvist valde av någon anledning att tona ner eller helt enkelt ta bort de mer kontroversiella aspekterna av boken. Om detta var i rent kommersiellt syfte eller för att han helt enkelt ville berätta en annan version av historien, det har jag ingen aning om men för mig så saknas vitala delar av historien, sådant som gjorde att jag fastnade för boken. Jag vill inte spoila alltför mycket från boken, men ett exempel är att Håkan, Per Ragnars karaktär i filmen, är en pedofil som i Elin hittat det perfekta barnet, ett barn som aldrig åldras. I filmen är han "bara" en hjälpare.

Tack vare detta så höjer jag inte filmen till skyarna, även fast jag vet att den faktiskt förtjänar det. Det är en film som förtjänar alla hyllningar den fått, men för mig så är det bara en bra filmatisering av en suverän bok. Inte en suverän filmatisering av en suverän bok som det skulle ha kunnat vara.

Pieces (1982)

Jag mindes Pieces som en riktig skräpfilm, en film som inte hade något speciellt värde. Nu när jag sett om den i en fin, restaurerad utgåva så har jag svängt hel och ser nu filmen som en klassiker. Inte en klassiker i direkt mening, absolut inget mästerverk men däremot en klassiker inom sin genre - exploitation. Pieces är en sanslöst blodig film, fylld med naket och snyggt filmade mordsekvenser. Synd bara att manuset är en sån bagatell.

När Pieces börjar så är året 1942. En ung kille sitter i sitt pojkrum läggandes ett pussel. När hans mamma kommer in och får se att det är ett pussel föreställandes en naken kvinna så blir hon fly förbannad och hotar bränna upp det. Detta resulterar i att pojken helt sonika går och hämtar en yxa och hackar sin mor i småbitar. Det hade vi väl alla gjort? Man får inte hämma en ung mans utveckling sådär bara för att fadern är ett otroget svin, eller hur? Nåväl, 40 år senare befinner vi oss på ett universitet. En ung kvinna ligger och solar på gräsmattan då en svartklädd man i hatt helt plötsligt kommer fram och sågar huvudet av henne med motorsåg. En smått gialloinfluerad mördare är lös! Polisen står maktlösa utan ledtrådar. Att de är ganska inkompetenta och måste ta en ung student till hjälp för att överhuvudtaget komma någonstans gör ju inte saken bättre. Mördaren fortsätter sitt slaktande av mestadels avklädda unga kvinnor och det står helt klart att det hela har något att göra med händelserna 40 år tidigare då vi ser den handskbeklädde mördaren lägga några bitar av sitt nakenpussel varje gång han dödat ett offer. För att inte tala om pusslet han gör med de kroppsdelar han tar med sig från mordplatserna...

Juan Piquer Simon är en regissör som har en del talang, men uppenbarligen så var han inte alltför intresserad av att göra något vettigt med Pieces, vars manus är en rätt träig pastisch på den Italienska Giallo-genren. Dialogen är rätt usel och själva handlingen i sig har inte mycket matigt att komma med, där scenerna mellan morden bara känns som en lång transportsträcka. Däremot så kvicknar regissören till i mordscenerna som alla är fantasifullt filmade och härligt blodiga med mer än väl godkända specialeffekter. Det sågas hejvilt med motorsåg och hackas med knivar och yxor, mycket tillfredsställande för oss gorehounds. Att filmen är knökfull med naket gör ju inte saken sämre. Juan Piquer Simon har även stoppat in en hel del kultskådisar i mindre roller som bara ökar underhållningen. Christopher George, Lynda Day George, Paul Smith, Jack Taylor och Edmund Purdom är namn som passar fint till en sån här rulle. Pieces är verkligen en mindre klassiker inom den här genren, tack vare sina brutala, grafiska mord och all naken hud. Gillar du den typen av film så ska du verkligen se den. Annars är det nog säkrast att hålla sig borta, för det vore väl synd om sånt här onyttigt godis skulle smaka bra?

Isle of the dead (1945)

Lite Boris Karloff mys kanske skulle passa. Så tyckte åtminstone jag häromdagen efter att äntligen lyckats hitta Isle of the dead på dvd, en film som jag velat se väldigt länge. Upplevelsen var dock inte riktigt vad jag hade väntat mig, men det beror nog mer på att skräckfilm var något helt annat på den tiden, vilket inte blir bättre av att man blivit rätt avtrubbad genom åren.

