Ultraman episode 1 - Ultra operation #1: Space monster Bemular appears!

Ultraman spöar skiten ut Bemular.


Då det har varit väldigt lite japanska monster på sistone i den här bloggen så har jag nu tagit på mig ansvaret att få fingrarna ur röven och se på den klassiska japanska tv-serien Ultraman, en veritabel monsterfest från mitten av 60talet skapad av legenden Eiji Tsuburaya som skapade effekterna i de flesta av Tohos tidiga kaijurullar. Serien handlar om Ultraman, en rymdvarelse som kommit till jorden för att jaga elakingen Bemular. Shin Hayata, en medlem av SSSP, Science Special Search Party, blir skadad och får då en god aliens krafter, vilket innebär att han kan förvandla sig till en stor snubbe i gummitrikåer. SSSP är en organisation som patrullerar Jorden ifall det skulle komma elaka aliens eller annat patrask och av någon anledning så är de alltid jättestora och vill trasha allt. Vilken tur att Ultraman finns! Problemet är bara att Hayata kan bara förvandla sig till Ultraman under korta stunder..

Det här är alltså fråga om en tv-serie för barn så jag tänker inte bry mig om att kommentera manus och sånt, utan koncentrera mig på det gottigaste: Monsterfighter. Effekterna i Ultraman är dock inte lika bra som i filmerna, vilket inte är så konstigt då det är fråga om en tv-serie, men det gör inte så mycket. Då Ultraman verkligen är frågan om koncentrerade Tohofilmer i 23minutersversioner så är det verkligen svårt att kritisera när man får ett nytt monster i varje avsnitt!

I första avsnittet får vi veta hur Ultraman kom till, vilket tyvärr är rätt tråkigt ut monsterfightssynpunkt vi endast får en fight i de sista 4-5 minuterna som inte ens är i en stad utan istället på stranden till den sjö där Bemular sitter och surar på botten. Bemular är dock ett rätt kul monster som ser ut lite som Billy Idols feta kusin, vars farsa är Varan från Varan the unbelievable. Bonuspoäng går även till SSSP:s telefonsignal som är Ghidrahs läte! Annars får vi mest följa de andra medlemmarna i SSSP som skummar runt och letar efter den försvunne Hayata, och vi blir tyvärr introducerade till the token kid som givetvis ska vara med och förstöra. Nåväl, detta är ju historien om hur Ultraman skapades så därför får avsnittet 3 gummimonster av 5. Det kommer bättre monsterfighter sen, det vet jag.



Well there's nothing to lose
And there's nothing to prove
I'll be dancing with myself

Hercules in the haunted world (1961)

Att Mario Bava var en av de största regissörerna någonsin är det nog många som håller med mig, speciellt inom genrefilm. Han var en mästare på att få ut så mycket som möjligt på väldigt små medel och det bästa exemplet på det är hans scifiskräckis Planet of the vampires som kramade ut maximal stämning ur lite rök och några miniatyrer. Hercules in the haunted world är också ett alldeles utmärkt exempel på vad Bava kunde göra, då filmens alla interiörer är inspelade i samma studio, bara genom att flytta runt på lite kulisser och leka med alla möjliga kameratrix. Detta gör filmen till en utomordentlig fantasyfilm som är knökfull med snygga och maffiga miljöer.

Jag måste erkänna att jag kan inte minnas att jag någonsin sett någon Herculesfilm tidigare. Det var en stor genre på 60talet och även om en hel del innehöll gummimonster så har jag av någon anledning inte börjat rota där. Denna gång är det Reg Park, Mr universum 1951, 1958 och 1965, som spelar Hercules och hans uppdrag är att rädda sin älskade Deianira som fallit under en förbannelse. Efter att ha pratat med gudarna så ger dem honom uppdraget att färdas till dödsriket för att hämta en magisk sten som kan rädda henne, men först måste han resa till Hesperidernas rike för att hämta det gyllene äpplet. Han lyckas med sitt uppdrag efter att ha slagits mot en stenmänniska och beger sig ner i dödsriket tillsammans med sin vän Telemachus och finner stenen. Vad han inte vet är att Telemachus kärat ner sig i Plutos dotter vilket kommer att göra gudarna vreda samt att den onde kung Lycos (spelad av Christopher Lee) är ute efter Deianiras blod...

