2009:s bästa reklamfilm

Ok, jobbsökarsiten The Ladders är uppenbarligen fans av den gamla Kaijuklassikern X from Outer Space. De har plockat in monstret Guilala i sin senaste reklam!!!

Se mästerverket här

Gode gud så vackert. Tack Fred för tipset.

Mina femmor, del 1.

Alla har vi ju våra favoritfilmer, de där som man försvarar till sista blodsdroppen. Man blir arg så fort någon säger det minsta negativa om dem och någon form av kritik accepteras inte. Jag tänkte här berätta vilka som är mina, i någon sorts alfabetisk ordning. Det är ett helt gäng faktiskt, men med tanke på att jag räknar med att ha sett minst 5000 filmer så är det nog inte så mycket ändå.

Då kör vi:

12 angry men, regi Sidney Lumet. (1957)
Ett enkelt men brilliant koncept. 12 jurymedlemmar sitter ner under rättegång för att döma en ung pojke för att ha mördat sin far. 11 av dem är säkra på att han gjorde det, men den 12:e (Henry Fonda) är inte så säker. Hela filmen utspelas i ett och samma rum medan Fonda försöker övertyga de andra varför han inte är så säker. Total nagelbitande spänning med helt igenom suveränt skådespel och klockren dialog. Remaken som kom någon gång på 90talet är faktiskt helt ok den också.

Alien, regi Ridley Scott. (1979)
En film blir inte mer perfekt än så här. Ridely Scotts regi är underbart metodisk och jag tror inte att vi någonsin före eller efter sett en rymdskepp som känns såpass realistiskt. Det är skitigt och smutsigt och känns verkligen som en arbetsplats istället för några snyggt designa kulisser. H R Gigers kreation är klockren och verkligen precis så omänsklig som behövs.

Aliens, regi James Cameron (1986)
Det perfekta exemplet på hur man gör en uppföljare som är i samma klass som originalet. Trissa upp allt. Spänningen är total från början till slut, ingen pardon. Det enda negativa jag har är att i och med att Cameron introducerar en Alien Queen så förstör han tyvärr lite av "magin". Men som skapelse är drottningen helt underbar.

A Chinese Ghost Story, Ching Siu-Tung. (1987)
Den här Tsui Hark produktionen är så kolossalt snygg och vacker att man blir anfådd. Den enkla historien handlar om en ung munk som sover över i ett hemsökt tempel och blir kär i ett spöke som är ute efter hans själ. Fantasifullt och ett högt tempo gör detta till en av de bästa fantasyfilmer jag någonsin sett.

Blade Runner, Ridley Scott (1982)
Ridley Scott. Vad mer kan jag säga? Den enda hårda scifirullen i filmhistorien som fungerar rakt igenom tack vare den makalösa scenografin och en intelligent story.

Bullet in the Head, John Woo (1990)
Den perfekta actionfilmen. Det var inte i The Killer eller Hardboiled som jag upptäckte John Woos storhet utan i denna stenhårda actionfilm som är som ett slag i solar plexus.

Cloverfield, Matt Reeves (2008)
Jag älskade verkligen den här filmen. Den är precis som en bra monsterfilm ska vara, maffig och spännande till tusen. Inledningen kan kännas lite långsam men är egentligen den perfekta bryggan inför vad som komma skall.

Jag återkommer med fler i kommande inlägg.

Xtro 3: Watch the Skies (1995)

Här har vi den tredje delen i den sköna trilogin full med elaka rymdvarelser där det enda gemensamma är regissör och titel. Xtro är en fin liten sleazig sak från det tidiga 80talet, Xtro 2 en renodlad, och underhållande, Alienklon och del tre lånar en hel del från Predator. Tyvärr så är Xtro 3: Watch the skies den sämsta delen i serien, och känns ibland som en parodi på lågbudgetfilmer utan att vara det. Synd, för storyn i sig är rätt kul.

