Retroactive (1997)

Alla har vi ju någon gång hamnat i en situation där förloppet inte riktigt utlöpt på bästa sätt och genast önskat att vi kunde gå tillbaka och göra "rätt". Detta är ju givetvis inte möjligt förutom i filmens värld och dagens recension handlar om just en sådan film. Det är alltså Retroactive från 1997 som gäller idag, en välgjord film med några roliga ideér men (med svengelsk accent) även vissa svagheter som vi kommer till sen.

Filmen börjar med att Brian (spelad av Frank Whaley, den aningen nervöse killen i början av Pulp Fiction) anländer till sitt lab mitt ute i öknen. Det visar sig att han experimenterar med tidsresor och om han inte får det att fungera den här gången så stänger Pentagon ner projektet. Konceptet är att resa 20 minuter tillbaka i tiden, med intakta minnen. Givetvis så lyckas han. I närheten så smäller den före detta polisen Karen in i en skylt med sin bil och tvingas lifta. Hon blir upplockad av den bufflige Frank och hans fru som lovar att skjutsa henne till en bärgare. På vägen dit stannar de till vid en bensinmack där Frank får några bilder av ägaren, specifikt bilder som bevisar att hans fru är otrogen. Frank har lite problem med detta och situtationen slutar med att han sätter en kula i pannan på frugan. Karen flyr in i öknen och lyckas givetvis hitta Brians tidsreselab och blir tillbakaskickad 20 minuter i tiden, med intakta minnen om vad som kommer att hända. För en gångs skull i en film så reagerar huvudpersonen direkt med att försöka ställa saker till rätta, istället för att tillbringa 20 minuter med att vägra inse fakta. Problemet är bara att hon gör saker ännu värre. Händelserna eskalerar ännu mer och fler personer får sätta livet till. Karen gör ytterligare ett försök, men saker urartar ännu mer....

Konceptet är ju hur kul som helst. Det är riktigt roligt att se allt eskalera helt åt helvete ännu mer för varje gång Karen gör sin tidsresa. Det känns som att konceptet skulle kunna användas mer än det gör, men jag antar att manusförfattarna valt att hålla tillbaka lite för att hålla koll på händelserna så att logiken åtminstone håller för en snabbtitt. Med stark regi och snyggt foto, tillsammans med en förkärlek för exploderande bilar och bra stunts så är det en film som ser mycket bra ut. Skådespeleriet är bra rakt igenom, men nu kommer vi till filmens första problem. James Belushi. Efter att ha sett honom i diverse komedier och på slutet som slusken i Jims värld så är det aningen svårt att ta honom på allvar som en brutal mördare. Han spelar dock en karaktär som är väldigt lik den han altid spelar och han gör det lika bra som vanligt så jag antar att det får gå som ett av filmens mindre problem. En annan sak jag stör mig på är själva tidsresandet. I filmens början så förklarar Brian hur den funkar, filmar sig själv när han förklarar hur experimentet fungerar. Han utför experimentet på en död råtta och vi hamnar 20 minuter tillbaka i tiden. Av någon mystisk anledning så sitter det redan ett band i kameran med Brians förklaring över hur experimentet ska gå till och han inser att det lyckats. Ok, hur kom bandet dit? Missade jag när han lade det i lådan med den döda råttan? Borde ett videoband överhuvudtaget behålla sitt innehåll i en sådan situation? Jag accepterar tidsmaskinen som en vanlig McGuffin, alltså en del av handlingen som bara finns där för att driva handlingen vidare utan någon förklaring till hur den egentligen fungerar och scenerna i början fungerar inte riktigt så bra som filmmakarna vill att de ska göra. Som publik är jag mest intresserad av att se själva resandet och dess konsekvenser, inte någon förklaring som verkar hämtad från Star Trek. Nåja, detta är bara ett problem under filmens första 5-10 minuter och när handlingen kommer igång så glömmer man detta. En annan sak som jag störde mig lite på var det väldigt enkla slutet, men å andra sidan så känns det väldigt naturligt och även tillfredsställande såhär i efterhand.

Retroactive är en väldigt underhållande film med ett roligt koncept som är välfilmat och välspelat. Jag hade gärna sett att man tagit ut svängarna lite till och låtit händelserna eskalera ännu mer, men det är väl bara en smaksak. Så länge man köper själva konceptet med tidsmaskinen så fungerar filmen som på räls. En hyfsat smart action/scifirulle alltså som inte direkt bjuder på några banbrytande koncept men som tar en rolig idé och gör något underhållande av det.