Det här är finfin underhålling utan en död sekund. Reg Park gör en bra Hercules som både har muskler till förbannelse men även ett uns med skådespelartalang vilket gör att hans pinande efter Deianira känns trovärdigt. Hans gode vän Telemachus spelas glatt av George Ardisson, och man har verkligen bitvis svårt att gilla honom med tanke på de riktigt korkade beslut han tar och det är helt tack vare manus och skådespeleri. Bavas lekande med kulisser och minatyrer är så snyggt och läckert att man sitter med ett leende på läpparna när han radar upp scen efter scen där stämningen är tjock som sirap, speciellt scenerna i Hades där marken är täckt med dimma och allt är nogrannt belyst i diverse obehagliga färgskalor. Det här är riktigt jävla bra alltså, speciellt om man gillar Mario Bava men även för fantasyfans överlag som kan tänka sig att se hur rätt regissör kan betyda så mycket. Nu är jag dock inte säker på om detta kommer att få mig att se mera "peplums" som det kallas, men det förstärker bara min åsikt om att Mario Bava var en av världshistoriens bästa regissörer och än i denna dag är saknad.

The Brothers grimm (2005)

Jag är lite osäker på om den här filmen passar in i den här bloggen, men eftersom det är Terry Gilliam så slänger jag in den ändå. Det är egentligen en bagatell och betyget dras ner av relativt dålig cg, speciellt för en film som kostade närmare en halv miljard, men Gilliam är Gilliam och underhållande är det.

Heath Ledger och Matt Damon spelar bröderna Jacob och Wilhelm Grimm. De lever på att fejka spöken och häxor, varpå de kommer in och räddar situationen för en saftig slant. Filmen utspelar sig i tyskland på 1800talet när landet var ockuperat av Frankrike och ockupationsmakten är inte så vidare imponerade över deras små planer. under hot om död och tortyr tvingas de åka till en liten by där det verkar vara några andra som gör med samma ploj. Byns flickebarn har försvunnit i skogen en efter en men det verkar som om det verkligen är onda makter som ligger bakom, vilket förståss är väldigt svårt att förklara för fransoserna ledda av General Delatombe skönt spelad av den alltid sevärde Jonathan Pryce och den italienske tortyrexperten Cavaldi, sådär lagom överspelad av Peter Stormare, som bara han kan.

Detta är en ganska klassisk fantasyfilm, löst inspirerad av många av de riktiga bröderna grimms sagor, och den är snygg och stämningsfull som sig bör. Problemet är bara att när bröderna Grimms sagor var mörka och brutala så är detta en ganska snäll film. Den är fartfylld och oerhört snyggt designad, men när man sett klart den så känns det som om det saknas någon vital ingrediens. Det är inte fråga om någon barnfilm, men speciellt vuxen är den inte heller och den fastnar i något sorts ingenmansland mitt emellan. Man får aldrig den där speciella touchen som man förväntar sig av Terry Gilliam och det känns som om vilken regissör som helst hade kunnat göra den. Annars är den en fröjd att titta på med alla mörka skogar där träden är levande och något väntar på att få vakna upp efter hundratals års djupa sömn. Det finns dock ytterligare ett minus där och det är som jag nämnde tidigare, den förvånansvärt dåligt integrerade cgin som sticker ut alldeles för mycket bland de byggda kulisserna. Nåväl, underhållande är det alltid och skådespeleriet är utmärkt överlag vilket gör det till en synnerligen underhållande bagatell som hade potential att bli något stort, men som inte riktigt räckte fram.

Exorcismo (1975)

Paul Naschy påstår att han skrev manuset till denna film innan Exorcisten kom ut, vilket inte är helt omöjligt men något säger mig att manuset doktorerade lite efter Friedkins rulle blev en hit. Det är dock inte fråga om något rent plagiat, även om det finns en hel del scener som uppenbarligen är "influerade" av Exorcisten. Problemet med Exorcismo är att den är dödligt tråkig och har inte en uns av den spännning som Friedkins film har, trots Paul Naschy i högform i huvudrollen som Father Adrian Dunning, filmens exorcist och fint skådespel av Maria Perschy som modern till den besatta flickan och Grace Mills som det besatta objektet. Den sistnämnda spelar Leila, en ung kvinna som kommit hem från Afrika där hon varit med sin pojkvän. Hon börjar bete sig udda, samtidigt som flera av hennes umgänge plötsligt börjar dö på mystiska sätt. Jajamensan, ni gissade rätt, hon är besatt.