Handlingen är iofs inget nytt, men den funkar. Ett team med soldater (sådana där totalt värdelösa individer som inte skulle ha en chans i helvete att överleva i ett riktigt krig) skickas ut till en hemlig ö för att desarmera gamla bomber som lämnats kvar. Väl på plats hittar man massor med nedgrävda människoben och en cementbunker utan ingång (som man lyckas spränga upp av misstag med hjälp av en av de mesigaste explosionerna i mannaminne). Det visar sig att ett Ufo störtade på Jorden 1955 och man förde det till ön för att experimentera. Rymdvarelsen ombord gillade givetvis inte det och slaktade alla vetenskapsmän, varpå man cementerade in honom/henne/denne i bunkern. Nu är han dock lös och springer omkring på ön, osynlig med hjälp av en billig optisk effekt och dödar soldaterna en efter en. Som om det inte skulle räcka så vill armén tysta ner det hela och döda dem allihopa.

Nä, det här är verkligen inte bra. Storyn i sig är det inget fel på men när filmen är gjord med minimalt engagemang så blir det bara tråkigt. De optiska effekterna är riktigt billiga och tråkiga, med de fjuttigaste explosionerna jag har sett i film på länge. Vill man skapa ok action så ska det smälla rejält men här känns det mer som om man bara tänt eld på lite bensin. Skådespeleriet är riktigt tråkigt av samtliga inblandade, till och med Andrew Divoff som ser ut som om han skulle vilja vara någon annanstans. Robert Culp dyker upp i en cameo bara för att man ska få ett känt namn på affischen och hans roll består av att sitta vid ett skrivbord i en tom lagerlokal och leka general. Första halvan av filmen är dödligt tråkig, och hjälps inte speciellt mycket av den sövande berättarröst som dyker upp då och då. Det kommer igång lite mot slutet där vi får en och annan helt ok gorescen men då har man redan gett upp. Den hysteriska musiken gör inte mycket för att öka intresset och i slutändan så är det här en riktigt trist rulle. Inte helt värdelös, bara trist. Går att se om du absolut inte har något annat för dig.

Xtro (1983)

Här har vi ytterligare en film som har koppling till min barndom, från det tidiga 80talet när man strövade omkring i videobutikerna och kollade in de coola skräckfilmerna som man inte fick hyra för att man var för ung. Xtro var en av de filmerna och det hade ett riktigt coolt omslag så jag ville givetvis se den, men av någon anledning så blev det aldrig av. Förrän härom dagen. 20-25 år senare. Så, då är frågan, kan sådana förväntningar hålla? Absolut.

Harry Bromely Davenport erkänner utan att tveka på extramaterialet på dvdn att Xtro är en skitfilm som bara gjordes för att chocka så mycket som möjligt. Att den nämndes som en Video Nasty gjorde bara saken bättre och den absolut bästa reklamen var när kvällsnyheterna var hemma hos en mördare som gått bärsärkagång i ett parkeringsgarage. Kameran visade upp individens stora videosamling och man zoomade sakta in på den och vilade på... Xtro. Efter det drog filmen in ännu mera pengar. Men är då Xtro så dålig och sleazig som den vill vara? Dålig? Absolut inte. Sleazig? I lagom mängder.

När filmen börjar så drömmer lille Tony en mardröm om sin försvunne far som han påstår blev bortförd av ett ljussken. Hans mamma tror dock att han helt enkelt har stuckit och tre år senare så har hon gått vidare och skaffat en ny pojkvän. Givetvis har han inte stuckit och med hjälp av några halvdana optiska effekter så kommer ljusskenet tillbaka och lämnar kvar en konstig varelse som går på alla fyra. Den dödar ett par i en bil och tar sig in i en stuga där den i lite lätt hentaistil våldtar en kvinna och, i filmens skönaste scen, helt sonika återföds som den vuxne man han en gång var. Nu tar han sig tillbaka till sin gamla familj som kanske inte riktigt kan acceptera honom hur som helst, men till sonen så förklarar han sina planer. De ändrade honom till något utomjordiskt och nu har han kommit för att ta dem med sig.

