Dorothy Mills (2008)

Här har vi en trevlig liten sleeper som vinner på bra skådespeleri och ett intelligent manus, trots en aningen långsam takt och avsaknad av de rysningar som handlingen utlovade.

Ute på en liten ö utanför Irland så kommer föräldrarna efter att ha varit i kyrkan och finner barnvakten, den unga Dorothy Mills misshandlandes spädbarnet. Det blir ett jävla hallaballo och en kvinnlig barnpsykolog skickas ut till ön för att ta reda på varför detta hände. Givetvis är inte detta det lättaste då den lilla befolkningen är allmänt otrevliga och verkar nära ett rejält hat till den unga flickan, något som pågått en längre tid. Det visar sig att Dorothy Mills bär flera olika personligheter men det är inga vanliga scizofrena skapelser, utan personer som en gång bott på ön och de är arga. Mycket arga.

Dvdomslaget försöker utlova en variant av Exorcisten men det är det absolut inte, utan mer en övernaturlig deckare, en sån där som Irländarna och Engelsmännen är experter på. Istället så handlar filmen om varför alla hatar den lilla flickan och de hemligheter som vilar inom henne. Tack vare riktigt bra skådespel av Jenn Murray i rollen som Dorothy Mills så fungerar konceptet klockrent. Hon byter personligheter hela tiden och gör det så klockrent att jag verkligen blir imponerad över att detta är hennes första roll. De övriga skådespelarna fungerar utmärkt och handlingen flyter på bra, om aningen långsamt. Jag själv blev aningen lurad och förväntade mig lite mera skräck, men när det suveräna slutet kom så glömde jag allt sådant. Filmen har det där som så få filmer klarar av, en riktigt bra twist som känns naturlig. Vägen dit kändes smått klyshig och jag var på väg att döma ut den då det inte var direkt svårt att klura ut vad som egentligen hänt innan psykologen anlände till ön men när slutet kom så var allt förlåtet. Tillsammans med det stämningsfulla fotot och bra regi så är detta en perfekt film för en lördagkväll.