Låt den rätte komma in (2008)

Att en vampyroman som utspelar sig i Blackeberg skulle bli en hit var inget jag trodde på. Svenskar är rätt usla på skräck i ren allmänhet, och jag har alltid tyckt att det har varit svårt att ta till sig sådant som utspelar sig på hemmaplan. Jag vet inte riktigt varför det är så, men vi svenskar är mer lagda åt det eländiga och melankoliska, sådant som är överdrivet realistiskt och svart. Detta borde ju egentligen vara perfekt grund för en frodande skräckkultur, men svenskarna har även svårt att acceptera sådant som skulle kunna tolkas som "overkligt". Den skräckkultur som vi har, som absolut inte är ringa, består av importerade författare och filmmakare. Tack vare Låt den rätte komma in så verkar detta dock vända, vilket skall bli väldigt intressant framöver då det börjar dyka upp lite annan lokal skräck, som t ex CJ Håkanssons fina Fjärilen från Tibet, vilken jag rekommenderar er att läsa. Nåväl, nog om detta.

Efter en lång väntan så har filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists hyllade skräckroman Låt den rätte komma in äntligen anlänt på svenska biografer. Då filmen varit klar i nästan ett år så har det varit en lång väntan för att få se om Tomas Alfredson lyckats göra en rättvis filmversion. Om man ser på vad kritikerna har att säga så är detta verkligen lyckat, och de har delvis också rätt. Alfredson har gjort en perfekt filmatisering av Lindqvists egna manus och verkligen fångat miljöerna, livet för en mobbad 12åring och stämningen i allmänhet. Relationen mellan Oskar och Elin är varmt berättad och känns precis så naturlig som den känns i boken. Alfredsons medvetet långsamma regi tillsammans med det fina fotot förstärker den naturliga känslan av ett Blackeberg på 80talet och skräckelementen, som egentligen mycket väl skulle ha kunnat kännas lite utanför, är väl inbakade i historien. Enligt dessa kriterier så är Låt den rätte komma in en mycket välgjord och väl dramatiserad film. Men nu kommer vi till problemet. Manuset. Ajvide Lindqvist valde av någon anledning att tona ner eller helt enkelt ta bort de mer kontroversiella aspekterna av boken. Om detta var i rent kommersiellt syfte eller för att han helt enkelt ville berätta en annan version av historien, det har jag ingen aning om men för mig så saknas vitala delar av historien, sådant som gjorde att jag fastnade för boken. Jag vill inte spoila alltför mycket från boken, men ett exempel är att Håkan, Per Ragnars karaktär i filmen, är en pedofil som i Elin hittat det perfekta barnet, ett barn som aldrig åldras. I filmen är han "bara" en hjälpare.

Tack vare detta så höjer jag inte filmen till skyarna, även fast jag vet att den faktiskt förtjänar det. Det är en film som förtjänar alla hyllningar den fått, men för mig så är det bara en bra filmatisering av en suverän bok. Inte en suverän filmatisering av en suverän bok som det skulle ha kunnat vara.