Nog är det fråga om ren exploitation här, och Harry Bromley Davenport regisserar slarvigt och hjälps inte direkt av det aningen fragmenterade manuset, men lyckas ändå hålla uppe underhållningen från början till slut genom en serie roliga sekvenser och mordscener. Till exempel så ger fadern psykiska krafter till sin son som ett led i processen att konvertera honom, och han använder gärna dessa till att döda elaka grannar som retat upp honom. I en skön scen så vaknar hans actionfigur till liv och bryter sig in hos den sura granne som tidigare dödat hans orm och gör processen kort med henne. Just den delen av filmen har en skönt surrealistisk kvalite. Maryam D'Abo ,som var med i någon bondfilm, gör här sin första roll, visar brösten hela tiden (Jag kommer ihåg artikeln som var med i någon porrtidning. Bondbruds hemliga sexfilm) och slutar som en äggfylld kokong i taket. Mot slutet av filmen så börjar faderns mänskliga förklädnad att ruttna och jag älskar verkligen makeupen och designen i den slutgiltiga formen som han har. Det hela skulle antagligen ha blivit rätt löjligt om inte Davenport faktiskt lyckats samla ihop ett gäng kompetenta skådespelare i huvudrollerna. Philip Sayer som fadern är faktiskt riktigt bra i en rätt bizarr roll och Bernice Stegers gör bra ifrån sig som den aningen konfunderade mamman.

Jag gillade verkligen Xtro. Den har det mesta som en underhållande film ska ha. Bröst, gore, härliga rymdvarelser i en skönt rapp blandning. Perfekt exploitation alltså.

Plague of the zombies (1966)

Att se på Plague of the Zombies är ungefär samma sak som att krypa ner under ett svalt duntäcke när man är sådär lagom skönt trött. Man borrar in sig i madrassen, puffar till kudden och drar täcket över sig, precis som man vill ha det. För Plague of the Zombies är total mys. Det är så trevligt och härligt att filmen har samma effekt som den där första ölen en riktigt varm sommardag, när man känner ruset slå rot i hjärnan. Leendet på läpparna blir lagom fånigt när man sjunker in i John Gillings historia om voodoo på Engelska landsbygden... Sir James Forbes, spelad av den stabile Andre Morell, anländer till en liten by i Cornwall dit han blivit kallad av en före detta elev som jobbar som byns läkare. Byborna har börjat trilla av pinnen på konstiga sätt och när Sir James börjar rota i det så verkar det som om deras kroppar försvunnit från sina gravar...

Oj oj, det här är Hammer när de är som bäst. John Gilling är inte Terence Fisher, men närapå och filmen ser så bra ut som den kan. Det är stiff upper lip som gäller och med proffs som Andre Morell och Michael Ripper så går det inte att misslyckas. Zombiemakeupen är härlig och den klassiska scenen där den unge doktorn vaknar upp på kyrkogården och finner att alla lik är på väg upp ur jorden är en klassiker. Det kan väl vara lite så att det är lite för stereotypiskt Hammer, och det var väl här någonstans det började gå utför, men själv njuter jag bara. Om du vill se en riktigt typiskt välgjord Hammerfilm så är Plague of the zombies ett finfint exempel.

Midnight meat train (2008)

Midnight Meat Train blev tyvärr slaktad av Lions Gate som producerade filmen, då det var meningen att den skulle få en riktig biopremiär. I sista sekunden så ångrade man dock sig och den halkade ut på ca 100 dollar theatres, biografer med reducerat pris, och cementerade filmen som en flopp redan innan den kommit ut. Filmen har dock potential att bli en riktig kultrulle så vi får hoppas på att dvdn säljer rejält.

Filmen är baserad på en novel från Clive Barkers Books of blood, där vi får följa en ung fotograf som vill ta det ultimata skitiga storstadsfotografiet. En natt så lyckas han rädda en kvinna från att bli våldtagen av ett gäng, men läser i tidningen dagen därpå att hon är försvunnen. under ytterligare en nattexkursion i tunnelbanana så stöter han på en mystisk man i kostym och lyckas snart koppla honom till den försvunna kvinnan (Vi i publiken vet dock det redan sedan tidigare då vi får se hur han mördar henne med en fin liten köttklubba). Han börjar förfölja mannen som har ett ganska inrutat liv - slakta djur på dagtid och slakta människor nattetid.

