Ghosts of Mars (2001)

Jag måste faktiskt sticka ut och säga att jag gillar Ghosts of Mars och jag tycker att det är ett gott tecken på att John Carpenter fortfarande är (åtminstone för 8 år sedan)en regissör att räkna med, som levererar det han är bäst på - spänning och våld. Jag erkänner att vissa av skådespelarvalen inte är riktigt klockrena (Ice cube är det bästa exemplet på det), dialogen är bitvis pinsam och jag fattar inte varför Amerika tycker att Marilyn Manson kopior är skräckinjagande. Sen är inte hårdrocksmusik lämplig till skräckfilm, så är det bara. Blä.

Men annars är det en riktigt bra film med ett sjysst tempo och lagom mycket våld. Jag gillar storyn speciellt mycket, fast det kanske beror lite på att jag älskar Doomspelen, vilket herr Carpenter verkar ha lånat lite inspiration ifrån. Spöken från Mars tidigare levande innevånare tar över människor och börjar slakta. Vad fan mer behöver man? Ok, kanske lite mer gore än vad vi får här men det är ju inte så att vi är helt utan. Annars är detta egentligen en Westernfilm i lätt scifitappning. Cowboys mot indianer, det är väldigt uppenbart var inspirationen kommer ifrån. Vad vi får i slutändan är en rapp, lite småblodig actionskräckis som funkar alldeles utmärkt som underhållning. Fast slå av filmen när Natasha Henstridge vaknar upp i sin cell i slutet, för dialogen som kommer efter där är fan pinsam.

Children of men (2006)

Jag gillar inte att recensera filmer som Children of men. Jag föredrar att antingen klanka ner på en riktigt usel film eller leta fram positiva saker från mindre kända/bra filmer. Children of men är bara bra. Rakt igenom. Vad faen ska jag säga då? Det är snyggt så inåt helvete, helt klockrent spelat (inte mycket annat att förvänta sig av namn som Clive Owen och Michael Caine) och de nu legendariska scenerna med de långa kameraåkningarna är precis så bra som alla säger. Jag orkar inte gå in på det fina manuset och allt det har att säga utan konstaterar att detta är en jävligt bra film som alla bör se och avslutar det hela med en liten What if? fråga som passar bra när själva filmen är just lite av en sådan:

Hur hade detta sett ut om Eurociné producerat det? Antonio Mayans i Michael Caines roll kanske? Lina Romay istället för Julianne Moore?

La Scorta (1993)

La Scorta är inspirerad/baserad på sanna händelser och handlar om fem män som utses till livakter åt en domare i en maffiainfekterad stad i Sicilien. De har allting emot sig: Maffian, de lokala politikerna och givetvis så ska det tjafsas lite inom gruppen också då alla hamnat där de hamnar på helt olika sätt. Mandalesi t ex (spelad av Claudio Amendola som ser ut som the lovechild of Michael Pare och Jeff Stryker) blev utmanövrerad av korrupta politiker i Rom och försöker på nytt utföra sitt jobb, denna gången i sin hemstad. Corsale har problem med sin familj där frun inte är så nöjd över hans yrkesval, speciellt när okända personer ringer hem och berättar vilken färg deras barn har på sina jackor. Domaren själv har givetvis också familjeproblem, och har därför valt att försöka ta itu med korruptionen med hårdhanskarna. Inte alltför lätt.

Detta är trots sitt snygga dvdomslag ingen actionfilm. Man kan till och med se det som att huvudpersonerna gör ett alltför bra jobb med att skydda domaren. Det är mer fråga om tät spänning, ovissheten om vad som kan ligga bakom nästa hörn. Det är dock rappt och läckert filmat, och även om det kanske inte händer så mycket som man skulle önska om man nu fått för sig att detta skulle vara en actionfilm så är det alltid väldigt spännande och musiken av Ennio Morricone gör inte direkt saken sämre. Skådespeleriet är överlag mycket bra och känslan av ett sammanslutet team som även delar på sin fritid känns äkta. Tyvärr så puttrar det hela ut i ett aningen pessimistiskt, men inte speciellt chockerande slut som gör att det i slutändan känns som pilotavsnittet till en tv-serie.

Den tv-serien hade antagligen blivit riktigt jävla bra. Det är väl så, precis som i Sicilien, att man inte alltid får som man vill.

Rekommenderas till älskare av maffiafilm och täta thrillers överlag.

War of the worlds (2005)

Alltså, hur kan man göra såhär? Man har världens coolaste koncept, specialeffekter som är hur underbara och välgjorda som helst men man sänker det totalt. Hur? Jo, det ska jag meddela:

DAKOTA FUCKING FANNING!

Eftersom det är en Steven Spielberg film så har man en enorm budget till förfogande och scenerna med Alientripoderna som travar omkring och förstör allt som rör på sig är så vackra att jag nästan börjar gråta och vill tatuera in dem på hela min kropp och att de sedan låter som en Dark ambient skiva av bättre kvalite gör ju inte saken sämre. MEN.

Vi gör om det hela till ett familjedrama där Tom Cruise har varit en dålig far men som genast blir så mycket bättre tack vare rymdinvasionen. Slutscenen där Tom återförenas med sin förlorade son som för första gången kallar honom för pappa är så fruktansvärt obehaglig och kräkframkallande att jag ville krypa ner i ett mörkt hål och ligga där i fosterställning och må illa i några år. Sen har vi ju Dakota Fanning. Som inte gör annat än skriker. Skriker och skriker och skriker. Jag hatar henne! Varför kunde inte hela hans familj dö? Brinna upp?! Men nejdå, då slår Tom Cruise ihjäl Tim Robbins istället.

