Hell Ride (2008)

Seriöst - vad är detta för smörja? Jag är ingen större fan av Quentin Tarantino. Han har gjort några sjyssta filmer, men även några inte så sjyssta och jag är väldigt trött på alla hans coola dialogscener. Men efter att ha sett Hell Ride så har jag fått lite mer respekt för honom då det är uppenbart att man måste ha lite talang för att skriva cool dialog och göra utstuderat coola filmer. Larry Bishop, som är polare med Tarantino och även var med i någon av Kill Bill filmerna, har inte den talangen. Inte en tillstymmelse. Saken blir ju inte bättre när han regisserar, producerar, skriver manus och sätter sig själv i huvudrollen i en sörja om två rivaliserande motorcykelgäng som åker runt och har ihjäl varandra. Han har lyckats fylla ett flertal roller med riktigt kultskådisar som Dennis Hopper, Michael Madsen, David Carradine och ett gäng till, men det hjälper verkligen inte då det är ett satans uselt manus de har att göra med. Dialogen är faktiskt pinsamt usel och man sitter och vrider sig av skam när man hör all smörja de tvingas säga. Larry Bishop själv är sämst och hans coola poser är riktigt skrattretande. Det enda positiva med filmen är att den åtminstone ser bra ut och har en hel del naket och lite våld, men det räcker inte långt.

Undvik.

Blue eyes of the broken doll (1973)

Varför känns det som att jag har sett den här filmen förut? Paul Naschy hamnar i ett hus någonstans ute på vischan, och tas om hand om av tre vackra kvinnor som han givetvis lägrar. Samtidigt så börjar det dö folk till höger och vänster och Naschy blir givetvis misstänkt. Varför känner jag igen det? Jo, det är ungefär samma story som i den senare Human beasts. Filmerna är till och med inspelade i samma hus, vilket ökar förvirringen. Men där Human beasts är en skräckthriller med goreinslag så är Blue eyes of the broken doll en lite mer klassisk thriller som hämtat en hel del inspiration från den italienska Giallon. Tyvärr så måste jag säga att Human beasts är den bättre av filmerna då Blue eyes of the broken doll är en rätt förutsägbar och småtråkig film.

Naschy spelar Gilles, en kille som driver runt i Frankrike och överlever på småjobb lite här och var. Han hamnar i en liten by någonstans på landsbygden där han får jobb som alltiallo hos tre systrar, en nymfoman, en som har en protes och en rullstolsbunden. Han har problem med hallucinationer om att han stryper en kvinna varje gång han kommer i närheten av systrarna vilket inte hindrar honom från att lägra två av dem. Samtidigt så börjar någon mörda unga kvinnor i byn och skära ut deras ögon, och misstankarna faller givetvis på Naschy.

*spoilervarning*

Hallå! En rullstolsbunden kvinna i familjen! Ni tittar åt fel håll!

*slut på spoiler*

Handlingen är alltså inget speciellt och även om Carlos Aured är en bra regissör så lyckas han inte riktigt liva upp handlingen, trots bra foto och halvsnygga mordscener. Vi får lite naket och Naschy är ju Naschy, men mer än halva filmen hinner gå innan första mordet och det blir inte ens mycket bättre efter det. Vem som är mördaren är rätt uppenbart det blir aldrig speciellt spännande. En halvputtrig rulle som går att se, men ingen av mina favoriter bland alla spanska 70talsskräckisar.

The Mummy: Tomb of the Dragon Emperor (2008)

Jag erkänner: Jag gillade de två första mumienrullarna av Stephen Sommers. Det är två stycken fartfyllda Indiana Joneskopior med en skön Brendan Fraser i en roll som passar honom som en handske. Jag tycker till och med att del två håller samma klass som ettan! Nu är del tre här och den blev rätt hårt sågad av kritikerna. Oväntat. Jag kan säga på en gång att den håller inte samma klass som de två första filmerna, men något fiasko är det absolut inte.

Handling? Elak kejsare i Kina återuppstår och vill bli ännu elakare och för detta så måste han hitta Shangri-La. På vägen dit blir det biljakter, yetis, terrakottakrigare och lite zombier. Perfekt. Mer än så behöver man inte veta.

Själva handlingen duger alldeles utmärkt för mig, det är en klassisk äventyrsfilm vi har att göra med, gjord på en rejäl budget och det syns, och ser bra ut. Brendan Fraser är lika skön som vanligt och det är verkligen en fröjd att se Anthony Wong i en större roll som elak general. John Hannah är även med här, även om han är rätt tråkig den här gången. Han är med hela tiden, men känns endast som en mindre karaktär. Jet Li är cool som den elake kejsaren, såväl animerad eller ickeanimerad och Michelle Yeoh är lika vacker som vanligt i rollen som häxan som förbannar kejsaren. Men, och här kommer ett av filmens problem, Rachel Weiss hoppade av, tydligen efter att ha läst manuset, och Maria Bello som hennes ersättare i samma roll funkar inte alls lika bra. hon är absolut ingen dålig skådis, men hon passar inte i den här rollen.
Problem nummer två är regissören. Rob Cohen är en ok regissör men rena äventyrsfilmer är inte hans grej. Himalayascenerna är riktigt bra, men mot slutet så känns det som han tröttnat lite och scenerna där är även en liten upprepning av slutscenerna i de tidigare filmerna.