Man följer faktiskt Clive Barkers novell ganska troget, och där har vi filmens enda svaghet. Först och främst så är det inte någon av Barkers bättre noveller, en liten bagatell med ett ganska roligt slut, men ingenting så där skruvat som Barker kan om han vill. Jag fick även känslan av att man hade material för 30 minuter men sträckte ut det till 90, vilket gör att vissa delar av filmen känns lite långdragna. För en gångs skull så är detta faktiskt inte något som stör speciellt mycket då resten av filmen är så pass snygg och blodig. Regin är klockren och det är inte så konstigt eftersom den är den store Ryuhei Kitamura som ligger bakom den, mannon bakom mästerverk som Versus och Godzilla: Final Wars. Visst, hans regi är flashig och pompös, men det viktigaste är att det är snyggt, och där får Kitamura full pott. Det kvittar om det är action eller lugnare scener, det är likfan alltid intressant att titta på. Kitamura är ju mycket för coola kameraåkningar och slowmotion och för en gångs skulle så lyckas man hantera detta även i gorescenerna. Jag tror faktiskt att detta är den första filmen någonsin där jag inte störde mig på att mycket av våldet var cgi, för det fungerar så klockrent i Kitamuras värld. Man ser verkligen fram emot varje dödsfall då man vet att man får utdelning varje gång.

En annan av filmens styrkor är skådespeleriet. Den som imponerade mest är Vinnie Jones, den gamle fotbollspelaren, som verkligen är helt klockren som den kostymprydde slaktaren Mahogany. Utan att knappt ha någon som helst dialog så framstår han som en fruktansvärd motståndare, och när man under filmens gång inser att han har vissa svagheter så lyckas Jones få fram detta endast genom sina minspel och sitt sätt att röra sig. De övriga skådespelarna är väl aningen bleka, vilket känns lite trist speciellt som en av dessa är Bradley Cooper i huvudrollen, men å andra sidan så är Vinnie Jones såpass färgstark att det blir svårt att komma upp i hans klass.

Det skulle vara rätt enkelt att plocka billiga poäng här och hacka lite på Kitamuras flashiga stil, men jag tycker faktiskt att den fungerar ganska bra här. Nu är jag dock en enorm fan av regissören så jag kanske är aningen partisk. I slutändan så vill jag i alla fall komma fram till att Midnight Meat Train är en snygg och blodig, helt ok skräckfilm som inte förtjänade att bli begraven. Perfekt är den absolut inte och den kanske förtjänar en del av den kritik den fått men det beror till största delen på valet av material. Tro mig, det finns betydligt sämre filmer där ute som fått biopremiär.

The Boogens (1981)

Här har vi en liten pärla som jag velat se i många år, James L Conways The Boogens. Varför? Jo, det är ganska enkelt. Det är en film om elaka monster i en gruva. Det räcker för mig ibland. Jag kan vara ganska billig.

I Silver City i Utah så håller man på att börja återöppna den gamla silvergruvan som varit stängd i 100 år efter en olycka där 30 personer förlorade livet. Vad man inte vet är att det inte var någon vanlig olycka som kostade alla dessa liv... det fanns något nere i grottan och nu har man släppt lös det igen.

Se, det behöver inte vara mer komplicerat än så. Visst, jag skulle kunna berätta om det unga paret som finner varandra under allt detta, eller om pudeln som är filmen bästa skådespelare, men det känns inte så viktigt. Vad som är viktigt är att Boogens är en trevlig liten välfilmad sak som använder sina snöfyllda locations väl, och har ett manus som faktiskt försöker skapa vettiga karaktärer. Att det är frågan om relativt klyschiga karaktärer är en sak, vi har de gamla vanliga - den kåte killen, gamlingen som försöker varna för vad som kommer att hända etc. De är åtminstone ok spelade och känns faktiskt som människor.

Detta är alltså en riktigt trevlig monsterfilm, med en hel del spännande och aningen blodiga scener. Vad som inte riktigt funkar är den långsamma takten - två döda under filmens första timme! Inte bra, men den kommer igång lite mer mot slutet. The Boogens själva är väl inte riktigt heller så heta, de ser mest ut som en sköldpadda med tentakler. Så länge man bara ser tentaklerna så fyller de sin funktion, men de är lite för ickerörliga för att verkligen vara skrämmande när man äntligen får se dem. Nåja, tro mig om jag säger att jag sett sämre monster och i slutändan så är detta en aningen för långsam men mycket mysig monsterfilm som jag varmt rekommenderar till fans av genren. Synd bara att den inte finns på dvd...