Det stora problemet är att det aldrig är speciellt spännande och det skyller jag främst på regissören Juan Bosch för hans klumsiga staplande av scen på scen, men jag antar att Naschy också har en liten del i detta. Allt är filmat rakt på sak på tråkigaste sätt möjligt. Att den besatta flickan mest går omkring och skriker svordomar åt sin syster och sin mamma ökar inte direkt spänningen, även om Naschy slänger in några mord, mycket naket och en och annan satanisk orgie för att liva upp stämningen, vilket han skall ha ett plus för, även om jag aldrig kommer att förlåta honom för att han lät liket ramla ur skåpet _innan_ Maria Kosti hunnit ta av sig bh:n i en tidig scen. Det är inte förrän den sista kvarten som det blir någon form av spänning alls och då är vi verkligen inne på Exorcistenripoffterritorium. Makeupen för den besatta Leila är dock riktigt snygg och de sköter åtminstone de scenerna med lite mer känsla än resten av filmen. Det hade varit intressant att se en film baserad på manuset som det var från början då jag tror att det hade blivit en helt annorlunda film. Nu är det mest bara en halvdan rulle som tagit sina bästa scener från Exorcisten och de enda jag kan rekommendera den här filmen till är Naschyfans.

Female Prisoner 701: Scorpion (1972)

Female Prisoner 701: Scorpion är första delen i en serie framgångsrika WIP (women in prison) rullar från japan som nu äntligen kommit till övriga världen i fina dvdutgåvor. Att den är fylld med våld och naket är inget som förvånar, men att det är en väldigt stiliserad film med stark regi kanske kommer som en chock!

VI får följa den vackra Meiko Kaji som Nami Matsushima, en ung kvinna som träffat sin första stora kärlek, narkotikapolisen Sugimi. Kärleken verkar vara besvarad och han övertalar henne att hjälpa honom genom att gå undercover för att ta reda på information om knarksmugglare. Det hela visar sig dock ha varit en ond plan för att han skulle få åtkomst till mutor från knarksmugglarna och Matsu blir våldtagen och förnedrad. Galen av hämndbegär försöker Matsu mörda Sugimi, men det slutar i att hon blir kastad i fängelse. Hämndbegäret finns dock kvar men först måste hon överleva fängelset där de flesta har ett ont öga till henne, speciellt fängelsedirektören vars ena öga blivit förstört tack vare henne. Mycket blod och tuttar alltså.

Nog är det fråga om ren och skär exploitation, det är inte fråga om något annat. Scen efter scen med nakna kvinnor i duschar eller speciella inspektioner avlöser varandra så den kvotan fylls ganska snabbt. Alla män är flinande svin som bara vill utnyttja kvinnor och fängelsevakternas dagar verkar bara gå ut på att tortera Matsu. Tack vare att Matsu inte ger direktören vad han vill ha gör att han tar ut detta på alla andra fångar vilket leder till mordförsök på mordförsök, men Matsu är fast inställd på att överleva. Vid ett tillfälle så skickar direktören in en kvinnlig polis i Matsus isoleringscell, men detta resulterar i att Matsu förför henne i en fin lesbisk sexscen och gör allt för att få komma tillbaka. Det här låter ju som det gamla vanliga men Shunya Ito är ingen vanlig regissör utan väljer att hårt styra färger och ljus för att få det som han vill ha det. De vanliga fängelsescenerna är kalla och skitiga, precis som det skall vara, men flashbackscenerna är filmade som en teater där man drar undan kulisserna för att ge plats åt nästa scen. Otroligt snyggt. I en annan scen så försöker en medfånge mörda Matsu med en bit glas och scenen filmas med rött filter och medfången sminkad som en demon, vilket blir oerhört effektfullt. Mot slutet av filmen så gör fångarna revolt och Ito förstärker effekten genom att lägga på en blodröd himmel vilket gör undergångsstämningen total. Filmen är fylld av sådana detaljer vilket ger det hela det där lilla extra. Detta är uppenbarligen också en av Quentin Tarantinos influenser till Kill Bill, vilket man märker på de liknande detaljerna och den musik han plockat från den.

Denna vackra och blodiga film rekommenderar jag till alla fans av exploitation och WIPfilmer.

Kallt byte (2006)

Jaha, har det gått så långt att jag måste rota ner i de mörkaste och slemmigaste hålorna för att få fram en film att se? En norsk slasher? What was I thinking?

Fast, nä, så illa är det verkligen inte. Kallt byte eller Fritt vilt i originaltitel, är en relativt typisk slasher, men som känns mer naturlig än de flesta andra. Vi får följa fem snowbordåkare som travar upp på ett berg för att åka lite avskilt. Givetvis så bryter en av dem benet och för att komma undan kylan så tar de tillflykt till ett gammalt hotell mitt ute i ingenstans. Snart så stöter de på en stor elak snubbe med en stor yxa. Jepp, mer originellt än så blir det inte.