Men nog om det. Den tredje mumienfilmen är inte lika bra som filmerna innan, men det är fortfarande en stabil film och de 100 minuterna försvinner väldigt snabbt. Riktigt bra underhålling alltså, och för fan, Anthony Wong är ju med. Anthony som runkade i hamburgerkött för att sprida Ebola. Bara det är ju ett stort plus.

Slime city (1988)

Det här var nästan något unikt - en 80tals lågbudgetgorefilm som jag aldrig hört talas om! Inte förrän jag tittade på de trailers som Shock-O-Rama slängt med på en av sina Brett Piper-utgåvor i alla fall. Det verkade vara en skön film, uppenbarligen ganska lågbudget men med en hel del riktigt snaskigt gore och massor med slem. Det stod givetvis inte på förrän jag hade filmen i min ägo. Problemet var bara att de flesta av filmens roliga scener var med i trailern....

Slime City handlar om den unge Alex (Spelad av Robert C Sadin, antagligen den enda personen i filmen som gör ok från sig skådespelarmässigt) som flyttar in i en lägenhet i New York. Snart märker han att hans grannar är lite skumma, killen som bor under honom bjuder honom på någon sorts grön youghurt och tjejen mitt emot, en rock/gothbrud, börjar stöta på honom. Efter att hon lyckats lura honom till lite sex (med kläderna på) så börjar Alex att svettas slem och förvandlas till något sorts monster som börjar mörda luffare och prostituerade. Snart får han reda på sanningen - en svartkonstnär som tog livet av sig tillsammans med sina följare vill återfödas i hans kropp.

Storyn är ju faktiskt ganska rolig, och passar alldeles utmärkt till en sån här lågbudget gorefilm, men det hela hänger inte riktigt ihop tack vare den slappa regin och den riktigt tråkiga ljussättningen. Skådespeleriet är rakt igenom ganska dåligt, vissa mindre karaktärer har till och med problem att hålla sig för skratt. Robert C Sadin gör ett ok jobb och likadant Mary Huner i dubbelrollen som Alex flickvän och den kåta, reinkarnerade gothbruden i lägenheten mitt emot. Huner är väl egentligen inte speciellt bra, men hon verkar ha rätt kul i alla fall. Då har vi fastställt att detta är en ganska tråkig rulle, inte speciellt bra så då kommer vi till det viktigaste. Gore. Filmen är ganska blodig, men får klara minuspoäng för att mycket av våldet är med i trailern. Det finns dock några extra scener och filmen räddas från skitfilmscirkeln tack vare den riktigt smaskiga finalen där det flyger tarmar, lemmar och gult slem överallt. Goreeffekterna är inte några av de bästa jag sett, men duger alldeles utmärkt och är åtminstone gjorda med hjärta - vissa bättre, andra sämre. Tack vare att Slime city är gjord med riktig film gör att den ligger snäppet ovanför mycket som kom ut i samma veva och filmmakarna är öppna med att detta inte är något som är speciellt seriöst. De ville göra en trevlig liten gorefilm i samma stil som Frank Henenlotters Basket case och liknande exploitation. Står du ut med lite dåligt skådespeleri och halvtrist filmande så blir du faktiskt belönad med lite trevligt gore. Det är ju definitivt en riktig kultfilm även om den är väääldigt ojämn. Du vet nog själv om detta är något för dig.

Cemetary gates (2006)

Här har vi en film som jag antagligen aldrig tagit i med tång om jag inte blivit tipsad av den via en annan blogg, vars filmsmak vanligtvis går hand i hand med min. Fred skrev de magiska orden "Massivt gore" in sin recension så då var det ju kört för min del...

Cemetary gates handlar en muterad tasmansk djävul som traskar omkring på en kyrkogård och den omkringliggande skogen och sätter i sig människor på absolut blodigaste sättet möjligen. Handlingen kan vi glömma, den är inget att hänga i julgranen direkt och är bara något löst trams för att hålla ihop alla gorescener, vilket fungerar alldeles utmärkt för mig speciellt som man märker att filmmakarna varit på gott humör när de gjorde filmen och detta lyser igenom väl. Blod och humor är det viktigaste här och även om inte all humor funkar så gör den det tillräckligt för att allt ska flyta på bra.

Skådespeleri? Jo, det finns. Inget mycket att orda om det, annat är att det är ganska dåligt, men eftersom nästan alla karaktärer bara finns där för att få någon viktig artär uppsliten så gör det inte så mycket. Pluspoäng för Howard Berger och Greg Nicotero som dyker i småroller som offer i en riktigt rolig scen. Själva filmen är uppenbart gjord på en ganska låg budget men filmandet är rent och snyggt, vilket gör det ännu lättare att tycka om det här.