Det finns ju någon sida på på internet där vanliga svenssons klipper ihop sina egna versioner av filmer, t ex en Jar Jar binkslös Phantom menace. Nu vill jag veta: Finns det en Dakota Fanninglös War of the Worlds eller måste jag klippa ihop den själv?

Nåja, det finns I hate Dakota Fanning t-shirtar att köpa ute på nätet. Nu ska jag ta och beställa mig några stycken.




Edit: Imdb: she is of half-German descent. Det var väl det jag visste. Jävla nazist.

The Tragedy of Macbeth (1971)

Jag kan lugnt påstå att jag inte är någon "fan" av Shakespeare. Jag har aldrig varit speciellt lagd åt det hållet helt enkelt, och blev aldrig vad jag kan minnas tvingad att läsa något under min skolgång. Jag läste hellre Stephen King, H.P Lovecraft och Henry Miller. Detta innebär att jag inte är rätt person att avgöra huruvida detta är en rättvis filmatisering. Det är väl heller ingen idé att jag går in på några detaljer då handlingen i Macbeth är klassisk. Macbeth vill bli kung och ser helt enkelt till att bli det, vilt påhejad av sin fru. Problemet är bara det att Macbeth har inte psyket till att hålla på med att smida ränker. Blod, våld och död följer.

Med det sagt så måste jag säga att detta är en alldeles ypperlig film. Polanski valde att göra denna direkt efter att hans fru, Sharon Tate, blivit mördad av Charles Mansons anhängare och detta gjorde att Macbeth tydligen blev aningen blodigare än vanligt, vilket ur ren underhållningssynpunkt bara kan vara bra. Att filmen ser väldigt bra ut tack vare suveränt foto och underbara inspelningsplatser i Wales gör ju inte saken direkt sämre. Trots (eller tack vare?) att all dialog är relativt trogen originalet och givetvis på vers så gör det högklassiga skådespeleriet att man sugs in i historien. Jon Finch, Francesca Annis och Martin Shaw är bara några av de solida namn vars (fri)spel vi får avnjuta och jag är ganska säker på att jag såg den gamle mannen från Bring out your dead sekvensen i Monty Python and the Holy Grail.

Vill du se ett nattsvart, välspelat drama, eller har det minsta intresse av Shakespeare så är detta ett måste. Gillar du Polanski så är detta helt klart av intresse och om du fortfarande är lite osäker så är det ju så att filmen faktiskt är ganska blodig. Räcker inte det?

Vacker, eller hur?

Min min min!

Drag me to hell (2009)

Så nu har vi den stora frågan: Har Sam Raimi verkligen gått tillbaka till sina rötter? När Drag me to hell introducerades för biopubliken så var det många som verkligen hoppades det och det blev inte bättre av att filmen fick väldigt bra kritik när den äntligen släpptes. Handlingen i sig är verkligen old school skräck men filmen fick åldersgränsen PG13 så en rejäl dos skepsism blandades med förväntningarna. Själv såg jag då filmen och tänkte svara på frågan. I slutet av recensionen.

Handlingen är klassisk, som hämtad från någon gammal skräckserietidning på 50talet och bär även uppenbara drag av mästerverk som Jaquest Tourneurs Night of the demon och Sidney Hayers Night of the eagle. En ung kvinna jobbar på en bank i San Fransisco och då hon vill visa sig lite tuffare inför sin chef så nekar hon en gammal dam uppskov på en betalning, vilket kommer att resultera i att kvinnan blir vräkt. Det är dumt att göra så mot en gammal zigenarkvinna som helt sonika kastar en förbannelse över henne. Hon får tre dagar på sig, sedan kommer en elak demon och hämtar med henne till helvetet.
Det börjar riktigt fint med många fina skrämselscener och konstiga skepnader som spöar skiten ur vår hjältinna. Sam Raimi kan sin skräck, det är ingen tvekan om det, och filmens första halva är riktigt bra med mycket fin stämning. I filmens andra halva så övergår det lite mer åt Raimis traditionella slapstickhumor och även om detta är välgjort och underhållande så är det inte riktigt, riktigt lika bra som i början och det är även lite så att man saknar Bruce Campbell där. Det är dock inget som förstör underhållningen i filmen. Skådespelarna gör ett bra jobb och spelar över precis så mycket som behövs och Raimi utnyttjar dem till max. Många fina och slemmiga "gags" blir det. Vad som dock inte riktigt fungerar är manuset, där det är lite svårt att känna någon sympati över våran hjältinna. Speciellt efter en händelse så sitter man faktiskt och hoppas på att det verkligen ska gå åt helvete för henne. Jag vill dock inte gå in på några detaljer men ni kommer att märka exakt vilken scen jag menar. Annars är detta en väldigt solid skräckfilm som känns aningen 80tal, utan att det ska kännas som något negativt.

Är då Sam Raimi tillbaka vid sina rötter? jo, det vill jag påstå att han är. Även om det är PG13 vi har att göra med så känner man verkligen igen stilen från de gamla Evil Dead filmerna och nu är det bara att hoppas att Sam och hans bror Ivan verkligen skriver klart Evil Dead 4 manuset som de tydligen fipplar med hemma i Michigan och att Bruce Campbell inte är för gammal.