Men filmen förblir konstant underhållande främst tack vare de underbara miljöerna. Det gamla hotellet är verkligen klockrent och jag förstår inte varför man inte gör mer skräckfilmer i snölandskap. Mer utsatta miljöer får man ju leta efter. Ett annat plus är det sjyssta skådespeleriet där samtliga gör ett bra jobb med sina roller så att man verkligen får känslan att det är fem genuina vänner det är frågan om. Fotot är toksnyggt och regin är, tja, kompetent. Det är en bra skräckfilm och även om manuset i sig inte har ett originellt ben i sig så är det fortfarande en av de bättre slasherfilmerna jag sett på länge, vilket kanske inte säger så mycket då jag inte är någon större fan av genren men detta är åtminstone såpass snyggt och välgjort att jag gillar det. Gorequotan kanske inte är så enormt stor men det finns lite splatter och psykopaten är tillfredställande obehaglig. Sen så ska filmen ha ett litet plus i kanten för att den första som dör är den person som _inte_ vill ha sex, vilket antagligen är första gången i genren. Kallt byte behåller sin stämning rakt igenom vilket gör att detta är en film jag rekommenderar om du vill ha en spännande skräckfilm och kan stå ut med lite klyschor. En uppföljare är givetvis på gång.

Arachnia (2003)

Brett Piper är en rolig snubbe. Han är en regissör/manusförfattare/specialeffektsmakare som lyckats karva ut en egen liten nisch i bland alla filmer som går direkt till dvd. Han gör monsterfilmer på oerhört små budgetar, men skillnaden mellan Piper och alla andra som spelar in en skitig liten skräckfilm och får den släppt är att Piper faktiskt är en kompetent filmmakare. Han må ha mycket usla resurser och väldigt ojämna skådespelare, men tack vare kärleken till genren och ett öga för hur man sträcker på en nollbudget så klarar han sig mycket bättre än de flesta. Jag recenserade Bacterium i vintras, en mycket fin liten film om slemmiga blobbar som åt människor, och nu är det dags för Arachnia - en hyllning till 50talets jätteinsektfilmer.

En universitetslärare är på väg till Arizona för att studera en nyfunnen fossil och med sig har han fyra av sina inte alltför brillianta studenter. De har hyrt ett litet propellerflygplan och resan tar dem genom ett stort meteorregn, vilket givetvis resulterar i att de störtar med planet. Samtliga ombord överlever och de lyckas hitta ett gammalt hus där de kan spendera natten (och för att få in lite naket, givetvis bada nakna i en stor balja). Husets ägare, en gammal bonde, kommer på dem och efter lite småtjafs så låter han dem sova över. Han visar dem även något som hans far brukade åka runt och visa upp på olika freakshows - en gigantisk spindelliknande varelse. Ingen tror på honom att den en gång varit levande men börjar bli aningen tveksamma när de ser något stort som rör sig utanför huset. På morgonen beger sig gamlingen och planets pilot, våran hjälte, till en närliggande meteorkrater där de ser att meteoren öppnat upp ett hål till en grotta och jag tror att jag slutar beskriva handlingen här, för ni förstår nog hur detta kommer att sluta. Monsterfilmsklyschefest!

Filmen är uppenbart en hyllning till alla sköna monsterrullar från 50talet, som t ex Tarantula och Them! Filmens budget är uppenbarligen väldigt låg, men tack vare det kompetenta kameraarbetet och en stabil regi så fungerar det betydligt bättre än vad det borde göra. Filmens största problem är manuset som är väldigt pratigt och det dröjer lite väl länge innan monsterspindlarna gör sin entre, samt det väldigt varierande skådespeleriet som pendlar mellan högstadieskolpjäs och helt ok (främst Rob Monkiewicz i huvudrollen och David Bunce som den småslemmige universitetsläraren som ser sin egna säkerhet som det primära. Vad man lagt mest krut på verkar dock vara specialeffekterna som är ganska grova, men relativt välgjorda då alla effekter är gjorda med stopmotion, och då jag är en stor fan av den typen av effekter så får filmen en extra guldstjärna av mig. Effekterna är även förvånansvärt väl integrerade med all live-action vilket är en plus i kanten. Något gore är det inte heller att tala om, förutom en scen där två spindlar sliter en kille i två bitar, allt i stopmotion. Vi kan nog iofs rätt snabbt komma överens om att om du är en av dem som tycker att stopmotion är förlegat och vill ha cool CG istället, så är detta ingenting för dig. För detta är som sagt en hyllning till alla härliga filmer från 50talet. Den har ingenting nytt att komma med och lite för pratig och ojämnt spelad, men är kompetent och har lite av samma charm som de gamla rullarna hade. Betyget blir: lite mysigt liksom.