Den tasmanska djävulen är en väldigt uppenbar kille i dräkt, men det är en rätt rolig dräkt, inte helt seriös och man visar gärna upp den hela tiden vilket, åtminstone för mig, ökar underhållningsvärdet ännu mer. Nu ska jag dock inte lura i någon att detta är en bra film för det är det inte. Men det är en väldigt blodig och kompetent filmad gorefilm där man använt litervis med fejkblod och ibland räcker ärlighet väldigt långt, precis som för filmmakarna. Vill du ha massor med professionellt filmat gore löst ihopknuten av en lätt handling och skådespeleri som åtminstone inte är pinsamt - se Cemetary gates.

Sin City (2005)

Min första tanke efter att ha sett Sin City var: Varför har jag väntat i 3 år? Robert Rodriguez underbara tolkning av Frank Miller hårdkokta serietidningar är den absolut bästa filmversionen av en serietidning som världen skådat hittills. Egentligen så kanske det inte säger så mycket med tanke på vilken smörja som prånglas ut ibland men Sin City står i en klass för sig. Den är snygg, blodig, suveränt agerad och helt enkelt en riktig klassiker.

Sin City är Frank Millers variant av valfri amerikansk storstad, antagligen New York. Han har dock skapat en helt egen värld här, som han kan styra och ställa i bäst han vill. Allt är ställt till sin yttersta spets och karaktärerna är snyggt överdrivna varianter av sånt vi sett tidigare, på ett såpass skönt sätt att man inte kan låta bli att gilla dem, även de som inte är så speciellt trevliga eller mänskliga. Att döda eller dödas är ett sätt att leva här och Rodriguez och Miller illustrerar detta på ett mästerligt sätt i tre episoder som bitvis går in i varandra där tre människor på olika sätt ställs mot Roark, en maktgalen senator. Att gå in på mera detaljer är onödigt, annat än att säga att allt är snuskigt väl ihopsytt och väldigt coolt. Precis så där coolt som Quentin Tarantino skulle vilja ha det i sina filmer, men som han aldrig kommer att komma i närheten av. Stämningen är tät och allt så oerhört snyggt filmat att varje scen blir underbar. Att man sedan filmat nästan allt mot greenscreen och sedan lagt in alla bakgrunder efteråt märks emellanåt, men estetiskt så är det helt oslagbart. Där borde George Lucas ta en titt på hur man borde göra.

Skådespeleriet är ett kapitel för sig. Huvudkaraktärerna spelas av Bruce Willis, Mickey Rourke och Cliwe Owen och de är som klippta och skurna i rollerna. Utöver dem så har vi även Benicio Del Toro, Michael Clarke Duncan, Elijah Wood och en drös med andra bra skådisar som alla gör sitt yttersta i mindre roller. Den enda som kanske inte gör så bra ifrån sig är Jessica Alba. Hon gör iofs en helt ok rollprestation, men i jämförelse med de andra omkring henne så känns det som lågstadieteater.

Mer än så tänker jag inte säga. En helt suverän film alltså. Se den.

Sightings: Heartland ghost (2002)

En av mina favoriter bland tv-serier är Discovery channels A Haunting. Serien är dramatiseringar av "sanna" fall och följer samma modell i varje avsnitt. En familj hittar sitt drömhus, flyttar in och finner att det är hemsökt. Lightskräck liksom men funkar alldeles utmärkt och kan generera en och annan rysning längs ryggraden. Heartland ghost är en tv-film i ungefär samma stil, baserat på ett fall som A haunting även tagit upp öven om man dramatiserat till det lite mer.

Beau Bridges spelar programledare för en tv-serie som tar upp ockultism och spökerier, med fokus på att avslöja allt som fejk. Han är inte speciellt öppen för att det finns något annat än det han ser framför sig. Tv-teamet får nos om ett hus där det skall spöka och beger sig dit för att göra ett reportage. De plockar med sig ett medium (den alltid stabile Miguel Ferrer) och en hel del teknisk utrustning och innan det hela är över så kommer vår gode programledare att börja tvivla lite...

Då detta är en film inspelad för Tv så blir det tyvärr aldrig sådär riktigt läskigt, även om man faktiskt lyckats trycka in lite tuttar. Stämningen är dock bra rakt igenom och man får en del kalla kårar, speciellt under den långa sekvens mot slutet av filmen där man försöker fånga spöket med hjälp av teknologi. Beau Bridges är bra i sin nästan obstinata roll som tvivlare. Miguel Ferrer är bra som den synske snubben, men i och med de roller han brukar ha så tvivlar man automatiskt på allt han säger. Annars är det jämt överlag. Det är kompetent filmat och fotat och det hela utmynnar i en trevlig film. Lagom spännande och kittlande liksom.