Legend of Hell House (1973)

Spökhusfilmer är det bästa jag vet, näst efter japanska gummimonsterfilmer och spansk exploitation från 70talet möjligtvis. Den absoluta favoriten är Robert Wises mästerverk The Haunting, tätt följd av Peter Medaks The Changeling och John Houghs underbara The Legend of Hell House. Den sistnämnda är nog den av dem jag sett flest gånger och nu var det dags att se om den. Den håller fortfarande.

Handlingen är precis så där perfekt enkel som man vill att det alltid ska vara. En parapsykolog får i uppdrag av en sjuk miljonär att bevisa om det finns något efter döden. Bästa platsen att bevisa detta? The Belasco house - Hell House. Med sig får han två medium, en ung flicka och den enda överlevande från ett tidigare försök. Nu börjar man försöka nysta upp mysteriet med The Mount Everest of haunted houses - The Belasco house och det är en mycket trevlig resa fylld med spindelnät, sataniska kapell, mystiska röster och ektoplasma.

Legend of Hell House är inte den mest skrämmande spökhusfilm jag någonsin sett, men däremot den mest stämningsfulla. Varenda scen är noggrant uttänkt för maximal stämning och skådespelarna kompletterar detta med ett perfekt underspel, men även lite hysteri när det behövs. John Houghs regi är stabil och eftertänksam, vilket passar perfekt till detta underbara spektakel. Scenografin är även den helt klockren och man känner hela tiden att huset har bebotts av någon som var aningen från vettet och som kanske fortfarande finns kvar för att bevaka vad som pågår. En del av mig önskar att Hough kanske gått in lite mer för att skrämma istället för att bibehålla ett konstant obehag, men resten av mig är väldigt nöjd för att filmen är som den är. Jag önskar även att man kanske gått in lite mer på det vetenskapliga temat, då det är en väldigt fascinerande bit av filmen. Detta är hur som helst alltså en av de bästa spökhusfilmer som finns och passar perfekt för vilken mörk kväll som helst.