Creepshow 2 (1987)

Jag älskar skräckserietidningar. Helst av allt ska det vara gamla Chock, eller Creepy som den hette i original med brutala, blodiga historier om zombier, vampyrer med mera som alltid slutade med en twist. Själv har jag en hel packe med gamla Chock utan omslag på toaletten, perfekt lektyr för de där behoven man har regelbundet. Det finns en hel del filmer i samma tema och jag skulle tro att en av de som är mest kända är George A Romeros Creepshow, en ganska bra antologifilm baserad på historier av Stephen King. Några år senare kom en uppföljare, även denna baserad på King men som jag ville minnas som riktigt usel. En orsak kan ju ha varit att Romero själv stigit ner som regissör och låtit Michael Gornick fylla den positionen. Sen kan det ju också vara så att jag såg den svenska utgåvan som var ganska sönderklippt. Nu har jag sett om filmen, och den va faktiskt inte så dålig som jag ville minnas.

Creepshow 2 innehåller tre halvtimmeslånga historier. I den första stöter vi på Goerge Kennedy och Dorothy Lamour som spelar ägare till en liten affär vid ett indianreservat. De blir mördade av några sluskar som rånar butiken, men hämnden är inte långt borta, i form av en indian av trä..
Nummer två är simpel, men väldigt underhållande när fyra ungdomar får för sig att bada i en sjö på senhösten. Mitt i sjön finns en flotte som de simmar ut till, men det finns något annat i sjön, något riktigt hungrigt.
Den sista historien handlar om en kvinna på väg hem från sin älskare som råkar köra på en liftare av misstag. Hon flyr från platsen men liftaren, hur död han än må vara, ger sig inte så lätt.

Den första historien mindes jag som rätt trist, men det var den som jag blev mest överraskad av när jag såg om den. Visst, den är förutsägbar som bara den (du förstår exakt vad som kommer att hända inom en minut) men sådär lagomt mysigt makaber som de gamla serietidningarna kunde vara. George Kennedy och Dorothy Lamour fungerar i rollerna, även om Kennedy spelar över en aning i rollen som gammal gubbe. Vi får lite blod och ett alldeles lagomt slut. Trevligt liksom.
Historia nummer två, The Raft, känner man igen från en av Stephen Kings novellsamlingar. Historien är löjligt enkel men väldigt effektiv där ungdomarna finner sig jagade av något som ser ut som en stor oljefläck. The Raft är min favorit i all sin enkelhet, med några blodiga sekvenser som ser ut att vara hämtade från nyinspelningen av The Blob.
Den tredje historien är den som drar ner betyget för de andra. Det är väl egentligen inget fel på den, och Lois Chiles har inte bara en nakenscen, utan gör bra ifrån sig skådespelarmässigt. Även om det är en väldigt typisk serietidningshistoria så funkar den helt enkelt inte. Den är bara tråkig och förutsägbar, på fel sätt.

Nåja, även om jag inte gillar den tredje historien så är de två andra väl värda att se, även om de inte riktigt når upp i samma klass som första filmen. Det är dock en helt ok rulle i sin genre och duger fint en seg eftermiddag. Det är lite extra roligt att en sån här underdog även fått en fin special editionutgåva med kommentarspår och dokumentärer.

Creepshow 3 däremot, det är en helt annan historia som inte har någon direkt chans att dyka upp i den här bloggen för det skulle innebära att jag skulle bli tvungen att se om den, och tro mig - det finns massor med saker jag hellre gör, inklusive pilla mig under naglarna med glödgade nålar.