Boris Karloff spelar General Nikolas Pherides, en hård och kall man efter alla krig. Året är 1912 och kriget står att finna i Grekland. En amerikansk journalist får följa med generalen ut till den ö där hans fru är begravd men när de anländer så finner de att graven är tom, förstörd. När de skall lämna platsen hör de plötsligt kvinnlig sång och bestämmer sig för att finna källan. Istället finner de ett hus där en före detta arkeolog beslutat sig för att bosätta sig, samt dennes gäster. Generalen och den glättige journalisten bestämmer sig för att stanna över natten och får då bland annat höra legenden om Vorvolaka, en demon som suger livet ur folk. På morgonen finner man en av resenärerna död i pest, och ön blir satt i karantän men generalen, ivrigt påhejad av en vidskeplig gammal kvinna, börjar tro att Vorvolakan är bland dem...

Isle of the dead är en väldigt behaglig film, fint filmad och bitvis mycket stämningsfull. Det finns ett par scener nere i gravkamrarna som fyller sin funktion när det gäller skräckfilm, men tyvärr så funkar det inte riktigt då filmens huvudperson, den amerikanske journalisten, är en sån klämkäck jävel att man stör sig på honom hela tiden. Synd det, då resten av skådespelarna och det (kanske aningen pratiga) manuset gör sitt bästa för att ge oss rysningar. Boris Karloff är dock stabil och även om filmen upplösning är lite väl tråkig och abrupt så är detta i slutändan en fin liten rulle för oss som gillar svartvita rysare. Värt att nämna är också att filmen är inspirerad av en 1800talstavla målad av Arnold Böcklin som jag gärna skulle ha på min vägg.

End of the line (2006)

Här har vi en intressant liten film som åkt världen runt på olika filmfestivaler, vunnit en hel del priser men som inte fått någon form av distribution förrän i år och då endast på en kanadensisk dvdutgåva. Ända sedan jag läste om filmen för första gången så blev jag intresserad och när jag fick nys om dvdn så var jag ju givetvis tvungen att köpa den omedelbart. Det var ett smart drag. End of the line är en av de mest skrämmande filmer jag sett på länge, med ett väldigt tänkvärt manus som är välskrivet och förhållandevis fritt från klyschor.

End of the Line:s välskruvade storyline handlar om en ung psykiatrisköterska som är på väg hem från jobbet en natt. Under resan så stannar tåget mitt i en tunnel och hon börjar se saker i mörkret utanför. Vad som sedan börjar hända är ännu värre. En Jehovasliknande sekt som finns på tåget får alla ett sms samtidigt, varpå de börjar slakta passagerarna i Guds namn för att rädda dem från den kommande apokalypsen. De överlevande flyr in i tunnlarna men sektmedlemmarna förföljer dem. Men det varkar även finnas något annat i tunnlarna. Har sektmedlemmarna kanske till och med rätt, att något är på väg att hända eller är det bara i deras sinnen?

De första 10 minuterna av filmen kändes lite ojämna. Skådespeleriet var småsvagt, och filmen har uppenbarligen en ganska låg budget. Men så fort klockan slår "rensning" så drar filmen igång rejält och tar med oss på en rejäl färd in i territorium som inte bara är obehagliga, utan även något som helt klart skulle kunna hända, se bara på Aum Shinrikyo och Tokyos tunnelbana i Mars 1995. Filmen släpper inte taget en enda sekund ända fram till slutet och man sitter verkligen på helspänn hela tiden. Tack vare ett fräscht och oförutsägbart manus så överkommer filmen alla mindre problem som den har tack vare sin budget. Det aningen ojämna skådespeleriet är inget som stör och regissören gör verkligen sitt yttersta för att maximera budgeten han har tillgänglig. Det finns dock ett element som kanske inte fungerar. Jag säger kanske då jag menar att det egentligen gör det, men filmen hade fungerat så mycket bättre utan det och det är de övernaturliga elementen. Även där har regissören faktiskt en ganska bra förklaring till vad som sker, men jag tror att End of the line hade varit ännu mer obehagligare utan. Vad som gör filmen ännu skönare är de snaskiga gorescenerna. End of the line känns egentligen inte som en gorefilm, men de scener som dyker upp är otäckt brutala och väldigt grafiska som i scenen där en sektmedlem får en brandyxa i tinningen eller när de försöker hugga av en tunnelarbetares huvud med ett stort svärd. Detta kombinerat med den konstanta spänningen och det obehagliga religiösa temat gör End of the line till en av de senaste årens skönaste och originella filmer. Den förtjänar helt klart ännu mer uppmärksamhet än vad den fått och jag rekommenderar den varmt till alla som gärna ser en intelligent skräckfilm.