Guilty pleasures aka Filmer jag gillar som alla andra älskar att hata Del 1

Så är det ju alltid. Ibland så fastnar man för någon speciell film och ser den om och om igen. Recensionerna den fått är vanligtvis negativa och ibland skäms man nästan för att man gillar den. (Det sista brukar dock övergå i någon sorts tvärvrång stolthet).

Vi börjar med Jess Francos Oasis of the zombies (1981)
Jag vet egentligen inte varför jag gillar den här filmen. Det är ett typiskt hastverk ala Franco med fula inzoomningar och usla specialeffekter men det är något med zombier i ökenlandskap som faller mig i smaken. Storyn i sig (Försvunnet naziguld aka nazizombier) är inte helt värdelös faktiskt, men hade antagligen blivit bättre i någon annans händer. Filmen får dock inte mer än betyget 3 av 5, men det är antagligen mer än vad den förtjänar. Jag har till och med gått så långt att jag köpt på mig varje dvdutgåva av den som jag hittat. Guilty pleasure, helt klart.

Galaxy of terror (1981)
En Alienkopia som har fräckheten att ha en välskriven story med ett "färdigt" universum så att säga. Istället för ett megacorporation som drar i trådarna så utspelar sig den här filmen i ett totalitärt 1984samhälle/universum där en diktator styr allt. Vi får följa en trupp astronauter som får i uppdrag att resa till en planet och luska ut vad som hände med besättningen på ett annat skepp som landat där. Väl på plats så bjuds vi en rent ut sagt brilliant scenografi och en hel del rent ut sagt löjliga (inte för den saken mindre underhållande) gummimonster. Den här filmen brukar bli ganska sågad men jag förstår inte riktigt varför. Det är i grund och botten en alienkopa, men det är en alienkopia som har egna ideér, även om den kanske inte har budgeten att framföra allt på bästa sätt. Jag skulle betala mycket pengar för en special edition dvd med ett kommentarspår och en sån där skön 90minuters retrospektivedokumentär där de rotat fram alla skådisar igen.

Armageddon. (1998)
Ja, jag gillar Armageddon. Jag erkänner det. Jag gillar den så mycket att jag köpte Criterionutgåvan.

Burial ground (1981)
Andrea Bianchis underbara sleazezombierulle kanske inte är totalsågad, men jag kan faktiskt förstå varför så många hatar den. Det gjorde jag själv när jag såg den första gången, men nu har jag lärt mig att älska den, precis som när man hatade kaffe när man var liten men nu klarar man sig inte utan det. Jag tänker bara prata om varför jag gillar den dock. Numero uno är ju zombierna. Så här ska zombier se ut. Fula, förruttnade och gråa. När de dör så sprutar det inte blod utan någon äcklig varliknande sörja. Jag älskar musiken som är sånt där härligt analogsynthsgurglande som var så populärt på 80talet. Storyn är brilliant i sin enkelhet med ett alldeles underbart slut. Det görs inte sådana här filmer längre.

Jag återkommer med fler i kommande inlägg.